Året var 2010. Trots åratals motarbetande, mobbing och demonisering av Sverigedemokraterna väljs partiet in i riksdagen.
Tretton år har gått. Mycket vatten har flutit under broarna. Mot bakgrund av det tal SD:s partiledare Jimmie Åkesson höll på onsdagen gör jag en tillbakablick på de tretton åren.
För säkerhets skull vill jag markera att jag inte i allt delar SD:s politiska uppfattning. Men i det förtvivlade läge Sverige befinner sig idag är SD det bästa vi har.
Jimmie Åkessons tal är en milstolpe i svensk politik. Självklara saker som aldrig har fått sägas högt får äntligen kläs i ord. Talet skulle ha hållits för minst tjugo år sedan. Men det var inte möjligt då.
Den kompakta mur av journalister och politiker som gjorde allt för att förhindra en öppen debatt bär ansvaret för det haveri alla kan se idag. Vi kommer inte vidare förrän de avkrävs ansvar.
I sitt tal vänder sig Jimmie Åkesson också till dem som missbrukar Sveriges gästfrihet genom att söka asyl med falsk identitet och på falska grunder. De som kommer hit, inte för att bidra med något, utan för att bli försörjda eller begå brott:
”Jag ska vara helt rak och ärlig. Jag tycker inte att du ska vara här. För mig är du inte välkommen i Sverige. Jag tycker att du allvarligt ska fundera över att flytta någon annanstans. Varför inte tillbaka till ditt hemland där du förmodligen trivs bättre?”
En liten tillbakablick på SD:s långa väg mot inflytande:
SD:s valseger 2010 var ett outhärdligt misslyckande för journalisterna. I åratal hade deras mål varit att med alla medel förhindra att SD valdes in i riksdagen. Ända sedan partiet bildades 1988 var det ett givet hatobjekt för journalister och politiker i de andra partierna.
I valrörelserna 2006 och 2010 utsattes partiet för särbehandling med så ohederliga metoder och i sådan omfattning att det saknar historisk motsvarighet. Det var i stor utsträckning fråga om ren mobbing på sandlådenivå. SD:s blotta existens utgjorde ett enormt hot mot journalistkollektivets politiskt korrekta värdegemenskap.
”Främlingsfientliga. Högerpopulistiska. Högerextremistiska. Odemokratiska. Nazister. Bruna rötter. Mörkblå. Rasistiska. Fiska i grumliga vatten. Svartblå värderingar.”
Så lät några av tillmälena. Jimmie Åkesson avbildades 2012 som kackerlacka i Länstidningen i Östersund.
Den demokratiska utvecklingen försenades med minst 20 år
På valdagen 2010 publicerade Expressen en löpsedel med ett stort ”NEJ!” och en SD-valsedel som låg nedsmutsad i rännstenen. Inte bara Expressen utan i stort sett samtliga media gjorde valet till en fråga om ”främlingsfientlighet” och kastade därmed en ansenlig mängd ved på en brasa som har försenat den demokratiska utvecklingen med minst tjugo år.
Smuts-orden användes som vapen mot Sverigedemokraterna. Redan i valrörelsen 2002 gick chefen för Sveriges Radios nyhetsredaktion Dagens Eko, Staffan Sonning, ut med ett direktiv till alla Dagens Ekos medarbetare. Sonning bestämde att journalisterna helst skulle utelämna SD i sin rapportering om valrörelsen. Men om de nödgades nämna partiet skulle namnet alltid föregås av epitetet ”främlingsfientliga”. På det sättet skulle väljarna skrämmas bort från och skambeläggas för att rösta på SD.
Utan att blinka överger chefen för Sveriges största nyhetsmedium, Dagens Eko, det demokratiska uppdrag han är satt att förvalta. Hans mål är att tysta ner och trolla bort ett för honom och hans kolleger obekvämt parti. SD ska särbehandlas, och alla medarbetare beordras att tillämpa särbehandlingen. Det gör de också, som en lättföst fårskock.
Ekot var till en början ensamt om den här offentliga, skriftliga policyn. Men maktlojala journalister i andra media tog snabbt till sig vad som gällde och apade lydigt efter Staffan Sonnings diktat. Redan långt tidigare hade journalisterna abdikerat från sin professionella uppgift, att objektivt referera och granska politik och samhälle, inklusive samtliga politiska partier, på lika villkor.
Idag kan vem som helst se att media till stora delar är en kår av politiska aktivister som agerar som parter med egna intressen och syften och deltar som spelare i det politiska spelet.
Istället för självklara journalistiska principer som konsekvensneutralitet och objektivitet har journalisterna inför en rad riksdagsval satt upp egna, vänsterideologiskt grundade mål som inte har ett dugg med journalistik att göra: att ”inte öka främlingsfientligheten” och ”inte gynna SD”.
I boken ”Problempartiet” 2010 intervjuade journalisten Björn Häger 26 politiska reportrar och ledarskribenter inför valet. Det är en rapport som blir mer och mer intressant för varje år – ett vittnesmål om ett land där media låter sig styras av reptilhjärnan.
