Hem-o-tjänsten. En maktanalys

Ett samhälles kulturnivå kan avläsas i det sätt på vilket man behandlar sina svagaste, mest utsatta medborgare.

I dagens Sverige är gamla människor i strykklass, ett folk på undantag. Den här texten är en maktanalys av hemtjänsten. Hem-o-tjänsten är en mer adekvat beteckning på en dysfunktionell struktur som ofta lämnar våra gamla i fysisk och psykisk nöd.

OBS! Krönikan är skriven 2018, innan hemtjänsten började användas som redskap för att integrera nykomna migranter från jordens kulturellt mest avlägsna länder.

Så här såg det ut innan epidemin av grova våldtäkter på kvinnor 80-100 år hade börjat ta fart. Det var illa nog. Riktigt illa.

*Hemtjänsten sedd ut personalens synvinkel. Men hur har kunderna det? Det hör vi sällan något om. Bild: Anja Park.*

Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.

OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för ditt stöd!

Mina krönikor om äldreomsorgen hittar du här.

På ett ögonblick kan livet förändras. Från att vara en självständig och kapabel människa kan man bli beroende av hjälp från andra. Det kallas ”förlust av autonomi”. Att passera en gräns där du inte längre kan tillgodose alla dina egna behov.

Det är då man konfronteras med hem-o-tjänsten. Man kastas in i en ny värld, befolkad av INTE-människor.

Jag tror att många, i synnerhet äldre människor, bär på en hemlig fasa som vi inte gärna pratar om: vad händer när jag inte längre klarar att tillgodose mina egna behov? Om sjukdom, funktionshinder eller en olyckshändelse gör att man inte längre klarar av saker som man alltid har klarat att fixa själv? Alla har inte en partner eller andra anhöriga inom räckhåll.

Det är då samhällskontraktet ställs på prov.

Det är då vi möter motprestationen för de skatter vi har plöjt in till stats- och kommunkassan i fem, sex decennier: ”Vad f-n får jag för pengarna?”

Det är då välfärden fäller masken och visar sitt verkliga ansikte: maktens ansikte, brutalt och naket i sitt förtryck av de allra svagaste.

Vi måste kämpa MOT de samhällsorgan som vi har avlönat i decennier

I dagens Sverige måste vi kämpa MOT de samhällsorgan som vi avlönar med våra skattepengar för att de ska hjälpa oss när vi behöver hjälp. De kommer nämligen att använda all sin makt och alla sina paragrafer för att slippa hjälpa oss. Många som arbetar i den offentliga sektorn är fullkomligt nöjda med att vända papper och lyfta lön och satsar stora ansträngningar på att slippa göra det arbete de får betalt för. I den kampen måste den svage vara mycket stark och ha en röst, för att orka.

Ingen talar om hemtjänsten i ett maktperspektiv, fast det är det enda relevanta perspektivet. Det handlar om en organisation som har tilldelats makten att styra de existentiella villkoren för en av samhällets allra svagaste grupper, äldre och funktionshindrade.

Det handlar om hur maktens ansikte visar sig gentemot den här gruppen under deras sista tid i livet – hur den förment vänliga uppsynen förvrids till ett hånfullt och framför allt ointresserat grin mot dem som behöver hjälp.

Varje enskild individ är ett prisma i vilket ett samhälle och dess värderingar, politik och moral bryts och speglas som en avläsbar attityd. Avläs samhället ur ett barmhärtighetsperspektiv – och dra dina egna slutsatser.

Hemtjänsten är en samhällelig serviceorganisation som inte fullgör sitt uppdrag. Åtminstone inte med den solidaritet, medmänsklighet och fokusering på ”mänskliga rättigheter” som annars är ledstjärnor för den ständiga inströmningen av ”nyanlända” som bit för bit koloniserar vårt land.

Hem-o-tjänsten är ett mer adekvat namn

Därför vill jag ge den ett nytt, mer adekvat namn: hem-o-tjänsten. Hem-o-tjänsten är nämligen betydligt mer upptagen av vad den INTE kan eller vill göra än av att hjälpa människor på deras egna villkor.

