Poliserna fruktade för sina liv Gärningsmännen utvisas inte

En muslimsk lynchmobb på 200-300 personer förvandlade Sveaparken i Örebro till en krigszon. I rättegångarna vittnar poliser om att de fruktade för sina liv. Stora stenar, bangers och takpannor haglade över dem. 

Bara i Örebro skadades mer än 70 poliser vid korankravallerna. I hela landet mer än 300. Polishundarna fick föras i säkerhet sedan tre av dem skadats av stenar och sparkar. Polisbilar värda miljontals kronor eldades upp i flera städer.

Nyheten försvann snabbt från mainstream-medias sajter och intressesfär. Nu kommer domarna. Jag återger de attackerade polismännens berättelser.

Dina skattepengar i brand. Polisbilar för miljontals kronor eldades upp vid korankravallerna i april. Bilden är från Örebro.

De krigsliknande scener som utspelade sig vid korankravallerna i flera städer under påsken markerar ett tydligt skifte i svensk historia: före. Och efter. Kravallerna visar med all önskvärd tydlighet att den svenska statens våldsmonopol har havererat. Polisen klarar inte att stå emot den här typen av organiserade, våldsamma massaktioner från en lynchmobb av religiösa/ideologiska fanatiker.

Ju snabbare den tillträdande regeringen inser problemens allvar, desto snabbare kan den sätta igång ett djupgående förändringsarbete. Det kommer att ta tid, och det kommer inte att bli lätt. Målet: att rädda det som finns kvar av Sverige. Det brådskar.

Det islamistiska terrordådet på Drottninggatan den 7 april 2017 (fem döda, 15 skadade) var en vattendelare. En mätare på att Sverige inte längre är vad vi menar med en rättsstat, där medborgarna kan känna sig trygga.

Korankravallerna påsken 2022 är nästa korsväg. De utgör en typ av grov våldsbrottslighet i en skala som vi inte tidigare har sett i Sverige, som hotar grundlags­skyddade rättigheter och utgör ett allvarligt angrepp på demokratin. Svenska lagar och svenskt rättssystem är skapade för svenska förhållanden, inte för importerad fanatism från Mellanösterns islambälte.

Sammanlagt skadades mer än 300 poliser vid kravallerna. Det första åtalet för grovt sabotage mot blåljusverksamhet kom i juni. Efter korankravallerna står det klart att Sverige har förlorat våldsmonopolet till muslimska vandaler som hatar Sverige och inte skyr några medel för att förstöra vårt land.

Domarna från tingsrätterna och Göta hovrätt mot de gärningsmän som under påsken förvandlade flera svenska städer till krigszoner kommer nu på löpande band. Hovrättens domar innebär i flera fall en skärpning av tingsrätternas beslut om straff vad gäller fängelsetidens längd.

I Norrköping, Linköping, Örebro, Rinkeby i Stockholm, Landskrona och Malmö var gärningsmännens avsikt med det urskiljningslösa våldet uppenbar: att döda poliser. Det som hände i Örebro, och som jag har valt att fokusera på i den här texten, belyser liknande förlopp i andra städer. Men i Örebro var det brutala våldet särskilt allvarligt. Göta hovrätt har nyligen avkunnat domar för grovt blåljussabotage (Mål nummer B 2667-22) mot fyra gärningsmän, samtliga med bakgrund i Mellanöstern.

De syriska bröderna Hussain (till vänster) och Ali Kafarnawi var synnerligen aktiva i att kasta sten mot polisen. I Örebro tingsrätt dömdes båda till livstids utvisning, men Göta hovrätt upphäver utvisningsdomarna. Foto: Polisen
  • Abdullahi Abdiwali Ibrahim, 22 år. Medborgare i Somalia. Har kastat ett flertal stenar mot poliser och polisfordon och har burit/flyttat och kastat kravallstaket framför en polisbuss. Han uppger att han inte visste att det är olagligt att kasta sten i Sverige. Han döms till fem års fängelse.
  • Hussein Ali Luaibi Al-Maliki, 21 år, medborgare i Irak. Har till en början uppträtt aggressivt och angripit poliserna, senare maskerat sig, kastat ett stort antal stenar mot polisen och varit delaktig i att forcera polisens avspärrningar. Han har i ett tidigt skede varit pådrivande, och hans beteende har bidragit till att angreppet mot polisen har eskalerat och blivit alltmer hotfullt och våldsamt. Döms förutom för grovt sabotage mot blåljusverksamhet också för två fall av våld mot tjänsteman  av allvarligt slag. Domen blir fyra år och sex månaders fängelse.
  • Hussain Kafarnawi, 22 år, medborgare i Syrien. Har kastat ett stort antal stenar mot polisen, varit delaktig i att forcera polisens avspärrningar och burit/flyttat kravallstaket. Han har haft en pådrivande roll och bidragit till våldsutvecklingen på platsen. Som orsak till våldet uppger han att ”han var arg”. Döms till fem års fängelse.
  • Ali Kafarnawi, 29 år, bror till Hussain Kafarnawi, medborgare i Syrien. Ali Kafarnawi har efter ett avvaktande agerande i inledningen av kravallerna slutligen i likhet med övriga dömda övergått till kraftigt våld i form av stenkastning mot polisen. Han döms till fem års fängelse.

