Det gör ont när utopier faller och tolkningsföreträden brister. Efter valet ser vi fantomsmärtorna och aggressiviteten hos det vänsterliberala etablissemang som i minst sex årtionden har hamrat fast sitt åsiktsmonopol och nu häpet ser sitt tolkningsföreträde hotat. De har tagit sig rätten att mobba, demonisera, stigmatisera och straffa ut människor som har andra åsikter än de själva.
En mycket lång period av demonisering av Sverigedemokraterna från media och 7-klövern går mot sitt slut. Sverige har förlorat minst 20 år som kunde ha använts till att lösa svåra problem. Innerst inne vet Socialdemokraterna att deras sekellånga epok vid makten är över för alltid.
Efter valet och med ett maktskifte på regeringstaburetterna känner åsiktskorridorens tillskyndare marken försvinna under fötterna. Det är en ovan och av allt att döma oförutsedd upplevelse. Den ohöljda häpnaden är påfallande.
För dem som till äventyrs inte har sett klyftan mellan olika åsiktsläger tidigare blir den tydlig i den flod av känslor som väller fram efter riksdagsvalet. Se föregående blogginlägg med tweets signerade några ur den maktelit som har tagit sina positioner för självklara.
Den beska karamellen att svälja är givetvis att Sverigedemokraterna får stort inflytande i de fyra regeringspartiernas överenskommelse, det så kallade Tidöavtalet. Den samhällsförstörande godhetens stormtrupper gnuggar sig i ögonen och kan inte fatta vad som har hänt. Ett oväntat valresultat var allt som behövdes för att få deras skyddade värld att vackla.
Som ett barn som ser lördagsgodiset försvinna mitt framför näsan visar den bortvalda regeringens åsiktssvans omaskerad förvåning och förtrytelse över valförlusten. Trodde de verkligen att det skulle räcka som strategi att hata Sverigedemokraterna år ut och år in? Att aldrig ta en konstruktiv debatt? Den här texten är en tillbakablick på den 20-årsperiod som har lett fram till regeringsskiftet.
Under många år har de som upprätthållit åsiktskorridoren stoppat oliktänkande debattörer och andra oppositionella i den sociala frysboxen.
De har kallat oss för lögnaktiga tillmälen och berövat oss vår lagenliga yttrandefrihet.
De har hängt oss på den sociala galgbacken.
De har tagit ifrån stora delar av Kultur-Sverige och fria opinionsbildare vårt levebröd.
De har drivit oss till arbetslöshet, konkurs och fattigdom, förtvivlan och självmordstankar.
Med gemensamma krafter har vänstern och deras anhang, inklusive Moderater och Liberaler, försenat en normal parlamentarisk utveckling med omkring 20 år. Tjugo förlorade år som istället kunde ha använts till att lösa verkliga problem. Som bekant råder ingen brist på sådana.
”Sverige var nu ett land med blodiga korankravaller på gator och torg, Europarekord i skjutningar, allt grövre kriminalitet och ekonomiska problem med hög arbetslöshet, usel tillväxt, usel valutakurs, vårdköer, skolproblem, omsorgsbrister och alltmer vansinniga priser på basförnödenheter som el, boende, drivmedel och mat. I ett sådant land är det VERKLIGHETEN som har problemformuleringsprivilegiet och inte politikerna och deras obrottsligt lojala mediahus.”
(Hans Thannerstig, ursprungligen på Facebook, men även på min blogg).
Svenskar är i allmänhet trögrörliga väljare. Man röstar som man alltid har gjort. En politisk utveckling måste gå väldigt långt åt fel håll innan svensken drar upp sin knutna näve ur byxfickan och reagerar synligt. Processen är i klass med att vända en Atlantångare. Men när svensken skrider till handling, då gör han/hon det med eftertryck. Plötsligt får ”Nisse i Hökarängen” nog och stampar båda fötterna i golvet. Då skakar det etablerade Sverige.
Det är det vi ser hända nu. Resultatet av 2022 års riksdagsval är ett rop på förändring från tålmodiga svenskar. För oss som i decennier har dignat under åsiktsetablissemangets förtryck av yttrandefrihet och sunt förnuft känns luften en aning lättare att andas.
