En äldre kvinna attackerar aggressivt en medpassagerare ombord på ett plan i USA – för att han bär en Trump-t-shirt. Hennes agerande utgör enligt kaptenens bedömning en säkerhetsrisk. Hon måste avlägsnas innan planet kan lyfta. Hon vägrar. Polis måste tillkallas. Flighten försenas.
Videon visar ett stycke vardagsdramatik som säger väldigt mycket om det samhällsklimat vi lever i. Jag gör en liten analys.
Scenen är ett plan från Alaska Airlines med destination Seattle, USA. I raden med tre säten sitter två män och en äldre kvinna i mitten. Det framgår inte från början, men mannen på hennes högra sida är hennes make.
Nu har jag lyckats spåra händelsen till en flight från Baltimore till Seattle i januari 2017. Tidpunkten kan delvis förklara den upphetsade stämningen ombord på planet men ingalunda ursäkta huvudpersonens beteende. I januari 2017 står det klart att Donald Trump har vunnit presidentvalet, och USA:s vänsterliberala maktelit inklusive media jäser av besvikelse, vrede och bitterhet.
När videon startar har kvinnan, som är i 60-årsåldern, redan före avgång börjat kasta okvädingsord, tillmälen och oförskämdheter över den unge mannen i stolen på hennes vänstra sida. Hans namn är Scott Koteskey från Montana, han har firat Trumps valseger och bär en t-shirt med uttryck för att han gillar Donald Trump.
Kvinnan är ursinnig över att ha placerats bredvid en passagerare som sympatiserar med Trump. Hon tar sitt personliga Trumphat till intäkt för att hon har rätt att attackera en för henne okänd medpassagerare med verbala k-pistsalvor och kräva att kabinpersonalen ska flytta på honom.
På Facebook berättar Scott Koteskey att kvinnan vräkte ur sig ännu mer vidriga saker till honom innan kamerorna började rulla:
“I’m going to throw up right in your lap! You make me sick! Don’t talk to me! Don’t look at me!”
Hon förbjuder honom att lägga sin arm på armstödet:
”Don’t you dare even put your arm on that rest. You disgust me! You should be ashamed of yourself! You put a maniac’s finger on the button. You are a bigot. You should get off this plane!”
Hon säger det inte, men det är uppenbart att hon anser att Scott Koteskey är en av dem som Hillary Clinton i presidentvalet föraktfullt kallade ”deplorables” – i princip värdelösa sopor. I sin bok ”What Happened” (2017) erkände Clinton att hennes sätt att uttrycka sig var en av de faktorer som gjorde att hon förlorade valet och att Donald Trump vann.
Kvinnan på planet tolererar inte att en Trumpanhängare sitter bredvid henne. Hon känner sig besudlad av hans närvaro. Hon kräver att Scott Koteskey ska byta plats och sätta sig någon annanstans, för han ”inkräktar på hennes utrymme”. En flygvärdinna gör klart för henne att hon inte har rätt att ställa sådana krav. Flygvärdinnan går och hämtar chefen för kabinpersonalen. Under tiden fortsätter den äldre kvinnan att kasta tillmälen över sin medpassagerare.
Hon är så upptagen av att ösa sitt ursinne över Scott Koteskey att hon till en början inte bryr sig om att hon blir tilltalad av kabinchefen. Hon angriper Koteskey för hans värdegrund och påstår att Trump inte tror på klimathotet.
Kabinchefen uppmanar henne vänligt men bestämt att samla ihop sina tillhörigheter och lämna planet. Flygkaptenen har fattat avvisningsbeslutet, eftersom den aggressiva kvinnan utgör en säkerhetsrisk för hela flighten. En flygkapten kan inte tillåta att en passagerare som är en okontrollerad krutdurk utsätter de övriga passagerarna och besättningen för bråk uppe i luften.
Det är framför allt här, medan hon fortsätter att ösa sitt ursinne över Scott Koteskey, som kvinnan visar att hon inte är tillräknelig. Hon har tappat allt omdöme och förmår inte tygla de starka känslor som medpassagerarens t-shirt väcker. Hennes uppspärrade ögon avslöjar att hon är bortom förnuft och kontroll. Alla spärrar har släppt – om hon någonsin har haft några.
Hon förstår ingenting av det kabinchefen säger. Hon anser inte att hon har gjort något fel. Hon hotar med att ställa till problem och vägrar att lämna planet. Hon säger att hon har betalat för sin plats och minsann har rätt att sitta kvar.
På hennes högra sida sitter en man som (vid cirka 1:50 min) visar sig vara hennes make. Under hela incidenten har han suttit passiv och inte med en min röjt att det är hans fru som beter sig som ett barn i trotsåldern. Kanske skäms han för henne. Han håller hela tiden en hand framför sitt hjärta, som om han försöker skydda det eller värja sig. Men hans min avslöjar att det inte är första gången hans fru beter sig så här. Han tar till sin vanliga strategi, vänder sig inåt, skärmar av och låtsas inte känna henne.