Hovrätten anser att polisen har utsatts för grovt och hänsynslöst våld i en aldrig tidigare skådad omfattning när en lynchmobb på flera hundra personer gått till samlat och organiserat angrepp genom stenkastning och andra tillhyggen. Ett stort antal poliser har skadats, och det har funnits risk för allvarligare skador. Domarna går från 4,5 till fem års fängelse.

Ingen av gärningsmännen utvisas. Skärpta regler för utvisning (lite finputs på ytan) gäller från 1 augusti. Men korankravallerna utspelade sig i april. Därför gäller de gamla utvisningsreglerna i Utlänningslagen (2005:716).

I slutet av den här texten går jag närmare in på aspekten utvisning, som, genom att nedbringa antalet möjliga gärningsmän i Sverige, skulle ha avgörande betydelse för att minska invandrares och deras vuxna barns kraftiga överrepresentation i framför allt våldsbrott. Överrisken för att begå dödligt våld är enligt Brå, Brottsförebyggande rådet, 11,2 gånger högre för personer födda i Sverige med två utrikesfödda föräldrar än för infödda svenskar. Med andra ord en avsevärd överrisk.

Polisens avspärrningar i Sveaparken, Örebro, revs redan på ett tidigt stadium, vid 17:15-tiden på långfredagen.

Den 15 april i år. Det är långfredag, en av de största kristna högtidsdagarna. Samtidigt pågår muslimernas fastemånad ramadan.

Rasmus Paludan, dansk-svensk advokat, partiledare för Stram Kurs. Kom aldrig till Örebro.

Örebropolisen har gett Rasmus Paludan, advokat och ledare för partiet Stram kurs, tillstånd att hålla möte i den invandrartäta stadsdelen Vivalla. Tillståndet ändras ”av tvingande säkerhetsskäl” till Sveaparken i centrala Örebro. Men Paludan infinner sig inte, och ingen koran bränns. Det hindrar inte den muslimska lynchmobben från att gå till samordnad våldsaktion, skrikande ”Allahu akbar”. Våldet riktar sig mot polisen.

Göta hovrätts domar är skakande läsning. Dels genom att förhören med flera av de drabbade polismännen ger en tydlig bild av deras enorma utsatthet när en lynchmobb på 200-300 personer går till samordnad attack – poliserna fruktar allvarligt för sina liv och skadas både fysiskt och psykiskt, så att de har behövt sjukvård och krissamtal hos psykolog.

Dels den bild som förhören med de dömda gärningsmännen förmedlar av hat mot Sverige och svensk polis, total samvetslöshet och absolut noll moral och respekt för svensk lag. En av de dömda, somaliern Abdullahi Abdiwali Ibrahim, 22, hävdar i förhör att han inte visste att det är olagligt att kasta sten i Sverige. Hussain Kafarnawi, 22, säger att han var arg och därför hade rätt att bete sig som en vettvilling.

”Moral är den första spärren”

Fredrik Kärrholm, kriminolog och före detta polis

Poliserna som tjänstgjorde vid korankravallerna i Örebro var övertygade om att en eller flera poliser skulle stenas eller trampas till döds.

Polisernas berättelser

Anders: ”Jag har aldrig varit med om något liknande”

Fem poliser vittnar i utredningen om det omfattande våld som riktades mot dem, deras hundar och fordon. En av dem är Anders. Anders har varit polis i nio år. Han har särskild utbildning för arbete med folkmassor och har erfarenhet av folksamlingar som har spårat ut. Han har aldrig varit med om något liknande som i Sveaparken i Örebro. Här är hans berättelse.

Polisen säkrar upp området, rensar parken på virke och grenar och bygger upp staketet. Sedan går det fort innan ordern ”hjälm på” kommer. De ser när det börjar flyga stenar. Stenkastandet pågår i omgångar. Hundgruppen får order att ingripa.

Bussarna kör fast, och när de försöker få loss dem står de med ryggarna mot stenkastarna. Anders får stenar kastade på kroppen när han försvarar de poliser som försöker knuffa loss polisbilen. Till slut kommer en order att de ska retirera ut ur parken. De tvingas lämna tre-fyra bussar efter sig och åka därifrån.

Känslan när de lämnar parken är både frustration, ilska och lättnad. Anders är förbannad för att de inte klarade av att skydda grundlagen. De slogs för sina och kollegornas liv. Anders blir skadad på knät och är ur strid en period. Han träffas av stenar över hela kroppen. Adrenalinpåslaget i situationen är så högt att smärttröskeln är mycket högre än vanligt.