Hem-o-tjänsten är fylld av offentliganställda tjänstemän som tillsammans med fackförbundet Kommunal satsar all sin vakna tid och sin kreativitet på att fundera ut och stadfästa ännu fler hjälpbehov som INTE ska ingå i deras uppdrag. De befattningshavare jag syftar på är verkligen besjälade av och brinner för att begränsa sitt uppdrag till ett absolut minimum.

De ständigt krympande kostnadsramarna beslutas av politikerna, det är sant. Men jag har faktiskt inte sett några exempel på att biståndshandläggare och andra sociala tjänstemän har ställt sig på barrikaderna, knutit näven och tagit fighten mot politikerna och för mer resurser till äldre hjälpbehövande.

Alla vet att det handlar om en stor, tyst grupp, skräckslagen för att göra sin stämma hörd

När hem-o-tjänsten över huvud taget diskuteras handlar det alltid – alltid – om en annan intressegrupp, personalen, deras arbetsvillkor och vad de fackliga organisationerna säger. Självklart avspeglar sig personalens arbetsvillkor som brister gentemot kunderna. Men i den allmänna diskussionen är det som om själva avnämarna, kunderna, inte existerar. Det blir någon tidningsrubrik ibland när någon människa har legat död i veckor och börjar lukta illa för att hem-o-tjänsten har glömt bort vederbörande. Sedan sänker sig tystnaden igen.

Alla vet att det handlar om en stor, tyst grupp, försvagad av ålderdom och sjukdom, skräckslagen för att göra sin stämma hörd inför de makthavare som de är beroende av för att upprätthålla sina liv. Deras fysiska och psykiska underläge är den givna förutsättningen för ett maktutövande, och det tillämpas systematiskt.

Maktanalys brukar grunda sig i Karl Marx‘ efterlämnade, i vänsterkretsar fortfarande omhuldade modell. Hans klassbaserade lära från 1800-talet är grunden för en ekonomisk maktanalys som bygger på uppfattningen att de som äger produktionsmedlen, det vill säga företagarna, är förtryckare, och det anställda ”proletariatet” är offer.

Maktskillnaden mellan olika grupper i samhället är enligt marxisterna resultatet av skillnaden i ägande, och deras lösning är att proletariatet ska utveckla ”ett klassmedvetande” för att nå det klasslösa samhället.

Vi vet hur kommunistiska maktövertaganden brukar se ut: genom historien har de präglats av åsiktsförföljelse, konfiskation av enskild egendom, förtryck och blodiga avrättningar av hundratals miljoner människor. Det klasslösa samhället är en ren utopi och existerar inte någonstans på jorden.

Karl Marx själv var en höggradig skitstövel och förtryckare som inte drog sig för att utnyttja alla i sin omgivning till bristningsgränsen. Han gjorde både sin fru och sin hushållerska gravida men lät hellre sina barn dö av svält än han nedlät sig till att ta ett hederligt arbete.

Förhållandet mellan styrka och svaghet

Den marxistiska modellen är inte tillämplig på en analys av hem-o-tjänsten. Här handlar det om en maktanalys av mer subtila faktorer som inte i första hand har ekonomisk ojämlikhet som utgångspunkt. Istället blottläggs en maktutövning över enskilda personer som bygger på ett av människans mest ursprungliga villkor: förhållandet mellan styrka och svaghet.

Starka individer och grupper har alltid utövat makt över de svagare. Självaste evolutionen verkar utifrån principen om det naturliga urvalet. Det innebär att de svagaste individerna i en art dukar under och dör ut, och de starkaste överlever och fortplantar sina livskraftiga gener. Just i kraft av sin svaghet är den svage alltid utlämnad till den starkare, och här är inte Karl Marx rätt person att hålla i handen.

