Karl Marx – en av historiens största skitstövlar

Karl Marx är död, men genom att Frankfurtskolan och filosofer som Theodor Adorno, Max Horkheimer, Antonio Gramsci, Jacques Derrida och Michel Foucault har fört hans läror vidare lever de och åstadkommer fortfarande enormt stor skada i form av postmarxism, postmodernism och feminism.

Marx’ idéer om de förtryckande kapitalisterna och den förtryckta arbetarklassen har bara bytt innehavare av rollerna som förtryckare och förtryckta. Arbetarklassens offerroll har övertagits av kvinnor, invandrare och HBTQ-grupper, det vill säga människor med avvikande sexuell identitet.

Den allra senaste gruppen som kräver offerstatus är transpersoner. När även de har fått alla tänkbara minoritetsrättigheter ser det mörkt ut för marxisterna. Tänkbara offer som är möjliga att exploatera politiskt håller helt enkelt på att ta slut.

Många av dem som låter sig dras med av 2000-talets postmarxistiska vindar har inte en aning om vem Karl Marx egentligen var. Här är en levnadsteckning över en av  historiens största skitstövlar, en man vars idéer har kostat flera hundra miljoner människor livet och som i sitt privatliv samvetslöst utnyttjade, bedrog och sög ut alla i sin omgivning.

 

Det är mars månad, och vinden är isande kall. En barnfamilj vräks från sin lilla kyffiga bostad och ställs på gatan. De har inte betalat hyran på länge. Mannen är arbetslös. Kvinnan försöker skydda barnen, två flickor på sex och fyra år och en treårig pojke, från den lokala mobb som har gått man ur huse för att skadeglatt se på skådespelet.

Familjen är illa sedd. Mannen sägs syssla med någon sorts mystisk revolutionär verksamhet. Han arbetar inte och försörjer inte sin familj. I famnen bär kvinnan det yngsta barnet, en pojke på fyra månader. Nu står de på gatan. Sängarna och deras övriga torftiga möblemang har sålts för att skulderna hos slaktaren, mjölkaffären, bagaren och apotekaren ska kunna betalas. De är totalt utblottade.

Till slut lyckas de hitta en tillflykt i ett eländigt, smutsigt kyffe. Kvinnan är så pressad och medtagen av situationen att hon inte längre kan amma babyn, och pojken dör av undernäring.

Några månader tidigare har mannen i familjen skrivit i ett segervisst brev till sin bäste vän:

”Trots allt har revolutionens vulkanutbrott aldrig varit mer nära förestående. Jag återkommer med detaljer.”

Mannen är Karl Marx (1818-1883), och den bostad som han och hans familj vräks från i mars 1850 ligger i Chelsea, London. Det kyffe som ska bli deras tillflykt ligger vid Leicester Square.

Två månader senare, den 24 maj 1850, får den brittiske ambassadören i Berlin en rapport skriven av en preussisk polisspion som granskar de tyska revolutionärernas aktiviteter. Han beskriver de två rum där Marx lever med sin familj, inklusive hushållerskan.

”Han har inga fasta tider för sömn eller vaken tid. Ofta stannar han uppe hela natten och ligger sedan påklädd på soffan dagtid och sover till kvällen, obekymrad om alla som kommer och går genom deras rum. (Det finns totalt två rum i bostaden.)

Det finns inte en enda ren eller hel möbel. Allting är trasigt, sjaskigt och slitet, täckt av tjocka lager av damm. Det är fullständigt kaos överallt.

I mitten av vardagsrummet står ett stort, gammaldags bord täckt med vaxduk. Där ligger manuskript, böcker och tidningar, barnens leksaker, trasiga paltor ur hustruns sykorg, en massa naggat porslin, knivar, gafflar, lampor, ett bläckhorn, holländska lerpipor, tobak, aska … ögonen börjar rinna av den tunga tobaksröken när man kommer in i Marx’ rum.

Allting är smutsigt och täckt med damm, det finns ingenstans där man kan sätta sig ned. Det enda som finns är en trebent stol. En stol råkar ha fyra ben. På den leker barnen att de lagar mat.”