Anders uppskattar att mellan 200–300 personer deltog i våldet. När poliserna fick order om att retirera blev det som värst. När de sprang därifrån flög mer sten.

Himlen var svart av sten. Den sista gruppen poliser som lämnade platsen hade skräck i blicken. Anders är helt säker på att poliser skulle ha dött om någon blivit kvar.

En kollega ramlade, och direkt sparkade folkmobben mot huvudet och kroppen på den liggande polisen. De var ute efter att skada och döda. Anders fick mellan tio och femton stenar på sig under kravallerna. I början var han rädd. Sedan kickade adrenalinet in, och då övergick rädslan i ilska.

Första veckan efteråt hade han svårt att sova och svårt att hålla fokus. Han kunde inte jobba i yttre tjänst på grund av skadan i knät. Knäskadan satt i i två veckor. Anders har haft avlastningssamtal och uppföljande samtal. I dag mår han bra, men det känns jobbigt att se filmerna vid huvudförhandlingen. Han blir ledsen och förbannad.

Bengt: ”Det var uppenbart att det var polisen de ville åt”

Folk kom fram för att de hatade polisen, inte för koranbränningen, som aldrig inträffade. Bengt såg att folk maskerade sig och hörde kollegor skrika ”sten”. Det eskalerade fort.

Han får en sten kastad i skrevet, får ett adrenalinpåslag och fortsätter efter en stund. Han känner tidigt att det inte kommer att gå bra, och att han och kollegor kommer att bli skadade. Han har ingen radiokontakt, eftersom hans utrustning är defekt.

Förstärkning från Stockholm anlände, och polisen tog viss terräng. De stod under konstant stenkastning. Han hade ett oerhört stort stresspåslag. Polisen står i motljus, och Bengt ser inte stenarna. Det är ren tur att han inte träffas av en femkilos sten. Han är övertygad om att han kommer att bli skadad. Han ser att folk plockar på sig stenar efter varje rusning.

Både motljuset och frekvensen kastade stenar gör det omöjligt att parera. Bengt har skyddsutrustning på sig. Han upplever att folkmassan kastar mot honom för att han är polis. Det är uppenbart att det är polisen de vill åt.

Kollegor ramlar runt omkring honom. När de retirerar träffas han av en sten på armen som gör att han tappar batongen. Han får även en sten på handen och en i huvudet som slår ut honom. Han körs till akuten.

De var sex poliser på sjukhuset när han var där. Medan han var på sjukhuset befarade han att någon kollega hade dött. En kollega på sjukhuset hade fått hjärnskakning, och en kollega hade glassplitter i ögat. Bengt var rädd och trodde att någon skulle dö. Han var livrädd.

Efter händelsen kände han hopplöshet och sorg och tyckte att det var jobbigt att vara med folk. Han kände sig lättstressad. Det satt i två-tre veckor efteråt. Det förvånade honom att så många människor ville skada poliser. Han fick bra krissamtal av arbetsgivaren och besökte psykolog vid två tillfällen. Han funderade på att sjukskriva sig men valde att vara med kollegor i jobbet.

Några dagar efter kravallerna kunde han inte använda vänsterhanden, och han hade ont i skrevet några veckor efter händelsen. Än idag bär han alltihop som hände med sig, men det påverkar honom inte fysiskt och psykiskt längre.

Carl: ”Var helt övertygad om att jag skulle bli ihjälstampad om jag ramlade”

Carl är 197 cm lång och väger 105 kg. Han har spelat handboll i hela sitt liv och har muskler. Han har arbetat som polis i sju år och arbetade som Deltapolis vid det aktuella tillfället. Han arbetar inom SPT, vilket betyder att han arbetar med folksamlingar.

Han har jobbat i den organisationen i fem år och har varit på de flesta typer av evenemang, allt från derbyn till alla olika typer av demonstrationer, som coronademonstrationer, och är väldigt van vid de här typerna av demonstrationer.

När Carl åkte från korankravallerna i Rinkeby tänkte han att det var det värsta upplopp han hade varit om. Men Rinkeby var som en västanfläkt jämfört med Örebro.

Han hade varit i tjänst på Rasmus Paludans demonstration i Rinkeby, som var väldigt stökig. Efter den händelsen hade han ont i ena handen, eftersom han fick en hel del sten på sig. När han åkte från Rinkeby tänkte han att det var det värsta upplopp han hade varit om. Men Rinkeby var som en västanfläkt jämfört med Örebro.

De åker mot Örebro, och på vägen dit får de höra att kollegorna i Sveaparken är i underläge. De åker in med tre bussar och splittrar gruppen av människor som attackerar kollegorna. Det gick ganska bra, de fick bort människorna till ytterkanten av parken.

Det kastades en massa sten och bråte. Polisen gjorde sitt bästa för att kunna hålla den långa linjen runt parken. Efter ett tag behövde de minska ner området. Då blev stenkastningen mer koncentrerad. Folkmassan kände att den fick medvind och mer självförtroende när poliserna backade.

