Kent Andersen: Det inofficiella biståndet – migranter som skickar hem miljarder

”Migranter är en industriell exportartikel som skickar enorma belopp till sina hemländer, vare sig pengarna kommer från bidrag, jobb eller kriminalitet. Hemländerna varken kan eller vill ta hem dem, för vem vill avveckla en sådan industri frivilligt?”

Det skriver den norske författaren och politikern (Demokratene) i den här debattartikeln på Document.noJag har översatt texten från norska.

Kent Andersen.

Lycksökare strömmar till Turkiet, Egypten och andra transitländer från alla världens fattiga länder i hopp om att få delta i Angela Merkels dödliga gummibåt-gameshow. Belöningen för att klara att sätta en stortå på europeisk jord är fri tillgång till rättigheter, advokater, nyttiga idioter, bidrag och blondiner till evig tid.

Europa börjar emellertid få nog av berikningen, och allt fler kräver offentligt att migranterna ska skickas hem igen. Men då fattar man ingenting av det som pågår. Migranter är en industriell exportartikel som skickar hem enorma belopp, vare sig det är pengar från bidrag, jobb eller kriminalitet i Europa. Hemlandet varken kan eller vill ha hem dem, för vem vill avveckla en sådan industri frivilligt?

När Egyptens president  Abdel Fattah al-Sisi släpper in sex miljoner migranter i sitt eget fattiga land och uppmanar Europa att skapa regler som öppnar för mer legal migration till världsdelen så är det inte för att han bryr sig om migranterna. Egypten har gott om problem med överbefolkning och fattigdom redan som det är, och presidenten kunde naturligtvis ha stoppat migranterna och människosmugglarna som står bakom. Migranterna har det förfärligt. Egypten har ingen användning för dem, och Egypten bryr sig inte om dem. Men Egypten bryr sig definitivt om den intäktspotential som de representerar nu och i framtiden.

Egyptens president Abdel Fattah al-Sisi.

Runt sex miljoner migranter uppehåller sig i Egypten upplyser al-Sisi, som för närvarande försöker förhindra att migranter olovligt tar sig in i Europa och inte vill använda dem som medel för utpressning, men då måste Europa naturligtvis ”vara med på att reglera den legala migrationen”. Såväl flyktingorganisationer som ursprungs- och transitländer har länge krävt att Europa ska öppna för fler rättsliga möjligheter till legal invandring av migranter – som om flera länder i Europa inte redan står på randen av kollaps. Dessutom påpekar presidenten att jobb bara kan skapas om Europa hjälper Egypten att bygga upp deras industri – även om den skulle konkurrera med Europas egen industri.

Redan 2004 kunde Statistisk Sentralbyrå dokumentera att migranter prioriterar att sända pengar hem till familjen, så till den grad att 40 procent har svårt att klara löpande utgifter. Och 2017 avslöjade Aftenposten att det är invandrargrupper med lägst inkomst som skickar hem mest pengar.

Detta är naturligtvis huvudorsaken till ”fattigdomen” och ”trångboddheten” bland invandrarfamiljer som än en gång av vänstersidan används som hävstång för att ge bort ännu mer pengar och rättigheter så att invandrarna inte blir våldsamma och kriminella. Egendomligt nog hade Norge inte sådana problem på 1950-talet när fattigdomen och trångboddheten var mycket större än nu.

2016 kunde Bistandsaktuelt med glädje och stolthet berätta att afrikanska migranter skickar hem 500 miljarder årligen. Och den ”mångkulturella” tidningen Utrop säger 2018 rent ut att invandring är mer effektivt än bistånd – utan att de på något sätt vill reducera biståndet. För socialister mäts nämligen godheten i hur mycket av andras pengar man kan ge bort fortast möjligt.

I en undersökning från 2006 fastslog IFAD (Internationell fond för jordbruksutveckling) att arbetskraftsinvandrare sände 301 miljarder dollar till sina släktingar i ursprungslandet, det vill säga cirka 2 400 miljarder norska kronor. Det är rimligt att anta att beloppet har fördubblats med dubbelt antal migranter och nu utgör mer än 4 biljoner kronor årligen. Om det stämmer närmar det sig den sammanlagda statsbudgeten för hela Norden.

Om vi ser på tal från samma period visade FN:s ”World Drug Report 2005” att det omsattes narkotika till ett samlat värde av 2 115 miljarder kronor. Då utgjorde narkotika världens tredje största handelsvara, efter vapenhandel och människohandel, men den var likaväl mindre än penningexporten genom migration.

