Ett öppet fönster symboliserar frihet och möjligheter.
Förmår vi gripa möjligheterna i flykten, innan de försvinner? Ser vi dem ens, eller grumlas vår blick av våra erfarenheter och begränsningar?
Genom vilka filter silar vi det vi uppfattar av verkligheten? Och finns egentligen tiden? Uttråkad i solstolen har jag plötsligt tid att fundera över de stora frågorna.
Ett öppet fönster, en öppen dörr symboliserar möjligheter. Just det här fönstret sitter i mitt badrum och vetter ut mot trädgården. Silverpäronträd, doftolvon, dagliljor och nävor nästan exploderar av växtkraft framför mina ögon. Snart blommar Finlands vita ros i överdådiga skyar av ljuvligt doftande pimpinellrosor.
Det är vår – ja försommar. Det var det här vi längtade efter hela den outhärdligt mörka vintern. Undret sker just nu.
Portaler av grånad, obarkad gran och plantering i gamla avloppstrummor i betong – trädgården har blivit precis så där drömskt romantisk, o-perfekt och lite vildvuxen som jag hoppades på för nästan 20 år sedan när huset äntligen var färdigbyggt, och jag stod med en tomt som såg ut som Saharas öken med djupa spår efter traktorer och andra byggmaskiner i sanden.
Hur skulle det kunna bli en trädgård? Men det blev det. Hela den våren körde jag otaliga billass jordsäckar och planterade växter, så billiga som möjligt.
I den ljuvliga försommaren vill jag stanna tiden och ogiltigförklara alla klockor och almanackor. Livet går för fort, jag hinner inte med! När man är gammal har man avsevärt mer ont om tid än när man är ung eller halvgammal, för man vet att ens återstående tid är kort och noga måste värnas och ransoneras.
Knappt hinner jag tänka tanken förrän livet verkligen stannar, i bemärkelsen tillfälligt stopp för allt jag tänkt företa mig den närmaste tiden.
Ett arbetsprojekt står stilla och stampar och kan inte påskyndas. ”Då kan jag ta vara på tiden och sy” tänker jag. Men först monterar jag isär symaskinen, som heter Husqvarna Prisma 980 och är ett arv efter min mamma, och rengör den.
Sedan monterar jag ihop den. Men fastnar på att stygnplåten inte går att få på plats. Jag läser bruksanvisningen på längden och tvären och försöker. Men nej, det går inte. En symaskin utan stygnplåt går inte att sy på.
Men skam den som ger sig! Jag tar fram min egen första symaskin, som jag köpte för min första lön 1967 och som jag lät serva i fjol. Inte heller den vill fungera. Jag måste köra båda maskinerna till närmaste reparatör igen, tio mil gånger två.
Nu tornar hindren upp sig, ett efter ett. För 98:e gången stöter jag på patrull när jag ska uträtta någonting på nätet. Jag tillhör en utrotningshotad folkspillra: jag har inte Bank-ID. Därför kan jag inte delta i någon av de hjärtstudier som Karolinska Institutet respektive Göteborgs universitet vill att jag ska delta i. Utan Bank-ID inga studier. Utan Bank-ID kan jag inte köpa mina mediciner från Apotea eller något annat som jag behöver.
Det finns snart ingenting som man kan köpa eller göra på nätet om man inte har Bank-ID. Min kära lap top är tolv år gammal och har Windows 7. Windows 7 uppdateras inte längre. Där försvann mitt Bank-ID och en hel del annat.
Visst, jag ska köpa en ny dator. Men jag ogillar i hög grad tanken att det är Windows som bestämmer när det ska ske och skjuter på det, för jag vet att det blir obehagligt. Bara att ta reda på exakt vilken dator som motsvarar mina behov kräver ingående och tidskrävande arbete. Att ta den i bruk kommer att ta tid och kräva ny och långvarig inlärning, och jag vet inte om jag klarar det. Jag kommer att behöva be om hjälp, många gånger.
Nya datorer har Windows 11. Ingenting kommer att vara likt min gamla trotjänardator. Jag vet att jag kommer att bli desperat, förtvivlad, frustrerad. Det kommer att tära hårt på min sinnesfrid. Gamla människor har erkänt låg tolerans för påfrestningar och stress. Där är jag nu.
Egentligen vet jag att livet gör mig en tjänst när det reser hinder överallt. Det gör livet ofta, utan att vi ens tänker på det. Livet vet, bättre än vi själva, vad vi behöver. Med hjälp av icke fungerande symaskiner och obefintligt Bank-ID dras nätet åt omkring mig och tvingar mig till stillhet och passivitet. Sa jag inte någonting om att ”Jag vill stanna tiden, ogiltigförklara alla klockor och almanackor”?
Nu serverar livet det jag bad om: ”Sitt stilla! Gör absolut ingenting! Tänk! Njut av den ljuvaste av årstider!”
Uttråkad sitter jag på altanen och försöker anlägga en solbränna. Det känns ovant. Jag är inte van vid att göra ingenting, och jag tycker inte om det.
Jag har tid att fundera på fenomenet tid. Finns tiden? Eller är den någonting som vi har uppfunnit för att ha något slags mått på tillvaron?