Nu gav sig folkmassan på bussarna. Några har lyckats ta sig in i en av bussarna och tagit en brandsläckare. Carl försöker då göra en splittring; springa mot folkmassan för att den ska skingras. Då får han en pulversläckare tömd i ansiktet. Han kan inte andas. Luften försvinner, och det blir stopp i luftvägarna när han försöker andas.

Han ser ingenting och hamnar därför i ett utsatt läge, i synnerhet för att det ligger en massa bråte på marken. Det är allt från pinnar och stenar till cyklar och skyfflar. Allt kastas. Carl är rädd att han ska ramla.

Alla tre bussar brinner upp, och i den fjärde bussen, på andra sidan bron, lyckas mobben även tömma en pulverbrandsläckare som fanns i bussen.  Medan polisen är kvar på platsen börjar det brinna i bussarna. Folk hade samlat en hög med elsparkcyklar som de försökte tända eld på. Det fanns hela tiden en farhåga att antingen kommer det en Molotov, eller så kommer de att bränna bussen som poliserna sitter i. När polisen gör en kortare linje för att stå emot mobben intensifieras stenkastningen. Polisen gör flera försök att splittra folksamlingen.

Carl får flera stenar slängda på sig. Han är tvungen att hela tiden vara hotfull mot personerna som han ser framför sig, annars kommer någon i ryggen eller framifrån. Han måste hela tiden visa att han är beredd. Det är väldigt påfrestande. Alla stenar som träffar honom känns. Det gör ont, fast han har skydd på sig. Dagen efter är han väldigt öm i kroppen.

Under flera timmar utsattes poliserna i Sveaparken i Örebro för stenkastning och angrepp med andra tillhyggen av en lynchmobb på 200-300 personer.

Carl hade ingen suspensoar på sig. Han hade delvis på sig skydd som
täckte baksidan av kroppen. De hade inga sköldar. Alla rustningar har sina brister. Det är omöjligt att vara helt täckt, då måste man stå i en tunna. Carl har visir på sig, men problemet är att det är soligt. Solen lyser rakt i ögonen, och när han har visiret på sig ser han ingenting. Folkmassan attackerar honom trots hans ansenliga vikt och storlek.

Om man inte visar att man är redo, vänder ryggen till eller står och andas ut eller något sådant blir man attackerad. Det var en person som stack ut lite grann. Det var en kille som hade med sig en egengjord påk som var tejpad och hade någon sorts klubba längst fram. Killen försökte hela tiden att locka fram en så att han kunde slå en med påken. Han var den som stod kvar längst och som kastade mest målinriktat. Killen med påken attackerade Carl.

När de står vid linjen ser Carl att alla hans kollegor har blivit träffade av stenar. Kollegorna blir även slagna bakifrån och nedknuffade. Han får vara snabb med att vara där och hjälpa till, eftersom mobben attackerar så fort de ser en svaghet. En kollega faller ner på marken. Då försöker de i massan springa fram och hoppa på honom.

Till slut blir folksamlingen övermäktig. Poliserna tappar kontrollen, och folkmassan lyckas tända eld på bussen. Poliserna tvingas retirera på grund av alla stenar, pinnar, hockeyklubbor och annat som folkmassan slår och kastar med. Carl blir träffad av ganska många stenar. Han kan inte säga exakt hur många, men det var mellan 30 och 50 stenar av varierande storlek. Vissa stenar var som en halv tennisboll, andra var stora block, som de som kastade fick häva fram.

Efter att de har stått i cirka en timme blockeras deras buss av stängsel och annat som hade vräkts omkull. Föraren sitter därför fast i bussen. Horden attackerar bussen och försöker ta sig in i den. Poliserna gör ett försök att freda bussen, men det slutar med att någon slår med en hockeyklubba, och Carl får stenar på sig.

Det satt några i bussen samtidigt. Killen med påken kom, och Carl kände att de inte klarade att få bort gruppen. Polisen hade tidigare skjutit med varningsskott, och det fick ingen effekt. De fortsatte bara att trycka bort folksamlingen.

Killen med påken plockade då upp stenen och sökte skydd i folkmassan. Då hade Carl inte något skottläge längre.

Majoriteten av dem som var på platsen kastade sten och var aktiva i våldshandlingarna. Många hejade på och skrek ”Allahu akbar” och blev glada när en polis blev träffad.

De samlade ihop flera elsparkcyklar och stod med en trasa och försökte tända eld på dem. Det var sådant som Carl såg live. Då hade han varit på platsen i kanske 25 minuter. Folkmassan var även inne på tomterna. De trampade sönder rabatterna, och bilarna som stod parkerade längs vägen fick stenar på sig.

Det var väldigt många tankar på kort tid. Det fanns även kollegor som behövde skyddas. Det var skitläskigt. Carl var helt övertygad om att han skulle bli ihjälstampad om han ramlade. Alla kollegor var av samma uppfattning.

