Oavsett om du har sett någon av SVT:s inköpta fördumningsserier har du antagligen noterat att mänskliga uttryck för exempelvis glädje, förtjusning eller förvåning snabbt har reducerats till utstötandet av ett antal läten, till exempel de amerikanska importljuden ”Wow!”, ”Shit!”, ”Najs!” och ”Super!”, ibland förstärkta med ett svenskt ”Verkligen!”.
Lätena kan betecknas som ett slags ljudmässiga motsvarigheter till smileys och e-mojisar. Det handlar om att låta som alla andra och uttrycka en känsla med så få bokstäver som möjligt.
Till dig som läser min blogg:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för din gåva!
Någonting har hänt med vårt sätt att kommunicera med varandra.
”Är vi på väg tillbaka till ett språklöst tillstånd, till pekboken och grottmålningarna?” (på det visuella planet) frågade jag i en krönika den 9 augusti och tog upp risken för utarmning av språket när vi ersätter orden med små tecknade gubbar och symboler.
Nu undersöker jag den ljudmässiga kommunikationen med utgångspunkt från några av de underhållningsprogram som sänds i SVT. Anledningen till min granskning av de nya sätten att kommunicera är flera:
Jag är starkt intresserad av språk och hur språket utvecklas över tid. Digitalisering och kommersialisering påverkar oss mer än vi tror.
Språk är energi, och jag är extremt känslig för energier. När jag ser ordlösa e-mojisar eller hör ständigt upprepade ”Wow!”-ljud känner jag en stilla språklig förtvivlan i kroppen.
Det tredje och tyngsta skälet är att jag är allvarligt oroad över språkutvecklingen hos framför allt barn och ungdomar, men även hos vuxna upp till 50-årsåldern som är föräldrar och därmed barnens förebilder.
Den senaste PISA-undersökningen av skolelever i 15-årsåldern gjordes 2022. Den visade att svenska elever hade försämrat sina resultat i både matematik och läsförståelse, men däremot inte i naturvetenskap, jämfört med PISA 2018. De svenska resultaten i matematik och läsförståelse är tillbaka på samma nivåer som 2012, då Sverige uppnådde sina hittills sämsta resultat i de här ämnena.
SVT är den talade språkliga källa som når flest människor, och i SVT:s underhållningsprogram sitter fördumningen i högsätet. Det finns anledning att fråga vem som tjänar på att människor blir så dumma som möjligt. Vilka är vinnarna på Balubakonceptet? (mer om det här nedanför).
Ur SVT:s programtablåer plockar jag på måfå ett par underhållningsserier som inte är egenproducerade utan görs av externa kommersiella produktionsbolag och köps in av SVT för våra tvångsbetalda skattepengar.
”Vem bor här?” med programledaren Malin Olsson görs av det externa bolaget FreemantleMedia.
Fremantle är ett av världens största produktionsbolag, har globala ambitioner och anser sig producera ”oemotståndlig underhållning”. Bolaget levererar över 12 000 timmars tablåfyllnad per år runt om i hela världen.
På bolagets hemsida kan vi läsa:
”Vi är en kreativ, global familj, och vår gemensamma anda är ”connecting creativity”. Fremantle producerar några av Sveriges största tv-produktioner så som Idol, Masked singer, Talang, Bonde söker fru, Vem bor här samt Grand Designs Sverige.”
Programidén är genant enkel, för att inte säga enfaldig
Programidén i ”Vem bor här?” är genant enkel, för att inte säga enfaldig. Fem utvalda personer som drivs av en längtan efter att få visa upp sig och sina hem i tv åker runt och tittar på varandras bostäder. Sedan ska de gissa vem som bor var. Den som gissar alla rätt vinner 10 000 kronor.
Dialogen och replikerna är påtagligt torftiga, liksom deltagarnas ansträngningar att spela förvånade när de besöker det egna hemmet. Programmet skriker efter en manusförfattare, en dialogredaktör eller regissör som kan bidra till att skapa en naturlig dialog och hålla en styrande hand över de rikliga och spontana utflöden av ”Wow!”, ”Shit!” och andra enstaviga läten som deltagarna ger ifrån sig.
Nyckelorden är ytlighet och konsumtion
Men det är inte en intressant dialog som utgör fokus i ”Vem bor här?”. Sådant är antagligen inte lönsamt för FreemantleMedia. Nyckelorden är ytlighet och konsumtion.
