2024 har dragit sina sista skälvande andetag och förpassas till historien. Ett nytt år står och stampar i farstun och vill in. För varje år som vi lägger bakom oss är det en epok som försvinner.
Förhoppningsvis går vi vidare, utvecklas som människor och skapar ett bättre samhälle. Men det finns stunder då jag tvivlar – när mycket ser ut att gå baklänges.
Jag har valt att belysa årsskiftet med djupt symboliska bilder på en byggnad, till brädden fylld med dramatik och öde. Gamla hus har en förmåga att gestalta våra innersta känslor. Vi kan känna igen oss i deras kamp för överlevnad. De här bilderna berättar hur en epok rivs och förvandlas till grus.
Det som växte fram ur oavvisliga behov och ideologisk enighet är bara drygt ett sekel senare symbol för något helt annat, en ideologi som setts som förbrukad, kringvärvd av starka krav på rivning och utplåning – samtidigt som behoven av fängelseplatser och platser för rättspsykiatrisk vård på grund av en vansinnig invandringspolitik bara växer.
Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för din gåva!
Det exempel jag har valt är fasta paviljongen i Säter i södra Dalarna. Byggd som en av landets två hårdaste, mest slutna och rymningssäkra anstalter. Mannen som satt där längst var inlåst i 53 år. På hela Säters mentalsjukhus fanns i början 830 vårdplatser.
Det är på morgonen den 3 april 2023, och Robin Björk, 37, grävmaskinist från MH Demontering i Ludvika, ska just börja riva ett hus med sin stora Volvo-grävskopa. Inte bara ett hus. Det är en hel tidsepok som utplånas.
Mjukt och försiktigt, nästan ömsint, rör han vid den gamla huskroppen med en gripklo längst ut på grävskopans arm. Han vet att han måste ta det försiktigt, och all rivning måste göras uppifrån och ner, för att han ska kunna skydda sig själv mot fallande rivningsmassor som kan krossa både grävskopan och honom själv.
Huset som ska rivas är den mer än hundra år gamla fasta paviljongen på Säters mentalsjukhus i södra Dalarna. En av landets två säkerhetspaviljonger för psykiskt sjuka, Sveriges farligaste män som har begått mycket grova brott och dömts till rättspsykiatrisk vård. Den andra paviljongen låg i Västervik.
Tiden har överlevt fasta paviljongen. Den stängs 1989 och får sedan stå och förfalla och bli föremål för omfattande skadegörelse, graffiti och ruinturism medan juridiska tvister pågår och ingen vet vad man ska göra med byggnaden. Ingen vet ens vem som äger den. Säters kommun sätter upp stängsel och murar igen dörrarna för att hindra objudna besökare, men folk tar sig in i huset ändå.
En omfattande brand 2002 i den 90 år gamla byggnaden ”löser” problemet. Det är inte längre möjligt att till exempel göra ett muséum av fasta paviljongen. Skadorna är för stora.
Arkitekten som ritade den unika byggnaden hette Ture Stenberg (1863-1917). Han levde i en tid när Kungliga Medicinalstyrelsen kunde stoltsera med en egen arkitekt. Stenberg hade tjänsten 1908-1913. Han hade arbetat i flera år i USA och representerade en arkitektonisk tradition som innebar att även de mest triviala samhälleliga byggnaderna skulle vara vackra – även de som skulle rymma landets minst aktade människor, de psykiskt sjuka och grovt kriminella.
Den 29 maj 1912 stod fasta paviljongen i Säter klar för inflyttning. Här och på motsvarande säkerhetspaviljong i Västervik skulle landets allra farligaste brottslingar förvaras – de som den vanliga anstaltsvården inte klarade av och som inte gick att ha lösa ute i samhället.
Den patient som vistats längst på Säters fasta paviljong togs in vid öppnandet 1912 och avled 1965; i drygt 53 år var han alltså intagen.
Sigvard Thurneman (1908-1979) var i början av 1930-talet ledare för den beryktade Salaligan, som höll Sverige i skräck och hann begå fem brutala rånmord innan den sprängdes 1936. Thurneman dömdes till sluten psykiatrisk vård och var intagen på fasta paviljongen i Säter i 30 år.
