Går det att förstå en mördare?
Ja, om man sätter sig in i hans omständigheter och hans sätt att tänka och känna är det ibland möjligt att förstå hans ohyggliga beslut.
Innebär det att man försvarar hans gärningar?
Nej, inte alls. Förståelse och försvar är inte samma sak.
OBS! TEXTEN ÄR UPPDATERAD
Några som läser den här texten kommer kanske att bli provocerade. Det är bra. Varje intryck som får oss att vrida och vända på etablerade uppfattningar hjälper oss att utvecklas som människor. Ibland behöver vi kunna härbärgera minst två tankar i huvudet samtidigt. Det underlättar förståelsen av komplicerade skeenden.
Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för din gåva!
I samband med omstörtande, våldsamma händelser uppstår alltid ett antal villospår, ägnade att avleda allmänhetens uppmärksamhet från händelsens egentliga innebörd och faktorer som är möjliga att påverka.
När det gäller massakern i Campus Risbergska KomVux-skola i Örebro den 4 februari ser jag framförallt två sådana politiserade villospår som har blåsts upp i media:
- Vapenspåret och försöken att splittra Sverigedemokraterna. Det är inte de legala vapnen som är det stora problemet. Det är med illegala, insmugglade vapen som gängkriminella skjuter ihjäl varandra och dessutom dödar oskyldiga personer.
- Rasismspåret. Media gör krampaktiga försök att förklara att massmordet i Örebro var pigmentberoende, det vill säga ett rasistiskt hatbrott. Det är deras sista, desperata försök att nagla fast vanliga svenskar som rasister.
Att de bara orkar.
Inget av villospåren leder framåt
Inget av villospåren leder framåt. Vad vi verkligen borde ägna oss åt är frågan om varför en 35-årig man skjuter ihjäl tio personer och sedan tar sitt eget liv. Finns det några lärdomar vi kan dra som hjälper oss att förebygga fler liknande händelser? För att kunna göra det måste vi förstå gärningsmannen. För han är inget undantag. Han ingår i ett mönster som är väl beskrivet och dokumenterat. Jag återkommer till det.
Jag påstår att det är möjligt att förstå – i betydelsen begripa – varför 35-årige Rickard Andersson tisdagen den 4 februari går in i Campus Risbergska gigantiska skolkomplex i Örebro och med jaktvapen dödar tio personer och skadar sex personer och sedan skjuter ihjäl sig själv. Vi behöver se hans historia. Vi behöver se vem han var.
En omänsklig, mardrömslik labyrint
Själva byggnaden är omänsklig. En oöverskådlig, mardrömslik labyrint av ett oändligt antal rum och korridorer på jättelika 17 500 kvadratmeter. Men Rickard Andersson är väl bekant med byggnaden och vet var han ska gå in. I två omgångar tidigare har han varit inskriven som elev på skolan, för att studera matematik. Första gången 2013 och andra gången mellan 2019 och 2021, men utan att ta några betyg.
Han är ett barn som inte är som andra. Född 1989 i Örebro. Under skoltiden går han i en specialklass för elever med Aspergers syndrom eller annan diagnos på neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Kännetecknande för diagnoser i autismspektrumet är i varierande grad hög intelligens och varaktiga brister i social förmåga, förmåga och vilja att interagera med andra människor.
Enbart underkända betyg i årskurs 9
På högstadiet försämras situationen. Rickard Andersson drar sig undan från andra människor, börjar hålla handen för munnen och drar en huva över huvudet, som för att skydda sig från oönskad kontakt. Han har klarat sig hyfsat i skolan på mellanstadiet, men när han går ut 9:e klass har han enbart underkända betyg.
Någonting har hänt. Vi kan kalla det pubertet, en av de största omställningarna i en människas liv och utveckling. För den som redan har psykiska problem kan pubertetens hormonstormar och de krav och den förändring som hör ihop med utvecklingen till vuxen bli en ohanterlig påfrestning.
Mer ensamhet.