Det handlar om att slänga ut några lyx-munsbitar från en liten, mycket privilegierad grupp människor med resurser att skapa sina drömhem, till pöbeln som inte har kommit längre än till en etta i Bagarmossen eller en tredjehandsdito i Angered.
Den här sortens program var otänkbara före 1980-talet. Då var bostaden en nödvändig nyttighet som behövdes för att bo i. Folkhemmet bestod inte av glamourösa uppvisningsobjekt med utställningsambitioner och frosseri i egocentrisk heminredning. Överklassen visade inte upp sina slott och herrgårdar i tv.
Avundsjukan är inkalkylerad
Det är svårt att undgå misstanken att avundsjukan är inkalkylerad för att gjuta lite konstgjord andning i det torftiga upplägget i ”Vem bor här?”. Bröd och skådespel åt folket! Bliv vid din läst och var nöjd med att få dregla över påkostade, luxuösa hem i tv! Lyssna till de kringåkande fem deltagarna och deras ständiga ”Wow!”, ”Shit!” och ”Super!”.
De här människorna kan helt enkelt inte uttrycka sig på nyanserad svenska. De vill låta som alla andra låter i Wow-branschen. Alltfler svenskar uttrycker sig numera med läten. Genom deras ”Wow!” och ”Shit!” ska vi förstå vad de känner. Ljuden är ett slags audiell motsvarighet till smileys och e-mojisar.
Sedda i ett sammanhang är de här ljuden en del av den ökande anglifieringen av svenska folkets sätt att uttrycka sig, det vill säga att i var och varannan mening skjuta in engelska glosor och direktöversätta så kallade anglicismer på ett sätt som känns främmande i det svenska språket. I det sista avsnittet för säsongen räknar jag till 19 ”Wow!” och fyra ”Shit!”.
Det innebär ett ”Wow!” var tredje minut av sändningstiden och ett ”Shit!” i kvarten.
I det sista avsnittet för säsongen räknar jag till 19 ”Wow!” och fyra ”Shit!”
Programledaren Malin Olsson stapplar sig fram på mycket stela verbala styltor och upprepar ”Vem bor här?” med manisk tjatighet, som en 78-varvsskiva som hakat upp sig. Det är så erbarmligt torftigt att det är svårt att förstå hur programmet kan sändas över huvud taget – såvida det inte sker medvetet i fördummande syfte.
Vad vill SVT uppnå med den här serien? Nu har Olsson tillkännagett att hon efter tio år lämnar ”Vem bor här?” och att hon är ”så klar med det”.
Jag gissar att hon delar den känslan med många som tvingas finansiera den här sortens äckel-tv med sina skattepengar.
Balubakonceptet – gapa och svälj!
”Det sitter i väggarna” med antikvitetsexperten Richard Thunér och byggnadsantikvarien Erika Åberg produceras av det externa kommersiella bolaget Titan Television.
Titan Television är ett kommersiellt, före detta svenskt TV-produktionsbolag, grundat 1996. Det köptes 2011 av mediekoncernen Northern Alliance Group (NAG), ägt av finländska investmentbolaget Capman. Där ingick även produktionsbolaget Baluba. Senare samma år bytte NAG namn till Nice Entertainment Group. År 2013 köptes Nice i sin tur av MTG Studios. I september 2018 meddelade Nordic Entertainment Group (tidigare MTG) att Titan skulle läggas ner.
Titan har producerat flera underhållningsprogram för olika kanaler. Sedan 2015 görs byggnadsvårdsprogrammet ”Det sitter i väggarna” för Sveriges Television.
Det här programmet har åtminstone en folkbildande ambition som ger det ett värde. Stora delar av Sveriges befolkning har ett starkt intresse för släktforskning och byggnadshistoria.
Paret besöker gamla hus, och Thunér forskar på husägarnas uppdrag i husets historia, byggnadsår, tidigare ägare med mera, medan Erika Åberg lagar någon byggnadsdetalj som husets ägare inte klarar av.
Ständigt malande popmusik och 18 ”Wow!”
Problemet sitter i den taffliga produktionen. Även i den här serien ska ett affärsdrivande produktionsbolag utan regi- och manusförmåga handskas med representanter för allmänheten som gärna vill visa upp sig och sitt hem och strössla cyberrymden med ”Wow!”.
Samtliga medverkande, med undantag för Richard Thunér, är i starkt behov av en stödjande hand som kan avhjälpa yxiga repliker och styltig dialog.