En viktig del av en maktanalys är terminologin. Människor ska benämnas så opersonligt som möjligt, helst så att människan framstår som ett föremål. Hemtjänstens kunder kallas i allmänhet ”brukare”. Ett idiot-ord som gör dem ännu mer anonyma och osynliga. Är en ”brukare” verkligen en människa?

”En dag i brukaren Amanda Svenssons liv?”

Varför kallas inte den här gruppen för vad de är – kunder? De betalar ju för tjänsterna. Antagligen för att ordet belyser det dubbelt oskäliga i hem-o-tjänstens verksamhet, att gamla människor med ynkliga fattigpensioner skinnas inpå bara kroppen av höga avgifter och ofta bara i nåder får behålla en struntsumma som fickpengar.

Visa mig en tydligare symbol för att samhället äger individen! Det är visserligen bara en gradskillnad av att staten avgör hur mycket du får behålla av din lön när skatten är dragen. Likafullt är det konfiskation satt i system.

Maxbeloppet för hem-o-tjänstens o-tjänster är satt till 2 660 kronor i månaden (2026). En förmögenhet för de flesta pensionärer. Varifrån ska de pengarna tas när pensionen knappt räcker till mat och boende?

Dina behov avgörs av andra än du själv

Inom just detta samhällsområde är det inte den som betalar – kunden – som avgör vilka tjänster han/hon behöver eller kan få. Det avgörs av särskilt utsedda, kommunalt anställda och avlönade biståndshandläggare som ska ”kartlägga hjälpbehovet” men också har till uppgift att hålla kommunens utgifter nere för att få duktighetspoäng och få behålla jobbet, samtidigt som de går balansgång på Socialtjänstlagens slaka lina.

Även här blir maktperspektivet tydligt. Det är sannolikt kunden själv som vet bäst vilken sorts hjälp han eller hon behöver. Men det är biståndshandläggaren som bestämmer, högt över kundens huvud. Vilken annan affärsverksamhet skulle kunna bedrivas på det sättet utan att gå under första dagen?

”Nej, den varan får du inte köpa, för den behöver du inte.”

Nu kommer jag antagligen att överösas av mail och kommentarer från förorättad hem-o-tjänstpersonal och tursamma kunder som säger att just deras hemtjänst är SÅ fantastisk och består av SÅ underbara människor.

Det är bara att gratulera alla lyckligt lottade

Det är bara att gratulera alla lyckligt lottade. Mot detta står mängder av rapporter från misshandlade – ja, misshandlade, i betydelsen grymt svikna – kunder och frustrerad, minutkontrollerad personal som inte får och i många fall inte heller kan eller vill ge hjälpbehövande människor mer än en liten del av det de behöver. Allra minst några vänliga, intresserade ord, uttalade på svenska.

Hem-o-tjänsten har svårt att få personal. Att arbeta inom äldreomsorgen är inte attraktivt. Det innebär att personal ofta plockas in praktiskt taget direkt från gatan utan någon som helst prövning av lämplighet för jobbet eller kunskaper i svenska språket.

Det innebär också att kunden tvingas stå ut med en ständig ström av olika hemtjänstanställda, i sitt eget hem och inpå bara kroppen, inpå huden och den egna fysiska och psykiska integriteten. En väninna räknade nyligen till 40 olika personer på två veckor.

Mina föräldrar ansåg att deras hem förvandlades till ett vandrarhem under sina sista år när de var beroende av hem-o-tjänsten. På någon vecka räknade de till mer än 80 olika anställda som svischade genom deras hem. Sedan orkade de inte räkna längre.

Det pågår ett ständigt ofredande och inkräktande i det mest privata

Det pågår en gränslös och ständig förnedring – ett ofredande, ett inkräktande i det mest privata – mot de människor som har byggt vårt land och förtjänar en värdig ålderdom. Varje människa behöver bli sedd som unik individ och få hjälp med sysslor som man inte längre klarar själv, av pålitlig personal och med kontinuitet och förutsägbarhet.