Fler och plågsammare jämförelser med de andra, ”de normala”.
Mer kaos.
Mer självtvivel.
”Han var en av de svåraste eleverna”
Jessica Carlqvist var för 20 år sedan speciallärare för en klass elever med autism- och aspergerproblematik. Rickard Andersson, eller Jonas Simon, som han hette då, var en av hennes elever. En elev som hon beskriver som en av de svåraste hon haft.
När Jessica Carlqvist såg bilden på honom efter dådet var det ett ansikte hon tidigare mött.
”Jag kan inte minnas att jag överhuvudtaget haft ett samtal med honom. Han svarade möjligtvis ibland på tilltal, men väldigt kort med väldigt lite ögonkontakt. Han var absolut en av de svårare, för det är svårt att inte ha någon dialog överhuvudtaget.”
Alla uppgifter som Polisen får fram om Rickard Andersson pekar i samma riktning: en enstöring utan socialt liv. Han var ostraffad och okänd av Polisen. Levde i skymundan, under radarn. Skygg, ville inte prata eller ha ögonkontakt. I familjen var han ett av tre nu vuxna barn. Han hade inget arbete och nolltaxerade de sista nio åren. Han tycks ha fått någon form av ekonomisk hjälp av sin familj men drog sig undan mer och mer och verkar inte ha träffat familjen ens i samband med jul och födelsedagar.
En granne i huset där Andersson har bott i 15 år säger sig aldrig ha sett honom. Det kan förstås vara sant. Men det kan lika gärna vara så att det grannen egentligen säger är att han absolut inte vill bli indragen i en mordutredning.
Planerade sitt massmord noga
Av allt att döma planerade Rickard Andersson sitt massmord noga från hösten 2024. Veckan före jul sålde han sitt vapenskåp, som var oanvänt, i en annons på Blocket till en privatperson i Sunne. Köparen tog med sig tre vänner till Örebro för att bära ner det tunga vapenskåpet till bilen. Samtalet från köparen är det sista telefonsamtalet som finns registrerat i Rickard Anderssons mobiltelefon. Sedan följer åtta veckor utan någon kontakt med människor. Jul- och nyårshelgerna tycks inte ha satt några spår i hans telefon, inte heller i hans liv.
”Han verkade väldigt tillbakadragen. Lite tafatt och ganska harmlös” säger köparen till SVT Värmland.
I januari köper Rickard Andersson rökgranater som skulle utlösa brandlarmet och framkalla kaos i skolan i samband med attacken. Han hade uppseendeväckande gott om ammunition.
Rickard Andersson var med dagens mått mätt en misslyckad människa
Rickard Andersson var med dagens mått mätt en i alla avseenden misslyckad människa. Han levde inte upp till något av de krav som omgivning och samhälle ställer på en man i hans ålder. En 35-årig man förväntas stå på sin produktiva höjd, arbeta och försörja sig, ha hunnit en bra bit på väg i karriären och betala skatt. Han bör ha familj, fru och barn, bil och körkort, en bra bostad, gärna ett sommarställe och ett socialt liv med vänner och arbetskamrater, intressen, träning och hobbies.
Rickard Andersson hade ingenting av det där. Han arbetade inte och betalade ingen skatt. Jo, han hade en bostad, en liten 1:a som han flyttade till från sitt föräldrahem för 15 år sedan. Han hade ett intresse för jakt och vapen. Men ingenting av allt det andra hade han.
Försörjningsstöd – en karusell mellan soc, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan
I vilken grad jämförde han sig med jämnåriga män? Vilken bild hade han av sig själv, av sin djupa isolering och sin hopplösa situation? I vilken grad kände han sig misslyckad, som en besvikelse för sina föräldrar och syskon? Med utgångspunkt från den ursinniga kraften i hans attack skulle jag inte bli förvånad om han upplevde omvärlden som en enda stor kränkning mot sin existens.