Karl Marx har haft ett större politiskt och ideologiskt inflytande än någon annan intellektuell under de senaste 200 åren. Med hjälp av lärjungarna Vladimir Lenin (1870-1924), Josef Stalin (1878-1953) och Mao Zedong (1893-1976) har hans läror legat till grund för jordens två största kommunistiska imperier, Kina och Sovjetunionen, och orsakat flera hundra miljoner människors död.

Marx ägnade sitt liv åt att formulera teorier om kapitalets utsugning av arbetarklassen. Men själv satte han sig över alla moralfilosofiska principer och sög ut sin omgivning mer hänsynslöst än den värsta kapitalist. Han arbetade aldrig för sin egen försörjning utan lät sin familj leva i svält och misär. Arbetarklassen visste han ingenting om. Han satte aldrig sin fot på någon fabrik. Den enda proletär Karl Marx träffade var sin egen hushållerska. Henne gjorde han med barn.

När barnet föddes vägrade han erkänna faderskapet och prackade det istället på den ständigt utnyttjade vännen Friedrich Engels (1820-1895), som han hade en livslång symbiotisk relation med och som tog på sig ansvaret för stora delar av familjen Marx’ försörjning.

När Karl Marx dör den 14 mars 1883, sittande i morgonrocken vid eldstaden, är han 64 år gammal. Dödsfallet väcker föga uppmärksamhet i pressen. Till begravningen på Highgate Cemetery i London infinner sig totalt elva personer. Engels är naturligtvis där. Han säger några väl valda ord, förljugna in i det sista.

Mellan de båda scenerna, vräkningen av Karl Marx och hans familj från Chelsea i mars 1850 och begravningen trettiotre år senare ligger ett liv som hör till historiens märkligare och som kastar skuggor långt in i vår tid. Knappast någon profet har idealiserats och ikoniserats lika mycket som Karl Marx, möjligen med undantag av profeten Muhammed. Trots att marxismen är den lära som utan tvekan har kostat flest människor livet är det fortfarande fullt möjligt att kalla sig marxist utan att skämmas.

Ondska uppstår inte från ingenstans. Karl Marx sådde ondskans frön. Han var en våldets och hatets profet. I hans teorier upphöjdes avund till moral. Våld gjordes till frihet, och plundring och stöld förvandlades till rättvisa. Han gjorde anspråk på vetenskaplighet, men i verklig mening var han inte alls forskare eller vetenskapsman. Vetenskap är ett noggrant sökande efter fakta och förutsättningslös värdering av bevis.

Sådant ägnade sig inte Marx åt. Han var en agitator och mer intresserad av att förkunna det han ansåg vara sanningen än av att söka efter den. Han tog en doktorsgrad i filosofi vid universitetet i Jena, men någon akademisk tjänst fick han aldrig.

Inte någon gång under sitt liv försökte han på allvar skaffa sig ett arbete. Det enda undantaget var i London i september 1862 när han sökte en tjänst som järnvägskonduktör. Den fick han inte, för hans handstil var så dålig.

Under fem månader 1843 gav han ut tidningen Neue Rheinische Zeitung i Köln tillsammans med kompanjonen Friedrich Engels. Engels´observation av Marx sätt att leda arbetet på tidningen var att Marx var en diktator. Han hade varken tid eller intresse för demokrati. Alla former av val fann han ytterst motbjudande. I tidningen skrev han:

”När vår tid kommer ska vi inte förklä vår terrorism.”

Redan där borde larmet ha gått. Här uttrycker Marx det hot mot mänskligheten som bland andra Vladimir Lenin och Josef Stalin i Sovjetunionen, Mao Zedong i Kina, Pol Pot i ”Demokratiska Kampuchea” och Fidel Castro på Kuba senare ska iscensätta med ohyggliga konsekvenser. I dag lever vi med den katastrofala skörden av Karl Marx’ draksådd, inbegripet kulturmarxisternas härjningståg under 1900- och 2000-talen.

Karl Marx och Friedrich Engels var båda starkt påverkade av den industriella revolutionen i England 1760-1830 och den franska revolutionen 1789. De inspirerades av Georg Friedrich Hegels filosofi (1770-1831).

