I sin senaste video gör debattören Henrik Jönsson en utmärkt överblick av hur amerikanska och svenska media har agerat i samband med presidentvalet i USA.
De har haft ideologisk slagsida och varit ohämmat partiska (till förmån för Demokraterna), varit osakliga och haft en extremt polariserande retorik. Varför beter sig journalister så här? Det ska jag försöka förklara.
Upprörda reaktioner från stora delar av den svenska allmänheten mot vänstervinkling och snedvriden medierapportering fyller X (före detta Twitter) och andra mediala plattformar – men släpps knappast alls fram i mainstreammedia.
Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för din gåva!
Henrik Jönsson tycker att mainstreammedia beter sig ”överraskande” när de till exempel inte låter honom kommentera angrepp från samstämmiga MSM-människor. Men det är inte alls överraskande. Det är exakt så journalister som maktkollektiv beter sig när de utövar makt mot enskilda debattörer vilkas åsikter de inte delar. Det är högst förutsägbart.
Media arbetar med i stort sett bara ett par, tre strategier på en upptrappningsskala för att tysta obekväma debattörer som de uppfattar hotar deras eget problemformuleringsprivilegium. De vanliga stegen ser ut så här:
- Tig ihjäl dem!
- Om det inte fungerar – häng ut dem!
- Däremellan: angrip dem så ofta som möjligt, men ge dem inte rätt till replik!
Journalisterna rör sig obesvärat fram och tillbaka mellan de olika stegen. Metod 1, att tiga ihjäl någon, kan fungera länge. I mitt fall fungerade det ungefär fem, sex år.
Bytet av strategi är förutsägbart: uthängningarna, karaktärsmorden och mediedreven kommer när tigandet och osynliggörandet inte fungerar längre och den fristående debattören börjar bli ett reellt hot mot den mediala makten. Där går en journalistisk smärtgräns. För Henrik Jönsson kom det ögonblicket nu.
Om situationen inte passar befintliga regler hittar de helt enkelt på en ny regel
I situationer där de vanliga strategierna inte räcker till ser sig journalisterna oförhindrade att trappa upp sitt agerande och skapa egna specialregler som legitimerar en journalistik som i allt väsentligt bryter mot vanliga publicistiska regler. Om situationen inte passar befintliga regler hittar de helt enkelt på en ny regel.
Nej, de skäms inte det minsta.
Lennart Ekdal skapar en sådan specialregel (från cirka 7 minuter i Henrik Jönssons video) när han i en sammansvetsat enig debattpanel i TV4 säger att ”Donald Trump diskvalificerar sig helt från att bli behandlad som andra, eftersom han är en bisarr figur som har lämnat alla demokratiska spelregler bakom sig”.
Journalisterna är ett maktkollektiv
Journalisterna identifierar sig med makten.
De utgör ett maktkollektiv. De ÄR makten. De ser sig själva som maktens – inte folkets – företrädare.
Det är också värt att påpeka att journalister i allmänhet har en mycket högt uppskruvad uppfattning om sin egen betydelse. Dels dras många med stort ego och narcissistisk personlighetstyp till yrket, dels bjuder arbetet i media på rikliga tillfällen att göda och odla sin narcissism, till exempel att exploatera sig själva i stora bildbylines.
Yrket har idag, åtminstone i de egna kretsarna, hög status. Det är historiskt sett ganska nytt. Före 1960-talet sågs journalister som ”murvlar” och hade låg samhällsstatus och låga löner. På de stora tidningarna fanns förstås undantag med kända namn och förmånliga villkor, men de var få.
När tv kom blev journalisterna stjärnor och idoler
Så vad var det som hände på 1960-talet? Jo, tv:n vandrade in i de svenska hemmen. Plötsligt blev journalisterna synliga från soffan i var mans vardagsrum. Bilder har en magisk makt. Journalisterna blev stjärnor och kändisar, människor att se upp till. Vi som är gamla minns nyhetsuppläsaren Olle Björklund, som blev så populär att han åkte runt i folkparkerna och visade upp sig.
För dagens journalister är demoniseringen och förföljelsen av andra åsikter än de egna ett helt naturligt, närmast reflexartat beteende. De blir därför oerhört förvånade när de får kritik, och de försvarar sig med näbbar och klor. Med sitt eget synsätt har de ju gjort allt för att bevara demokratin!
På något plan ser de sig själva som ett slags tappra härförare som drar i härnad för att försvara vårt demokratiska samhälle mot ”bisarra typer” och ”fascister” som Donald Trump och ”konspirationsteoretiker” som Robert F. Kennedy Jr. De målar upp ett skräckscenario av vad som kommer att hända om sådana fascistoida tyranner släpps lösa i samhället.
Kollektiv depression och förnekelsefas
I den här artikeln ska jag utifrån lång journalistisk erfarenhet försöka förklara varför journalisterna bär sig åt som de gör. Jag gick ut Journalisthögskolan 1967 och har sedan dess arbetat som journalist i 57 år, i dagspress på Dala-Demokraten i Falun och Dagens Nyheter i Stockholm. De senaste 15 åren har jag som pensionär arbetat som fri bloggare på Internet, ideéllt och utan annan arbetsgivare än mig själv.
