Jag rekapitulerar dem tyst för mig själv: Bertil Boo, Tory Bernhards, Gustav Torrestad, Lily Berglund, Sven-Olof Sandberg, Ulla Billquist. Tore Ehrlings orkester.
Arne Domnérus. Putte Wickman.
Senare Siw Malmqvist, Lasse Lönndahl och Gunnar Wiklund. The Beatles. Inga Tidblad, Keve Hjelm, Sickan Carlsson, Sigge Fürst, Edvin Adolphson.
Gunnar Hedlund, Tage Erlander, Bertil Ohlin, C-H Hermansson.
Torsten Ehrenmark, Lis Asklund, Lars Ulvenstam, Barbro Alving, Jolo (Jan Olof Olsson), Ria Wägner.
Det var de som hördes och syntes när jag växte upp. Jag minns dem. Det var deras röster som hördes när man knäppte på radion. Men minns någon annan dem? Någon som jag känner?
Ytterst tveksamt. Jag lever i en tid där den ena efter den andra av mina tidsreferenser försvinner ur det kollektiva medvetandet in i glömskan.
Det är det som är det värsta med att bli gammal.
Det är inte det gråa håret. Inte rollatorbehovet. Inte linjerna som tiden ristar i huden. De går att leva med. När jag fick håret klippt senast var frissan en man i kjol, högklackade skor, lockigt löshår och noppade, målade ögonbryn. Han sa att han varje morgon frågar sig ”Vem vill jag vara idag?”. Sedan väljer han utstyrsel. Han färgar gärna äldre kunders hår i grönt eller rosa, sa han.
En frissa i tiden. Jag lät honom försiktigt förstå att grönt eller rosa hår inte kommer att bli aktuellt för mig. Jag är nöjd med mitt gråa hår.
Utan att jag vet hur det gick till glesnar det i leden av människor som känner igen namnen som jag räknade upp. Namn som är självklara för mig, som har format stora delar av mitt liv, namn som alla har känt igen och kunnat prata om. Tidsreferenser som är gemensamma om man föddes på 1940-talet.
Nu börjar jag lära mig känna igen den där frågande blicken när jag någon gång nämner ett av namnen. Det irrande sökandet i vederbörandes minnesbank efter en krok att haka upp namnet på. Men det finns ingen krok.
Det gäller inte bara yngre människor. De är födda i en annan tid och har förstås aldrig hört talas om namnen. Nej, det gäller även jämnåriga. De har glömt eller aldrig ansett namnen som så viktiga att de var värda att lägga på minnet.
Den osynliga gemenskap i form av tidsreferenser som man på ett självklart sätt har delat med jämnåriga i många decennier håller på att förlora sin betydelse. Bli ogiltig.
Tidsreferenserna var som ett slags skyddsnät, något vi alla hade gemensamt och kunde falla tillbaka på. En fond mot vilken vi prövade allt nytt som gjorde anspråk på vår uppmärksamhet och ville bryta sig in i vår begreppsvärld.
De var dessutom hållbara långt innan hållbarhet blev ett politiskt modeord. De blev inte utslitna i media på nolltid. Vi var inte bortskämda med media. Radio fanns, med en enda kanal. Televisionen kom på 1960-talet. Internet var inte uppfunnet. I min familj hade vi en enda tidning, tidningen Härjedalen, som kom en gång i veckan och allmänt kallades ”Skriet från vildmarken”.
När jag var 15 år såg jag ”Till sista andetaget” på Folkan i Sveg, i regi av Jean-Luc Godard med Jean Seberg i den kvinnliga huvudrollen och Jean-Paul Belmondo i den manliga. Det var den franska nya vågen som kom till Sveg, och jag älskade den. Jean Seberg var djärvt kortklippt, nästan som en pojke.
Detta hände sig i en tid då mina kvinnliga klasskamrater i realskolan hade håret upptuperat som hövolmar på huvudet. Det kallades Farah Diba-frisyr. Irans drottning, senare kejsarinna Farah Diba, var tonårsflickornas förebild. I lilla Sveg, beläget i utkanten av ett land nära Nordpolen, mycket långt från Iran.
