När mamma gick till tandläkaren – en berättelse tillägnad Marja Grill, SVT

När mamma var liten fick hon engelska sjukan. Rakit som det också kallas. Hennes skelett utvecklades inte normalt. Hennes ben mjuknade. Hon kunde inte stödja på dem och kunde inte gå. Hon kallade sina ben ”bågarna”.

Det var i början av 1920-talet. Familjen bodde på tredje våningen i ett hus i Ljusdal. Morfar var bilförsäljare. Mormor fick bära både minstingen och min mamma upp- och nedför alla trapporna.

Mormor 1896-1950

”Pappa byggde en extra bred fönsterbräda där jag kunde sitta och titta ut på gatan” (Södra Järnvägsgatan i Ljusdal) har mamma berättat.

”Det var världens bästa barnvakt.”

Mammas ett år äldre syster drabbas också av engelska sjukan, men lindrigare. Det är den drygt ett år yngre brodern som får min mamma att börja gå när hon är tre år gammal.

”Han drog upp mig, för han ville leka med mig.”

Mamma och lillebror

Tänderna angrips också av engelska sjukan. Mamma och hennes syster fick sina tänder sent, och framtänderna var naggade i nederkanten. Ett obetydligt litet skönhetsfel, knappt synligt, men mamma och moster led av det och ville helst inte le och visa tänderna.

Mamma och moster

Engelska sjukan orsakas av D-vitaminbrist. 1928 skulle den tyske kemisten Adolf Windaus (1876-1959) få Nobelpriset för sin upptäckt av D 3-vitamin – som inte är ett vitamin utan förstadiet till ett steroidhormon som påverkar våra gener, de flesta av kroppens celler och därmed kroppens organ.

D-vitamin bildas i huden när solen lyser på oss. Men på våra nordliga breddgrader är det bara mitt på dagen under soliga dagar på sommaren som solen står tillräckligt högt för att vi ska kunna bilda D-vitamin. Mellan oktober och april står solen för lågt för att alls ha någon effekt. Följden är att väldigt många i vårt solfattiga klimat har D-vitaminbrist.

Så småningom skulle läkarvetenskapen få D-vitaminets livsavgörande betydelse klar för sig, inte bara för att förebygga den fruktade engelska sjukan och en lång rad andra svåra sjukdomar utan också för en normal fosterutveckling. Sedan länge får alla barn vitamin D-droppar (tidigare AD-droppar) under de första två åren. Men mamma och hennes syskon föddes några år före den banbrytande upptäckten, så läkarna visste ingenting om orsaken till engelska sjukan. Åtminstone inte i Ljusdal.

Marja Grill, propagandist på SVT

Jag kom att tänka på mammas tänder när jag såg SVT Rapport ett par kvällar i rad, i lördags och söndags. Båda sändningarna hade inslag gjorda av Marja Grill. I det första inslaget (tidskod cirka 06:40) meddelar Marja Grill glädjestrålande att kommunerna har lyckats ordna bostad till hela 91 procent av de 23 600 så kallade ”nyanlända” som de fått sig påtvingade genom anvisningslagen, och att övriga är på väg ut i eget boende.

En ung man vid namn Karam Abu Ahmaid intervjuas och uttrycker på smattrande arabiska sin glädje över den lägenhet han och hans mamma har fått i Tyresö. Inte ett ord sägs i tv-inslaget om svenskars möjlighet att få bostad – som alla vet är katastrofalt dålig på grund av ”undanträngningseffekten”, det vill säga att invandrare ges förtur till bostad före svenskar.

Vilket hån kastat rakt i ansiktet på svenska ungdomar som behöver bostad men blir förbigångna och utmanövrerade av utländska medborgare! Ja, inte bara hån utan ren, statlig sadism mot det egna folket!

Kvällen därpå, i söndags, var det dags för gnället. För det räcker ju inte att bara 91 procent av de nyanlända har fått bostad. Det finns 9 procent kvar att ynka sig över. Och så måste SVT naturligtvis uppmärksamma dem som visserligen har fått en bostad men som inte är nöjda. Marja Grill kunde berätta (tidskod cirka 08:40) om den syriska sjupersonersfamiljen Akesh som fått två små lägenheter bredvid varandra.

”Det är inte bra, det är hemskt dåligt.”

Familjen Akesh får gott om utrymme att beklaga sig i Rapport. Nästan så att Marja Grill snyftande av medlidande får ledas ut av fotografen.

