Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Det gör särskilt ont när vi ser en stad eller bygd där vi fötts och vuxit upp invaderas, förändras och förstöras.
Det handlar om identitet. Vi har införlivat staden eller bygden i oss själva. När omgivningen förstörs är det en bit av oss som går sönder.
Detta är ett invaderat folks djupaste sorg.
Jag minns.
Jag minns det som igår.
Bollnäs läsåret 1964-65. Jag gick sista ring i gymnasiet och skulle ta studenten till våren. Eftersom det inte fanns något gymnasium i Sveg, där min familj bodde, hyrde jag ett rum hos tant Frida på Gärdet.
Tant Frida var en snäll och trevlig hyresvärdinna för flickan från Sveg. Turligt nog hade jag min älsklingsmoster och -morbror i stan och kunde äta middag hos dem varje kväll.
I likhet med många andra ensamstående pensionärer hyrde tant Frida ut ett rum för att bättra på kassan och få lite sällskap dessutom. Under de tre gymnasieåren stod i tur och ordning tant Dagmar, tant Elsa och tant Frida för mitt logi. Från huset på Läroverksgatan där tant Frida hyrde ut ett rum var det bara en kort promenad till Bollnäs Högre Allmänna Läroverk, där jag läste latinlinjen.
Tant Frida var kring 80. Hon var en parant dam, alltid mån om att vara snyggt klädd och fin i håret. Tant Frida var änka och hade inga barn. Men hon hade en manlig vän, och honom bjöd hon på kaffe och sherry med tända ljus i vardagsrummet på fredagskvällar. Pärlhalsbandet på plats, och den manlige vännen var förtjust. Vem har sagt att livet efter 80 ska sakna glädje och lust?
Huset var ett ordinärt trevåningshus i rött tegel, sådana som byggdes i stor skala på 1950-talet. Gärdet i Bollnäs var en välordnad stadsdel, bebodd av en blandning av arbetare och tjänstemän i mestadels likadana trevåningslängor av rött tegel. Vanligt folk, helt enkelt. Strävsamma arbetsmänniskor och skattebetalare till Tage Erlanders (1901-1985) Folkhem i Per Albin Hanssons (1885-1946) efterföljd.
De senaste 58 åren har jag inte tänkt särskilt på Bollnäs, med undantag för 2012 då mina syskon och jag gravsatte vår mamma på Bollnäs kyrkogård.
Året därpå, 2013, sätter jag mig på tåget norrut för att undersöka om jag skulle kunna flytta tillbaka till min gamla hemstad. Jag skrev om resan under rubriken ”Resa i förlustens landskap”, en krönika fylld av sorg över allt som gått förlorat. Om all längtan som blev hemlös.
I krönikans inledning skrev jag:
”Jag sätter mig på ett tåg som går norrut. Jag ska åka långt, många timmar. Mitt ärende är en aning oklart, till och med för mig själv. Jag reser för att undersöka en dröm. Jag bär på en längtan. (…) Jag måste få klarhet. Det är någonting som jag ska förstå. Jag behöver lägga pussel med de bitar som jag består av.”
”Jag är på väg till en stad som kunde vara vilken småstad som helst i Norrlands inland. Men för mig är det en särskild stad. Det är min födelsestad, en stad där jag har tillbringat stora delar av mitt liv. Det är här mina rottrådar är fästade. Staden och dess människor lever sitt liv inom mig. Hela min släkt kommer från den här staden.”
Staden hade intagits av främlingar
Resan gav mig den visshet jag behövde: det var inte längre möjligt att flytta tillbaka. Staden är totalt förvandlad och förstörd. Alla mina kära är döda och ligger begravda på Bollnäs’ kyrkogårdar.
Efter 2013 har jag inte tänkt särskilt på Bollnäs och Gärdet. Inte förrän jag nås av en artikel på Samhällsnytt om Bo Tapper, 83, före detta fredsbevarande och Nobelprisbelönad FN-soldat i Kongo. Han bor på Gärdet, svårt handikappad efter en stroke, beroende av rullstol, permobil, hemtjänst och färdtjänst.
Gärdet är Norrlands fattigaste stadsdel – varannan boende är fattig
Av SVT:s artikel om Bo Tapper framgår att Gärdet i Bollnäs är Norrlands fattigaste stadsdel. Tant Frida skulle rotera i sin grav om hon visste.
Utvecklingen på Gärdet är enligt SVT ”bekymmersam” och har förvärrats sedan 2011. Fattigdomen har ökat med tio procentenheter – i dag lever nästan varannan person på Gärdet med svår ekonomi. Det är långt över snittet i Gävleborgs län, där knappt två av tio personer lever i ekonomisk utsatthet.
