Mitt framför våra ögon vittrar en månghundraårig epok bort: jordbrukarsamhället och dess övergivna byggnader, som ladugårdar och fodermagasin. Väder och vind äter dem, buskslyet klättrar in. I förfallet finns både vemod och skönhet. Snart rasar de övergivna byggnaderna ihop för alltid. En epok i Sveriges historia går mot sitt slut.
Ödehus och förfallna byggnader har blivit en del av turistindustrin. Men de flesta övergivna hus vittrar bort i tysthet, tömda på innehåll och funktion, saknade av ingen. Många lägger inte ens märke till dem där de ligger på igenvuxna marker vid sidan av allfarvägarna.
Sedan många år förfaller både många gamla bostadshus, oräkneliga ladugårdar och andra uthus i Sverige som monument över en samhällsform som är nästan helt utdöd; de små familjejordbruken med några kor och grisar som en hel familj kunde livnära sig på.
När jobben är borta, ungdomarna har flyttat till stan, skolan är nedlagd och lanthandeln har stängt för gott – då känns politikernas falska löften om att ”Hela Sverige ska leva” som ett grinande hån. Ända sedan 1950-talet pågår en oavbruten koncentration av resurser och service till städerna och motsvarande nedskärningar av servicen på landsbygden.
Avfolkningsbygder finns över hela Sverige, mest i de norra skogsregionerna. Tro det eller ej, men där bor fortfarande människor som framhärdar med att leva sina liv trots miltals avstånd till matbutik och vårdcentral, åtta mil till närmaste bankomat och 20 mil till lasarettet.
Är det bara inbillning när jag hör den allmänna förkastelsedomen mer eller mindre uttalad, både hos politikerskrået och stora delar av folkopinionen?
”Är man så jävla dum att man väljer att bosätta sig ute på vischan får man skylla sig själv.”
Nej, jag tror inte att jag inbillar mig. Men alla väljer inte. Det finns faktorer, ofta osynliga utåt, som gör att man inte har något val. Alla kan inte bo i städerna, där bostadsbristen härskar. Och ”skylla sig själv” – i det land som säger sig hylla solidaritet, värdegrund och valfrihet? Glesbygdsbor betalar ofta de högsta skatterna men får den absolut sämsta valutan för pengarna.
När invånarna i de tömda byarna dör står husen kvar som söndervittrande monument över ett samhälle som inte längre finns. Ett samhälle som antingen dör sotdöden med de sista invånarna eller får en flämtande respiratorvård som semesterreservat för sönderstressade stadsbor. I juli vill alla bo på landet. Men ett samhälle där fönstren är tomma och mörka och inget mänskligt liv finns under tio eller elva månader om året är ett dött samhälle.
Lars Johansson, mäklare i Västra Skaraborg med bas i Lidköping, säger:
”Många lantbrukare som har ödehus på sina marker är inte särskilt intresserade av att sälja dem. Dels för att de knappt ger några pengar och dels för att jordbruket inte går att driva lika rationellt på åkrarna intill när husen blir bebodda igen. Det går inte att sprida gödsel och köra skördetröska som man vill när det finns grannar att ta hänsyn till.”
Med köpet följer dessutom ofta stora renoveringsbehov.
Den ödsliga skönheten i förfallna hus och flagnande miljöer tilltalar inte alla. Att fotografera övergivna hus och platser har setts som udda och löjeväckande. Varför bry sig om sådant skräp? I ett Sverige som dyrkar moderniteten är det gamla bara värt förakt. Men allteftersom fler intresserar sig för övergivna byggnader växer en ny sorts turism fram: ruinturismen. Människor över hela världen söker sig till förfallna miljöer för att se, utforska och lära sig något om tidens gång.
Själv har jag länge fascinerats av mystiken och dramatiken i sådana här bilders tysta berättelser. De bär på en dramatisk symbolik. Jag tog med mig kameran och fotograferade några byggnader som minner om en förgången tid i utpräglad glesbygd bara inom någon kvadratmil från där jag bor. Bostadshusen här har för det mesta köpts upp och renoverats av penningstarka inflyttare. Men ekonomibyggnaderna vill ingen lägga pengar på. De får förfalla.
Det speciella med gamla förfallna miljöer tror jag är två saker:
De talar till vår fantasi på ett sätt som en perfekt, modern miljö inte kan. Vårt intresse väcks, vi vill veta mer om platsens historia. Vilka var människorna som levde här, och varför övergav de sina hus?
Med stigande ålder kan vi identifiera oss med förfallna, icke perfekta hus. De påminner oss om vårt eget förfall och vår egen dödlighet.
Om man vill kan man naturligtvis också se det söndervittrande bondearvet som symbol för det Sverige som en gång var vårt. Ett tryggt land som levde och utvecklades, men som på bara några årtionden har tagits över av invandrade folkslag från andra sidan jorden med andra kulturer, andra språk och ideologier. Sverige förändras snabbt till ett land som vi inte känner igen och inte känner oss hemma i.
Den första signalen om förfall i jordbrukslandskapet är buskslyet som trivs i den värme som en trävägg eller mur alstrar. Så småningom klättrar växtligheten in i det övergivna huset, upp genom taket, upp mot ljuset. Sedan kommer djuren; fåglarna, råttorna, rävarna. Med tiden tar de över förfallna husvrak och skapar sin egen livsmiljö.
Även i detta finns en djup symbolik. Vi påminns om att naturen alltid tar tillbaka det människan – utan att vi förstod det – bara hade till låns.
Och vi svenskar? Om vi inte samlar oss och tar vårt land tillbaka kommer historien att visa att samma princip gällde oss: vi hade Sverige bara till låns och lät landet gå oss ur händerna.
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 