Samtidigt kreverar åsiktsvänstern och exponerar oblygt sitt raseri och sin frustration över valresultatet. Sådana som Helle Klein, Anders Lindberg, Annika Strandhäll, Gösta Hultén, Anne Ramberg, Jan Eliasson, Jonas Gardell, Morgan Johansson, Göran Greider, Alexandra Pascalidou, Magda Gad, Annika Ström Melin, Svante Thunberg, Karin Pettersson och många många andra av vänsterns apologeter har uppenbara svårigheter att acceptera ett demokratiskt valresultat och skriker i högan sky av förtrytelse. ”Den tredje trotsåldern” skulle nog Freud (1856-1939) ha sagt.
Vi känner igen deras namn, de har gjort sig kända som representanter för den allra mest militanta och insiktslösa råvänstern. Aldrig någonsin överraskar de oss med att överväga relevansen i sina åsikter eller byta ståndpunkt.
I valets efterdyningar är det ”Surt sa räven” för fullt utblås
I Dagens Nyheter släpps den skamlöse opportunisten David Lagercrantz fram i en utskrift av det tal han höll vid den sekulära högtidsstunden vid riksmötets öppnande. Liksom skiten till slut obevekligt träffar fläkten förefaller delar av verkligheten ha träffat Lagercrantz, men bara den sortens verklighet som finns i hans kretsar. Ett ytterst pinsamt pekoral tar form under de stackars DN-läsarnas ögon. Lagercrantz drabbas smärtsamt av den avgående Centerledaren Annie Lööfs ord:
”Det var en lättnad att jag inte kom till skada.”
Orden stannade i mig. Inte bara för att jag aldrig hört något liknande från en svensk politiker. Jag tänkte på den där lättnaden. Vi känner ju den alla i viss mån, eller hur? Vi kan ha varit nära att bli påkörda, eller falla utför ett stup, en balkong.
Men vi kom undan. Vi klarade det, och även om hjärtat rusar och rädslan sitter kvar, genomborras vi av lättnad. Kanske ser vi livet med lite skarpare, klarare färgare. Kanske firar vi stillsamt på kvällen. Det gick bra. Vi lever.”
Lägg märke till de exempel Lagercrantz väljer för att illustrera ”att komma till skada”. Han vill för allt smör i Småland inte oroa eller skuldbelägga de riksdagsledamöter som han talar inför och som är ansvariga för att ha förvandlat Sverige från ett lugnt och välmående land till Europas värsta skottlossningsinferno. Så han säger:
”Vi kan ha varit nära att bli påkörda, eller falla utför ett stup, en balkong.”
Jag tvivlar på att David Lagercrantz är i riskzonen för att bli kastad från en balkong, men det är de risker som han kan låta passera sitt PK-filter. Inte att bli gruppvåldtagen, knivmördad, förnedringsrånad eller ihjälskjuten med en Kalashnikov. Att åberopa sådana tragedier skulle riskera att göra riksdagsledamöterna illa till mods.
Här finns nämligen ansvar att utkräva av just dem som genom flera decenniers massinvandring gjort risken för att drabbas av mångkulturellt gangstervåld högst sannolik – även om du inte själv är inblandad i gängkriminalitet.
David Lagercrantz kallar Annie Lööf (C) ”en partiledare med ovanlig resning”.
Ridå.
Vi kan lita på vänstern. Vi vet var vi har dem. De är orubbligt fastmurade på samma betongplatta där de slog rot för 50-60 år sedan. Prästen, journalisten och näthataren Helle Klein nålade fast en tweet i juni 2018 och har inte sett någon anledning att revidera sina åsikter sedan dess.
Så här ser det ut när SVT Aktuellt (från cirka 24 minuter) släpper fram Helle Klein, präst och chefredaktör för Dagens Arbete och en av många i den rabiata extremvänstern. Utgångspunkten för inslaget är att 27,5 procent av LO:s medlemmar i valet 2022 röstade på Sverigedemokraterna. Helle Klein anser att det är ”moderaternas självskadebeteende som har gjort att SD får makt, och det är en politisk tragedi”.
Härmed min djupa medkänsla med Helle Klein och andra ideologiskt förblindade vänstertroende. Chocken måste vara svår.