Familjen hade räknat med att få ett stort, permanent boende. Marja Grill frågar inte vem som har gett dem den uppfattningen. Inte heller varför svenska skattebetalare ska betala en bostad åt familjen. Fortfarande sägs inte ett enda ord om alla svenskar som ställs åt sidan och lever på undantag i sitt eget land, dem som jag nyligen skrev om i krönikan ”Ett folk på undantag”.

Tydligare kan det inte bli att svenskar över huvud taget inte existerar för vänsterjournalisterna på SVT. De omfamnar ockupationsstyrkorna och kliar dem entusiastiskt på ryggen. De här båda inslagen utgör fullkomligt kriminell journalistik som borde vara åtalbar. Det är ren vänsterpropaganda, total historielöshet och förnekelse av att det finns ett svenskt folk med rättigheter i vårt eget land.

Om någon frågar Marja Grill hur hon tänkte skulle hon antagligen svara att hon bara gjorde sitt jobb, som hennes chefer sagt åt henne att göra. Var har vi hört den repliken tidigare?

Jag blir fruktansvärt provocerad och skriver en tweet. Om man inte blir provocerad av så här ohöljd propaganda har man en lucka i huvudet.

Många var uppenbart lika provocerade som jag av Rapports reportage. De ville berätta hur de själva växt upp och bott i Sverige för inte så länge sedan.

 

Det är här vi börjar närma oss historien om mammas tänder, och ett och annat om trångboddhet och att leva i fattigdom. Tänder är den sista klassmarkören. Även om du har klassvandrat visar dina tänder vilken samhällsklass du kommer ifrån. Vi ser det särskilt tydligt i dag när alla med offentliga leenden låter vitbehandla sina tänder.

Men i dag gäller tänder som klassmarkör bara svenskar, i synnerhet de fler än 300 000 fattigpensionärer som inte har råd att gå till tandläkaren. Asylsökande utlänningar behöver bara betala 50 kronor för tandvård.

Jag har funderat mycket över begreppet fattigdom. Ordet är kraftigt devalverat och har för länge sedan förlorat sin betydelse. När människor talar om fattigdom i dag är det relativ fattigdom de talar om. Något annat känner de inte till eller kan föreställa sig.

Men relativ fattigdom och verklig fattigdom är inte samma sak. Relativ fattigdom är inte fattigdom. Relativ fattigdom är när du inte har den senaste modellen av smartphone eller märkeskläder. Absolut fattigdom är när du inte har tillräckligt med mat, när du inte kan mätta dina barn. Den sortens fattigdom behöver ingen leva i i Sverige. Inte nu längre.

Men vi är många nu levande som har upplevt den absoluta fattigdomen i vårt eget land för inte alls länge sedan. Vi har upplevt en trångboddhet som ingen ”nyanländ” utsätts för, inte heller familjen Akesh i sina två lägenheter som de gnäller över. Vi har för alltid trångboddheten och fattigdomen inristade i våra kroppar och minnen. Jag är en av de många, och jag bär minnena ständigt inom mig.

Min berättelse tillägnar jag Marja Grill. Läs den som en lektion i svensk nutidshistoria och allmänt folkvett, Marja. Med dina Rapportinslag har du avsevärt trappat upp striden om vilken verklighetsbeskrivning som ska gälla i dagens Sverige. Här har du mitt motdrag.

***

En berättelse om trångboddhet och fattigdom

Pappa 1922-2001

Mamma och pappa träffades på Posten i Bollnäs. Pappa var brevbärare, mamma satt i kassan. Pappa var den snyggaste killen i stan. Med sitt vågiga hår, sin klassiska profil och sitt bländvita leende var han uppseendeväckande vacker. Han var den som alla unga flickor i stan ville ha. Men han valde mamma.

Mamma 1923-2012

När de träffas har mamma mindre anledning än någonsin att le.  Hon är 17 år, pappa är 18. Hon har nyligen förlorat sin far. Han har avlidit i hjärtinfarkt 48 år gammal och lämnat fru och fyra halvvuxna barn, två stora fastigheter, jordbruk, kreatursbesättning och skulder på 60 000 kronor (motsvarande närmare 1,3 miljoner i dag).

Pappa och mamma gifter sig i Bollnäs kyrka när de är 20 och 22 år gamla. Mormor, 47-årig änka, står för bröllopet. Hon är en driftig kvinna som efter makens död har köpt ett pensionat och en restaurang som hon driver tillsammans med anställd personal.