Samtliga 26 intervjupersoner vittnar om sin avsky för SD och klassar enligt Staffan Sonnings diktat partiet genomgående som ”främlingsfientligt”. Flera journalister erkänner ogenerat att deras egen aversion mot SD får dem att behandla partiet på ett helt annat sätt än de behandlar övriga partier. De ”håller tillbaka” i bevakningen. Man ”ligger lite lågt”.
Det mest avslöjande exemplet i boken är Jan A Johansson (1951-2016), dåvarande chefredaktör på Skånska Dagbladet. Han säger:
”De (SD) har ju en del påståenden om invandrargrupper, brottslighet, i Malmö framförallt, där de går ut med påståenden som vi vet är sanna. Vi kan kontrollera dem, vi känner till dem, men vi publicerar dem inte ändå utan vidare därför att vi vet att det ställer till sådan helvetes skada för samhällsutvecklingen.”
Här erkänner alltså en journalist i ansvarig ställning som chefredaktör rakt ut att han inte publicerar kända fakta – för att de inte stämmer överens med hans egna politiska mål.
Resultatet är minst tjugo förlorade år. Insikten sliter mig i strimlor
Tretton år senare har Sverige på några decennier blivit ett ytterst farligt och dysfunktionellt land för att de andra partierna och journalistkåren har varit fullt sysselsatta med att bekriga Sverigedemokraterna. Resultatet är minst tjugo förlorade år. Insikten sliter mig i strimlor.
Under de åren har hundratusentals – för att inte säga miljoner – svenskar drabbats av invandringsrelaterad brottslighet av olika slag, till exempel förnedringsrån, misshandel, mord, våldtäkter, sprängningar och skottlossningar och kraftigt försämrad välfärd genom den organiserade brottslighet som plundrar välfärdssystemen på miljarder, inbetalda av hårt arbetande svenskar.
Vi har alla drabbats av den oro och otrygghet som det innebär att leva i ett våldsutsatt och dysfunktionellt samhälle där gängkriminaliteten löper amok.
De som fått medborgarskap i år kommer från de värsta länderna
Ett diagram från Affes Statistikblogg över geografisk hemvist för de invandrare som har beviljats svenskt medborgarskap under första halvåret i år visar att majoriteten migranter kommer ifrån de absolut mest underutvecklade, våldsamma och icke-fungerande länderna i tredje världen: Syrien, Eritrea, Afghanistan och Somalia.
Vem kan bli förvånad över konsekvenserna?
De tidiga dissidenterna har betalat ett högt pris för sina varningar
På grund av lögnaktiga media har den lilla skara som jag själv tillhör, de tidiga dissidenterna, betalat ett mycket högt pris för att vi tidigt – från slutet av 1990- talet och några år in på 2000-talet – varnade för konsekvenserna av den ansvarslösa invandringspolitiken. Vissa har förlorat jobbet, andra har kastats ut av sin bank, många har förlorat sina sociala nätverk och stötts ut av vänner och anhöriga. Vi har utmålats som ”rasister” och diverse andra kränkande tillmälen och drabbats av sociala, medicinska, psykiska och ekonomiska följder av uthängningar, häxkampanjer och mediedrev.
Vi har fått rätt. Men det är sannerligen ingen triumfatorisk seger
Vi har fått rätt. Allt det vi varnade för för 10-15 år sedan, till exempel att islam är oförenlig med demokrati, kan nu vem som helst se i sitt eget kvarter och sin egen verklighet. Men det är sannerligen ingen triumfatorisk seger. Att vi fick rätt innebär mest bara oro, sorg, vanmakt och trötthet. Efter många års kamp är vi slitna.
I debatten tillkommer nu många påtagligt nyvakna individer som inte känner historien och inte har en aning om hur vi hamnade där vi är idag, inte heller om det pris ett antal dissidenter under årens lopp har fått betala för sin pionjärgärning. Ni är välkomna till verkligheten, men ta gärna reda på mer innan ni glatt meddelar någon ”ny” upptäckt som vi skrev om för tolv, tretton år sedan.
Det var ni som gjorde det. Aldrig mer
Vad kan vi lära oss av oräkneliga, i många fall irreversibla misstag och minst 20 – 30 års försenat politiskt ansvarstagande?
Kanske det här: att aldrig mer låta journalister och politiker av ideologiska eller ekonomiska skäl hindra den demokratiska processen genom att demonisera och utestänga ett enskilt parti, svika sitt professionella uppdrag och desinformera och skrämma upp befolkningen med falska värdeord som ”rasist”, ”främlingsfientlig”, ”islamofob” eller ”konspirationsteoretiker”.
Det var ni som gjorde det.
Aldrig mer.
Ni ska ställas till ansvar för er underlåtenhet, för er nonchalans, för era lögner och er omdömeslöshet, för att ni har fört Sveriges befolkning bakom ljuset och struntat i konsekvenserna.
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Gåvor ses som just gåvor och är benefika och helt frivilliga. De utgör inte ersättning för utfört arbete.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 19 6000 0000 0004 8212 9581
Swift-BIC-kod HANDSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 