Jag ville inte se ut som Farah Diba. Jag klippte ut en bild ur en tidning och sa till frissan i Sveg att jag ville se ut som Jean Seberg i ”Till sista andetaget”.
Är det någon som minns Farah Diba-frisyren idag? Någon som tålmodigt stod och tuperade upp håret tills det nådde samma höjd som en krokan som var nära att välta?
Nya namn, nya moden tar plats i det publika rummet. Nya politiker, nya skådespelare äntrar scenen. De flesta i publiken vill ”hänga med”, vill hålla sig à jour, är villiga att uppdatera sina tidsreferenser. Till och med språket förändras. Det är här det börjar bli svårt att hänga med.
Allt oftare händer det att jag – som ändå anser mig ha en hyfsad allmänbildning på akademikernivå och en välutvecklad språkkänsla efter mer än ett halvsekels skrivande – inte förstår vad jag hör eller läser.
Och vice versa: ord som är självklara för mig och min generation vet inte många av dagens unga, och inte äldre heller för den delen, vad de betyder. Allt oftare kommer jag på mig med att tveka huruvida jag kan använda ett ord eller uttryck i det jag skriver: hur många kommer att förstå?
Samtidigt ställer jag mig frågande till många ungdomars tja-ba-å-då-ba-språk och ”såhära”. Grattis till den svenska skolan från Lgr 62 och framåt!
Som ett språkligt ogräs fyller allt fler människor i den bildade medelklassen ut sina yttranden med engelska glosor i var och varannan mening.
Avsikten är förmodligen att ge ett urbant och världsvant intryck, men effekten blir tyvärr den motsatta. Språket har blivit ett verktyg att positionera sig med. Språket som varumärkesetikett på det ”jag” som man vill saluföra som vilken vara som helst.
Min blick faller på en artikel i Expressen, skriven av Anna Hellgren. Ett strålande exempel på den sortens journalistik som är till salu. Fnaskjournalistik.
Anna Hellgren är hänförd över att SVT kommer att sända en kampanjserie om drag queens i åtta avsnitt. Hon pepprar sin text med ord som har till uppgift att signalera hur enormt hemmastadd i drag queens-världen Anna Hellgren är:
Drugor, alternativdruga, quirky kawaii-drottning, hambohaggor, fuxa, campig, ”morrhårsslida”, kameltå, drag race.
Hoppsan, vart tog den journalistiskt granskande blicken vägen? Jag förstår inte ett enda av de här orden. Och jag tänker aldrig ta reda på vad de betyder eller lära mig dem.
Må de en gång stå som patetiska monument över en förryckt tid. Anna Hellgren själv passar som monument över en journalistik som i sin gränslösa iver att ”vara rätt i tiden” anstränger sig så rödrandig att den förlorar sin själ.
När språket förvandlas och blir obegripligt, när tidigare självklara tidsreferenser och erfarenheter blir ogiltiga, när media alltmer blir en blajig, lallande korsning av Gröna Lund, Beckomberga och Lättläst för särskolan känner jag, och säkert många med mig, en isande känsla av främlingskap. Vi är främlingar i vår egen tid, i vårt eget språk.
Ändå har jag för min del inte minsta behov av att ”hänga med”, att anpassa mig till ett ”normbrytande”, vänsterstyrt kulturliv eller dito public service. Det var mycket länge sedan jag räknade med att få något andligt näringstillskott från det hållet.
Om man inte själv ska bli galen kan man, utifrån de förutsättningar som ges, bara vända sig bort från vansinnet, in mot sin egen kärna och sitt inre liv. Där är man fri att ha vilka tidsreferenser man vill.
Varsamt, och i min egen takt, kommer jag att införliva de namn och tidsreferenser som kan tänkas överleva vår tid. Med tidlös lyskraft kommer de själva att visa vilka de är.
——————————————————————–
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 