Varje människa behöver kunna förstå och själv göra sig förstådd på svenska språket av dem som är involverade i ens dagliga livsföring. Hör och häpna, vi befinner oss faktiskt i Sverige! Tänk dig att varje dag vara omgiven av människor som inte förstår vad du säger och vars språk du inte heller förstår. Kan en mardröm gestaltas tydligare?

Någon annan bestämmer vad du får och behöver

*Får hem-o-tjänsten köpa en flaska vin åt kunden? Det är ytterst tveksamt.*

I klorna på hem-o-tjänsten hamnar du i ett gungfly av godtycke. Någon annan bestämmer vad du får och behöver. Kan hemtjänsten exempelvis köpa en flaska vin på Systemet åt en kund? Det är ytterst tveksamt. Den enskilda hemtjänstpersonen avgör godtyckligt. Detta lilla spröda käril kan till exempel hävda att det är för tungt (!) att bära hem en flaska vin från närmaste Systembutik. Åtminstone åt andra än sig själv.

Systemet gör det omöjligt att bygga upp relationer

Med nuvarande dysfunktionella system finns inte en chans att bygga upp en relation mellan kund och personal, och jag misstänker att det är själva idén bakom systemet med den ständiga strömmen av nya, okända människor varje dag genom kundens privata hem. Inga relationer får uppstå, för det skulle hota själva grundstrukturen i hem-o-tjänstens organisation. Om kund och personal får möjlighet att lära känna varandra skulle personalen sannolikt få större förståelse för och motivation att tillgodose kundens behov, och därmed större arbetsvilja och arbetsglädje.

Med ett system där en bestämd, begränsad grupp anställda har ansvar för ett visst avgränsat område – en gata eller ett kvarter och de som bor där – skulle kunden å sin sida antagligen känna sig mer sedd och respekterad som individ och framför allt tryggare. Att aldrig veta vilka personer som strömmar in i ens eget hem i dag eller i morgon eller någon dag över huvud taget är en form av tortyr, en psykisk påfrestning som redan drabbade inte ska behöva utsättas för.

*Vladimir Lenin (1870-1924), sovjetisk kommunistisk diktator.*

Nej, jag tror inte att någon enskild, särskilt ondsint person har tänkt ut nuvarande system för att gamla och hjälpbehövande ska få lida så mycket som möjligt. Precis som med all annan politik och myndighetsutövning handlar det om ett pulvriserat ansvar, dumhet och brist på insikt, empati och konsekvensanalys.

Ingen vill bli påmind om sin egen stundande ålderdom

Ingen orkar tänka på hur konsekvenserna av enskilda beslut samverkar med konsekvenserna av andra beslut, det vill säga det som blir slutprodukten för kunden. Den psykiska förmågan hos tjänstemän och politiker räcker inte till för att sätta sig in i kundens situation, eftersom den är så förfärlig att blotta tanken gör halt. Ingen vill bli påmind om sin egen stundande ålderdom.

Inget enskilt ansvar således. Men vi ska inte heller blunda för att en särskild kategori människor ofta dras till just vårdyrken av skäl som inte per automatik gör dem till de mest lämpade. Det är dels människor som inte gör någon större skillnad mellan att arbeta med plast- eller metallbitar vid ett löpande industriband eller att hjälpa rullstolsburna Dagmar, 87, på toaletten. De utför sitt arbete maskinellt, utan engagemang, i väntan på något bättre.

Behov av att utöva makt över andra

En betydligt skadligare sort är de som har sökt sig till vårdyrken för att de har ett behov av att utöva makt över andra som de uppfattar som svagare. Egentligen försöker de lösa sin egen gåta, sin egen psykiska problematik.

Den här sortens människor blir ofta psykologer eller socionomer. De använder andra människor som verktyg för att förstå sig själva, alternativt (gäller särskilt socionomer) försöka utplåna en negativ självbild genom att vara ”god” och ösa resurser över dem som det lönar sig att uppfatta som verkliga praktoffer, nämligen invandrare. ”Refugees welcome”, bara jag får känna mig god.