De nygifta har inhandlat ett komplett möblemang hos Schultz F:or & Co Möbleringsaffär i Bollnäs för den svindlande summan av 3 008 kronor och 53 öre. Tretusen kronor är en gigantisk summa pengar 1944. Mormor lånar ut pengarna.

Det pågår världskrig, pappa ligger inkallad uppe vid finska gränsen. Han får lungtuberkulos, smittad av en arbetskamrat på Posten. Han är intagen på sanatoriet i Mohed utanför Söderhamn i ett halvt år och konvalescent ytterligare ett halvår. Mamma arbetar för att försörja oss.

När jag är fyra år har jag fått ett syskon. Vi flyttar från Bollnäs till Östersund, där pappa har fått ett bättre jobb på Posten. Det var så det var, förklarar pappa: om man ville avancera inom Posten fick man söka tjänster, och då blev man tvungen att flytta. Han har flyttat i förväg och hyr ett rum hos en änka i en villa i Odenskog utanför stan. Änkan anser att pappa vore ett passande parti för hennes ogifta dotter, ”enna Gun”, och blir inte alls glad när mamma flyttar in med två barn. Hon förvandlar vårt liv till ett rent helvete. Hon gillrar råttfällor i rabatterna så att jag ska få fingrarna avklippta ifall jag rör hennes blommor – vilket jag aldrig gör. När mamma dristar sig till att sätta en deg i det gemensamma köket kommer änkan farande som ett jehu:

”Nu ska je bake!”
Mamma får slänga sin deg.

Vi blir tvungna att fly från änkans skräckregemente. Det är en flykt undan ondska, skräck och terror som också har drabbat oss barn hårt. Men vart ska vi ta vägen? En arbetskamrat tipsar pappa om ett torp utanför stan som vi kunde få hyra över sommaren. En annan ställer upp med bil som vi kan frakta våra pinaler på.

Änkan syns inte till när vi flyttar. Jag spottar på huset som en sista hälsning. Jag har varit livrädd för henne och sprungit och gömt mig under trappan så snart som hon var i antågande.

Mamma framför torpet

Torpet är illgrönt, oisolerat, har utedass och saknar värme. Ladugården står tom. Där får jag ha lekstuga, med en liten korgstol och en trasmatta. Sommaren 1949 är fin. Jag är fyra år och kan röra mig fritt och leka utan att ständigt behöva vara rädd för en elak änka som vill klippa av mina fingrar. Jag pysslar och leker, gör kor av kottar med tändstickor som ben. Det är sådant som barn gör på 1940-talet.

När hösten kommer kan vi inte bor kvar på torpet längre. Kylan kryper in genom de oisolerade väggarna. Vi fryser. Nu är vår bostadssituation akut. Inte många minns det, men åren närmast efter krigsslutet 1945 och hela 1950- och 60-talen präglades av svår bostadsbrist på grund av den kraftiga inflyttningen från landsbygden till städerna.

Att bygga hus var ett tidskrävande hantverk. Rationellt byggande med prefabricerade betongelement slog igenom först på 1960-talet och användes i det så kallade miljonprogrammet 1965-75, som var ett försök att bygga bort bostadsbristen.

Huset minst 60 år och många ägare senare

Pappa och mamma ser ingen annan utväg än att köpa en bostad. Hösten 1949 köper pappa ett hus i Östersund. Det är vårt första egna hem, och det är ett vansinnigt projekt. Hur ska vi ha råd att bo i eget hus på en brevbärarlön? Köpeskillingen är 40 000 kronor (motsvarar i dag drygt 735 000 kronor), varav 16 650 kronor ska betalas kontant. 23 350 kronor övertas i lån i Svenska Handelsbanken. Mormor, farmor och farfar ställer upp som borgensmän för lånen.

Vår familj kastas in i en fattigdom som de som talar om fattigdom i dag omöjligt kan föreställa sig. Mamma är hemma och tar hand om hem och barn. På 1940- och 50-talen är mammorna hemma och papporna jobbar. Hela övervåningen hyrs ut till fem studerande pojkar vid Verkstadsskolan plus en kvinnlig hyresgäst i köket ovanpå. Mamma städar och tvättar åt dem. Hon odlar jordgubbar och säljer. Hon syr alla våra kläder, det gör hon under hela vår uppväxt. Mamma trollar med knäna.