Rickard Andersson levde periodvis på försörjningsstöd. Han borde ha fått sjukersättning, grundad på sin svåra diagnos. Men myndigheterna bollar de svåra fallen mellan sig i en evig karusell, från socialkontoret, till Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen och tillbaka. För att få försörjningsstöd måste den sökande visa att han/hon söker jobb. Enligt uppgift måste man söka 22 jobb på en månad, det vill säga söka jobb varje vardag i månaden.
Som att tvinga en halt människa att springa sprinterlopp
Inför den här totalitära kravmaskinen är en psykiatrisk diagnos ingen merit. Med den allvarligt begränsande psykiska störning som Rickard Andersson hade, och många andra med psykisk problematik har, är det helt enkelt en omöjlighet att ta en massa sociala kontakter, gå igenom jobbsökarintervjuer, söka arbete och fortsätta försöka tro på sitt eget värde när nej-svaren ramlar in.
Det är som att tvinga en halt människa att springa sprinterlopp eller dansa tango. Det går inte. Varje år skickas tusentals människor ut i en icke-existens, för att de inte klarar att söka jobb. För att det inte finns några jobb att söka. Eller inga jobb som de har kompetens för.
Indraget försörjningsstöd är att likställa med en dödsdom
Rickard Anderssons försörjningsstöd drogs in för att han inte sökte arbete i tillräcklig omfattning. Ett sådant beslut, sett ur hans situation, är att likställa med en dödsdom. Det var den dödsdomen han satte i verket den 4 februari. Han hade under flera år vägrats försörjningsstöd och såg ingen möjlighet att leva. Han såg ingen väg ut.
Samtidigt lade han säkert märke till hur nyanlända människor från utomeuropeiska länder utan problem eller indraget försörjningsstöd kan leva på bidrag i åratal. I hans situation måste det ha känts som ett hån, en grov provokation.
Vissa är kapabla, andra är det inte
Svenskar har i de flesta fall hög arbetsmoral. Det ska vi vara stolta över. Men många, i synnerhet friska människor, tror att arbete bara handlar om att vilja. Att rycka upp sig och ta död på latmasken.
Så enkelt är det inte. Vissa människor är kapabla, andra är det inte. Många har kroniska sjukdomar (det behöver inte synas utanpå), många har funktionshinder som kraftigt begränsar deras ork och arbetsförmåga.
Vad händer med de människor som inte klarar att leva upp till kraven på att vara en lyckad, arbetsduglig medborgare? Vem av dem som kastar första stenen klarar att leva på ingenting?
Praktiserade på flera jobb – men klarade inte kontakten med folk
Handlingar som Aftonbladet fått tillgång till och som också publiceras i Expressen visar att Rickard Andersson, på uppmaning av kommunen, skrev in sig hos Arbetsförmedlingen i april 2017.
Dokumentationen, som sträcker sig mellan april 2017 och maj 2018, ger en insyn i flera samtal och möten mellan Rickard Andersson och myndigheten.
Där framgår bland annat att han tidigare, under perioden han hade aktivitetsersättning, fick testa olika arbeten som praktikant. En tid efter gymnasiet jobbade han några timmar i veckan i en sportbutik och sedan hos en biluthyrare.
Men bara två veckor efter hans första kontakt med myndigheten avbokade han nästa möte, uppgav personliga skäl och meddelade att han ville bli utskriven. När handläggaren frågade om han verkligen var säker bröts samtalet.
Efter det svarade Rickard Andersson inte i telefon. I januari 2018 tog han ny kontakt. Då uppgav han att han fått aktivitetsersättning mellan 2008 och 2014 men att ett läkarutlåtande satte stopp för fler utbetalningar.
Efter 2014 deklarerade Rickard Andersson ingen inkomst och var tvungen att leva på egna besparingar. För handläggaren berättade han vidare att han gick ut gymnasiet med ofullständiga betyg och att han själv var osäker på om han kan jobba heltid.
”Han berättar att det inte gick bra i butiken då det var mycket folk där. Rickard berättar kort om sina diagnoser och besvären med sociala samspel” skriver handläggaren på Arbetsförmedlingen i en anteckning.
