Vad är ett barns liv värt?

I går, torsdagen den 6 augusti, föll domen mot mamman till treåriga Esmeralda som hittades död, inlindad i sex lager tyger, filtar och plast, under en säng i bostaden i Norrköping den 30 januari. Flickan hade mängder av skador av trubbigt våld och minst fyra narkotikaklassade preparat i kroppen.

Mamman frikänns från åtalet för mord och brott mot griftefriden, eftersom det inte har kunnat bevisas att hon är skyldig till brotten. Pappan avled i häktet i februari. Den 40-åriga mamman döms nu för grovt vållande till annans död och narkotikabrott till 21 månaders fängelse.

Hon döms också att betala skadestånd på 30 000 kronor till vart och ett av de två barn som är i livet och är tvångsomhändertagna av socialtjänsten.

Åklagaren har yrkat att mamman ”genom underlåtenhet att ingripa för att skydda treåriga Esmeralda från utövat våld och förgiftning/tillstånd av vanmakt och/eller genom underlåtenhet att omgående tillkalla sjukvårdspersonal eller ta henne till sjukhus när hon var skadad orsakat Esmeraldas död och tillfogat henne synnerligt lidande tills hon dog”.

Mamman har enligt åklagaren svikit det garantansvar som föräldrar har för sina barn. Enligt rättsläkarens bedömning skulle flickan ha haft förhållandevis stora chanser att överleva om hon hade kommit under akutsjukvård efter traumat mot huvudet. Men ingen av föräldrarna tillkallade hjälp. Esmeraldas döda kropp låg under en säng i lägenheten i två dygn innan polisen larmades av en anhörig till pappan.

Mammans straff innebär fängelse i 18 månader för grovt vållande till annans död samt tre extra månader för narkotikabrott. Påföljden är uppseendeväckande låg, och domen kommer sannolikt att överklagas av åklagaren Anna Lander. En sammanställning, gjord av Expressens Fredrik Sjöshult, visar att föräldrarna eller deras ersättare vid jämförbara brott mot barn har dömts till avsevärt hårdare straff.

Två exempel:

Tioårige Bobbys mamma Nina Äikiä och styvpappan Eddy Larsson dömdes till tio års fängelse vardera för grov misshandel och vållande till annans död efter att i januari 2006 ha lämnat pojken att dö i en snödriva sedan de under lång tid utsatt honom för grovt våld. Den förståndshandikappade pojken torterades med elchocker i underlivet, avföring i ansiktet och tvingades ut naken i snön. Hans svårt sargade kropp hittades inlindad i kedjor nedsänkt i en isvak i en sjö.

Den manlige släkting (morbror) som hade ansvar för den åttaåriga flickan Yara i Karlskrona dömdes för mord till 14 års fängelse, eftersom han inte ingrep när kvinnan i familjen misshandlade Yara till döds och inte heller ringde efter ambulans. Mannen var Yaras vårdnadshavare.

Men Esmeraldas mamma kommer alltså undan med 18 månaders fängelse för att inte ha skyddat sin lilla dotter från våld och droger och inte heller ha tillkallat hjälp när flickans tillstånd var livshotande.

I mordrättegången har hon uppgett att hon inte minns någonting av omständigheterna kring flickans död. Hon har bara haft ”en förnimmelse av” att Esmeralda ramlar och slår sig i badrummet. Hon bedövar sig med lugnande narkotikapreparat. Sedan blir allt ”som en dimma”. Först flera veckor efter att hon häktats säger hon sig ha förstått att dottern var död.

För mig är den uppseendeväckande domen mot Esmeraldas mamma ingen överraskning. Jag har följt fallet från början, läst hela förundersökningen på flera hundra sidor, tagit del av förhören med mamman och pappan, läst journalanteckningar från missbrukarvård och psykiatri samt vittnesförhören. Jag har tidigare skrivit två krönikor om fallet, här och här. Inte för en sekund har jag trott att mamman skulle få en dom som står i proportion till brottets allvar, att döda ett barn.

Polisens förundersökning och kopior ur föräldrarnas journaler visar enkelt uttryckt två psykiska vrak som i decennier har varit tunga klienter hos psykiatrin, som också har förskrivit vissa av de narkotikaklassade preparat som de velat ha. Övrig narkotika har de köpt på bland annat Darknet. Hela förundersökningen, och i synnerhet journalerna från psykiatrin men även anteckningarna från häktet, genomsyras av att det är ”så synd om” kvinnan – för att hon är kvinna. Hon framställs som ett offer. Det är åtminstone för mig uppenbart att hon bedöms med en annan måttstock än den som skulle ha tillämpats på en man i motsvarande situation.

Hon är så tunn och mager.

Så skör.

Hon gråter mycket, särskilt när hon nyktrar till från drogerna.