Fattigdom är inget abstrakt, det är ett kroppsligt och själsligt tillstånd. Den som har upplevt det vet. Det är nöd och hunger. Men framför allt är det ständig oro. Knappheten äter sig in i oss, den tuggar på våra sinnen. Ibland har vi knappt pengar till mat. En hel höst lever vi på svamp. Bristen på pengar ruvar som en mörk skugga över våra liv, vi barn lever i den skuggan. Vi bär våra föräldrars oro.

Mamma är en duktig husmor som hushållar väl, och grannarna, också arbetarfamiljer, hjälps åt med frukt, svamp och bär. Man lånar en kaffekopp mjöl, en kopp socker, några ägg av varandra vid behov och är noga med att lämna tillbaka. Fattigdomen är ingen skam, för alla runt omkring oss har det likadant. Vi vet inte om någonting annat. Ingen behöver hålla masken och låtsas att det är bättre än det är.

Det alla slår vakt om är sin arbetarklassheder. Den är stark och självklar. Den handlar om att vara hel och ren och skötsam, ta hand om sina barn och arbeta och göra rätt för sig. Den hedern är inte förhandlingsbar. Den är vår självkänsla, vår stolthet. Det finns en värme, generositet och sammanhållning bland grannarna som håller oss uppe. Vi ställer upp för varandra, hjälper varandra.

Julen 1949 får min lillasyster och jag var sitt halsband och armband i julklapp. De är gjorda av gem som pappa har tagit på Posten. Vi har inga förutfattade meningar om julklappar, vi blir glada och känner oss fina när vi provar våra hals- och armband. I dag kan jag inte låta bli att tänka: hur skulle en femåring reagera om hon fick halsband och armband gjorda av gem i julklapp? Går tanken ens att tänka?

Sollidens sanatorium i Östersund

Jag är undernärd. När jag är åtta år väger jag 21 kilo. Jag får TBC och ligger inlagd på olika sjukhus och sanatorier i ett halvt år. Under 1950-talet är tuberkulos den vanligaste dödsorsaken i Sverige, näst efter åldersdödligheten. Sanatorier finns över hela landet.

Korridoren är lång och bred och har högt i tak, den är målad i en äcklig ljusgrön nyans som finns på alla sjukvårdsinrättningar vid den här tiden och som jag ska komma att avsky hela mitt liv. Radion med sin enda kanal står på hela dagarna, och 1952 års stora hit spelas om och om igen: ”Vildandens sång” med Thory Bernhards.

Det är mental tortyr. ”Vildandens sång” är den värsta sentimentala smörja som någonsin har gjorts. Den ger mig men för livet. Men också något bra. Kanske är det tack vare ”Vildandens sång” jag lär mig att genomskåda sentimentalitet.

En afton så sakta vi summo i säven,
en båt syns i fjärran, och framme i stäven
en jägare stod, och han sökte vårt blod,
en jägare stod, och han sökte vårt blod.

Och strax på minuten det blixtrar och knallar,
min make är skjuten, hans ångestrop skallar…

Jag opereras, ligger i gipsvagga i flera månader och måste lära mig gå igen. Jag har en osannolik tur. De första medicinerna i världshistorien mot tuberkulos har just uppfunnits. Samma år som jag föds lyckas den ukrainsk-amerikanske forskaren Selman Abraham Waksman (1888-1973) framställa streptomycin. Han får Nobelpriset i medicin 1952, samma år som jag insjuknar.

Samtidigt som Waksman experimenterar fram ett 15-tal verksamma antibiotika i USA arbetar en ung dansk forskare, Jörgen Lehmann (1898-1989), i Sverige med ett forskningsprojekt där han studerar salicylsyrans inverkan på tuberkelbacillen. 1943 har han fått fram ett ämne som han kallar för PAS, paraaminosalicylsyra, som visar sig ha stark bakterieförlamande effekt. 1944 görs de första försöken på människor med goda resultat. Det verkligt stora framsteget sker 1949 när de båda preparaten kombineras. De räddar mitt liv.

”Detta blev en milstolpe i kemoterapin av tuberkulos” skriver Jörgen Lehmann stolt några år senare. Samtidigheten i de båda preparatens tillkomst har kallats ”en tvillingfödsel”.

