”Lilla hjärtat” lämnar mig ingen ro. Polisens förundersökning om mordet på treåriga Esmeralda är fasansfull läsning.
Två föräldrar som inte kan beskrivas som annat än psykiska vrak får det ena barnet efter det andra. Mamman får generöst med narkotikaklassade preparat utskrivna även under graviditet, och barnen föds med abstinens. Lagen (LVU) måste ovillkorligen skrivas om så att barnets behov sätts i centrum.
När Esmeralda dör är hon drogad av sina föräldrar. I hennes kropp finns minst fyra olika narkotikaklassade medel. Den lilla kroppen har mängder av skador av trubbigt våld, vilket vittnar om långvarig misshandel. Enligt den rättsmedicinska undersökningen har en skada i huvudet orsakat en hjärnblödning som tillsammans med narkotikapreparaten har lett till flickans död.
Nu inleds rättegången mot Esmeraldas 40-åriga mamma. Pappan, 45, avled i häktet i mitten av februari. Mamman står åtalad för mord (uppsåtligt dödande), alternativt synnerligen grov misshandel, brott mot griftefriden och narkotikabrott. Enligt åklagaren präglas misshandeln av flickan av ”särskild hänsynslöshet och råhet genom att gärningen riktat sig mot ett skyddslöst barn”. Mamman nekar till brott.
När Esmeralda föds i april 2016 har hon drogabstinens efter sin mammas narkotikamissbruk under graviditeten. Några dagar gammal överges hon på BB av sina föräldrar, omhändertas av socialtjänsten och placeras i ett familjehem (tidigare fosterhem). Hon knyter an till familjehemsföräldrarna och utvecklas normalt.
Ändå beslutar Kammarrätten, trots socialtjänstens varningar och trots att föräldrarna vägrar drogtesta sig, att Esmeralda efter nästan tre år i familjehemmet ska flyttas till de biologiska föräldrarna – som hon inte känner och aldrig har knutit an till. I sms kallar mamman bland annat flickan för ”Das mongo”. Kammarrätten väger inte in att föräldrarna är fullständiga främlingar för flickan och att ett uppbrott från tryggheten i familjehemmet och separation från de enda föräldrar hon känner innebär ett trauma som enligt all barnpsykologisk kunskap kan få oöverskådliga psykiska skadeverkningar på ett litet barn för resten av livet.
Den biologiska pappan, född 1975, är kriminell och tidigare straffad. Han har tre barn i en tidigare relation. Han har fram till sin död i häktet i februari stora psykiska problem, aggressionsproblematik och har under lång tid missbrukat narkotika.
Enligt P4 Östergötland vågade vittnen efter hot från en kriminell gruppering inte ställa upp i Kammarrätten och berätta att flickans föräldrar fortfarande missbrukade och inte var lämpliga som föräldrar. Socialtjänsten förde fram uppgifterna under förhandlingen i Kammarrätten, men domstolen tog inte hänsyn till dem.
Mamman, född 1980, är uppvuxen i en familj som ingår i den religiösa sekten Jehovas vittnen. Både hennes mor och mormor är psykiskt sjuka. Kvinnan bryter sig loss från sin familj i 14-15-årsåldern, missbrukar alkohol men övergår senare till tablettmissbruk. Hon lider av vad som kallas generaliserat ångestsyndrom och depressioner. Många års journalanteckningar vittnar om ett omfattande missbruk av narkotikaklassade preparat som skrivs ut av vuxenpsykiatrin på kvinnans begäran, även när hon är gravid.
Den 30 januari i år larmas polisen av en bror till pappan till en adress i centrala Norrköping. En liten flicka ska ha ramlat i badkaret. I femrumslägenheten påträffas två narkotikapåverkade vuxna, en man och en kvinna. Kvinnan sitter på en stol i köket med ett ettårigt barn i famnen.
Mannen svarar sävligt på tilltal och säger till slut något i stil med ”kom här”. Han öppnar den stängda dörren till ett barnrum och drar fram ett knyte som ligger gömt under en säng. Knytet är omkring en meter långt och kanske någon halvmeter i diameter. I paketet finns Esmeraldas kropp, inlindad i sex lager tyg, filtar och plast. Flickan är 94 cm lång och väger tio kilo.