Vi är upptagna av tid. Tid är någonting som vi måste förhålla oss till. Vi har uppfunnit klockor och almanackor som instrument för att mäta tid.
Är tiden linjär – vilket de flesta föreställer sig – det vill säga: är den en rörelse som löper mellan två punkter – eller sker allting i själva verket samtidigt?
Om tiden egentligen inte finns – hur kan vi då ha tid eller inte ha tid?
Vi säger att tiden går. Men vart går den?
Rör sig tiden mot ett individuellt mål för var och en av oss, – det blir i så fall ungefär åtta miljarder olika mål över hela världen – eller går tiden mot ett gemensamt mål för alla?
Vi har många uttryck om tid:
”Ur led är tiden.”
”Ett barn av sin tid.”
”Det ligger i tiden.”
”Jag har inte tid” är en av de vanligaste saker vi säger.
När någon har dött säger vi ”Han har gått ur tiden”. Men har han eller hon verkligen gjort det?
Tiden i sig – om den finns – är neutral. Den har ingen avsikt. Den vill ingenting, den bara är. Det är vi som fyller den med innehåll och ger den en roll i våra liv. Det vill säga, vi tillskriver tiden egenskaper som den inte har i sig själv.
Att någonting är tidlöst, till exempel arkitektur, ett musikstycke eller ett litterärt verk, anses som positivt. Varför gäller inte samma sak ett fårat ansikte som har tjänat sitt syfte i 80-90 år? Varför denna hysteriska dyrkan av ungdom, den period då vi vet minst och fattar massor av dumma beslut?
Eller är myten om den eviga ungdomen på väg att upplösas som en Ipren i ett glas vatten? Ett tecken för min del är att det blir allt svårare att uthärda de unga, gälla rösterna i media som tydligt förmedlar att de inte begriper innehållet i vad de läser. I tomrummet uppstår ett känslomässigt glapp som överförs på lyssnaren. Och varför ska vi för övrigt betala tusentals kronor om året för att uthärda?
Tankar om tiden som fenomen och åldrandet ligger nära varandra. Ett tecken på att någonting kanske håller på att hända med vår inställning till åldrandet är att allt fler skådespelare, som länge har använt sig av botox, fillers och ansiktslyftningar för att se så unga ut som möjligt, nu möter ändrade förutsättningar.
Alla vet att film- och tv-branschen är utseendefixerade, och många skådespelare, i synnerhet kvinnor, har länge upplevt att det är svårare att få roller när de blir äldre.
Men nu verkar branschen ha tröttnat på onaturligt släta ansikten, vaxdockestela leenden och rynkfria halsar. Regissörer vill inte längre jobba med skådespelare som har fixat sitt utseende för mycket. De sorteras bort av rollbesättare, som vittnar om hur skådespelare som har gjort skönhetsingrepp nekas vissa roller.
De dyra behandlingar som de har kostat på sig har minskat deras möjligheter att få roller istället för tvärtom. Botox och fillers påverkar nämligen ansiktsuttryck och mimik på ett sätt som omedelbart avslöjas av en närgången filmkamera.
“Man kan tappa nyanser. Din mimik och dina uttryck är ju dina verktyg som skådespelare” säger en rollbesättare.
Att vara ung och slät är inte längre idealet. Nu handlar det om att vara äkta och levande. Grått hår är ett tecken på livserfarenhet.
Djupare än de linjer som livet ristar i våra ansikten är den inre förändring som vi bär osynlig under ytan när åren har blivit många. De samlade erfarenheterna från våra liv präglar vår varseblivning av allt som vi ser och upplever. Vi är programmerade på olika sätt.
Hur stor del av verkligheten ser du? Du kan vara säker på att du ser andra delar än de flesta andra, och de ser något annat än du. Ändå är det en vanlig vanföreställning att alla ser samma verklighet. Det gör vi inte.
När vi jämför våra verklighetsbilder med varandras uppstår ibland våldsamma kollisioner, och ibland växer en klyfta som är så skärande djup att den – fast vi försöker förneka den i åratal – inte går att överbrygga, trots hur många samtal som helst. I djupet av oss själva känner vi att vi inte står ut en enda minut till med den här människan, och det är en känsla som vi måste ta ansvar för.
Inga relationer varar för evigt. Människor är som himlakroppar som rör sig i olika banor i rymden. Ibland korsar vi varandras banor, stannar upp en tid och färdas och utvecklas tillsammans, finner en mening tillsammans. När vi har fullbordat det som var vår gemensamma uppgift och är färdiga med den kan vi tacka varandra för hjälpen, skiljas åt och återgå i vår egen bana.
Högljutt jämrande reser jag mig ur solstolen. Den där stolen förvärrar alltid min onda rygg. Hur kunde jag glömma det?
Koltrasten har på sitt vanliga hafsiga sätt byggt bo ovanpå en utskjutande takbjälke alldeles ovanför där jag sitter. Nu ligger boet nedrivet på altanen och måste sopas bort.
Som vanligt har ekorren varit där och plundrat äggen. Hur kunde koltrasten glömma det? Att de aldrig lär sig.
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 