Författaren Sven Vallmark har i en tv-intervju sagt om de nya medicinerna:

”Det var som att se klingan på en giljotin tvärstanna mitt i fallet.”

1943, året innan streptomycinet kom, dog 4 396 personer i tuberkulos i Sverige, eller 68,9 per 100 000. 1951 hade dödligheten sjunkit till mindre än en tredjedel, 22,7 per 100 000. 1976 var den 2,3 per 100 000. I ett tidsperspektiv inser jag vilken ofattbar tur jag hade. Hade jag insjuknat två-tre år tidigare hade det inte funnits någon bot, och mina möjligheter att överleva hade varit betydligt mindre.

Jag behöver kanske inte utveckla närmare vad jag känner inför den storskaliga import av tuberkulossjuka människor från framför allt Afrika som pågår, och att svenska myndigheter inte ens genomför obligatoriska hälsokontroller på alla asylsökande ”eftersom det kan uppfattas som kränkande”? Raseri är vad jag känner.

Om det är någon gång jag får kontakt med den känsla som kallas hat så är det inför att den sjukdom som har kostat hundratusentals svenskar livet och höll på att kosta mitt eget liv när jag var åtta år gammal nu importeras i stor skala och med vidöppna ögon av politiker och myndigheter.

Svenskar som kommer i kontakt med de smittade individerna utsätts för enorma risker, eftersom allt fler tuberkelstammar är multiresistenta. I sin megalomana ambition att rädda människor från andra världsdelar och få känna godhetsglorian sväva ovanför skallen offrar ansvariga myndigheter sina egna medborgare och utsätter dem för livsfara. Det är mord och försök till mord.

Bullermyren i Borlänge

Min familj flyttar från Östersund till Borlänge. För första gången får vi en hyreslägenhet. Året är 1953. Det är en 2:a på 52 kvadratmeter på tredje våningen i ett nybyggt område som heter Bullermyren. En samling arbetarkaserner i rött tegel som ligger utslängda på gammal jordbruksmark i utkanten av stan med skogen nära inpå. Vi bygger kojor i skogen. Alla är trångbodda, och skogen är vårt vardagsrum. Jag bosätter mig på biblioteket och slukar fyra fem böcker om dagen.

Vi är fem personer i vår 2:a, men det finns de som bor ännu trängre. På bottenvåningen bor en fyrbarnsfamilj som är ännu fattigare än vi. Mannen arbetar vid järnvägen. I vardagsrummet har de en enda möbel som är deras stora stolthet: en radiogrammofon. Och en enda skiva som de spelar till förbannelse.

Tre av barnen är flickor, den yngste en pojke. Alla barn i alla familjer ärver kläder av sina äldre syskon, och det är fullkomligt självklart att pojken, som är yngst, får ärva sina systrars klänningar. Ingen retar honom för det. Alla vet vad fattigdom innebär.

Mamma är fortfarande hemma och tar hand om oss barn men har börjat hoppa in på Posten i Stora Tuna ibland, en bit från kyrkogården där Jussi Björling ligger begravd. Dit cyklar hon med yngsta barnet i en barnstol på cykeln. Den yngsta får följa med till jobbet. Någon barnomsorg finns inte.

Nu händer undret. Mamma är 33 år när hon äntligen har råd att gå till tandläkaren med sina rakitiständer. Att gå till tandläkaren och få sina tänder lagade eller utbytta finns helt enkelt inte på kartan för vanligt folk. Det kostar för mycket. När tänderna går sönder drar man bara ut dem. Farmor har proteser innan hon fyllt 40 år, liksom generationer före henne. Folktandvården har visserligen inrättats 1938, men den omfattar under många år bara barntandvård.

Undret sker, som så ofta, med en sorglig bakgrund. Mormor dör – alldeles för tidigt, bara 54 år gammal. Mamma och hennes syskon ärver en stor fastighet i Bollnäs som morfar köpte redan 1935. Bollnäs församling exproprierar huset 1956 och river byggnaderna för att vägen ska dras fram. Mamma och hennes syskon får loss lite pengar. Nu kan mamma förverkliga det hon har längtat efter i hela sitt liv: nya tänder. Hon sätter in jacketkronor i munnen. Mamma kan skratta och le, ett vackert leende med pärlvita tänder. Hon är lycklig.