En polisman berättar i förundersökningen:
”Jag såg hur ambulanspersonal, med engångshandskar på, klippte upp allt. Efter att ha tagit sig genom flera lager kunde vi se att där inuti låg ett barn, som jag uppfattar som mycket litet.”
”I samma sekund som vi kunde konstatera att inget liv gick att rädda lämnade vi alla rummet, samlades kort i hallen innan lägenheten spärrades av helt. Jag fattade här beslut om att gripa de två vuxna personer som fanns i lägenheten.”
Enligt den rättsmedicinska undersökningen hade flickan avlidit cirka 2-3 dygn tidigare. Narkotikapreparat bedöms ha bidragit till dödsfallet genom påverkan på medvetandegraden och andningen. Esmeralda var undernärd och tunnhårig.
Enligt det rättsmedicinska utlåtandet skulle Esmeralda ha haft ”måttliga till goda chanser att överleva om hon snabbt hade inkommit till adekvat sjukhusvård”. Men föräldrarna säger att de inte velat ringa polisen eller sjukvården av rädsla för att även deras yngsta barn ska omhändertas av socialtjänsten.
De två andra barnen, en 13-årig pojke och en ettårig pojke, omhändertas omedelbart. Också den lille pojken ska visa sig ha spår av 6-7 olika narkotikaklassade substanser i kroppen. Föräldrarna anses vid flera tillfällen ha drogat sina barn för att hålla dem lugna. En kort tid innan Esmeralda hittades död sökte mamman på sin mobiltelefon på ”tvångströja barn” och ”läka sår och blåmärken” inför ett besök på BVC.
Mängder av olika sorters narkotika, utspridda på många ställen i lägenheten, visar att narkotikamissbruk har pågått en längre tid. På bordet i vardagsrummet står en dator med uppkoppling till Darknet (torbrowser) och en sida där man kan köpa droger. I mammans blod finns nio narkotikaklassade preparat, i pappans elva.
Ett vittne med insyn i familjen berättar i polisförhöret om julaftonen, drygt en månad innan Esmeralda dog. Vittnet misstänkte att flickan var drogad.
”Jag får ingen kontakt med henne. Hon tittar på mig men ser rakt igenom mig. Hennes kroppsspråk var lojt. Hennes armar hängde längs sidorna, och hon visade inga känslor.
Jag hör att hon viskar till sina föräldrar att hon är törstig. Då hör jag bara att pappan säger att ”Men Esmeralda, ser du att det är någon annan som dricker i det här vardagsrummet?”
Jag ser att hon inte förstår. Och det tar på mig så starkt eftersom jag ser att hon inte förstår vad pappan menar. Hon är bara tre år, så hon började gråta. Då kramade jag henne ännu hårdare. Och pappan säger ”Amen lägg av, sluta tjuta!”
Jag tar henne i handen och hon följer med mig som jag upplever det som en zombie. Jag sätter mig ner på huk vid henne i köket och frågar vad hon vill dricka. Hon viskar då till mig att hon vill ha saft. Sedan drack hon två glas rakt av, det såg ut som hon var så törstig.
Då säger pappan med hög röst till mig att jag ska faan inte lägga mig i hur han uppfostrar sina barn, och han rycker Esmeralda ur mitt knä. Jag blev väldigt chockad där. Esmeralda visade ingen reaktion.
Jag var i chock då sedan. Att det var så som det var på julafton. Jag kände att varje minut var dyrbar för den här flickan.”
Dagen efter, när socialtjänsten kom till bostaden uppträdde pappan hotfullt i trappuppgången. Han ville inte släppa in dem och sa att flickan låg och sov. I förhör berättar handläggaren att hen noterar att Esmeraldas yngre bror, som låg i mammans famn, verkade ”avstängd”.
Esmeraldas död har upprört många. Polisens förundersökning avslöjar hur och varför tragedin hände. Det handlar om missförhållanden som har varit kända inom socialtjänsten generellt i decennier, men där den politiska och övriga viljan till förändring saknas.