Var de än drog fram tvingades de på grund av sina samhällsomstörtande ansträngningar gång på gång i landsflykt. Från 25-årsåldern levde Marx i exil. 1845 utvisades han från Paris. 1848 hade han tillsammans med Friedrich Engels skrivit pamfletten ”Det kommunistiska manifestet”.

Det ledde till att de belgiska myndigheterna i mars 1848 arresterade Marx och riktade en utvisningsorder mot honom. Nästa dag kördes han och hans hustru Jenny av polis till gränsen. Stora delar av året därpå stod Marx inför rätta. Efter utvisningen från Belgien flyttade han med sin familj till England och bodde där resten av sitt liv.

Marx ägnade sitt liv åt proletariatet och den kommande världsrevolutionen men satte aldrig sin fot i någon fabrik, gruva, kvarn eller annan industri. I hela sitt liv föredrog han att umgås med medelklassintellektuella, sådana som han själv. Han var inte intresserad av socialistiska kamrater som hade erfarenhet av kroppsarbete. De var i allmänhet angelägna att förändra samhället men eftertänksamma vad gällde metoderna. Marx betraktade dem med förakt: revolutionär kanonföda, inte mer.

När han organiserade den revolutionära kampen tillsammans med Engels såg han till att peta arbetarklassocialister från alla positioner där de kunde ha inflytande. Hans motiv var dels intellektuellt snobberi – han föraktade den intellektuella underlägsenhet som han såg hos dem – dels att människor med egen erfarenhet av fabriksarbete tenderade att vara emot våld som metod att få bättre villkor. Marx själv såg en våldsam revolution inte bara som nödvändig utan oundviklig.

Hans specialitet var att påbörja mängder av arbete som han aldrig fullföljde. Han hade en brinnande önskan om att skapa en bättre värld men saknade den självdisciplin och uthållighet som var nödvändiga för att organisera sitt arbete. Han levde ett ohälsosamt liv, motionerade inte, åt stora lass starkt kryddad mat, rökte som en borstbindare, drack hårt och hade, föga förvånande, ständiga besvär med sin lever.

Han har beskrivits som ”outhärdligt smutsig”, badade ytterst sällan och tvättade sig sparsamt. Hans korta och breda uppenbarelse kröntes av ett ovårdat kolsvart hår, ett stort yvigt skägg och smutsig gulblek hy.

Den mesta tiden av de trettiofyra åren från flytten till London till sin död 1883 satt han på British Museum och letade material till sin stora studie om kapitalet. Från början föreställde han sig att verket skulle bestå av sex volymer. Men han producerade en enda volym (i två delar) som han lyckades få tryckt 1867.

Den saknar logiskt mönster och är en serie fristående redogörelser i godtycklig ordning om arbetsvillkoren under kapitalism i mitten av 1860-talet. De utgår från ett enda arbete, Engels´ ”Condition of the Working Class in England” som hade publicerats tjugo år tidigare och byggde på föråldrade och inaktuella källor.

Resten av projektet fick Engels ta hand om. Ständigt denne Engels. Efter Marx’ död 1883 tog han tag i arbetet och sammanställde Volym 2 utifrån 1 500 sidor anteckningar, av vilka han var tvungen att skriva om en fjärdedel. Resultatet är 600 tråkiga, röriga sidor om 1860-talets ekonomiska teorier.

Volym 3, som Engels arbetade på från 1885 till 1894, är inget mer än en serie anteckningar, inklusive 1 000 sidor om ocker – någonting som skulle visa sig ha högst privat relevans i Marx eget liv.

Snusket, drickandet och den dåliga kosten är antagligen förklaringen till att Marx hela sitt vuxna liv plågades av varbölder över hela kroppen. Som värst blommade de när han skrev Das Kapital. Ingen kan läsa Das Kapital utan att ha Marx’ varbölder i åtanke.

”Vad som än händer”, skrev han till Engels, ”hoppas jag att bourgeoisien, så länge som den existerar, får anledning att minnas mina bölder.”