Den notoriske brottslingen Lars-Inge Svartenbrant (1945-2016) kallades ”Sveriges farligaste man” och avtjänade mer än 40 av sina 70 levnadsår i fängelse. Hans specialitet var bankrån. 1983 togs han in på fasta paviljongen i Säter – i ett utslag av allmän vanmakt verkar det – och fick som särskilt utvald patient gå i psykoterapi hos chefsöverläkaren Göran Källberg, under handledning av den ytterst kontroversiella psykoanalytikern Margit Norell (1914-2005). Hon skulle i bakgrunden komma att spela en tvivelaktig roll som spindel i nätet i både Tomas Quick-affären och styckmordsrättegången efter mordet på Catrin da Costa 1984.
Svartenbrandt själv intygade i DN i februari 1990 att nu var det slut med brottsligheten, men någon vecka senare stiger han in på en bensinstation i Borlänge och rånar personalen under pistolhot. Han fortsatte att begå brott ända fram till sin död vid 70 års ålder. Mellan fängelsestraffen hann han få tio barn med tre olika kvinnor.
”Det som gjorde Svartenbrandt unik är att han fortsatte begå brott så högt upp i åldern. Han var dessutom ovanligt intelligent och mycket socialt kompetent” sa kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki sedan Svartenbrant omkommit i en lägenhetsbrand i april 2016.
Det bör ha varit tidigt 1980-tal. Som reporter på det psykosociala området på Dagens Nyheter befann jag mig på fasta paviljongen vid Säters mentalsjukhus i Dalarna.
De fasta paviljongerna för landets allra farligaste dömda brottslingar var Sveriges mest rymningssäkra anstalter. Väggarna var tjocka, och byggnaden omgärdades av en mur. Det kallades rättspsykiatrisk vård men var rätt och slätt förvaring. För den som dömdes till förvaring i en fast paviljong fanns ingen väg ut.
Jag var den första journalist som släpptes in på den fasta paviljongen i Säter, och jag vill inte påstå att det var en trevlig upplevelse.
Tillståndet föregicks av en noggrann säkerhetsprövning. Patienterna, dömda till rättspsykiatrisk vård för mord och andra bestialiska grova våldsbrott, flockades omkring mig och pockade högljutt på uppmärksamhet, alla på en gång. Bortsett från personalen var jag den enda människa som kom från världen utanför murarna – på hur länge?
Alla ville berätta sin historia om hur hemskt och inhumant det var att vara frihetsberövad och övervakad dygnet runt på oviss tid. Alla tävlade om att få uppmärksamhet, de såg den som ett sätt att få upprättelse och förhoppningsvis bli utsläppta i frihet. Alla var givetvis oskyldigt dömda, ansåg de själva.
Mitt journalistiska uppdrag var att beskriva situationen och livet på denna psykiatrins mest extrema utpost. Hur skulle jag klara det på bara någon timme och när alla pratade i mun på varandra? Av säkerhetsskäl fick jag inte intervjua någon patient i enrum. Min upplevelse av fasta paviljongen var att den var en filial till Hades, ett underjordiskt helvete där ljuset aldrig når in.
Bland patienterna lade jag märke till en ung kille i 20-årsåldern som såg helt normal ut och pratade normalt. Jag frågade personalen varför han befann sig på fasta paviljongen. Jo, han hade knivmördat båda sina föräldrar på ett ytterst bestialiskt vis. Sådant syns inte utanpå.
Vad jag inte visste var att fasta paviljongen skulle stängas och tömmas några år senare. Vad jag heller inte klart förstod var att mitt reportage – som jag inte längre har tillgång till – var en pusselbit i den politiska debatt om den slutna psykiatrin som pågick sedan 1960-talet.
Debatten omfattade bland annat Ken Loach‘s starkt psykiatrikritiska film Family Life i Storbritannien 1971 och spred sig vidare till hela Västvärlden, liksom amerikanska Gökboet 1975 med Jack Nicholson i rollen som den upproriske patienten McMurphy, i regi av Milos Forman (1932-2018) och efter Ken Kesey‘s (1935-2001) roman.
Psykisk sjukdom och kriminalitet sågs som samhällssjukdomar som skulle försvinna om olika samhällsstrukturer ändrades.
”Riv institutionerna!”
Sedan 1960-talet hade debatten om psykiatrin varit ideologiskt vänsterpräglad och formades på 1970- och 1980-talen alltmer av krav på vad som kallades humanisering och liberalisering. En frihetsanda av samma slag som i kriminalvårdens budord ”Släpp fångarna loss”, med rötter i 1960- och 70-talens vänstervåg och den marxistiska synen på kriminella som offer för samhällets förtryck.
