Knappt har de anständiga, draperade anletsdragen stelnat och trycksvärtan i hycklande PK-media över konstnären Lars Vilks’ tragiska död hunnit torka så faller en uppseendeväckande dom för förtal i Stockholms tingsrätt. Domen gäller alternativsajten Samhällsnytt och dess ansvarige utgivare Mats Dagerlind.
Domen är en skandal. Det är en politisk dom. Från grundlagsfäst demokratisk rättighet har yttrandefrihet förvandlats till identitetspolitik. Bakom domen anas den maktkoncentration som utgörs av Dagens Nyheter och ägarna familjen Bonnier, som inte har gjort sig känd för att gilla yttrandefrihet.
Den fällda artikeln innehåller ingenting som kan utgöra förtal. Däremot ställer den en rad frågor om en syrisk migrant, Saeed Alnahhal, som efter att ha tagit sig till Sverige med människosmugglare har fått ett av många eftertraktat, välavlönat arbete som journalist på Dagens Nyheter.
Varför flyttade han från Syrien, där han i en artikel har beskrivit sin hemstad Yabroud som ”en oas”? Varför tog sig han och hans familj genom en lång rad säkra länder innan de sökte asyl? Det är några av de rättmätiga frågor som Samhällsnytt ställde i en artikel den 3 september 2020.
Med Mats Dagerlinds tillstånd återger jag här hans text om domen i Stockholms tingsrätt samt den ursprungliga artikeln.
”Förtalsdomen mot Samnytt hör inte hemma i en demokrati”
På landets vänsterorienterade medieredaktioner har det i dagarna korkats upp klimatkompenserad champagne-ersättning i glädjeyra över att ansvarige utgivaren för deras argaste ideologiska konkurrent Samnytt fällts för förtal. Om man förmått höja sig över impulsen till skadeglädje från reptilhjärnan hade man kanske insett att en gravöl över den granskande journalistikens lawfare-död vore rimligare.
För ett år sedan skrev vi en granskande artikel om DN-journalisten Saeed Alnahhal. Vi nagelfor hans resa till Sverige med illegala människosmugglare över Medelhavet och vidare genom en lång rad säkra länder i Europa hela vägen upp till Sverige. Vi uppmärksammade också ett antal kontroversiella uttalanden som Alnahhal fällt.
Alnahhal har fått toppjobb på landets två största dagstidningar, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, med vad många har uppfattat som bristfällig bakgrundskontroll. Han har bland annat beskrivit livet som ”en oas” i hemstaden Yabroud under Al Nusra-frontens bestialiska terrorvälde, och hur han flydde först när de syriska regeringsstyrkorna återtog kontrollen av staden. Han har också deklarerat att han sympatiserar med upproret i Syrien, i vilket flera terrormiliser deltagit.
Vi fångade upp och rekapitulerade de frågor om Alnahhal som rests ute i stugorna:
Finns det fog för de misstankar som han genom dessa uttalanden väckt bland medborgarna om sympatier med jihadism?
Hur kunde han leva som i ”en oas” och verka som journalist i en stad ockuperad av terrorister som halshugger oliktänkande och bränner dem levande i burar?
Vi riktade förstås också frågorna direkt till Alnahhal, som tyvärr valt att såväl före som efter publiceringen vägra besvara eller kommentera dem. I stället gick han till domstol för att få de för honom obekväma frågorna avpublicerade.
Artikeln om Alnahhal är i likhet med många andra skriven i skenet av den våldsbejakande islamism som drabbat Europa de senaste decennierna med tusentals döda och skadade i terrordåd och mängder med radikaliserade individer som rest för att ansluta sig till IS och återvänt vapentränade.
Trygghet och säkerhet har ryckts undan och ersatts med otrygghet och osäkerhet. Rita en skäggig rondellhund och du tvingas leva resten av ditt liv som ett jagat djur. Oron bränner hos många: blir jag eller kanske mina barn terrorns nästa offer?