Ogenerat exponerar de sin gränslösa bestörtning över att ha förlorat i ett demokratiskt val – förlorat ministerposter, förlorat makt och det tolkningsföreträde som de har sett som något som exklusivt tillhör dem, självklart och evigt.
”Feta bidrag för magra tankar”
Författaren och debattören Stefan Torssell sammanfattar läget i det här inlägget som jag har kortat ner en aning:
”Kulturvänstern har fått hicka. Med all rätt.
Den har missat hela valdebatten.
Felet är oförmågan att se verkligheten och sedan tänka.
Och återigen handlar det om SD.
Kulturvänstern har varit så förblindad av att kalla SD för rasister att man inte har förstått att debatten svenskar emellan har handlat om helt annat.
Svenska folket har talat om statens (alltså regeringens) misslyckande med energipolitiken, förfallet i skolan, den ökande gängkriminaliteten, det totala misslyckandet inom äldrevården och etablissemangets oförskämdheter mot svenska folket.
På valdagen fyllde folket valurnorna med SD:s valsedlar därför att man ville ha en förändring. Den verkliga debatten har alltså skett bland folket.
Jag märker en skillnad i Sverige.
Långsamt börjar människor inse vad som har hänt.
Många känner att det känns enklare att leva trots krig, elchocker, inflation och en skakig ekonomi.
Genom kulturvänsterns förlorade informella makt och uppenbart tappade sugar ser många i svenska folket ljusare på den intellektuella frihet som växer fram i landet. Kulturvänstern börjar inse att den inte är betrodd.
Vad kulturvänstern har levt på är statens feta bidrag för magra tankar.
De börjar förstå att DDR-staten kanske inte kommer att göda dem framöver.
Nu förstår kulturvänstern att de måste dansa efter andra pipor.
Men de kan inte dansa.
Inte heller sjunga
eller sprida glädje.
Deras klagojämmer kommer inte att få något fortsatt statsunderstöd.
Kulturvänstern sitter kvar i institutionerna.
Regler för kulturstöd måste därför skrivas om.
Public service måste slimmas och de tystade rösterna åter få höras.”
Utestängningen
Låt oss gå tillbaka tolv år i tiden, till 2010. Det var ett mycket speciellt år. Det var det året Sverigedemokraterna valdes in i Sveriges riksdag, trots att journalisterna och de andra partierna i många år gjort allt för att förhindra det. Det var då frilansskribenten Isobel Hadley Kamptz på valnatten twittrade att hon ville döda. Oklart vem eller vilka som var utvalda som mordoffer, men mordlusten var påtaglig.
Samma år, 2010, gav journalisten Björn Häger ut en bok med titeln ”Problempartiet”. Alla förstår vilket parti han syftar på. Han skrev boken som doktorand i medie- och kommunikations-vetenskap vid Mittuniversitetet i Sundsvall och som en undersökning av mediernas bevakning av Sverigedemokraterna, i synnerhet inför valet samma år. Han intervjuar 26 journalister i ledande befattningar som politiska reportrar eller ledarskribenter i mainstream-media. Intervjusvaren bekräftar att SD var ett höggradigt irritationsmoment som journalisterna helst skulle vilja vara utan. Samtliga 26 tillfrågade journalister uttrycker sin avsky för SD.
Genomgående klassar de SD som ”ett främlingsfientligt parti” och påstår att partiet är ”ett hot mot demokratin”. Flera av de intervjuade journalisterna medger att den egna aversionen mot SD kan innebära att de ”håller tillbaka” i bevakningen, att man ”ligger lite lågt”.
I valrörelsen 2010 utsatte journalisterna SD för särbehandling med så ohederliga metoder och i sådan omfattning att det saknar historisk motsvarighet. Det var i stor utsträckning fråga om ren mobbing på sandlådenivå – ett tydligt vittnesbörd om det hot som SD:s blotta existens utgjorde mot journalistkollektivets regeringstrogna, politiskt korrekta värdegemenskap.