De lämnade sin buss och fick i stället fly från platsen i ett annat fordon. Det var kanske 35 poliser som behövde fly. Fyra bussar brann upp, därför var det problematiskt när de skulle fly. De tryckte in sig i minibussen och låg på varandra.  De var kanske tio personer i en minibuss. Eftersom de hade all utrustning på sig var det väldigt trångt.

Efter händelsen var Carl öm i hela kroppen. Som om han hade varit på handbollscup. Det var mycket småskador överallt. Han kände av skadorna i tio dagar. Han blev inte sjukskriven på grund av fysiska skador, men däremot blev alla som jobbade under kravallerna säkerhetsbefriade de första tre dagarna. De hade ett avlastningssamtal på natten direkt efter, ytterligare en träff på måndagen och ytterligare en träff så småningom.

Första månaden var jobbig psykiskt. De första dagarna hade han ont i kroppen  och fick plötsliga gråtattacker. Han upplevde en stridströtthet och kände inget sug efter att göra någonting. Han jobbade men hade mycket utbildningar och specialpass, ett luftigt schema.

Som polis har han inte varit med om någon värre situation än kravallerna i Sveaparken. Han hade känslor som han aldrig haft tidigare. Han var rädd för sitt liv.

Händelsen är ett minne för livet, eftersom han lärde sig mycket av den och om sig själv. Nu börjar det bli bättre med måendet, men han blir tårögd när han berättar om det som hände.

Mohamed Omar:

Därför kan en muslim inte fördöma stening

”De allra flesta av världens imamer ser stening som ett helt naturligt inslag i den islamiska lagen. Det är inget extremt i deras ögon. Att ta avstånd från stening uppfattas som att häda Muhammed” skriver Mohamed Omar på Det goda samhället.

”En opinionsundersökning som utfördes av Pew Research Center år 2013 fann att 86 procent av muslimerna i Pakistan stödde stening, liksom 84 procent i Afghanistan, 81 procent av palestinierna, 80 procent av egyptierna, 65 procent av jordanierna och 57 procent av irakierna. Detta är alltså hela befolkningen, varav majoriteten är lekmän. Tittar man enbart på de religiösa ledarna torde siffrorna vara högre.

Varför kan de inte säga att stening är förfärligt? Av den enkla anledningen att profeten Muhammed, enligt texter som mainstream-muslimer, både sunniter och shiiter, ser som äkta och sanna, dömde människor till stening.

Säger man att stening är barbariskt, säger man alltså indirekt att profeten Muhammed var en barbar. Och det är värre än hädelse.”

 

Daniel: ”Vi fick lämna bussarna för att rädda liv. Det var bara tur att vi kom därifrån med livet i behåll”

Daniel har varit förundersökningsledare och är utbildad inom SPT-konceptet. Hans uppgift i Sveaparken är att tillsammans med övriga utredare säkra bevisning om brott uppstår.

Omkring klockan 17:45 är det över hundra våldsaktiva personer i Sveaparken, och våldet ökar markant. En linje av poliser skyddar och tar emot stenar. En polis ramlar skadad och får en fraktur. Flera poliser skadas. Plötsligt har de en buss full av skadade poliser. Polisen kunde knappt verka. Anfallen från folkmassan är organiserade och inriktar sig på enskilda poliser. De får reda på att viss förstärkning från Stockholm och Jönköping är på väg. Innan förstärkningen anlände är de mellan 40 och 50 poliser.

Det är hemskt att se att så många kollegor får stenar kastade på sig. De försöker hålla linjen tills hjälpen från Stockholm skulle komma. Ambulansen vågar inte köra fram, det är för farligt. De får bära kollegor 100-150 meter till ambulansen.

Det fanns en otrolig motivation bland dem som utövade våldet. Respekten för människor var obefintlig. Till slut haglade det stenar där poliserna stod. Det var ungefär 200 våldsaktiva när Stockholmspolisen till slut anlände.

Fem personer kastade sten på en polis, en sten träffar i huvudet och folkmassan jublar, som om det vore en fotbollsmatch. Polisen kunde föras bort av kollegor. De försökte återigen få loss polisbussen och fick motta mycket stryk. Det var ett konstant stenregn under två timmar. Daniel har aldrig varit i närheten av ett sådant våld. Han upplevde att det var en krigszon. I slutändan var det cirka 15 kollegor som var på sjukhus. Om de skulle tappa någon polis så hade alla känslan att den polisen kommer att dödas/stenas.

Kvinnor och barn deltog i stenkastningen. Flera bussar fastnade, och en enskild polis blev kvar i en buss. Det var då mellan 250 och 300 personer i mobben som aktivt utövade våld. Polisen var helt utlämnad, men de lyckades få ut honom ur bussen. Varningsskott avlossades. De fick noll effekt. Polisen fick lämna bussarna för att rädda liv. Det var bara tur att de kom därifrån med livet i behåll.