Den totalitära andan finns som ett frätmedel i luften
Det råder en totalitär, hänsynslös anda i den vanliga svenska synen på arbete. Arbete är det enda människovärde som räknas – med undantag för de importerade miljoner människor som det inte alls ställs likvärdiga krav på.
Den första fråga en svensk vanligtvis ställer när han/hon träffar en ny person är ”Vad jobbar du med?”
Den andan är skapad av Socialdemokraterna. Den får nästan samtliga svenska föräldrar att lämna ifrån sig sina små barn till kommunal förskola under barnens viktigaste utvecklingsperiod. Den totalitära andan finns som ett frätmedel i luften och känns även för den som i likhet med mig är pensionär 80+ och har tjänat ihop till min pension under ett långt arbetsliv. Föraktet mot äldre är en sida av föraktet för svaghet och föraktet mot den som inte arbetar.
Om ett samhälle inte ska bli fullständigt vidrigt att leva i måste det finnas en förståelse för att alla inte är högpresterande. Att alla inte är perfekta människor.
Det perfekta samhället har aldrig funnits
Det finns inte ett enda samhälle på jorden som har 100 procent friska, arbetsdugliga invånare. Inte ett enda. Det perfekta samhället har aldrig funnits. Det är en utopi.
Överallt, i alla samhällen, måste friska, arbetsdugliga människor hjälpas åt att försörja barnen, de gamla, de svaga, de handikappade, de sjuka, de utvecklingsstörda, analfabeterna – alla dem som inte har psykiska eller fysiska krafter eller förmåga att stå för sin egen försörjning.
De flesta studerade till undersköterskor
Den 4 februari med början kring 12.30 skjuter Rickard Andersson ihjäl tio personer. Han har vapenlicens och äger flera vapen. Sju kvinnor och tre män förlorar livet. Nio är elever och en är lärare på Komvux. Polisens uppfattning är att Andersson sköt sina offer slumpmässigt. Det är en slutsats som kan komma att ändras.
Sex av dem som dödades på Campus Risbergska var inskrivna i samma vård- och omsorgskurser inom det så kallade Äldreomsorgslyftet och studerade till undersköterskor.
De flesta var kvinnor, och flertalet hade utomeuropeiskt ursprung. Som vi har sett under den gångna veckan skyr media inga medel för att driva tesen att det handlar om ett rasistiskt massmord. Huruvida offrens etniska ursprung har haft betydelse för motivet vet vi ännu inte. Det får polisens utredning visa.
Mer än 400 personer finns på plats i skolan när Rickard Andersson börjar skjuta. Han kastar rökgranater som han har köpt en kort tid före den här dagen. Röken försvårar Polisens arbete och utlöser ett brandlarm som skapar ytterligare kaos. På kort tid skjuter Rickard Andersson 70 skott innan han tar sitt eget liv genom att skjuta sig i huvudet.
”Vi har hittat 70 tomhylsor. Det är alltså så många skott som gärningsmannen har avlossat i skolan” säger Emelie Bodegrim vid Polisen.
Vad gjorde han under de okända morgontimmarna?
Polisens utredning visar att han tar bussen från Resecentrum i Örebro vid 07.35 på morgonen. Vid 07.47 hoppar han av på Hagagatans hållplats vid skolan. Där har polisen en lucka i sin utredning – man vet inte vad Rickard Andersson gjorde eller var han befann sig under morgontimmarna. Inte förrän klockan 11.30, då han befann sig på skolan.
Nu efterlyser Polisen uppgifter om var Rickard Andersson befann sig under de timmarna.
Rickard Anderssons tio offer
Samtliga dödsoffer var bosatta i Örebro län. De är:
Elsa Teklay, 32, från Eritrea, mor till fyra barn. Studerade till undersköterska.
Kamar, 38, från Somalia, ensamstående trebarnsmamma. Läste svenska på SFI.