Att ur olika synvinklar bevaka det nya Sverige och Europa där detta är en realitet utgör en del av Samnytts kärnuppdrag.
I vänstermedia drivs tesen att Samnytt hänger ut journalister som Alnahhal bara därför att de inte är svenskar. Om de som osmakligt hävdar detta satte foten utanför sin mediala vänsterbubbla skulle de veta att andelen pursvenska journalister vi kritiskt uppmärksammat är väsentligt större.
I Aftonbladet tillskriver sig Eric Rosén ett ’vithetsprivilegium’ och tror sig veta att ’rasifierade’ journalister som Alnahhal relativt honom själv har en betydligt svårare yrkestillvaro i vårt av strukturell rasism förment genomsyrade samhälle med otäcka medier som Samnytt. Rosén verkar ha missat vår artikel där vi granskar hans dyra mediefiasko Politism, ett försök att på vänsterkanten kopiera medier som Samnytts framgångskoncept.
Tingsrätten gör en liknande identitetspolitisk analys. Man skriver:
”Med särskilt beaktande av att Saeed Alnahhal kommit till Sverige som flykting från Syrien, samt är verksam journalist och då bland annat rapporterar kring frågor som rör migration och integration, anser tingsrätten att uppgifterna varit ägnade att utsätta honom för andras missaktning.”
Det rätten i klartext säger är att likhet inför lagen inte ska råda. Om du kommit som migrant till Sverige och profilerat dig som liberal i invandringsfrågor ska du anses höjd över varje misstanke och vara fredad från sådan journalistisk granskning som vi andra måste tåla.
Objektivt är Alnahhal privilegierad. Bara att få komma till Sverige från ett krigshärjat land och få vårt ordnade samhälles fulla uppställning är ett privilegium. Direkt från Syrien har Alnahhal dessutom fått kliva in på redaktioner som andra journalister kan arbeta ett helt yrkesliv utan att få tillträde till.
Flera andra medier har ställt sina plattformar till Alnahhals förfogande för okritiska solskens- och snyftartiklar. Innan Samnytts granskning har det inte varit något annat än silkesvantar och röda mattan för Alnahhal.
Själv har han spytt galla över bland annat Sverigedemokraterna. När han så vid ett enda tillfälle blir föremål för en kritisk granskning upplever han sig kränkt.
För den som länge varit bortskämd kan det förstås kännas ovant om någon behandlar dig som alla andra. Men en domstol bör kunna se mer nyktert och objektivt på situationen. Varför han på grund än sin utländska härkomst ovanpå alla andra privilegier också ska ges det att slippa granskas trotsar logik och etik. Det är närmast en rasistisk tankefigur, och kritiken skulle inte låta vänta på sig om rättens resonemang gällt etniskt svenska journalister.
Journalistförbundets tidning Journalisten uppmärksammar domen och att tingsrätten inte tyckt sig behöva utreda huruvida Samnytts uppgifter varit sanna eller om det funnits skälig grund att anta det. Rätten anser alltså att det varit oförsvarligt att lämna uppgifterna även om de är helt korrekta.
Man kan tycka att någon på tidningen borde ha reagerat på att inte ens sanningar om personers samröre med islamistiska terrororganisationer är tillåtna att rapportera om.
Men kanske ser man det inte som ett problem så länge det är fortsatt fritt fram att sprida uppgifter om journalister som undertecknad och slira på sanningen i detta värv.
”Det finns goda skäl att försvara mycket vida publicistiska ramar” skriver Eric Rosén i Aftonbladet och säger sig förespråka en ordning där Medieombudsmannen (MO) är den instans man ska vända sig till om man upplever sig kränkt i media. Men det får finnas gränser, menar han: ”högerradikala blaskor” som Samnytt kan klämmas åt med lagboken så att de skräms till insikt om att vissa företeelser granskar vi inte i Sverige.