Med anledning av arvet åker det gedigna 1940-talsmöblemanget från Schultz F:or & Co Möbleringsaffär ut. Pappa och mamma köper nya möbler i typisk 1950-talsstil: två skrik-lila fåtöljer på svarta stativ och ett ellipsformat soffbord i teak. Två lilarandiga bäddsoffor.

Pappa arbetar fortfarande på Posten. Han läser in överpostiljonskursen och rabblar alla Sveriges poststationer som ett rinnande vatten. Nu har han sorterat brev och sprungit trappa upp och trappa ner och delat ut post i 18 år. För att dryga ut inkomsterna har han skaffat sig ett extraknäck. Han säljer livförsäkringar för företaget Post-Liv. Det går bra.

Pappa får användning för sin verkliga talang: sin sociala förmåga, sitt stora intresse för människor, och att han har så lätt att få kontakt med dem. Han hade velat bli präst. Men utbildning fanns det inga pengar till. Det kom aldrig ens på tal. Farfar arbetade vid Posten, och vid den här tiden sa alla att statens kaka är liten men säker. Så det blev Posten för pappa.

Pappas försäljningsresultat uppmärksammas. Han blir headhuntad av ett stort försäkringsbolag. Han ansöker om tjänstledighet från Posten, han har ju en familj att försörja och vill prova på det nya jobbet innan han tar det stora steget att säga upp sig. Hans överordnade säger nej. Då säger pappa upp sig ändå. Han tar språnget, och han kommer aldrig att ångra det. Egentligen börjar hans liv där, när han är 35 år. Det riktiga livet.

Vi måste flytta igen. Vi flyttar tretton gånger under min barndom. Pappa har fått en aspiranttjänst på försäkringsbolaget i Östersund. Lönen är 800 kronor i månaden. Det är magert även 1957, men det är första steget i en trappa som under 1960-talet ska ge mina föräldrar bättre ekonomi och levnadsstandard och ge hela vår familj möjlighet att lämna den absoluta fattigdomen bakom oss.

Vi bor i en 2:a på cirka 50 kvadratmeter på tredje våningen igen, i ett bostadsområde av ungefär samma arbetarklasstyp som i Borlänge. Vi tre barn i sovrummet och mamma och pappa i de lilarandiga bäddsofforna i vardagsrummet.

Wargentinskolan, före detta Östersunds Högre Allmänna Läroverk

Jag går ut sjätte klass, kommer in i läroverket, det som nu heter Jämtlands Gymnasium Wargentin, och cyklar dit ner på Rådhusgatan och tillbaka fyra gånger per dag. Lunch äter man hemma.

Vad gäller studier är mina föräldrar mycket bestämda. Deras barn ska studera, det som de själva inte hade möjlighet att göra. De vill att vi ska göra något annat och bättre av våra liv än de själva har kunnat.

Pappa med vår första bil 1957

Försäkringsbolaget hjälper pappa att köpa en bil så att han kan ta sig ut på sitt distrikt. Det är en himmelsblå DKW med vit topp. Plötsligt kan vi åka omkring och se något annat än kvarteret vi bor i. Vi kan åka och bada, vi kan åka på utflykt nästan vart vi vill. Det är ren sensation. Mamma gör smörgåsar och kaffe i termos och packar matsäck. Vi har bilplädar i gult och svart som det står DKW på. Dem sitter vi på när vi är på utflykt ute i naturen. Vi kan åka och hälsa på släkten. Alla som har DKW blinkar med lyset till varandra när vi möts, och i radion är det Sveriges Bilradio med Ce-Ge Hammarlund.

Vår familj har börjat klättringen uppåt i Folkhemssverige. Mamma kommer att gå till tandläkaren ännu en gång under sitt liv. Den gången sätter hon in implantat. Hon har ett vackert leende resten av sitt liv.

Jag, mina syskon och ett oräkneligt antal andra svenskar bär med oss erfarenheter som – med det perspektiv som tiden ger – alltmer framstår som en stor rikedom: vi är grundade i verkligheten.

Vi är inte mottagliga för lögner, mörkläggning och politisk korrekthet. Vare sig från SVT eller någon annan.

Vi vet vad vi talar om.

Vi är icke manipulerbara.

 

18 reaktioner till “När mamma gick till tandläkaren – en berättelse tillägnad Marja Grill, SVT

  1. Ulla-Britt Gustafsson

    Tack för alla dina kloka inlägg, man känner igen sig, även om det var fattigt överlevde vi på något sätt. Vi fick leka med kottar och linda trasor och låtsas att det var dockor. Leksaker hade vi inte, men fantasi…

    Vi var en familj på fyra barn, men förlorade vår mamma i en bilolycka när vi var små. En hushållerska, ensamstående med ett barn, anställdes. Så småningom gifte sig pappa med henne och det föddes nya barn, sammanlagt blev det nio barn.