Eftersom Marx’ motivation som forskare och författare inte var att söka sanningen – vad var det som drev honom? Han var en begåvad poet och journalist. Men allt han sa och gjorde formades av hans personlighet, där fyra aspekter var särskilt framträdande: hans smak för våld, hans aptit på makt, hans oförmåga att handskas med pengar och framför allt hans oerhörda förmåga att exploatera sin omgivning. Han, som så hatiskt fördömde kapitalisternas utsugning av arbetarklassen, var själv en mästare på att fullkomligt hänsynslöst suga ut andra människor.

Det våld som skulle komma att iscensättas av marxistiska regimer efter hans död var projektioner av det våld som han bar inom sig själv. Han omgav sig med en atmosfär av extremt verbalt våld som regelbundet exploderade i våldsamma bråk och ibland fysiska angrepp. Han grälade med alla som han umgicks med – såvida han inte lyckades dominera dem fullständigt. När han mötte motstånd gick han till attack med uppseendeväckande aggressivitet.

Vredesutbrotten var ett mönster under hela hans liv. Marx’ ständiga gräl med sin familj var bland det första hans blivande hustru, Jenny von Westphalen (1814-1881), lade märke till hos honom. I ett av sina tidigaste brev till honom skriver hon:

”Var snäll och skriv inte så mycket om hat, hätskhet och irritation.”

De fördömanden som han ständigt vräkte ur sig framfördes med en skarp metallisk röst, präglad av den gnisslande disharmoni som han bar inom sig. Ett av de budskap som han brukade muntra upp omgivningen med var ”Jag ska förinta dig!”.

Merparten av hans diktning bärs av hat, fascination för våld, självmordspakter och pakter med djävulen. I en dikt i samlingen ”Savage Songs” säger han, i Guds gestalt:

”Jag ska vråla gigantiska förbannelser över mänskligheten.”

Varifrån kom Karl Marx’ hat och våldsamhet? Inte mycket är känt om hans barndom, antagligen för att barns behov och uppväxtvillkor inte tilldrog sig något större intresse under 1800-talet. Vi vet att han kom från en judisk medelklassfamilj i Trier i Preussen, där många var rabbiner i flera släktled bakåt. Han föddes som nummer tre av nio barn men var den ende sonen som överlevde till medelåldern.

Fadern Heinrich Marx (1777-1838) var advokat. På grund av ett dekret från 1816 som förbjöd judar att ha högre tjänster inom juridik och medicin konverterade han 1824 till protestantism. Karl var sex år och döptes tillsammans med sina syskon. Som vuxen tog Karl Marx kraftigt avstånd från allt vad religion hette och betecknade sig som ateist.

”Religionen är de förtryckta varelsernas suckar i en hjärtlös värld, liksom den också är anden i en andefattig situation. Den är ett folkets opium” hävdar han i ett av sina mest kända citat.

Trots, eller kanske på grund av sin judiska bakgrund var han utpräglad antisemit och rasist. Han slängde ofta ur sig antisemitiska skällsord och kunde kalla sina fiender för saker som ”Jewish Nigger” eller ”en smutsig jude förklädd med hårpomada och billiga juveler”.

I rasande ordalag gjorde han upp med judendomen:

”Vad är judendomens världsliga grundlag? Det praktiska behovet, egennyttan.

Vilken är judens världsliga kult? Schackrandet.

Vilken är hans världslige Gud? Pengarna.

Nåväl! Frigörelsen från schackrandet och pengarna, alltså från den praktiska, verkliga judendomen vore hela vår tids frigörelse.”

Att vara barn i en syskonskara på nio barn innebär att leva i ständig och knivskarp konkurrens om föräldrarnas uppmärksamhet. Men de villkoren var Karl Marx inte ensam om vid den här tiden. Freud skulle snarare ha pekat på ett ställföreträdande fadersuppror och hat mot auktoriteter som Marx vände mot kapitalisterna. Kapitalet och den styrande klassen representerade den auktoritet och det förtryck som han, verkligt eller ej, upplevde från sin far.