Rubriken och en mening i ingressen i den aktuella artikeln har nu i första juridiska instans bedömts utgöra förtal. Vi kommer förstås att överklaga.
Frågor är inte förtalspåståenden och måste få ställas.
Mer konkret:
Ordet ”misstänkt” i rubriken syftar på de misstankar som Alnahhals uttalanden väckt hos allmänheten, inte att han i juridisk mening skulle vara misstänkt för brott. Meningen i ingressen om ”åtnjutande av beskydd och gunst” ska inte tolkas som ett påstående om att Alnahhal haft direkt samröre med terrorister, utan som en allmän frågeställning kring hur han i sitt arbete som journalist försäkrat sig om att inte ådra sig de ockuperande terrorstyrkornas misshag och straff.
I motsats till skadeglad vänstermedia finner juridikprofessor Mårten Schultz domslutet bekymmersamt ur tryckfrihetssynpunkt. JK, som med exklusivitet får väcka allmänt åtal i tryckfrihetsmål, har också tidigare avvisat Alnahhals klagan.
Juryn och två av tingsrättens tre ledamöter som dömt i det enskilda målet är partipolitiskt tillsatta lekmän. Det är svårt att få en opartisk rättegång under sådana förhållanden.
Skulle den fällande domen stå sig i högre instans blir det en mörk dag för pressfriheten. Domstolar som straffar oliktänkande journalister är något vi förknippar med vänsterdiktaturer som Kina och Eritrea, inte med västliga demokratier.
LÄS OCKSÅ
Den artikel som tingsrätten fällde som förtal:
Mats Dagerlind
Misstänkt jihadist blev journalist på Dagens Nyheter
3 september 2020
Frågetecken har uppstått kring Dagens Nyheters journalistiska nyförvärv Saeed Alnahhal. Detta sedan han i en artikel beskrivit sin hemstad Yabroud i Syrien som en ”behaglig oas” under de år då den stod under ockupation av muslimska terrorister. Frågorna gäller vad slags journalistisk och/eller annan verksamhet Saeed ägnat sig åt där för att komma i åtnjutande av Al Nusra-frontens och al-Qaidas beskydd och gunst.
Saeed rekryterades nyligen till DN-redaktionen från argaste konkurrenten Svenska Dagbladet. Under sin tid som anställd där beskrev han i en intervju för Journalistförbundets tidning Journalisten hur han först när Assad-regeringen återtog kontrollen över Yabroad flydde sitt hemland för att ta sig till Sverige.
I artikeln får läsarna veta hur Saeed efter ankomsten till Sverige snabbt lärde sig svenska och fick arbete som journalist på den stora Stockholmstidningen. Det framgår av intervjun allmänt formulerat att Saeed hemma i Syrien ”tog ställning för upproret” som inleddes under den så kallade arabiska våren.
Det väpnade rebellstyrkorna i Syrien har utgjorts av en brokig skara sinsemellan olika politiska grupperingar med enda gemensam nämnare, att man velat störta Assad-regimen. Muslimska terrororganisationer har på flera håll dominerat i striderna mot Assad och varit de som tagit kontroll över områden där regeringsstyrkorna pressats tillbaka, bland annat i Saeeds hemstad Yabroad.
DN:s redaktionschef Caspar Opitz puffar i sociala medier för kollegan Saeeds artikel om sig själv och menar att denne skriver ”gripande om flykten över Medelhavet och genom hela Europa”. Från vem och på vilket sätt Opitz menar att Saeed varit tvungen fortsätta fly genom hela kontinenten och vidare ända upp till Sverige efter det att han satt fötterna på säker mark i Europa framgår inte.
En annan profilerad DN-medarbetare som läst Saeeds berättelse med ett känslosamt snarare än kritiskt granskande öga är tidningens Rysslandskorrespondent Anna-Lena Lauren. Hon säger sig blivit rörd till tårar av sin kollegas historia.
