Mitt händelselösa liv, del 1. Att flytta hem till sig själv

En världsbild präglad av hysterisk superaktivitet. Nej tack, jag orkar inte. Om någon säger ”Nu kör vi!” i hurtig ton en gång till skriker jag högt. Miljoner svenskar lever stillsamma liv där inget särskilt händer. Jag vill ge röst åt dem som i likhet med mig lever ett händelselöst liv.

Det finns många skäl, frivilliga och ofrivilliga, att leva ett liv där inte mycket händer. Jag bor ensligt i skogen för att jag måste. På grund av en arbetsskada, orsakad av de första högstrålande bildskärmarna på 1980-talet, är jag elöverkänslig.

*Finlands vita ros blommar som vackrast.*

För nästan 20 år sedan byggde jag mig en liten elsanerad stuga på två rum och kök längst ut i den yttersta glesbygden på en ö, långt från mobilmaster. I mitt hus är alla elledningar skärmade med aluminium och avger inga elektromagnetiska fält.

Värmepannan står i ett uthus, och därifrån leds varmvatten i en kulvert under marken in i huset. Spisen går på gasol. Jag har två eldstäder som eldas med ved.

Jag kan inte resa längre. Istället flyttar jag ”ut på landet”, till min egen gäststuga

På grund av sjukdom och funktionshinder kan jag inte resa någonstans. Jag kan inte gå mer än några meter. Jag är bunden till mitt specialanpassade hus och är tacksam för att jag har kunnat bygga det, helt på eget bevåg och för egen plånbok. Men sommartid flyttar jag ”ut på landet” och blir gäst i min egen gäststuga. Gäst hos verkligheten.

På temat ”Mitt händelselösa liv” har jag för avsikt att skriva några ytterst anspråkslösa små berättelser om hur livet kan gestalta sig när man av olika skäl är förhindrad att delta i det ruschiga, fartfyllda liv som folkmajoriteten lever, åtminstone enligt den bild som ges i media.

Flera miljoner människor i Sverige lever begränsade, händelselösa liv i sina hem eller på olika institutioner, liv där ingenting särskilt händer och de är förhindrade att delta i samhällslivet eller – under stora tacksamhetsutsägelser – få hjälp att komma utomhus och andas någon liten stund ibland. Då med hemtjänstens högst oförutsägbara och av fackförbundet Kommunal hårt reglerade hjälp med rullstol eller annat hjälpmedel.

*Om du sitter i rullstol lever du på hemtjänstens av Kommunal hårt nedförhandlade nåd.*

Så ser verkligheten ut. Men de flesta av oss vill inte låtsas om att den finns

Att man på grund av hög ålder och/eller sjukdom och funktionshinder inte längre råder över sitt eget liv, inte kan förflytta sig, inte kan ta sig någonstans, inte orkar umgås med människor, inte klarar att göra någonting av allt det där som man alltid har klarat galant och blir beroende av andras hjälp – det är en så skrämmande tanke att vi skjuter undan den till hjärnans allra dunklaste vrår.

Glatt köper människor i sina bästa år hus med trappor och svårskötta trädgårdar i den fasta tron att de alltid kommer att kunna gå i trappor och sköta en trädgård. Sedan kommer stroken, hjärtinfarkten, demensen eller artrosen. Överraskningen blir monumental.

Begreppet ”händelselöst” är inte negativt laddat för mig. Det uttrycker också en vila från ett alltmer uppiskat och stressigt tempo som de flesta verkar underkasta sig.

Min impuls att berätta om det händelselösa och oglamourösa livet är uttryck för en önskan att visa på en annan verklighet. En protest mot de glättade bilder som förmedlas i media, där alla är unga och friska och reser hit och dit och rör sig, springer, hoppar, badar, cyklar och idrottar som den mest självklara sak i världen. Precis som många av oss som nu lever begränsade liv har levt när vi var unga och friska.

Jag minns hur mina fötter formligen rann nerför trapporna i tunnelbanan, klädda i små läckra sandaletter, och hur irriterad jag blev på människor som sniglade sig fram och stoppade upp hela flödet. Nu skulle jag inte klara att gå i en trappa över huvud taget.

Livet handlar alltid om att göra det bästa av de möjligheter man har. Att vrida och vända på dem, rannsaka dem och ta reda på om det finns någon utväg som man har bortsett ifrån. Acceptera förändring och förluster. Sörja det man har förlorat och undvika att bli bitter.

Jag minns förtrollande små grekiska öar som jag älskar.

Aldrig mer

I mitt huvud finns underbara reseminnen från förtrollande små grekiska öar som jag älskar, från Norge, Danmark, Mallorca, från Wales och England. Jag sörjer dem, för jag kommer aldrig att kunna resa dit mer. Det är en ständigt pågående sorgeprocess. Jag minns haven, stränderna, dofterna, smakerna, ljuset, andakten i de små grekisk-ortodoxa kyrkorna, vänligheten hos människorna.