Nilofaar Dehbaneh, 46, från Iran. Tvåbarnsmor som studerade sista terminen till undersköterska.
Aziza, 68, kurd och matematiklärare.
Salim Iskef, 28, från Syrien, studerade till undersköterska.
Ali Mohammed Jafari, 31, från Afghanistan. Tvåbarnsfar, bosatt i Karlskoga. Läste till lokalvårdare.
Tvåbarnspappan Bassam Al Sheleh, 48, från Syrien. Studerade på SFI.
Eva-Lena Kling, 54 år, studerade till undersköterska.
Camilla Condro, 52 år, studerade till undersköterska.
Selma Hukic, 55 år, från Bosnien. Studerade till undersköterska.
Utöver dödsoffren skadades sex personer vid masskjutningen.
Klockan 13.40 påträffas Rickard Anderssons döda kropp i en korridor. Han antas ha tagit sitt liv klockan 12.45. Bredvid kroppen finner Polisen mer än etthundra patroner.
De ensamma, isolerade unga männen som ingen ser
Massakern i Örebro är den enskilda våldshändelse som har skördat störst antal dödsoffer hittills i Sverige. Men tillvägagångssättet och liknande gärningsmannaprofil i samband med grova brott har vi sett tidigare, både i Sverige och internationellt. Det handlar om en kategori unga män som lever extremt ensamma liv i utanförskap, nästan helt utan sociala kontakter.
De drar sig undan sociala sammanhang, har inga vänner och ofta ingen eller gles kontakt med anhöriga. De lever i obemärkthet, vrede, depression och förtvivlan, som enstöringar, sedda av ingen. Den som en gång hamnat utanför blir snabbt varse att samhällets utstötningsmekanismer är både snabba och effektiva. Murarna växer och går inte längre att forcera.
Män som gång efter annan går under radarn. Osynliga, osedda
Rickard Andersson är inte unik. Snarare är han en i raden av män som begår grova, oförutsägbara våldsdåd där psykiska problem som inte har upptäckts, värderats och behandlats är en gemensam faktor.
Det är män som gång efter annan går under radarn och inte upptäcks förrän de har hunnit sprida blod och död omkring sig. Och varför? Jag ser flera tänkbara orsaker.
De här männen är så kränkta i djupet av sin själ och sin manlighet att det knappast går att föreställa sig för friska, välfungerande människor. De känner sig totalt misslyckade och missförstådda. Detta i en tid när reklam och media bombarderar oss varje vaken sekund med att det gäller att vara superlyckad och perfekt; ekonomiskt, socialt, utseendemässigt, ha framgång på jobbet, bo i rätt sorts område, ha rätt sorts partner och hellyckade barn.
Dagens psykiatri har inte något annat än piller att erbjuda
De här männen mår så dåligt och är så tillintetgjorda av skam, utmattning och söndertrasad självkänsla att de i många fall helt enkelt inte förmår söka hjälp. De är väl medvetna om att dagens psykiatri inte har något annat än piller att erbjuda. Att det rentav ställs krav på att de ska ha tagit till exempel antidepressiva piller för att få ett sjukintyg.
Den enda punkt där Rickard Andersson egentligen avviker från andra gärningsmän som begår så här grova brott är hans ålder. Han var 35 år, vilket är ungefär 15 år äldre än andra, jämförbara gärningsmän. Det går att utläsa som att han har uthärdat sitt isolerade liv i den lilla 1:an i centrala Örebro, utan vänner, arbete och inkomst – fram till en viss punkt då han inte klarar det längre.
Det är en punkt när han ser sina jämnåriga bilda familj och klättra i karriären. Det är en punkt då han är så trängd att han inte ser någon möjlighet att överleva. Den utlösande faktorn kan vara att hans försörjningsstöd drogs in.
Han planerar att ta sitt liv, för han ser ingen annan utväg.
Dubbelmördaren i Linköping, okänd i 16 år
Det finns många fler grova våldsbrott där gärningsmän med psykiatrisk problematik lever så isolerat att ingen ser dem.