    Vi blev strängt uppfostrade och tvingades ta stort ansvar för hemmet. Vi fick inte längre umgås med vår morfar eller vår mors släktingar, vi manipulerades och utsättes för många orättvisor och svek. Vi fick ta stort ansvar för småsyskonen och hemmet. Min bror och jag körde ut tidningar efter skolans slut. När vi kom hem fick vi fortsätta att hjälpa till. Vi hade ingen tvättmaskin eller kylskåp och vi hade ett badkar i källaren, där flera fick bada samtidigt. Vi hade aldrig råd med semester.

    På vintrarna bodde även min styvmors mor hos oss, tolv personer i en liten kåk på tre rum. Vi låg två och två i sängarna, bröderna låg i sängfåtöljer, som fälldes ihop och ett bärande på madrasser upp och ner varje dag. Jobbigt men det fick lov att gå.

    Klart man blir förbannad när man ser hur våra skattemedel ödslas på dessa ljugande män som ändå aldrig är nöjda vad dom än får. Vi är utsatta för en enorm orättvisa och jag kommer aldrig förlåta dessa feminister som har åstadkommit detta. Tack Julia, du är ljuset i mörkret!

    Liked by 1 person

  2. Tack.
    Jag är född 1935 och av den anledningen kan jag intyga att allt såg ut och var så i 50-talets Sverige som endast Julia Caesar kan beskriva med sin medfödda begåvning att hantera det sanna ordets makt.
    Var med och
    slogs i Stockholm om att få bostad från 1958 och fram till 1964.
    Det var bluff och båg helt igenom.
    Kan därför inte låta bli att berätta om den första bostaden.
    Så här gick det till.
    Svarade på en annons om att hyra 1rum och kök och uthyraren krävde att man skulle betala 6 månaders förskottshyra.
    Efter någon månad kom den rätte innehavaren av bostaden och krävde in hyran.
    Jag svarade att jag har ju betalt för sex månader.
    Efterspelet som följde ingår inte i berättelsen.
    Så här gick det till för alla som inte hade de rätt kontakterna i Stockholm och inte var anmäld i någon bostadskö i tidig ålder av sina föräldrar men 10 år i kö var nog den minsta tiden.
    Slutligen 1964 var bostadsproblemet löst.
    Fick kontakt med en mäklare som erbjöd sig att för 5000 kronor ordna ett skenbyte.
    Skenbytet lyckades och jag med familj kunde flytta in i en trea på Ribbingsväg i Sollentuna.

    Liked by 1 person

  3. Vilken fantastiskt fin berättelse! Pappa hade en DKW minns jag, den var gul med vitt tak, så fint. Kallades skämtsamt Die Kleine Wagen. För liten var den ju, men det gick ju bra ändå. Alla hade ju minsann inte råd med bil!

    Detta var alltså under den forntid när språkstudier i skolan innefattade tyska men inte arabiska.

    Det är viktigt att vi dokumenterar vanliga människors historia och kultur.
    För snart är den borta.

    Under Tredje Riket var det inte bara det Judiska folket som fördes bort och utraderades i krematorerna.
    Synagoger, böcker, vetenskap, symboler, allt som kunde påminna om Judendom förstördes.

    Något liknande händer just nu i Sverige mot den etniskt svenska befolkningen.

    Kapten Bo

    Liked by 1 person

    1. Jag instämmer helt i att det är viktigt att vi dokumenterar vanliga människors historia och kultur. Vi ser hur politiker och institutioner inte hymlar med att de har som mål att utplåna Sveriges och svenska folkets historia.

      Det pågår en strid om vilken verklighetsbeskrivning som ska gälla, och alla har någonting att bidra med. Det här var mitt bidrag. Jag har mycket mer på lager.