Det jag kallar ”Balubakonceptet” innebär lättkonsumerad ytlighet och en panisk rädsla för tystnad och seriositet. Det yttrar sig bland annat i okänslig och klåfingrig musiksättning med ständigt malande pop- och schlagermusik. Inte i någon av de här båda programserierna får det vara tyst en enda sekund. Då kan det ju bli PLATS FÖR TANKAR, och det är SÅ TRÅKIGT!
I senaste avsnittet av ”Det sitter i väggarna” om Hoby Kulle herrgård i Blekinge (det rosa huset här ovanför) gjorde jag experimentet att räkna antalet ”Wow!” i programmet. Det är inte mindre än 18 stycken, det vill säga ett ”Wow!” var tredje minut.
Majoriteten av Wow-ljuden utstöttes i närmast maskinell omfattning av husägaren Tove Hammerin. Av åtta Wow-förstärkande ”Verkligen!” kom flertalet från byggnadsantikvarien Erika Åberg.
Jag räknade inte antalet ”Okej” från husägarparet, men det är i nivå med antalet ”Wow!”.
Tekniska förklaringar räcker inte
Självklart är importen av amerikanska läten en effekt av digitaliseringen och gammal svensk dragning till amerikansk kultur. Internet påverkar oss mer än vi kanske vill tro. Men när vårt gemensamma svenska språk, utvecklat under årtusenden, på kort tid förändras på ett genomgripande sätt räcker det inte att enbart söka tekniska förklaringar. Nya uttryckssätt omfamnas alltid först av en grupp människor som vill visa att de ”hänger med” och ”ligger i framkant” och är snabba med att fånga upp och härma de senaste modeuttrycken.
Men för att förändringen inte ska bli marginell måste det finnas en bredare folklig resonansbotten, en positiv upplevelse och en vilja hos allmänheten att anamma de nya uttryckssätten. Röster som hörs i media har ett stort inflytande. Om tillräckligt många offentliga personer och kändisar upprepar vissa ord och uttryck tillräckligt ofta kommer snart stora delar av befolkningen att apa efter och låta likadant. Få vill avvika från flocken.
Lättja, rädsla och osäkerhet
Uppfattningarna skiftar säkert, men de tendenser jag läser in i det närbesläktade bruket av smileys och e-mojis på bekostnad av språket är bland andra de här:
- Lättja, bristande engagemang i konversationen. Att kasta fram några e-mojisar är en enkel utväg.
- Tidsbrist.
- Osäkerhet om vad man egentligen vill ha sagt. Då är det enklare att krypa bakom en opersonlig tecknad figur som ger olika tolkningsmöjligheter.
- Språklig osäkerhet.
- Ovilja eller svårigheter att uttrycka sig verbalt.
Bruket av tillfälliga modeord och läten har sannolikt samma eller liknande orsaker som de ständiga skurarna av e-mojis som duggar över oss. Fler människor än man kanske vill tro bär på en språklig och/eller känslomässig osäkerhet, ofta grundad i att man inte riktigt vet vad man känner eller inte klarar att hantera det svenska språket korrekt, är osäker på stavning, meningsbyggnad, kommatering och när det ska vara stor eller liten bokstav.
Då är det en enkel och näraliggande utväg att utbrista ”Wow!”, ”Shit!”, ”Najs!” eller ”Super!” – för så säger ju alla andra. Att helt enkelt vara tyst när man inte har någonting att säga tycks inte finnas på kartan som ett alternativ.
Du kommunicerar. Du ger ifrån dig ett läte eller små tecknade gubbar. Alltså finns du till
Inför människans mångtusenåriga kamp för att överleva, att kommunicera och sträva efter att utveckla ett språk för att kunna göra sig förstådd, känns nutidens språk så erbarmligt futtigt. Har människor inte förstått vad vi gör när vi angriper, degraderar, urholkar och förstör vårt språk istället för att slå vakt om det som den skatt det är?
Språket är vårt ursprung, vår identitet, vårt arv, vår rikedom, en av de sammanhållande krafter som gör oss till svenskar.
Vårt svenska språk ska vi älska, hedra, vårda och bevara.
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Gåvor ses som just gåvor och är benefika och helt frivilliga. De utgör inte ersättning för utfört arbete.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 19 6000 0000 0004 8212 9581
Swift-BIC-kod HANDSESS.
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 