Stämningen vid universitetet, där poliserna återsamlades, var
mycket speciell. Många grät, och poliserna höll om varandra. Det var en märklig stämning, närmast som sorg. Man ska inte behöva dö för att
man är på jobbet.

Erik: ”Jag lyckades dra en kollega i säkerhet, det var min viktigaste dragkamp i livet”

När Erik kommer till jobbet den 15 april får han order att samla ihop gruppen och ta sig från Jönköping till Örebro. De kör med blåljus hela vägen och får stanna längs vägen för att ta på sig utrustningen. Några hade varit med om kravallerna i Linköping dagen innan. Strax innan de kommer fram får de besked om rött läge (högsta nivån), och att det är allvarligt.

De vill komma fram så snabbt som möjligt för att hjälpa kollegorna. Erik har genomfört SPT-utbildning och är gruppchef den aktuella dagen.

Efter en stund välts kravallstaketen, och det blir mer tryck mot kollegorna. De bildar en kedja och gör en så kallad splittring. De tar sig ut i parken och skapar en solfjäder av poliser. Stenar kastas oavbrutet. Kvinnor, äldre män och ungdomar fanns i gruppen som kastade. Stenarna tar aldrig slut. Lynchmobben hämtar fler tillhyggen i sina bostäder. Tegelpannor krossas och kastas avsiktligt underifrån för att träffa poliserna under visiren.

När poliserna drar sig tillbaka blir det ett otroligt tryck från demonstranterna. Kollegorna flyr hals över huvud. Eriks grupp är kvar tillsammans med ytterligare en grupp. Med stora svårigheter sätter de sig i säkerhet.

När de drar sig tillbaka känner Erik en kraftig rädsla för kollegornas liv. Han lyckas dra en kollega i säkerhet, det är  Eriks viktigaste dragkamp i livet. Han tror inte att kollegan hade överlevt om han inte hade fått loss honom.

Själv fick han svårt att röra sig efter att ha fått en sten på benet. Han såg att en kollega satt kvar på förarplatsen i en buss. De hjälpte kollegan ur bussen.

Varningsskotten hade ingen effekt. Han såg att folkmassan hade börjat sätta eld på polisens fordon. De fick order att dra sig tillbaka. Erik hade fullt sjå att få med sig sin grupp från platsen. Han såg kollegor som fått pulversläckare tömda över sig. Alla var blåslagna. Det var ett under att de inte var mer skadade. Korankravallerna i Örebro är det värsta Erik har varit med om, både som polis och tidigare yrkesmilitär.

Av män i den mest brottsbenägna åldersgruppen, 15-44 år, i Örebro hade 36,7 procent år 2020 utländsk bakgrund. 2030 beräknas andelen enligt Affes Statistikblogg utgöra 45,4 procent.

”Våldet mot polisen vid korankravallerna i Örebro var av särskilt brutal och allvarlig art” fastslår Göta hovrätt.

 

”Om vi räknar bort trafikbrotten är det färre än hälften av alla som döms för brott som får fängelse eller böter.”

Fredrik Kärrholm, kriminolog och före detta polis

Ur hovrättens dom:

”Av filmerna och förhören med poliserna framgår att angreppet var organiserat. Folkmassan utförde samordnade rusningar och stenkastningar mot polisen. Målet med angreppen har varit att hindra polisen att utföra sitt uppdrag. Mot denna bakgrund gör hovrätten samma bedömning som tingsrätten, att brottet utgör sabotage mot blåljusverksamhet.

Det har varit fråga om angrepp som hotat grundlagsskyddade rättigheter, såsom yttrande- och demonstrationsfrihet, och utgjort ett mycket allvarligt angrepp mot demokratin. Det har även hotat en mycket viktig samhällsfunktion, polisen som försökt skydda en grundlagsfäst allmän sammankomst.”

Hussain Kafarnawi, Hussein Al-Maliki, Abdullahi Ibrahim och Ali Kafarnawi ska alltså dömas för grovt sabotage mot blåljusverksamhet.

Brottet har en straffskala från fängelse i lägst två år, upp till fängelse i högst 18 år eller livstid. Några förmildrande omständigheter föreligger inte. Att känna sig kränkt av att någon planerar att bränna en koran är inte på något sätt förmildrande.

Örebro tingsrätt skriver i sin dom, som föregick domen i Göta hovrätt:

”Det kan aldrig bli fråga om att få strafflindring för att använda våld mot den svenska polisen, som vid en insats garanterar fundamenten i svensk demokrati, och det alldeles oavsett vad någon enskild individ anser om att bränna heliga skrifter.”

”Sabotage mot blåljusverksamhet” är en relativt ny brottsrubricering som trädde i kraft den 1 januari 2020. Göta hovrätt konstaterar att för att olika domstolar ska uppnå en enhetlig rättstillämpning över hela landet brukar de vid straffmätning jämföra etablerad praxis avseende liknande brott.