Pengar var medlet i maktkampen mellan far och son. Karl Marx kunde helt enkelt inte handskas med pengar, och det orsakade ständiga bråk med familjen. Han lånade hejvilt, skuldsatte sig hos penninghandlare som tog höga räntor, gjorde av med pengarna och blev rasande när kravbreven kom. Pengar dominerar hela hans korrespondens med familjen.

Under hela sitt liv sög Marx systematiskt ut sin omgivning. I det sista brevet från fadern, daterat i februari 1838 när fadern redan var döende, klagar han på att Karl är likgiltig för sin familj utom när det gäller att be om pengar. Fadern skriver:

”Du är nu på den fjärde månaden i dina juridikstudier och du har redan gjort av med 280 thalers. Så mycket har inte jag tjänat på hela vintern.”

Tre månader senare var fadern död. Marx brydde sig inte om att närvara vid begravningen. Istället övergick han till att försöka pressa sin mamma på pengar. Han hade skaffat sig en livsstil där han levde högt på lån från vänner och periodiska summor från sin familj. Han brukade säga att hans familj var rik och skyldig att försörja honom i hans viktiga arbete. Hans mamma inte bara vägrade betala hans skulder utan bröt kontakten med sonen.

Marx såg debitering av ränta som ett brott mot mänskligheten och roten till den exploatering av människor som hela hans system var avsett att utplåna. Hatet var över huvud taget hans viktigaste drivkraft.

De som drabbades hårdast av Marx’ oförmåga att sköta pengar var givetvis hans egen familj. Tjugotre år gammal gifter han sig 1841 med grannens dotter Jenny von Westphalen. Hon är en skönhet, av fin familj med ett skotskt adligt ursprung. Hennes föräldrar är emot giftermålet, men Karl Marx älskar henne och hon honom. Sin kärlek till Jenny visar han tydligt i sina dikter – det enda i hans diktning som inte utgår från hat.

Om Jenny von Westphalen hade vetat hur hennes liv med Karl Marx skulle bli – vilket val hade hon gjort? Frågan är naturligtvis hypotetisk. Hon kunde inte veta att hennes liv som hustru till en statslös, arbetslös revolutionär skulle bli ett liv i landsflykt, i djupaste fattigdom, snusk och misär, i svält, tragik och förnedring. I det längsta stod hon vid hans sida och utkämpade hans strider tillsammans med honom. Det tog många år av svek och bitterhet innan hennes kärlek dog.

Hur kunde hon älska fullblodsegoisten Karl Marx? Han var stark och dominerande. Som ung såg han bra ut, även om han alltid var smutsig. Och han hade humor. Han fick henne att skratta. Skrattet skulle hon komma att behöva. Trots att hennes familj bidrog med pengar, och trots att Karl Marx ärvde ansenliga summor, först av sina föräldrar, sedan av andra släktingar, var de alltid panka.

Tillsammans hade de goda inkomster, aldrig under 200 pund om året. Det var tre gånger mer än genomsnittet för utbildade arbetare. Men varken Karl eller Jenny Marx hade något annat intresse av pengar än att göra av med dem. De var ständigt skuldsatta, ofta upp över öronen. Den fina silverservisen som Jenny hade haft med sig i boet åkte regelbundet in på pantbanken tillsammans med mycket annat, även familjens kläder. Kronofogden hängde ständigt på låset.

Sex barn föds i äktenskapet mellan Karl och Jenny Marx under åren 1844-1855. Fyra av dem kommer att dö före honom, och de två återstående döttrarna, Laura, född 1846, och Eleanor, född 1855, begår självmord i vuxen ålder. Det tredje barnet, Edgar, född 1847, dör åtta år gammal i en magsjukdom.

Det är det tredje barnet familjen Marx förlorar. Karl Marx är så upptagen av den kommande världsrevolutionen att han inte har tid att göra något åt familjens miserabla levnadsomständigheter och se till så att barnen får mat. Långa tider svälter familjen, och barnen är undernärda.