På tisdagsmorgonen den 19 oktober 2004 knivhuggs åttaårige Mohamad Ammouri till döds när han är på väg till skolan i centrala Linköping. När Anna-Lena Svensson, 56, ingriper dödas även hon. Innan hon avlider hinner hon säga att det var en ung man som begick morden.
Det stämmer. Mördaren är 21 år, bor hemma hos föräldrarna och har tidigare samma år tagit studenten. Det blir den största brottsutredningen i svensk historia, endast överträffad av utredningen av mordet på statsminister Olof Palme 1986. Men trots att enorma resurser satsas på mordutredningen ska det dröja 16 år innan mördaren hittas – och då sker det via den skicklige släktforskaren och genealogen Peter Sjölund som jämför mördarens DNA med släktträd flera hundra år tillbaka i tiden.
Mördaren Daniel Nyqvist har hunnit bli 37 år när han grips. Han erkänner morden omedelbart. Varför har han inte hittats tidigare trots att 5 000 män har topsats, och till och med en barndomsvän tipsat Polisen om Nyqvist och känt igen hans mössa på bilder? Polisen skickade ut en kallelse till Nyqvist till förhör med DNA-topsning. Men Daniel Nyqvist kom inte, och då gjorde Polisen inte mer.
Svaret på varför han inte hittades tidigare är typiskt för den sortens gärningsmän som tycks gå helt under radarn. Nyqvist levde ett liv i utanförskap. Han bara försvann in i ensamhet efter gymnasiet på skolan Nya Munken. Han mådde psykiskt dåligt men sökte inte hjälp hos psykiatrin utan självmedicinerade med folköl för att dämpa sin ångest. De tidigare kamraterna drog sig undan.
”En enstöring med låg social kapacitet”
”Vi var ett gäng som spelade tv-spel och badade tillsammans. Och så sitter han där helt plötsligt och krökar själv, då blir det ju att man umgås mindre” sa barndomsvännen till Expressen.
I Polisens gärningsmannaprofil beskrevs dubbelmördaren som en yngre ensamvarg, en enstöring, med ”låg social kapacitet”. Polisen antog att han levde ett isolerat liv och hade någon form av problematik. Den klassiska bilden av ensamagerande, socialt isolerad gärningsman skulle visa sig stämma.
2011, efter att hans mamma reagerat på att han inte lagade mat eller skötte sin hygien, fick Daniel Nyqvist genomgå en utredning och fick diagnosen Aspergers syndrom. I hans fall handlar det om en grav funktionsnedsättning.
Att han levt ett ensamt liv förstärktes vid mobiltömningen av hans telefon. Där fanns det bara enstaka hälsningar från släktingar under högtider och från två andra personer, varav en var en tidigare arbetsgivare.
Han ska slumpmässigt ha valt ut 8-årige Mohamad Ammouri som offer.
”Han ville inte ha ett offer som gjorde motstånd, så han tyckte det var lämpligt att angripa ett barn” säger åklagare Britt-Louise Viklund.
När han tittade upp såg han Anna-Lena Svensson.
”Hon stod som en isglass där. Hon sa ingenting. Och jag sprang fram och högg henne med” säger han i förhör.
Daniel Nyqvist ska ha känt sig tvungen att utföra dubbelmorden för att få lugn och ro i sitt huvud. Alltså en psykotisk tvångstanke. Det måste vara två dödsoffer, det räckte inte med ett.
Under utredningen hade han gått igenom en rättspsykiatrisk undersökning som landade i att Daniel Nyqvist led av en allvarlig psykisk störning både under dubbelmordet 2004 och när domen föll 2020. Han dömdes till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
Anton Lundin Pettersson mördade tre personer
På morgonen den 22 oktober 2015 går 21-årige Anton Lundin Pettersson in i skolan Kronan i Trollhättan i en Darth Wader-liknande mundering med ansiktsmask, svart hjälm, fotsid svart rock och beväpnad med en kniv och ett svärd.