*Aningslösa kvinnor välkomnar ”flyktingar”, det vill säga till största delen ekonomiska migranter.*

Att ösa bidrag och bostäder över stackars ensamkommande ”barn” i 30-årsåldern ger högsta godhetspoäng.

Att hjälpa 89-årige Hilding in på ett äldreboende är däremot inte det minsta glamourskapande.

Nycklar är maktsymboler

Under mina år som socialreporter på Dagens Nyheter har jag sett många och avskräckande exempel på den här maktutövningen inom framför allt psykiatrin och omsorgerna om psykiskt utvecklingsstörda, symboliserad av vita eller grå rockar, som en distansskapande extra hud, och stora, skramlande nyckelknippor, fästa i personalens bälten.

Nycklar är maktsymboler, och mycket riktigt kräver hem-o-tjänsten nycklar till ditt hem så att de kan ta sig in när som helst, utan att du vet när de kommer eller vem som kommer.

Besök av biståndshandläggaren

En morgon i slutet av november kommer Margareta och Gunnel hem till mig. Margareta är biståndshandläggare, och Gunnel följer med som chaufför och psykiskt stöd för Margareta. Jag bjuder på kaffe och nybakade lussekatter. Nu ska mitt hjälpbehov bedömas sedan jag fått en blodpropp i hjärnans syncentrum och inte får köra bil längre. I den glesbygd där jag bor är det långt till all service, och man är helt beroende av bil.

Jag behöver få hem matvaror, men det går kanske att ordna via Internet och hemkörning från en matbutik fyra mil bort. Jag behöver regelbundet hämta vatten i dunkar vid kommunens tappställe, eftersom min brunn är förorenad med olja.

Margareta och Gunnel låter förstå att de nu ställs inför ett mycket stort problem. Att hämta vatten ingår inte i hemtjänstens uppdrag. Något sådant har de aldrig hört talas om. De lägger pannorna i djupa socionomveck. Jag informerar om att tillgång till vatten är ett grundläggande livsvillkor. Utan vatten dör man.

Till slut säger Margareta att hon ska tala med sin chef och återkomma. Men hon hör inte av sig. Margareta och Gunnel är överhuvud taget mest upptagna av vad hem-o-tjänsten INTE gör. De uppehåller sig mycket vid det.

I ett anfall av ärlighet säger Margareta till och med att hon rekommenderar mig att ordna med privata lösningar. Det vill säga: hon ger underbetyg åt sin egen organisation.

Hon talar med hög röst, som om jag är lomhörd

Margareta har gått på biståndshandläggarkurs och lärt sig hur man ska tilltala sina kunder. Hon talar med hög röst, som om jag är lomhörd eller utvecklingsstörd. Dessutom har hon antagligen gått på kurs och lärt sig att kunden behöver känna sig tilltalad, och det uppnår man säkrast genom att säga kundens namn minst två tre gånger i varje mening.

”Du förstår Julia, att nu är det så här Julia, och då gör vi som så, Julia…”

Jag önskar att jag hade haft en filmkamera och kunnat spela in seansen. Det är verkligen en fars. Margareta skulle ha haft en lovande karriär vid Dramaten.

Jag har inte haft några förväntningar. Jag vet att det är så här hem-o-tjänsten fungerar. Jo, kanske trodde jag att de kunde hämta vatten. Vatten är som sagt ett överlevnadsvillkor.

När Gunnel och Margareta är på väg ut på trappan efter avslutad seans frågar Gunnel vad jag tyckte om mötet.

”Det var ungefär som jag väntade mig” säger jag.

”Ni är mer upptagna av vad ni INTE gör än av att hjälpa människor.”

De försvinner ut i den dimmiga novembermorgonen. Några dagar senare ringer jag och tackar nej till hem-o-tjänsten. Jag dör faktiskt hellre än att ha INTE-människor som sprider negativa energier i mitt hem och rabblar vad de INTE vill göra.

Jag har nämligen också makt. Än så länge har jag makten att säga nej tack.

Det får lösa sig på något sätt.