När Edgar dör är det ett hårt slag för föräldrarna. Dottern Eleanor hade fötts tre månader innan Edgar dog, men för Marx var det inte någon tröst. Han hade önskat sig söner, och nu hade han inte en enda. Flickor betydde ingenting för honom – en omständighet som marxistiskt inspirerade feminister borde ägna en och annan tanke.

Edgar hade varit solstrålen i den tragiska familjen, den som fick föräldrarna att skratta. När de misströstade muntrade han upp dem med att sjunga nonsensramsor, eller Marseljäsen med hög röst.

Jenny Marx kom aldrig över Edgars död. Fem år tidigare, strax efter vräkningen från kyffet i Chelsea, hade hon förlorat lille Guido. Jennys lust att leva slocknade. Varje dag resten av sitt liv önskade hon att hon låg i sin egen grav.

Att några av barnen i familjen Marx överlevde var helt och hållet Engels´ förtjänst. Ständigt denne Engels. Marx och han hade lärt känna varandra i Paris sommaren 1842. Det blev början till en märklig och livslång symbios mellan de två männen. Relationen var totalt ojämlik. Marx dominerade och exploaterade Engels hänsynslöst, inte minst ekonomiskt.

Efter föräldrarnas död blev Engels det nya objektet för Marx’ utsugning. Engels lät sig utnyttjas på ett sätt som framstår som svårbegripligt. Han och Marx hade en stark lojalitet till varandra och behövde varandra på ett förunderligt sätt, men deras symbios präglades av stark obalans. Engels gav, Marx krävde och tog.

I mars 1851 skriver Marx till Engels för att tillkännage att han och Jenny har fått en dotter. Det är parets femte barn, dottern Franziska. Marx klagar:

”Jag har bokstavligen ingenting i huset.”

Hans egentliga ärende är som vanligt att be om pengar. Men det hjälpte inte, Franziska dog året därpå.

Engels betalade familjen Marx’ hyror och såg till att de kunde flytta till bättre bostäder på finare adresser. Av allt att döma gav han bort mer än hälften av det han själv tjänade. Han trodde på Marx’ upprepade försäkringar om att när nästa inkomst kom skulle han reda upp sin ekonomiska situation.

1863 avled Engels’ älskarinna Mary Burns. Det höll på att bli slutet på hans vänskap med Marx. Engels sörjde sin döda älskarinna djupt. Från Marx kommer ett okänsligt brev, daterat den 6 januari 1863, där han i förbigående beklagar Engels’ förlust och sedan raskt övergår till sitt egentliga ärende, att be om pengar.

Deras relation blev aldrig densamma igen. Marx’ okänsliga attityd blev en ögonöppnare för Friedrich Engels. Plötsligt såg han känslokylan och egoismen hos sin vän. Men han klarade inte att sätta gränser för Marx’ utnyttjande.

Ungefär vid den här tiden – Marx var då 45 år – tycks Engels ha insett att Marx aldrig skulle skaffa sig ett arbete, få någon ordning på sina affärer eller kunna försörja sin familj. Den enda utväg han såg var att betala Marx ett regelbundet underhåll. 1869 sålde Engels sitt företag och kunde tillgodoräkna sig en inkomst på drygt 800 pund per år.

Av de pengarna gick 350 pund om året direkt till Marx. Men det räckte inte. Marx fortsätter att leva över sina tillgångar och gör av med minst 500 pund om året. Tiggarbreven till Engels fortsätter att ramla in, och Friedrich Engels försörjer Karl Marx till hans död.

Den enda proletär Karl Marx lärde känna var hans egen hushållerska, Helen Demuth (1823-1890). I familjen kallades hon Lenchen. Jenny och Karl Marx hade ärvt henne från Jennys föräldrar, som ville underlätta livet för sin dotter. Lenchen arbetade för kost och logi och stannade i familjen till Karl Marx’ död 1883. Marx betalade henne aldrig en penny.

Hon var älskad av barnen, och hon arbetade hårt, tog hand inte bara om hushållet utan också familjebudgeten som Jenny Marx inte klarade att sköta.

De första åren i London, 1849-1850, var de svåraste. De hade vräkts från sin bostad i Chelsea, babyn Guido hade dött, och Jenny var gravid igen. Hon led av att leva i ständig fattigdom och umbäranden, det var en total kontrast mot villkoren under hennes uppväxt. Hon var deprimerad och slöt sig inom sig själv.