Hans attack mot lärare och elever kostar fyra människors liv inklusive hans eget. Med svärdet dödar han den 20-årige elevassistenten Lavin Eskandar och eleven Ahmed Hassan, 15 år. Polisen får stopp på attackerna genom att skjuta Lundin Pettersson. Den 42-årige läraren Nazir Amso avlider på sjukhus av sina skador sex veckor senare.
Polisutredningen och förhören med Anton Lundin Petterssons omgivning tecknar bilden av en ensamvarg. Ensamheten lyser igenom i förhören. Han var skygg och tillbakadragen. Fram tonar bilden av en lågmäld person utan särskilt många nära sociala kontakter.
”Tystlåten”, ”Man fick dra ur honom orden”, ”Blyg och tyst”, ”Höll sig för sig själv”. Så löd omdömena.
Ännu en ung man som stod utanför alla sociala sammanhang – och gick under radarn. I början av oktober har Anton Lundin Pettersson en praktikplats på ett industriföretag. Han har förhoppningar om att det ska resultera i en anställning. Men den 6 oktober, drygt två veckor före attacken, får han veta att han inte kommer att få något jobb.
Den 8 oktober gör han ett depressionstest på nätet och söker sedan information om depressiva besvär. Han söker också efter självmordvideos och klickar på en kontaktsida till en hjälporganisation som riktar sig till människor med självmordstankar.
Han börjar också planera attacken, i hemmet framför sin dator. Han förbereder sig konkret genom att välja ut platsen – Kronan. Han väljer vapen, kläder och musik. Sedan går han och klipper sig, begär ledigt från sin praktikplats och skriver ett avskedsbrev.
Vid förhören med handläggaren på arbetsförmedlingen säger handläggaren att Anton Lundin Pettersson inte var en kille som ”tog plats”, som många andra kunde göra.
Gärningsmanna-beskrivningen kommer den 23 februari 2016. Där står det att det rörande Anton Lundin Pettersson inte funnits några ”yttre markörer för psykisk ohälsa”. Men däremot ”indikationer på depressiva besvär”, och att Lundin Pettersson några månader före gärningen haft tankar kring självmord.
I sitt avskedsbrev hade han uttryckt en önskan om att han inte skulle överleva attacken.
Mördaren i Almedalen slog mot psykiatrin och hela samhället
Torsdagen den 30 juni 2022 tar 32-årige Theodor Engström färjan till Gotland, med ett enmanstält och nyinköpta vapen i ryggsäcken. Han har för avsikt att begå minst ett mord på den arena som står i centrum för det politiska spelet en julivecka varje år. Den 6 juli attackerar han överläkaren och psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren, 64, med kniv på öppen gata i Visby mitt under Almedalsveckan. Hon avlider senare samma dag.
Engström erkände i augusti att han också hade planerat att mörda Centerpartiets dåvarande ledare Annie Lööf. Han hade visat intresse för den norske massmördaren Anders Behring Breivik som mördade 77 personer och skadade 315 i Oslo och på Utöya den 22 juli 2011. Engström hade skrivit att han ville göra något liknande i Sverige. SVT:s vd Hanna Stjärne stod också på dödslistan.
Till slut bestämde han sig för Wieselgren, som han såg som en ”tjänare för psykopaterna som styr samhället”, men dådet var även riktat mot hela samhället. Engström hade noga kartlagt tider och platser där hans tilltänkta offer skulle framträda.
Liksom Rickard Andersson och Daniel Nyqvist är Theodor Engström diagnostiserad med Aspergers syndrom. Han tog fram till 2018 antidepressiva läkemedel, som är kända för att vara tungt biverkningsbelastade, i synnerhet i samband med nedtrappning och utsättning.
Dömd till lagens strängaste straff
När Engström undersöktes av Rättsmedicinalverket slog de fast att han var allvarligt psykiskt sjuk vid mordet och därför saknade förmåga att inse följderna av sitt handlande. De ansåg också att det fanns en hög risk för återfall i allvarlig brottslighet.