I det amerikanska presidentvalet har MSM-journalisterna satsat sin själ i att svartmåla och misstänkliggöra presidentkandidaten Donald Trump. Efter valet har journalisterna gått in i en kollektiv depression och förnekelsefas över Trumps valseger och drar sig inte för att uttrycka sin privata frustration offentligt.
Journalisterna själva anser att de är objektiva
Den fråga många ställer sig är den här: varför beter sig svenska journalister på det här viset? Varför har de så tydligt tagit ställning för Demokraternas Kamala Harris och mot Donald Trump? Ska inte journalister vara objektiva i sin rapportering?
Jo, det ska de. Men de hämtar sina förebilder från USA:s värsta vänstermedia. Märkligt nog anser journalisterna själva att de är objektiva och ger läsare, lyssnare och tittare en rättvisande bild när de rapporterar med stark vinkling från vänster. De förstår över huvud taget inte att de gör något fel eller varför den okunniga pöbeln hetsar upp sig.
Gemensamt för journalisterna i MSM är att de har stora blinda fläckar och verkligen anser sig vara objektiva när de agerar utifrån sin egen personliga politiska uppfattning och något slags flytande definition av vad de själva anser ”vara bäst för demokratin”. De ser det som sin självklara rättighet att driva opinion och uttrycka sina personliga åsikter i tjänsten och på nyhetsplats.
Peter Wolodarski och DN:s agendajournalistik
Peter Wolodarski har gett journalistkåren carte blanche när han vid tillträdet som chefredaktör på Dagens Nyheter i mars 2013 deklarerade att han hade för avsikt att bedriva ”agendasättande journalistik”, det vill säga åsikts- och propagandajournalistik, inte bara på ledarplats utan även på nyhetsplats, som enligt publicistisk tradition ska hållas neutral.
De tror uppriktigt att de gynnar demokratin när de kallar Donald Trump ”fascist”
Att enskilda journalister utifrån sin egen måttstock definierar vad som är ”bäst för demokratin” ger, som de flesta förstår, obegränsat utrymme för godtycke och personliga tolkningar. Märkligt nog är journalisterna själva i många fall omedvetna om luddigheten och tror uppriktigt att de gynnar demokratin och gör något gott när de kallar Donald Trump ”fascist”, ”diktator”, ”Hitler” och varnar för en ”fascistdiktatur” i USA. De avslöjar att de är en sekt som sluter upp kring en närmast religiös tro. Men det fattar de inte själva.
Journalisterna bildade enad front mot SD
Låt oss gå tillbaka 14 år i tiden, till 2010. Det var ett mycket speciellt år. Det var det året Sverigedemokraterna valdes in i Sveriges riksdag, trots att journalisterna och de andra partierna i många år gjort allt för att förhindra det. Det var då frilansskribenten Isobel Hadley Kamptz på valnatten twittrade att hon ville döda.
Det var ett dramatiskt år, föregånget av många likaledes dramatiska år. SD valdes in i riksdagen trots att Sveriges församlade journalistkår slöt sig samman i vad jag kallade Journalistpartiet och gjorde allt som stod i deras makt för att förhindra att det skulle ske.
Jag skrev om det som utspelade sig inför öppen ridå i en rykande krönika, ”Journalistpartiet och demokratin”, på den danska bloggen Snaphanen den 12 september 2010:
”Journalisterna har utnämnt sig till ett eget parti, Journalistpartiet, med en egen politisk agenda – men helt utan politiskt ansvar. Genom att systematiskt underlåta att ta upp frågor som är viktiga för landet och istället droga medborgarna med pseudofrågor och trivialiteter desinformerar och vilseleder journalisterna landets befolkning.
Som en jagande vargflock med vittring av blod demoniserar och särbehandlar de ett enskilt parti, Sverigedemokraterna, och försöker med alla medel förhindra att partiet kommer in i riksdagen.”
Ett av de tydligaste exemplen på att journalisternas och de andra partiernas avsky mot partiet var tillräckligt ”argument” för att utestänga SD från att delta i den offentliga valdebatten var ett yttrande av Jan A. Johansson (1951-2016), chefredaktör på Skånska Dagbladet, som uttryckte sig så här om SD och om invandrares överrepresentation i brottslighet:
”De (Sverigedemokraterna) har ju en del påståenden om invandrargrupper, brottslighet, i Malmö framförallt, där de går ut med påståenden som vi vet är sanna.
Vi kan kontrollera dem, vi känner till dem, men vi publicerar dem inte ändå utan vidare därför att vi vet att det ställer till sådan helvetes skada för samhällsutvecklingen.”
(Jan A Johansson, dåvarande chefredaktör på Skånska Dagbladet, i Björn Hägers bok ”Problempartiet”, 2010).
Han erkänner alltså rakt ut att hans tidning avstår från att publicera kända fakta om invandrares brottslighet i Malmö för att det ”ställer till en sådan helvetes skada för samhällsutvecklingen”.