De mest extrema ståndpunkterna innebar att alla fängelser och mentalsjukhus skulle jämnas med marken, och alla fångar och sjuka skulle släppas lösa och berika samhället med sin genialitet. Stridsropen löd: Bort från de slutna, inhumana institutionerna! Riv dem!
Det som väntade patienterna utanför murarna var inte den humanitet som alla ropat efter
Begreppet fast paviljong raderades och ersattes av ”specialavdelningar” inom psykiatrin. Men det som väntade tusentals ”frisläppta” psykpatienter utanför murarna var inte den humanitet som alla ropat efter. Det var i allmänhet bara en spruta långtidsverkande depåneuroleptika i rumpan på vårdcentralen med någon veckas mellanrum.
Den gemenskap som många av patienterna ändå hade upplevt på mentalsjukhusen byttes mot en ständig och förödande ensamhet. Nedläggningen av mentalsjukhusen är ett exempel på hur samhällsutvecklingen genom politiska beslut och trolleri med ord ofta kastas abrupt mellan motsatta extremlägen, utan någon övervägd konsekvensanalys.
Idag är ”Släpp fångarna loss”-tänkandet på utdöende och återfinns i stort sett bara hos den mest verklighetsfrämmande yttersta vänstern. Majoriteten svenskar anser att den som begår brott ska straffas i enlighet med brottets grovhet och att allmänheten har rätt till skydd mot kriminalitet.
Jerzy Sarnecki – bromskloss i ett halvsekel
Det pågår en långsam tillnyktring från den extremt vänsterliberala syn på brott och straff som ända sedan 1960- och 70-talen har företrätts av organisationer som Brå (Brottsförebyggande Rådet) och flitigt exponerade debattörer som liberalen Hans Nestius (1936-2005), ordförande i KRUM (Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering) 1966–1969 och redaktör för Pockettidningen R 1970–1977.
Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi, har i decennier haft klippkort till alla radio- och tv-studios och ett förödande inflytande på debatten om brott och straff. Som företrädare för kriminologin har han försenat kriminalpolitikens anpassning till verkligheten med ett halvt sekel.
Lagom tills fasta paviljongen i Säter har rivits väntar en annan verklighet. Sverige behöver minst 27 000 platser i kriminalvården de kommande tio åren. Under 2023 fanns det cirka 2 950 ordinarie häktesplatser och cirka 5 700 anstaltsplatser plus ett antal tillfälliga så kallade beredskapsplatser.
Fram till år 2033 ska antalet platser utökas till cirka 27 000 ordinarie anstalts- och häktesplatser. Nästan en fyrdubbling.
För det kan vi tacka framför allt en rad socialdemokratiska regeringar och Fredrik Reinfeldts (M) regering 2006-2014 och dess samarbete med verklighetsfrämlingarna i Miljöpartiet. Tillsammans har de i fullkomligt enig ansvarslöshet och total brist på omdöme och konsekvensanalys släppt in våld och annan brottslighet från dysfunktionella kulturer som överträffar det mesta av vad vi hittills har sett i Sverige.
Svenska folket får dyrt betala vad politikerna ”inte såg komma”
Fasta paviljongen i Säter var i 77 år en fasans byggnad med murarna byggda av skräck och hat. När den stängdes 1989 var det för att tiden hade sprungit ifrån den. Sedan vände tiden och sprang tillbaka på enfaldiga politikers benägna initiativ.
Lisen Karlmats’ bilder visar ett underjordiskt Hades som jag föreställer mig det; ondskans nedersta krets, så mörkt, så slipprigt, så utan nåd.
Vi är tillbaka i Hades. Politikerna tog oss dit – inte av en olyckshändelse, utan för att de ville.
Här är del 7 av sju filmer av rivningen av fasta paviljongen i Säter i början av april 2023. Den visar slutfasen av rivningen.
I grävskopan: Robin Björk, MH Demontering, Ludvika.
Foto och redigering av filmerna: Johannes Graaf.
Människorna, psykpatienterna – många av dem blev inlåsta på livstid på mentalsjukhuset. De dog, grävdes ned och glömdes bort. Åttahundra före detta patienter ligger begravda på kyrkogården vid Säters sjukhus. På Alla Helgons Dag i november 2019 tändes det ljus för dem som aldrig kom hem.
Många kom aldrig hem. De begravdes på sjukhusets kyrkogård.
Julia Caesar 