När kvinnan förstår att det är allvar drar hon omedelbart offerkortet. Hon säger att de är på väg hem till Portland, Oregon, (en stad som är ökänd för sin långt drivna politiska korrekthet och som drivhus för giftig woke-ism). Mannens mor har avlidit och ska begravas. Kvinnan kräver respekt – samtidigt som hon själv inte visar tillstymmelse till respekt för andra människor, inte heller för sin egen man som rimligtvis sörjer sin avlidna mor. Tre gånger drar hon det offerkort som vanligtvis brukar vara så lönsamt.
Makens känslor är till synes helt likgiltiga för henne, och någonting säger mig att det inte är första gången hon förödmjukar honom offentligt. Paret framstår som sinnebilden av en dysfunktionell relation, där han är toffelhjälten som har gift sig med en åsiktsfanatiker och under hela deras äktenskap har underordnat sig och låtit sig styras och terroriseras av henne. Den skyddande handen framför hjärtat säger mycket.
När han till slut tar till orda försöker han förhandla för sin frus räkning. ”Om vi byter platser och bara hon lugnar ner sig kan vi kanske ändå få sitta kvar?”
Han talar om henne som om hon vore en psykpatient eller ett oberäkneligt litet barn. Han vet av erfarenhet att det är den nivån hon är på, och han vill trots allt komma fram till sin mors begravning.
Men frågan om avvisning från planet är inte förhandlingsbar. Beslutet är fattat, och tillkallad polis för ut kvinnan och hennes man ur planet. In i det sista kastar hon okvädingsord mot den unge mannen och kringsittande passagerare: ”Shame on you!” Kabinpersonal och passagerare applåderar när kvinnan leds ut.
Nu tror jag i och för sig att den här kvinnan har en väletablerad, tidig psykisk störning av typen splittring/narcissism med oförmåga att förstå och leva sig in i andra människors känslor. Annars skulle hon inte utsätta sin sörjande make för den här situationen utan istället visa hänsyn och stötta honom i hans sorg.
Ur ett relationsperspektiv är den här kvinnan en katastrof. Hennes höga ålder har synbarligen inte lett till en högre grad av mognad. Hennes utlevande aggressivitet och hänsynslöshet förutsätter en självutplånande make som tolererar att gå på glödande kol för jämnan och att aldrig veta när ett utbrott ska komma. Mitt intryck är att det är deras vanliga, invanda mönster. Hon dominerar och styr, och eftersom hon är anti-Trump är hon enligt sin egen uppfattning ”god”. Av orsaker som jag inte känner till har hennes man valt att underkasta sig.
Jag tror inte heller att hennes störda beteende har debuterat i vuxen ålder. Min bild är att det här är en människa som har styrt och domderat över omgivningen sedan tidig barndom, som har vuxit upp utan att någon har satt gränser för henne. Eftersom hon aldrig har mött något motstånd tror hon att hon har rätt att dominera och kontrollera omgivningen. Någon självkritik i form av ”den inre censorn” har aldrig utvecklats.
Men hennes uppförande säger också väldigt mycket om det samhällsklimat vi lever i, en form av masspsykos där en politisk uppfattning kan användas som slagträ mot andra människor, ett medel att förklara dem som sopor som med sin närvaro förorenar ens eget ”space”. Det är symtom på ett sjukt samhälle, och det är farligt.
Många av oss minns flygplansaktivisten Elin Ersson, som 2018 hindrade ett plan att lyfta från Landvetters flygplats med destination Kabul för att en utvisningsdömd 52-årig afghan befann sig ombord. Mannen var dömd till fängelsestraff för misshandel, men Ersson vill vara en god människa och värnade gråtande om hans rätt att få stanna i Sverige.
Elin Ersson dömdes i Göteborgs tingsrätt och hovrätten i västra Sverige för brott mot Luftfartslagen. Den ynkligt lilla påföljden blev 60 dagsböter, totalt 4 200 kronor.
Flygplansaktivism verkar vara en ny nisch för kvinnor med öppna hjärtan som blöder för brottsdömda och utvisningsdömda utlänningar – och väcker en galenskap till liv hos kvinnor som inte tolererar att människor har andra åsikter än de själva. Det de har gemensamt är att de reagerar känslomässigt, med reptilhjärnan, mot demokratiska lagar och regler och vanlig anständighet.
Det är dumhetens och intoleransens diktatur, och så här kan vi inte ha det. Oberoende av politiska åsikter ska vi behandla varandra med värdighet. Vi måste inte förstå alla – människan är en gåta – men vi bör stå ut med att människor är olika och tycker olika. Det finns ingen anledning att acceptera att bli angripen för sina åsikters skull.
Passar inte galoscherna så finns det andra att prova.
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 