Aldrig mer.

Jag reser till mig själv. Min gäststuga är pytteliten, bara tio kvadratmeter. En liten hydda i skogen, utrustad med våningssäng och en diskbänk med rinnande kallt vatten. Byggd på den tiden när bara ”Friggebodar” tilläts som extrabyggnader.

Någon gång i maj, när göken ropar i fjärran, är det dags att flytta ut, till ett annat liv. Det är en helig akt. Ett sakrament. Såptvättade golv. Rena lakan i sängen. Var sak på sin plats. Varje natt brinner ett litet värmeljus som en ställföreträdande lägereld.

*Gäststugan. Den blå byrån på väggen snickrade min farfar av sockerlådor.*

Nu ska jag berätta varför den här utflyttningen över sommaren är så viktig. Den är djupt symbolisk. Jag flyttar in i en annan dimension av livet, utöver den ordinarie. Det påminner om de kojor vi barn byggde i skogen: en fredad vrå som de vuxna inte hade tillgång till. Hemlig, lite mystisk. En tillflykt undan vuxenvärlden – som samtidigt fanns där på tryggt avstånd.

Kanske var kojan i skogen det första rum där man hade möjlighet att bli en egen person, att urskilja sig själv som människa och frigöra sina egna tankar från familjens kollektiva tankeliv? I min familj levde vi tätt inpå varandra i en liten 2:a på drygt 50 kvadratmeter, fem personer.

Skogskojan som BB för födelsen av en egen individ som började avteckna sig, bli tydligare i konturerna och ta plats.

Skogskojans hemliga, outgrundliga mystik dröjer sig kvar hos mig. När jag med ficklampan i handen går ut till hyddan i skogen på natten lämnar jag tydligt någonting bakom mig: datorn och telefonen (eftersom jag inte använder mobiltelefon). Jag stänger av omvärlden och och gör mig fri från den.

Nu är jag onåbar

Det är beckmörkt. En skogsduva flaxar till i en gran. Göken hördes nyss koko-a på avstånd. De stora granarnas grenar rör sig i vinden med mystiska knarrande ljud. På tio meter går jag från arbetets värld vid skrivbord, dator och telefon till det stilla varandets värld, avskild från yttervärlden.

När jag stiger över tröskeln andas jag in den goda doften av trä och drar en djup suck av välbehag. Jag låser dörren. Släcker ficklampan. Tänder ett värmeljus. Tryggheten infinner sig omedelbart. Nu är jag onåbar.

Några steg längre ut i skogen är jag närmare det vilda livet. Väcks av att ekorren tumlar runt på taket med hårda dunsar. Märkligt att ett så litet djur kan alstra så många decibel. Rävens säregna blandning av skällande och ylande låter höra sig när den går på nattlig jakt. Fasantuppen ger upp sina gällt rossliga, osköna skrik. Vid 04-tiden tar fåglarnas morgonkonsert över hela ljudbilden. En heltäckande matta av jublande sång lägger sig över nejden.

Hon berättade att det var vanligt att man hade en surstuga på tomten

För några år sedan berättade en bekant från Västerdalarna att det i hennes hembygd var vanligt att man hade en surstuga på tomten. Surstugan fyllde en viktig mentalhygienisk funktion. Om man och hustru blev rejält osams gick bara den ena ut till surstugan och stannade där tills de hetaste känslorna lagt sig och en fredlig lösning gick att nå.

Doften av såpa svävade frisk över gårdsplanen

Från min barndom i Hälsingland minns jag en bondgård som var bebyggd med ett sommarhus och ett vinterhus. Det var förresten ganska vanligt på Hälsingegårdarna. Under några dagar höst och vår vändes det uppochner på allting, och den stora flytten ägde rum. På våren flyttade familjen ut till sommarhuset och ägnade en stor del av sommaren åt att grundligt storstäda vinterhuset och tvätta hela vinterns smutstvätt och alla trasmattorna i älven. På hösten var proceduren tvärtom. Doften av såpa svävade frisk över gårdsplanen vid de stora tvättdagarna.

Jag tror att det ligger något i det där med surstuga. Och även den som lever ensam kan ibland behöva temporär skilsmässa från sig själv eller från omgivningen. Tidigare har jag gett mig ut och vandrat i skogen vid sådana tillfällen. Nu kan jag inte gå i skogen längre. Jag tar min tillflykt till hyddan i skogen.

Givetvis flyttar jag ut ur gäststugan om det kommer gäster. De brukar förnimma att det råder en särskild frid i kojan i skogen.

Det är nästan magi.