Problemet med korankravallerna och grovt sabotage mot blåljusverksamhet är att det inte finns någon vägledande praxis. I förarbetena till lagen om grovt sabotage mot blåljusverksamhet finns heller ingen närmare ledning kring straffmätningen. Inget fall har ännu prövats av Högsta domstolen.

Det saknas praxis att falla tillbaka på, helt enkelt för att det som hände i en rad svenska städer påsken 2022 aldrig har hänt tidigare. Korankravallerna representerar en våldsbrottslighet av en typ och i en skala som vi aldrig tidigare har sett i Sverige. Det kan dröja fem år eller mer innan något som liknar en praxis finns på plats.

Fredrik Kärrholm, kriminolog och före detta polis, författare till boken ”Gangstervåld”.

”Att erkänna att brottsligheten är kopplad till invandringen innebär även att erkänna en analytisk oförmåga och politiska felbedömningar – och kan rentav kräva en uppgörelse med den egna verklighetsuppfattningen.”

Fredrik Kärrholm, kriminolog och före detta polis

Som jag skrev tidigare gäller en skärpning av reglerna för utvisning från 1 augusti. Men för korankravallerna gäller de gamla, mer generösa reglerna, eftersom upploppen utspelade sig under påsken. Örebro tingsrätt dömde de syriska bröderna Ali och Hussain Kafarnawi till livstids utvisning från Sverige. De domarna upphäver Göta hovrätt.

Hussain Kafarnawi, 22, har vistats i Sverige sedan 16 års ålder och har permanent uppehållstillstånd sedan 2016. Därför krävs det synnerliga skäl att utvisa honom. Han läser in gymnasiet, på svenska, vid en folkhögskola. De flesta i hans familj finns här i landet och har svenskt medborgarskap. Hovrätten delar tingsrättens bedömning att det brott som Hussain Kafarnawi ska dömas för är ett verkligt och allvarligt hot mot ett av samhällets grundläggande intressen.

”Denna omständighet talar med styrka för att utvisa Hussain Kafarnawi” skriver hovrätten. ”Hussain Kafarnawis anknytning till Sverige är dock stark, och hans personliga förhållanden talar mot utvisning. Det finns inget som talar för att han kommer att begå nya brott. Hovrätten finner vid en sammantagen bedömning att skälen för utvisning inte är tillräckligt starka för att anse att det föreligger synnerliga skäl.”

Vad hovrätten grundar sin tro på att ingenting talar för att Hussain Kafarnawi kommer att begå nya brott framgår inte.

Den äldre brodern, Ali Kafarnawi, 29, kom till Sverige när han var 22 år gammal. Han har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd och har erhållit flyktingstatus. Hans föräldrar och några av hans syskon är svenska medborgare, och han är gift med en svensk medborgare. Enligt vad som kommit fram vid förhandlingen ska han få barn med sin fru i november.

Örebro tingsrätt dömde till utvisning, eftersom han har begått ett synnerligen grovt brott, och det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet om han skulle få stanna i Sverige. Men Göta hovrätt upphäver utvisningsdomen.

Att utländska medborgare som begår grova brott i Sverige ändå inte döms till utvisning, eller att utvisningen inte verkställs, är en av rättsväsendets ömmaste Akilleshälar och sannolikt en av de brister som väcker störst opposition hos allmänheten.

”Problemet är för högt ställda krav” skriver Fredrik Kärrholm i boken ”Gangstervåld”. Ett brott måste normalt ha ett straffvärde på minst ett års fängelse för att det ska leda till utvisning.

Men för bröderna Kafarnawi räckte det alltså inte ens med fängelsestraff på fem år för att motivera utvisning för det synnerligen grova brott de har dömts för.

Det finns en lång rad förmildrande regler och förbehåll i Utlänningslagen som gör att utvisning är en ovanlig påföljd även för grova brott. Det är uppenbart att den så kallade allmänpreventionen, det vill säga tanken att utdömda straff vid grova brott också ska skydda allmänheten mot att drabbas, knappast har beaktats av lagstiftarna. Dessutom ges utvisningsdömda rikliga tillfällen att rymma och hålla sig gömda från avslag på ansökan om uppehållstillstånd eller verkställighet av utvisning, till exempel genom bristen på förvarsplatser. Sverige har bara omkring 500 förvarsplatser.

Rakhmat Akilov.

I januari erkände Nationella gränspolisen att mer än 10 000 personer med utvisningsbeslut är avvikna och efterlysta av polisen. Människor som alltså rör sig i det svenska samhället trots att de inte ska vara i Sverige över huvud taget. Den uzbekiske terroristen Rakhmat Akilov, som i en lastbilsmassaker på Drottninggatan den 7 april 2017 mördade fem personer och skadade 15, kommer för lång tid framåt att vara det tydligaste exemplet på svensk slapphet och ansvarslöshet när det gäller att verkställa utvisningar.

”Vi har människor som befinner sig i vårt samhälle som vi inte känner till och som ingen har kontroll över” säger Cajsa Velden, chef på Nationella gränspolisen.