Arbetslösheten på Gärdet är hög – det är kärnan av problemet, menar Abdullahi Cadaani (S), kommunstyrelsens ordförande, som kommer från Somalia.
Bo Tapper lever i den ”svåra ekonomin”. När räkningarna är betalda har han i bästa fall ett par hundralappar kvar. Färdtjänst har han inte råd med. Ett besök på vårdcentralen i Arbrå, cirka 1,5 mil bort, kostar 200 kronor, plus färdtjänstavgifterna. Det tar sex besök och hälften av ett sjunde innan han når upp till högkostnadsskyddet.
En gammal skuld innebär att kronofogden drar pengar från Bo Tappers pension varje månad. Han är en av alla hundratusentals svenska pensionärer som lever i fattigdom.
13 procent lever i fattigdom
Enligt en rapport från Pensionsmyndigheten 2022 var andelen med relativ låg ekonomisk standard cirka 13 procent 2020, såväl för gruppen över 65 som under 65 år. Bland pensionärer har andelen med relativ låg ekonomisk standard varit i princip oförändrad sedan 2011.
Det råder alltså politisk acceptans för att en betydande andel av svenska pensionärer lever i relativ fattigdom och inte har råd med fullvärdig kost, mediciner, läkar- och tandläkarvård, färdtjänst och hjälp i hemmet. Denna acceptans är gammal och inrotad och bekräftas alltså från 2011 enligt den aktuella rapporten.
Bo Tapper skulle säkert ha uppskattat att dricka en kopp kaffe och ett glas sherry tillsammans med tant Frida. Men hon är död sedan länge, och Gärdet är en totalförvandlad stadsdel. Bollnäs är en helt annan stad än den jag föddes i. En stad som har invaderats av främlingar från i huvudsak muslimska länder på andra sidan jorden.
Gärdet har gått från att vara ett tryggt och trevligt medelklassområde till att bli Norrlands fattigaste. Hur gick det till?
I grunden finns ett långvarigt socialdemokratiskt styre på både kommun- och riksnivå som under sken av ”godhet” och ”solidaritet” aktivt har importerat några miljoner människor från jordens absolut mest underutvecklade länder i främst Afrika och Mellanöstern.
Förändringen går att se på det här diagrammet från Affes Statistikblogg. Klicka på diagrammet så ser du utvecklingen över tid, från 1984 till och med 2023.
För större bild – klicka på fullskärm i nedre högra hörnet av diagrammet!
På fem-i-topplistan för de länder som Bollnäs’ migranter kommer ifrån ligger Syrien, Eritrea, Finland, Somalia och Turkiet. Finlands höga tal får ses som rester av den tidigare arbetskraftsinvandringen från 1950-talet och framåt.
700 000 utrikes födda i Sverige försörjer inte sig själva. Den genomsnittlige icke-västerländske invandraren till Sverige blir aldrig självförsörjande. ”Med uppdaterad statistik framträder en fortsatt dyster bild” skriver professorerna Johan E Eklund och Johan P Larsson i en debattartikel i Svenska Dagbladet, aktuella med boken ”Det nya utanförskapet – självförsörjningens utveckling och välfärdsstatens framtid” (Ekerlids förlag).
Vad väntade sig ansvariga politiker?
Vad väntade sig ansvariga politiker av massimporten från gravt underutvecklade länder?
Frid och fröjd? Ekonomisk vinst?
Bordsfred runt det mångkulturella gästabudet med kryddstarka, exotiska rätter?
Att eritreaner, syrier och somalier skulle bli ”precis som svenskar” bara de satte fötterna på svensk jord?
Precis som vi, med den kultur och den civilisation som det har tagit oss många tusen år att utveckla?
Nu är skördetid för massmigrationens draksådd och för masslakt av alla lögner. Ingen ansvarig slipper undan. Alla som på något sätt är och har varit delaktiga i draksådden ska ställas till ansvar för vad de har gjort mot Sverige och svenska folket.
Saken: att utan befolkningens tillåtelse ha skänkt bort ett av jordens friaste, finaste och tryggaste länder till människor av vilka chockerande många tydligt visar att de hatar oss, vår kultur och vårt land och vägrar att anpassa sig till Sverige.
Kvinnor, barn, ungdomar, pensionärer, sjuka och handikappade betalar det högsta priset för bedrägeriet. Såna som Bo Tapper, 83, som riskerade sitt liv som FN-soldat för att bevara freden men nu inte ens har råd att ta sig till nödvändig läkarvård.
”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér” skrev Verner von Heidenstam (1859-1940).
Detta banér är nu så tyngt av skit att det är omöjligt att hissa.
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Gåvor ses som just gåvor och är benefika och helt frivilliga. De utgör inte ersättning för utfört arbete.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 19 6000 0000 0004 8212 9581
Swift-BIC-kod HANDSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 