Hon kommer från en svår hemmiljö. Både hennes mor och mormor är psykiskt sjuka. Familjen tillhör den religiösa sekten Jehovas vittnen, och hon stack hemifrån när hon var 14-15 år och inledde omedelbart ett omfattande alkoholmissbruk för att sedan övergå till tablettmissbruk.

Det är synd om henne för att hon har valt att leva med en kriminell skitstövel och drogmissbrukare som har en känd aggressionsproblematik och som kontrollerar henne.

Det är synd om henne för att han dör i häktet.

Det är synd om henne för att hon på grund av sina psykiska problem och sitt drogmissbruk har fått två andra barn omhändertagna av socialtjänsten. En 13-årig son och det minsta barnet, en ettårig pojke, omhändertogs akut när Esmeraldas kropp hittades i familjens lägenhet den 30 januari. Ettåringen hade också flera narkotikaklassade substanser i kroppen.

Mycket i den här kvinnans liv, sådant det framstår i förundersökningen, bygger på att utnyttja och manipulera med sitt kön och sin förmenta bräcklighet.

Eftersom hon är så utsatt har hon lyckats få en attraktiv femrummare med hyresrätt i centrala Norrköping.

Hon lyckas få narkotikaklassade preparat utskrivna av psykiatrin under sina graviditeter, trots risken för fosterskador. Eftersom det är så synd om henne, och hon har sådan ångest.

Resultatet: både Esmeralda och hennes ettårige lillebror föds med drogabstinens. Esmeralda föds i april 2016 och omhändertas redan på BB sedan hon övergivits där av sina föräldrar. Hon placeras i familjehem. När lillebrodern föds i januari 2019 får mamman ”chansen” att ta hand om honom – trots sin bevisade oförmåga som förälder. Eftersom det är så synd om henne.

Hon har gång på gång uteblivit från avtalade möten med BVC, psykiatrin och socialtjänsten – som hela tiden gett henne nya chanser. Eftersom det är så synd om henne.

Det finns särskild anledning att uppmärksamma vuxenpsykiatrins daltande med kvinnan. Den följer ett tragiskt mönster: trots full vetskap om att en vuxen patient har ansvaret för minderåriga barn skriver läkarna i många fall ut narkotikaklassade preparat, utan att ifrågasätta patientens föräldraförmåga eller uppfylla sin lagliga plikt att göra en orosanmälan till socialtjänsten. Så även i det här fallet.

Det är som om vuxenpsykiatrin i första hand har ett behov av att vara sina vuxna patienter till lags i en utsträckning som förser dem med heltäckande skygglappar för utsatta barn. Ofta drivs de av sitt eget behov av att få ”lugn och ro”, till priset av ett Stesolidrecept. Men då har de sökt sig till fel disciplin.

Det här är inget nytt problem. Det har sett likadant ut sedan jag skrev om liknande fall som socialreporter i Dagens Nyheter i slutet av 1970-talet. Ingenting tycks ha förändrats på 40 år. Det gör mig förtvivlad.

Detta är vad fallet Esmeralda handlar om: vad är ett barns liv värt? Arton månaders fängelse är för billigt.

För att köra bil krävs körkort och körförmåga. För att få barn behövs bara att man är fertil. Alla som får barn är inte kapabla eller lämpade att uppfostra och ta hand om dem. Deras oförmåga måste kompenseras av samhällsinstanser som garanterar alla barn rätten till en bra uppväxt med den livsviktiga möjligheten att knyta an känslomässigt till stabila vuxna – som Esmeralda gjorde i det familjehem där hon placerades som liten baby.

Lagen är tyvärr skriven så att barnets rätt och behov väger för lätt gentemot de biologiska föräldrarnas rättigheter. Barnperspektivet saknas. En barndom går inte i repris. De få år då ett barn formas och utvecklas är avgörande för hela livet.

Fallet Esmeralda visar med all önskvärd tydlighet att lagen måste skrivas om. Socialminister Lena Hallengren (S) tillsatte i slutet av april en utredare, Charlotte Lönnheim, för att ta fram konkreta lagförslag till en Lex Lilla hjärtat.

Risken är stor att frågan som vanligt begravs i en utredning och att ingenting händer. När den akuta uppståndelsen lagt sig – det tar bara ett par dagar – glöms Esmeralda. Som Bobby. Som Yara.

Återstår frågan ”Vad är ett barns liv värt?”

Esmeralda får inte ha dött förgäves. Regeringen ska inte ha en lugn stund förrän lagen är ändrad.

 

LÄS OCKSÅ: 

Lilla hjärtat drogades och misshandlades till döds

Lilla hjärtats mamma minns ingenting av mordet

 

---

Uppskattade du den här artikeln? Sätter du värde på fri och oberoende journalistik? Jag skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Ditt stöd behövs för att jag ska kunna fortsätta mitt arbete. Jag är tacksam om du vill stödja det jag gör genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC-kod ELLFSESS

Varmt tack för din gåva!