Här är några av de punkter där förändring är nödvändig. Vi tar den enklaste först.
Polisens förundersökning och kopior ur föräldrarnas journaler visar enkelt uttryckt två psykiska vrak som i decennier har varit tunga klienter hos psykiatrin, som också har förskrivit de narkotikaklassade preparat som de velat ha. Vuxenpsykiatrin har varit väl medveten om att föräldrarna har flera minderåriga barn, likaså medveten om gällande anmälningsplikt när man befarar att barn far illa. Men det är som om vuxenpsykiatrin i så hög grad solidariserar sig med – alternativt är rädd för – sina vuxna patienter att de inte förmår se barnen, beakta barnens behov och göra orosanmälningar till socialtjänsten.
Det här är inget nytt problem. Det har sett likadant ut sedan jag skrev om liknande fall som socialreporter i Dagens Nyheter i slutet av 1970-talet. Ingenting tycks ha förändrats på 40 år. Det gör mig förtvivlad.
För att köra bil krävs körkort och körförmåga. För att få barn behövs bara att man är fertil. Alla som får barn är inte kapabla eller lämpade att uppfostra och ta hand om dem. Deras oförmåga måste kompenseras av samhällsinstanser som garanterar alla barn rätten till en bra uppväxt med den livsviktiga möjligheten att knyta an känslomässigt till stabila vuxna.
När det är uppenbart att de biologiska föräldrarna på grund av psykisk ohälsa, psykisk utvecklingsstörning, drogmissbruk eller annan orsak inte klarar att ta hand om sitt barn ska adoption vara ett alternativ. Adoption är en permanent lösning som ger både barn och adoptivföräldrar trygghet och möjlighet till anknytning.
Nästa missförhållande är det allvarligaste. Den lag som möjliggör tvångsomhändertagande av barn som far illa, LVU, är ett uttryck för den starka föräldrarätten. Omhändertagande och placering i familjehem ska enligt LVU bara vara tillfällig. Målet är att barnet ska återbördas till de biologiska föräldrarna – även om barnet i likhet med Esmeralda aldrig har sett dem.
Vården i familjehem ska omprövas var sjätte månad. Det gör anknytningsprocessen mellan barn och familjehemsföräldrar omöjlig. Det visar också att lagstiftarna inte har ens rudimentär kunskap om hur separationer skadar barn, trots att detta är känt inom barnpsykologin sedan närmare 70 år.
Detta säger lagen:
3 § Har den unge beretts vård med stöd av 2 §, ska socialnämnden minst en gång var sjätte månad överväga om vård enligt lagen fortfarande behövs och hur vården bör inriktas och utformas.
Har den unge beretts vård med stöd av 3 §, ska socialnämnden inom sex månader från dagen för verkställighet av vårdbeslutet pröva om vård med stöd av lagen ska upphöra. Denna fråga ska därefter prövas fortlöpande inom sex månader från senaste prövning.
När den unge har varit placerad i samma familjehem under tre år från det att placeringen verkställdes, ska socialnämnden särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken.
Lag (2012:777).
Fallet Esmeralda visar med all önskvärd tydlighet att lagen måste skrivas om. Och det är bråttom.
”Det som hände Lilla hjärtat ska inte få hända igen” säger socialminister Lena Hallengren (S) och tillsatte i slutet av april en utredare, Charlotte Lönnheim, för att ta fram konkreta lagförslag till en lex Lilla hjärtat. Uppdraget är att se över flera förändringar som stärker tvångsvårdade barns rättigheter och hur principen om barnets bästa kan stärkas i domstol.
Risken är stor att frågan som vanligt begravs i en utredning och att ingenting händer. Låt oss hjälpas åt att förhindra det genom att uppmärksamma Esmeralda, tre år, gång på gång på gång.
Esmeralda får inte ha dött förgäves. Regeringen ska inte ha en lugn stund förrän lagen är ändrad.
Uppskattade du den här artikeln? Sätter du värde på fri och oberoende journalistik? Jag skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Ditt stöd behövs för att jag ska kunna fortsätta mitt arbete. Jag är tacksam om du vill stödja det jag gör genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 