I Skånska Dagbladet (och flertalet andra media) såg man hellre att kriminella gäng fick fortsätta härja fritt, utan besvärande publicitet. Journalisterna valde med andra ord att tiga om det som pågick, vilket fördröjde adekvata politiska åtgärder i många år.
Sverige har förlorat minst 20 år då ingenting gjordes för att bromsa massinvandringen eller ta itu med den importerade kriminaliteten.
Efter valet 2022 kändes luften en aning lättare att andas
Efter riksdagsvalet 2022 kändes luften en aning lättare att andas för oss som i decennier hade dignat under åsiktsetablissemangets förtryck av yttrandefrihet och sunt förnuft.
Samtidigt kreverade åsiktsvänstern och exponerade oblygt sitt raseri och sin frustration över valresultatet.
Kända vänsternamn som Helle Klein, Anders Lindberg, Annika Strandhäll, Gösta Hultén, Anne Ramberg, Jan Eliasson, Jonas Gardell, Morgan Johansson, Göran Greider, Alexandra Pascalidou, Magda Gad, Annika Ström Melin, Svante Thunberg, Karin Pettersson och många många andra av vänsterns apologeter hade uppenbara svårigheter att acceptera ett demokratiskt valresultat och skrek i högan sky av förtrytelse.
Hur länge ska den här lilla klicken tillmätas någon relevans?
Ja, ni känner igen namnen. Det är samma skrikvänster som nu ondgör sig över det amerikanska valresultatet. Samma lilla grupp åldrande kommunister som ogenerat sitter i stora dyra stadsvåningar och sommartid vistas i fritidshus vid havet och känner sig som proletärer.
Hur länge ska den här lilla klicken tillmätas någon relevans över huvud taget?
Mitt svar: i och med det som utspelar sig i svenska media i samband med det amerikanska presidentvalet har de här personerna gjort sig fullständigt irrelevanta. För all framtid. Vi ska inte vänta oss någonting annat än dumheter från dem. Och dumheter har vi inte tid med. Låt dem sjuda i sin egen inskränkthet!
Individuella prestationer och hård inbördes konkurrens
Journalistik är ett yrke som i hög grad bygger på individuella prestationer och rymmer en stark inbördes konkurrens om plats på förstasidan, att vara först i nyhetssändningen och ha en uppburen plats både på den egna redaktionen och i mediehierarkin. Belöningen av individuella prestationer ses bland annat i den årliga utdelningen av journalistpriser som i år ägde rum för bara några dagar sedan.
Men individualiteten har gränser. Som anställd i ett medieföretag måste man underordna sig såväl utsagda som outsagda regler. En anställd är inte fri. Skiten sitter i väggarna.
Det är värt att notera att ingen journalist som har brutit sig ur och utmanat gängse journalistiska ideal någonsin har belönats med ett journalistpris. Den politiska korrektheten och anpassligheten står som segrare vid varje prisutdelning.
De bildar kedja och håller varandra om ryggen
Vad många därute inte vet är att journalister, trots sin individualitet och sin inbördes konkurrens, också har en enormt stark inbördes grupplojalitet. Den behöver bara utmanas av rätt triggers.
Om någon som uppfattas som representativ för kollektivet blir angripen utifrån, eller om hela gruppen ifrågasätts och attackeras, ställer kollegerna upp som en man, bildar kedja och håller varandra om ryggen. Det är det vi ser nu när de alla kan identifiera sig med de kolleger som ifrågasätts och går till ilsket försvar å allas vägnar.
Specialister på att kovända under galgen
Ytterligare en försvarsstrategi som vi ser prov på just nu är journalisters makalösa förmåga att tvärsäkert hävda en ståndpunkt i flera år – för att sedan, när opinionen svänger, plötsligt vända på en femöring och bete sig som om de alltid har tyckt tvärtom.
Det här är kanske det allra egendomligaste journalistbeteendet. Vän av ordning undrar hur det går till när den tvärsäkra åsikten till synes helt besvärsfritt byts mot raka motsatsen. Något svar från åsiktsbytarna själva kommer vi inte att få. De håller masken och låtsas som ingenting. Själva ser de absolut inget anmärkningsvärt i beteendet. Att byta åsikt betyder inte mer än att byta kalsonger.
Vi ska alltså inte bli förvånade om framträdande journalister som nyligen suttit i SR Lunchekot, Godmorgon Världen, USA-podden, Studio Ett, SVT Aktuellt, Agenda och TV4 Efter fem och tvärsäkert påstått att Donald Trump är ”fascist” och i princip förutspått jordens undergång fortare än vi kan ana kommer att sitta i samma program och utan påtagliga besvär påstå motsatsen.
Det ärliga svaret är givetvis att journalister byter åsikt när de har hissat ett finger upp i luften och känt åt vilket håll vinden blåser. De känner av när ett åsiktsbyte är gynnsamt för karriären, lönen, uppdragen, statusen, gruppgemenskapen, bolånet på bostadsrätten och så vidare.
Men det skulle de aldrig erkänna.
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Gåvor ses som just gåvor och är benefika och helt frivilliga. De utgör inte ersättning för utfört arbete.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 19 6000 0000 0004 8212 9581
Swift-BIC-kod HANDSESS.
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 