Runtom i Sverige står övergivna hus och gårdar som ingen älskar och ingen tar hand om. Hus som förfaller och till slut upphör att existera. Precis som djur och människor behöver hus kärlek och omsorg.
Visst finns det hus som är bortom all räddning, men betydligt vanligare är hus som förtjänar att rustas upp, bli bebodda, fyllda med liv igen. Här är ett av dem.
Det här huset ropar på hjälp. I många år har jag sett det från vägen när jag kört förbi, sett det förfalla mer och mer. Det står tomt och övergivet sedan mer än ett halvsekel, plundrat på allt av värde och överlämnat till förstörelse.
Huset har ett lugnt och vackert lantligt läge, ändå ganska centralt och nära till olika sorters service. Här skulle en familj kunna bo och ha gott om plats för barn och någon form av verksamhet. Byggnadsvårdaren inom mig går igång. Visst, det krävs ett enormt renoveringsarbete, och det kostar. Men vad är hyran för en nyproducerad 2:a i dag? 10 000 – 15 000 kronor i månaden?
Gräset växer meterhögt och snärjer fötterna när jag närmar mig huset. Grönskan håller vakt och vill göra den gamla mangårdsbyggnaden otillgänglig: ”Huset tillhör oss nu.” Förfallet är så brutalt att huset känns spöklikt. Kusligt. Olyckligt. Här har allt hopp fått fara för många decennier sedan.
Taket är det viktigaste på ett gammalt hus. Det är taket som skyddar mot regn, snö och fukt. När taket ger upp sätter det verkliga förfallet in. Tegeltaket på det här huset verkar vara i ganska gott skick. Antagligen är läktvirket under teglet också i hyfsat skick. Taket kan vara omlagt, men det har i så fall gjorts på den här sidan av sekelskiftet 1900, för det var först då som tvåkupigt taktegel började tillverkas. Eventuellt döljer sig ett äldre spåntak under takteglet.
Stommen verkar också vara välbevarad. Men inuti huset pågår en förstörelse som inte bara är naturligt förfall. Här härjar krafter som aktivt verkar vilja förstöra så mycket som möjligt. När jag får kontakt med ägarna berättar de att tjuvar har tagit sig in i byggnaden och monterat loss och stulit olika inredningsdetaljer ända tills det inte längre fanns någonting kvar att stjäla. Nu är huset bara ett tomt skal, och ägarna har inga planer på att renovera. Huset får förfalla. Möjligen kan de tänka sig att låta en grävskopa ge dödsstöten åt den gamla mangårdsbyggnaden så småningom. Men visst – om någon vill köpa så var så god!
Ägarna vet inte när gården byggdes men berättar att den förre ägaren ville renovera boningshuset på 1960-talet och rev ut inredningen. Sedan kom han inte längre av olika anledningar. Han köpte ett annat hus. Han avled 1999.
Anblicken av husets interiör är en skakande upplevelse. Det börjar redan i farstun, strax innanför ytterdörren som inte längre finns. Golvet är också borta. Kvar finns bara golvbjälklaget.
Till vänster finns ett stort rum som antagligen är den gamla salen, med fönster i tre väderstreck, alla borta. Bara någon enstaka mittpost finns kvar. Ett vackert ljus silar in genom grönskan från fälten och ängarna utanför. Golvet är fyllt av sten- och tegelkross, krossat glas och som kronan på verket gamla uttjänta bildäck. Längs taket löper en flagnande hålkälslist.
Längre in i huset skymtar ett stort kök med väggar i pärlspont, målade i den typiska pistagegröna färg som var populär kring förra sekelskiftet. Men förfallet är så långt gånget att det är förknippat med stora risker att ta sig dit – rasrisk och snubbelrisk – så jag avstår.
Växtligheten tränger sig på, kommer allt närmare. Snart flyttar den in i huset.
På den stora tomten finns flera av de uthusbyggnader som brukar höra till en gammal gård; utedass, lada, ladugård. Alla stadda i djupt förfall. Stormen tog ladugårdstaket. Det blev en tvist med försäkringsbolaget, som vägrade betala ut ersättning. Ägarna förlorade en halv miljon kronor, inklusive rättegångskostnader.
Ladan är vacker i sitt förfall med det silvergrånade trävirket. Dess storlek och utformning vittnar om att fastigheten en gång måste ha varit en relativt stor och välbärgad gård. Nu vittrar den sönder men kämpar fortfarande tjurigt och sammanbitet för sin stolthet och värdighet. Den förmedlar en ödslig dramatik där den står med de sista resterna av sitt spåntak, gnisslande i vinden.
Berättelsen om övergivna ödehus handlar ofta om katastrofer av olika slag; arvstvister, dödsfall, osämja, konkurser. På den här gården är det ladugården som står för katastrofen. Ladugårdstaket och ett försäkringsbolag. Stormen knäckte taket, och försäkringsbolagets vägran att betala ut ersättning knäckte i sin tur ägarnas möjlighet att återupprätta byggnaden. Så nu får det bli som det blir.
Jag får en bisarr association – det kapsejsade taket med de spetsiga takvinklarna påminner om det lovprisade operahuset i Sydney, en byggnad som liksom seglar för fulla segel in i framtiden. Den havererade ladugården däremot går för fulla segel mot sin undergång.
Den danske arkitekten Jørn Utzon ritade det berömda operahuset. Byggprocessen kantades av mängder av problem, och Utzon lämnade i protest projektet och Australien 1966 för att aldrig återvända. Operahuset invigdes den 20 oktober 1973. År 2007 utnämndes det av Unesco till världsarv.
Hur kan man associera en kollapsad ladugård på den svenska landsbygden med operahuset i Sydney? Egentligen är det inte konstigare än att operahusets 16 000 kvadratmeter fasadyta kom att täckas av 1 056 000 glaserade, vita klinkerplattor, tillverkade av lera som brutits i trakten kring Ekeby i Skåne och framställda på fabriken Skrombergaverken i samma ort. En bit Sverige långt borta i Australien.
Med gamla hus gäller det att se bortom förfallet och se husets själ. Jag vill bestämt hävda att hus har en själ. I synnerhet gamla hus där människor har levt i generationer. Den finns i tegelpannor, i glaslösa fönster och grånande trävirke, i linoleummattor och spiskomplex i gjutjärn. Själen finns där, bara man är beredd att se och öppna sig för vad huset berättar.
Sven Olov Karlsson (text) och Philip Pereira dos Reis (foto) har gett ut boken ”Svenska ödehus” (2008). Även de återger de starka känslor som övergivna hus väcker. I förordet skriver Sven Olov Karlsson:
”En del hus var omsorgsfullt igenbommade i väntan på något som aldrig kom. Andra stod övergivna vind för våg, nermalda i tidens kvarnar. Inget rum var det andra likt. Men överallt fann vi spår av glädje och sorg, av godhet och ondska, ärr från kampen mot ödet.”
——————————————————————-
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 