Det har gått 15 år sedan de här siffrorna kom, och 2015 exploderade migrationen till Europa och blev storindustri. Detsamma gäller för USA. Mycket tyder därför på att människosmugglingen nu överstiger narkotikasmugglingen – inte minst för att starka politiska krafter och miljöer i Europa och USA vill ha mer människosmuggling och önskar migrationen hjärtligt välkommen, utan att kunna förklara vad de vill uppnå med det. Man kan faktiskt hävda att europeiska globalistmyndigheter indirekt samarbetar med människosmugglarna genom att skapa en ständigt större marknad för deras tjänster.

Penningströmmen som går från invandrare i västliga välfärdsländer till alla världens fattigländer är alltså betydligt större än intäkterna från människosmuggling eller narkotikaförsäljning i samma västliga länder. Och denna ström av pengar är inte bara mer effektiv än bistånd, den är också fullständigt laglig, erkänd och godkänd av myndigheterna i västliga länder, i motsats till narkotika och människosmuggling.

På det sättet har alltså västliga globalister gjort migration till den största exportartikeln: Fattigland skeppar ut sina medborgare, och medan människosmugglarna får ett engångsbelopp får Fattigland en enorm årlig ström av kontanter tillbaka.

När politiker från Fremskrittspartiet, Sverigedemokraterna eller Nye Borgerlige hävdar att lösningen på denna långsamma katastrof (gärna genom att betala en engångssumma av skattepengar för att få folk att resa hem till Fattigland) så inser de inte siffrorna och drivkraften bakom migrationsvågen.

Hemländerna vill inte ha sina medborgare tillbaka. De vill att den exportprodukten stannar där de är, och att ändå fler exporteras till Europa så att penningflödet fortsätter. Därför är det omöjligt att returnera migranter.

Detta är också orsaken till att Egyptens president al-Sisi och all världens andra Fattigland i FN ber Europa ingå ett samarbete om reguljär migration, som ju är ett bärande element i FN:s migrationsavtal, som blev formellt godkänt av FN:s generalförsamling i december 2018, efter att ha antagits i Marrakesh tidigare samma månad.

De vill ha alla pengarna. Europa är ett byte. Som överger sig självt, underkastar sig och ger bort allting helt frivilligt.

Det är inga andra länder i världen som ska avvecklas på det här sättet. Det är bara västliga länder som ska bli ”mångkulturella” och är skyldiga att ta emot hela världen.

Norges statsminister Erna Solberg (H).

”Legal migration skapar välstånd” sa Tysklands förbundskansler Angela Merkel under Marrakeshmötet. Men välstånd för vem? Det är europeiska och amerikanska medborgare och skattebetalare som får lida för globalisternas galenskap som river det egna landet i trasor, upplöser samhällskittet i Europa och undergräver hela välfärdssamhället som generationer strävsamt har byggt upp genom förnöjsamhet och solidaritet.

Globalisterna är i färd med att ödelägga allt på några få decennier. Men de får jobb i EU och FN, så det är det värt. Eller hur Erna?

Kent Andersen

 

LÄS OCKSÅ

Så mycket pengar skickar diasporan i Sverige hem (2019)

Ungefär 15 miljarder kronor skickades från Sverige som remitteringar till andra länder under 2017. Det är en tredubbling jämfört med 1998, och motsvarar mer än en tredjedel av hela den svenska biståndsbudgeten på 43 miljarder kronor. Illustration: Lisa Jansson.

Tidigare antogs migrationen främst vara negativ för länderna från vilka människor flyttade. Det talades om ”brain drain”, en förlust av landets mest drivna och initiativrika invånare. Men pengarna som dessa människor senare skickar hem kan bidra till att minska fattigdomen i hemlandet.

Enligt Världsbanken växte remitteringar globalt under 2018 med 10 procent och nådde en total summa på 689 miljarder amerikanska dollar. Summan väntas fortsätta växa 2019. Globalt är de största mottagarna av remitteringar Indien, Kina, Filippinerna, Mexiko, Nigeria, Pakistan, Egypten, Vietnam och Bangladesh.

Siffror från Världsbanken visar att ungefär 15 miljarder kronor skickades från Sverige som remitteringar till andra länder under 2017. Det är en tredubbling jämfört med 1998, och motsvarar mer än en tredjedel av hela den svenska biståndsbudgeten på 43 miljarder kronor.

Det finns dock en stor osäkerhet runt siffrorna, som kommer från statistiska modeller som Världsbanken använder för att uppskatta hur stora pengaflödena är.