Den 6 december 2022 förklarades Theodor Engström skyldig till mord, förberedelse till terroristbrott samt narkotikabrott. Påföljden blev rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Det är lagens strängaste straff, ett straff som i princip kan pågå livet ut om den sjuke inte visar några tecken på tillfrisknande.
”Ofta agg, bitterhet eller känsla av utanförskap”
Enligt Niclas Hallgren vid Polisen visar internationell forskning om ensamagerande gärningsmän att det ofta finns någon form av agg, bitterhet eller känsla av utanförskap hos dem. För den som i hela sitt liv har känt sig misslyckad är behovet av hämnd heller ingenting som ska underskattas.
En metod som har tagits fram för att identifiera potentiella ensamagerande gärningspersoner är TRAP-18 som utvecklats av FBI tillsammans med forskaren J. Reid Meloy. Metoden utgår från analyser av ensamagerande våldsverkare och går ut på att leta efter 18 varningsbeteenden och karaktärsdrag som kan vara tecken på radikalisering.
I en studie uppvisade 77 procent av de ensamagerande gärningspersonerna minst hälften av varningstecknen – och enligt en rekommendation ska det räcka med att fyra varningsbeteenden uppvisas för att myndigheterna ska agera.
Varningsbeteendena ser ut så här:
1. Förberedelse (planering, kartläggning)
2. Fixering
3. Identifiering
4. Nyuppkommen aggression
5. Ökad aktivitet
6. Läckage (kommunikation/information till omgivningen)
7. Enda möjliga utväg, våld det enda alternativet
8. Direkt uttalade hot
Karaktärsdrag hos gärningsmännen:
1. Moralisk upprördhet
2. Knuten till en ideologi
3. Misslyckat försök att samarbeta med den ideologiska gruppen
4. Beroende av den virtuella världen
5. Misslyckats med att uppnå karriärsmål
6. Förändrat tankesätt och humör
7. Svårt att upprätthålla intima relationer
8. Psykisk ohälsa
9. Kreativ och innovativ
10. Historia av instrumentellt våld
Huruvida det hade varit möjligt att fånga upp någon av de fyra gärningsmän jag har skrivit om här ska vara osagt. I vilket fall som helst blev det inte så. I fallet Daniel Nyqvist tog det 16 år att hitta honom, och då skedde det tack vare DNA-forskning. I de tre övriga fallen togs mördaren omedelbart, och två av dem dödades av polis på plats.
Jag vill betona att en Aspergerdiagnos eller annan autismdiagnos absolut inte är detsamma som att vara våldsbenägen.
”Av alla som lider av psykisk ohälsa är det bara en liten grupp som utgör ett hot mot andra” skriver Håkan Boström i Göteborgs-Posten.
Den stora faran med de här männen är istället deras djupa ensamhet, att de lever i ett socialt vacuum där ingen ser dem. Men just den lilla gruppen måste samhället, skolan, anhöriga, grannar, vänner, chefer, arbetskamrater, psykiatrin och socialtjänsten försöka fånga upp.
Hur kommer det sig att ingen enda människa lägger märke till de här männen?
Frågorna efter massakern i Örebro och liknande dåd är självklara:
Hur kommer det sig att ingen enda människa lade märke till Rickard Andersson?
Varför såg ingen Daniel Nyqvist på 16 år?
Hur kunde Anton Lundin Pettersson gå under radarn?
Hur kunde Theodor Engström med sin tunga, psykiatriska problematik gå fritt omkring i samhället?
Det är frågor som kräver svar.
Var och en som klarar ögonen och slutar titta i sin mobiltelefon för jämnan kan urskilja en människa som inte mår bra.
I Sverige finns ett synsätt att ”man inte ska lägga sig i”. Men det är just det man ska.
Att lägga sig i kan avvärja ett massmord.
Att ställa den enkla frågan ”Hur mår du?” kan rädda liv.
Julia Caesar 