I det läget sökte sig Karl Marx till närmaste tillgängliga kvinnofamn. Han gjorde Lenchen till sin älskarinna, vilket får sägas vara en bragd i sig när hela familjen levde i två små rum. Lenchen blev gravid och födde sitt barn den 23 juni 1851. Tre månader tidigare hade Jenny fött sitt och Karls femte barn.

Lenchens son med Karl Marx fick namnet Henry Frederick Demuth. Marx vägrade erkänna faderskapet. Han var livrädd för att sanningen om vem som var pojkens far skulle läcka ut och allvarligt skada hans rykte som revolutionär ledare.

Han hade ju satsat hela sitt liv på att framstå som en oskyldig medlem av arbetarklassen som förtrycktes av den styrande klassen. Han tycks ha övertalat Engels att erkänna faderskapet till pojken.  Men trots sin svaghet för Marx ville inte Engels ta med sig hemligheten i graven. Strax före sin död 1895 skrev han på en papperslapp:

”Freddy är Marx’ son.”

Pojken var en kopia av sin far. Han placerades i ett fosterhem i arbetarklassen hos en familj vid namn Lewis. Han fick besöka sin mamma men var förbjuden att använda stora entrén. Sin far stötte han bara ihop med en gång, utan att veta vem det var.

Efter Marx’ död 1883 flyttade Helen Demuth in hos Friedrich Engels och skötte hans hushåll till sin död 1890. Symbiosen fortsätter. Hon hjälper honom att organisera resterna av Marx’ litterära verk. Enligt Jenny Marx’ önskan begravs Helen Demuth i familjen Marx’ familjegrav.

Många anser än i dag att Karl Marx är historiens störste ideologiske profet. Varför? Ett av svaren ligger i hans Messiasliknande uppenbarelse. Han gjorde anspråk på gudomlighet och drog fördel av det tomrum som frånvaron av religion hade skapat i 1800-talets Europa. Han exploaterade skoningslöst en längtan efter andlighet hos sina anhängare. Det han erbjöd var ett substitut för kristendomen, med sig själv i rollen som Messias.

Ett annat svar är att människor vill bli förförda, bedragna, förda bakom ljuset. Genom att avskaffa individen till förmån för klassen befriade Marx människorna från individuellt ansvar, från synd och skuld. Hans budskap bygger på en uppdelning i förtryckare och förtryckta och uppmuntrar människor att definiera sig själva som offer, vilket av många upplevs som oerhört lockande. Den som ser sig som ett offer är helt befriad från eget ansvar.

Att gruppidentitet och identitetspolitik leder till att samhällen splittras och slås sönder ser vi tydligt i dag. Vi ska ha klart för oss att detta inte är något olycksfall längs vägen. Det är tvärtom postmarxisternas och postmodernisternas avsikt att slå sönder hela det västerländska samhället, inklusive kärnfamiljen, i dess beståndsdelar – för att sedan bygga upp sitt postrevolutionära drömsamhälle.

Karl Marx utlovar ett utopiskt paradis – som utifrån hans dogmer hittills inte har uppnåtts någonstans på jorden. Han var en utpräglad skitstövel som hänsynslöst utnyttjade alla i sin omgivning. Han lät hellre sina barn dö av svält än han tog ett arbete. Han bedrog sin fru, förnekade sitt faderskap till det barn han fick med sin hushållerska och spred hat, svek och grymhet omkring sig var han än drog fram.

Historien är full av skitstövlar som har dyrkats av sin samtid och fortfarande dyrkas långt efter sin död. Hur grova brott mot mänskligheten de än avslöjas med kommer det märkligt nog alltid att finnas människor som försvarar dem och förringar deras brott.

 

Litteratur:

Donald De Marco, Benjamin Wiker: Architects of the Culture of Death.

Paul Johnson: Intellectuals.

 

Delar av krönikan är en bearbetning av en krönika publicerad på snaphanen.dk den 20 mars 2011.