Artikeln i Journalisten är inte den första i sitt slag där Saeed och hans familj uppmärksammas för sin långa resa till Sverige. Redan 2017 publicerade Stockholm Direkt ett stort bildreportage om familjens nya liv på äldreboendet Vintertullen i centrala Stockholm som gjorts om till asylboende efter att de gamla tvingats bort från lokalerna. Saeeds fru Nariman är på bilderna iklädd stramt åtsittande slöja.
I artikeln berättar Saeed att det var Assad-regimen som familjen ville bort från, inte IS eller andra muslimska terroristers framfart i området. Han vidgår också att familjen passerat en lång rad säkra länder på vägen till den utvalda slutdestinationen Sverige.
Saeed är i intervjun med Stockholm Direkt tydlig med att han ser sig och sin familj mer som reguljära immigranter i jakt på ett nytt och bättre liv än som flyktingar. Han slår fast att de inte har för avsikt att återvända till Syrien, oavsett hur situationen utvecklas där, utan ser Sverige som sitt nya land.
Uppgifterna har inte föranlett Migrationsverket att ifrågasätta familjens asylstatus eller om de enligt Dublinförordningen borde återbördas till Grekland eller Italien, där familjen steg i land efter att Saeed betalat människosmugglare för att ta dem illegalt över Medelhavet.
Saeeds oppositionellt journalistiska arbete i hemlandet Syrien väcker nu frågor i samband med att han klargör att familjen haft en fristad i Yabroad under de år då staden kontrollerades av muslimska terrorister. Saeed beskriver tillvaron som ”behaglig” och staden som en ”oas”.
Vidare berättar Saeed hur han fick ”förmånen att delta i ett försök till förändring av samhället”. Det är omvittnat hur IS och andra muslimska terrorstyrkor drivit igenom förändringar av samhället i de områden de ockuperat, där invånarna tvingats underkasta sig levnadsregler enligt en fundamentalistisk tolkning av Koranen och sharia.
Det är denna tid – ”de första tre åren under revolutionen” – som Saeed nu lovordar och vars samhällsomdanande aktiviteter han säger sig själv aktivt ha deltagit i. Samtidigt beskriver han de regimkontrollerade områdena i negativa ordalag som områden där människor försvinner.
Men när Saeed får frågor om vad han mer konkret ägnade sig åt under de år då Yabroud var en ”behaglig oas” under terroristisk ockupation, då vill han inte svara.
På Twitter lyfter Saeed fram en kommentar han fått på sin artikel i DN och vars budskap han uppskattar särskilt mycket. Personen ifråga menar att Sverige bör ta emot ännu fler syrier och att svenskar som är kritiska till en sådan invandringspolitik bör deporteras till världens krigshärdar – detta eftersom de är ”brölande rasister”.
Det är oklart vilken bakgrundskontroll – om någon – som Dagens Nyheter och tidigare Svenska Dagbladet gjort i samband med att Saeed Alnahhan anställdes.
Fotnot
Rubriken och en mening i ingressen i artikeln ovan har efter stämningsansökan från Saeed Alnahhal av första juridiska instans (Stockholms tingsrätt) bedömts utgöra förtal. Vi kommer att överklaga domen och till dess en lagakraftvunnen dom finns kommer vi att låta artikeln ligga kvar utan ändringar. Vi vill samtidigt göra följande förtydligande:
Ordet ”misstänkt” i rubriken syftar på de misstankar som Alnahhals uttalanden väckt hos allmänheten, inte att han i juridisk mening skulle vara misstänkt för brott. Meningen i ingressen om ”åtnjutande av beskydd och gunst” ska inte tolkas som ett påstående om att Alnahhal haft direkt samröre med terrorister, utan som en allmän frågeställning kring hur han i sitt arbete som journalist försäkrat sig om att inte ådra sig de ockuperande terrorstyrkornas misshag och straff.
Julia Caesar 