Cajsa Velden, chef för Nationella gränspolisen.

Vilket nederlag. Hanteringen av kriminalitet och rättspolitik, inklusive utvisningar, har i årtionden präglats av ideologiskt betingad blindhet, hjärtnupenhet och socialistisk pissliberalism.

Obotligt vänstervridna kriminologer som Jerzy Sarnecki har ända sedan 1960- och 70-talens ”Släpp fångarne loss”-anda frekvent bjudits in i radio- och tv-husens ombonade studios och tillåtits sprida vilseledande och starkt politiserade budskap – som sedan i praktiken har satt spår i lagstiftningen som mängdrabatter, ungdomsrabatter, förtidsfrigivningar och annat ansvarslöst gullegull.

Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet. Har i decennier kämpat för att dölja alla samband mellan invandring och kriminalitet och är därmed medansvarig för den rådande katastrofala situationen på rättspolitiska området.

”Brottslingen betraktas som ett svagt offer och ska således inte lida ännu mer genom straff utan ges samma omsorg av välfärdssamhället som alla andra svaga och utsatta.”

Fredrik Kärrholm, kriminolog och före detta polis

Ingen regering på den tid jag minns (och den är lång) har velat ta tag i den kraftigt ökande våldsbrottslighet som de själva har bjudit in i landet genom massinvandring från jordens mest våldsamma och dysfunktionella länder. Det är ett brott mot svenska folket som aldrig kan förlåtas. Nu står vi här med korankravaller och gängskjutningar på öppen gata, i lekparker, köpcentra och på gym. Vi bor i ett land där vi inte känner igen oss, och där den trygghet vi har rätt till har tagits ifrån oss. Gängbrottsligheten skrev jag om nyligen.

En stulen polisbuss med påslaget blåljus körs omkring i Sveaparken i Örebro till den muslimska lynchmobbens hejarop.

Källa: Joakim Lamotte

Som en följd av korankravallerna i Örebro har minst 71 poliser skadats, varav 50 poliser så pass allvarligt att de uppsökt vård, antingen direkt i samband med gärningen eller i efterhand. Sextiofyra poliser har rapporterat påtaglig psykisk påverkan efter händelsen.

Utbrända, totalförstörda polisfordon efter korankravallerna i Örebro. Bilder som länge kommer att finnas på näthinnan som symboler för det ohyggliga våld som ansvarslösa politiker har tvingat på oss. 

Minst åtta polisfordon har skadats, varav fyra fordon har totalförstörts
när de har eldats upp. Sammantaget har skada på fordon uppkommit med minst 2,5 miljoner kronor exklusive moms. Mer än 70 poliser har rapporterat att deras personliga tjänsteutrustningar har skadats. De sammanlagda skadorna uppgår till minst 563 000 kronor exklusive moms.

Den tillträdande regeringen får ett tufft jobb. Det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång.

Nej, det finns ingen förlåtelse för politiker som i decennier har bjudit in våldet och låter detta ske. Inte heller för de journalister som har spelat med, kastat rasistepitet omkring sig, hetsat, demoniserat och startat mediedrev mot oss som har sett, granskat och varnat.

Ingen förlåtelse alls.

 

Läs också

Krister Thelin:

Fyra år till av socialdemokratisk rättspolitik hade varit en katastrof för Sverige

”Under Socialdemokraternas åtta år i regeringen har brottsutvecklingen skenat. Det gäller särskilt grova våldsbrott, sexualbrott och personrån. Sverige ligger nu i Europatoppen för dödsskjutningar per capita, men i bottenligan i Europa när det gäller antal poliser per invånare.

Det skriver Krister Thelin, före detta hovrättslagman, statssekreterare i Justitiedepartementet och ad hoc-domare i Europadomstolen, i en debattartikel i Expressen.

”Utvecklingen har inte skett över en natt, och det har inte saknats varnande röster. Men Socialdemokraterna har satt i system att motsätta sig de initiativ på rättspolitikens område som kommit från oppositionen.

Under de senaste åtta åren har Socialdemokraterna konsekvent röstat nej till viktiga förslag om effektivare brottsbekämpning, strängare straff och höjda polislöner.

Morgan Johansson (S), småduttande avgående justitieminister.

Det innebär inte att vändningen kommer över en natt. När Morgan Johansson nu till slut tvingas lämna Justitiedepartementet krävs ett hårt och långsiktigt arbete. Delvis handlar det om en totalöversyn av hela strafflagstiftningen i skärpande riktning, till skillnad från det småduttande i olika straffskalor som har varit den avgående regeringens signum.

Situationen är oerhört allvarlig och en diger uppgift väntar en ny regering. Åtta förlorade år kräver att arbetet med en effektiv brottsbekämpning och ett tryggare Sverige inleds så fort Ulf Kristersson och en ny justitieminister sätter sin fot på Rosenbad.”

 


Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.

Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.

Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC-kod ELLFSESS

Varmt tack för din gåva!