SD fick visserligen mer uppmärksamhet 2010 än inför valet 2006 men särbehandlades på alla tänkbara och otänkbara sätt. Bland annat vägrade Sveriges Television, TV4 och Sveriges Radio att låta SD delta i utfrågningar och debatter inför valet. De utestängdes även från den slutliga partiledardebatten, trots (eller på grund av) att flera opinionsundersökningar tydde på att partiet skulle komma in i riksdagen. Journalisternas och de andra partiernas avsky mot partiet var tillräckligt ”argument” för att utestänga SD från att delta i den offentliga valdebatten.
En av yttringarna av det här förhållningssättet hos media var att en ledande journalist, chefredaktör på Skånska Dagbladet, så sent som 2010 kunde uttrycka sig så här om SD och om invandrares överrepresentation i brottslighet:
”De (Sverigedemokraterna) har ju en del påståenden om invandrargrupper, brottslighet, i Malmö framförallt, där de går ut med påståenden som vi vet är sanna.
Vi kan kontrollera dem, vi känner till dem, men vi publicerar dem inte ändå utan vidare därför att vi vet att det ställer till sådan helvetes skada för samhällsutvecklingen.”
(Jan A Johansson (1951-2016), dåvarande chefredaktör på Skånska Dagbladet, i Björn Hägers bok ”Problempartiet”, 2010).
Alltså en journalist i ansvarig ställning som chefredaktör som rakt ut medger att han inte publicerar kända fakta – för att de inte stämmer överens med hans egna politiska mål och åsikter.
Sedd i ett 20-årigt perspektiv (från 2002) har Sverigedemokraternas väg mot dagens valresultat på 20,54 procent och 73 mandat i riksdagen varit en Golgatavandring, där samtliga övriga sju riksdagspartier och den församlade journalistkåren inte har skytt några medel för att mobba, smutskasta, beljuga, utesluta, demonisera, stigmatisera och på alla sätt bete sig vidrigt mot ett demokratiskt parti – och därmed också mot partiets 1 330 325 väljare (i valet 2022).
”Lågutbildade arbetslösa män boende i glesbygd” om ni minns.
Inför valet 2002 hade journalisterna börjat se SD som ett verkligt hot.
De skulle kallas ”främlingsfientliga”
Vi går tillbaka ytterligare ett steg i tiden, till 2002, som också var ett valår. Inför valet hade journalisterna börjat se Sverigedemokraterna som ett verkligt hot. SD fick ställa upp i valet – men inte på samma villkor som de andra partierna. De fick ingen egen tid i statsradion och statstelevisionen. Tidningarna vägrade publicera SD:s annonser. Partiet skulle tigas ihjäl. Men om journalisterna nödgades nämna partiet skulle namnet alltid föregås av epitetet ”främlingsfientliga”.
Den före detta chefen för SR:s Ekoredaktion, Staffan Sonning, skickade inför valet 2002 ut ett direktiv till alla medarbetare om att i sin nyhetsrapportering alltid kalla Sverigedemokraterna ”främlingsfientliga”. Det var ett rent politiskt grundat direktiv och odemokratiskt ingrepp i valrörelsen som kom att gälla för lång tid framåt.
Till en början var Ekot ensamma om den här policyn. Men journalister i andra media tog snabbt till sig vad som gällde och papegojade Staffan Sonnings politiska diktat. Genom att nöta in ”främlingsfientliga”, ”högerextrema”, ”rasistiska”, ”högerpopulistiska” och andra stigmatiserande epitet hos allmänheten har den svenska journalistkåren lyckats skrämma upp denna allmänhet så till den grad att de har skadat och försenat den demokratiska processen med minst 20 år.
Tjugo års demonisering av Sverigedemokraterna är vår tids mest misslyckade politiska projekt. Det har allvarligt skadat demokratin och tillfogat Sverige skador som i många fall är irreversibla. Det har också skapat klyftor mellan delar av befolkningen, sprickor som ibland skär rakt igenom familjer, släkter, arbetskamrater och grannar.
Det vi kan lära oss av oräkneliga misstag och minst 20 års försenat politiskt ansvarstagande är att aldrig mer låta journalister och politiker av privata, ideologiska eller ekonomiska skäl demonisera och utestänga ett enskilt parti från den demokratiska processen, svika sitt professionella uppdrag och desinformera och skrämma upp befolkningen med falska värdeord som ”rasist” och ”främlingsfientlig”.
Aldrig mer.
————————————————————————
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 