      Liked by 2 people

  4. Det är igenkänning från första stavelsen i din gripande berättelse Julia. Det som gjorde att jag redan första gången jag tog del av dina alster på Snaphanen för många år sedan kände igen en själsfrände.
    Jag har således snarlika upplevelser från min uppväxt i ett Sverige som jag trots allt saknar i djupet av mitt hjärta. Jämförelsen med dagens är förödande.
    Och det är inget annat än just raseri som drabbar en när man ser hur media med de historielösa och bortskämda ”journalisterna” förvanskar, ljuger (medvetet eller ej) och därmed spottar oss rakt i ansiktet varje dag i varje sändning.
    7-partipolitiker i all sin bedrövlighet men det är media som med sitt gruvliga svek mot uppdraget, mot oss och tidigare generationer som möjliggjort detta historiska haveri.
    Jag hoppas men vågar inte tro att jag ska få uppleva att dessa lands- och folkförrädare en dag ska få stå till svars och sona sina illgärningar.

    Liked by 1 person

    1. Varmt tack för dina personliga ord! De värmer.

      Jag tror att vi är många, åtminstone i min generation (40-talister och äldre) som bär på sådana här berättelser och har ett igenkännande i varandra. Det är bara det att ju bättre svenskarna har fått det materiellt, desto mer skambelagt har det blivit att berätta om fattigdom, trångboddhet och annat. Man riskerar ett socialt stigma.

      Men vi ska berätta, vi måste berätta. Vi har ingenting att skämmas för! Historielösa vandaler har tagit över verklighetsbeskrivningen och försöker ta vår kultur och vår historia ifrån oss. Det ska de inte lyckas med! Därför är det så viktigt att alla som har någonting att berätta också delar med sig.

      De som med skamliga metoder har förföljt och hängt ut mig tror att min drivkraft är rasism, fascism, islamofobi och en massa andra påhittade saker. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Min kraft och motivation hämtar jag ur min egen och svenska folkets historia, ur allt jag har upplevt, från min hälsingska släkt och ur den enormt starka solidaritet jag känner med släkten som har gått före oss och byggt vårt land.

      Hur skulle jag för en enda minut låta mig förledas att svika alla dem för att bli ”rumsren” och accepterad i de fina salongerna?

      Jag bryr mig inte ett dugg om vad svekjournalisterna anser om mig och det jag skriver. De har sålt sin själ för en silverpenning, och de kommer att våndas när de eventuellt inser vad de har gjort.

      Som jag skriver i slutet av min krönika:

      Vi (som har gjort de erfarenheter som jag och många med mig har gjort) är icke manipulerbara.

      För min del orkar jag inte längre se och höra public servicefnasken förnedra sig själva och blåljuga för svenska folket. Det var en ren tillfällighet att jag råkade se de inslag i SVT Rapport som jag skriver om. Det gav inte mersmak om jag säger så.

      Liked by 3 people

      1. Tack själv Julia! Ditt innerliga engagemang och närmast unika förmåga att förmedla den ger verkligen tröst, mod och kraft åt oss i den Sverigevänliga folkrörelsen. Där har du i mina ögon sedan länge en alldeles speciell ställning.
        Vi kämpar vidare mot den vidriga och förödande kombinationen av ondska och okunskap som genomsyrar såväl politik som mainstreammedia i dagens Sverige.
        Allt gott till dig!

        Liked by 2 people

  5. Sorgligt men sant!
    Har liknade upplevelser hade med engelska sjukan som barn med usel tandstatus men fick satt in bryggor vid 50 års ålder och nu inplantat dyrt så man måste sova med huvudet i kassaskåp!

    Gilla

  6. Jag blir gråtfärdig när jag läser detta men tack i alla fall för att du präntade ned det!

    Vilken fin familj du kommer ifrån, ”Julia”!
    Kunde just tro det 🙂

    Liked by 1 person

    1. Ja, den är fin. Mina föräldrar lever inte längre, men mina syskon och jag har en mycket stark sammanhållning och gemenskap. Att skriva den här krönikan innebär ett stort mått av självutlämnande som inte hade varit möjligt utan stöd och godkännande av mina syskon.

      De backar upp mig och har stöttat mig hela vägen, även när min identitet röjdes och jag hängdes ut som rasist och utsattes för mediedrev 2015. Utan deras stöd och stöd från vänner och andra anhöriga skulle jag inte kunna göra det jag gör.

      Liked by 2 people

  7. Tack. Det gav ett mycket bra perspektiv. Själv är jag född 1960, så jag får väl anses vara uppväxt i det nya välståndet. Bara något sådant som att bil som för min generation är en självklarhet bara 10 år tidigare snarare var något mycket sällsynt …

    Gilla

  8. Oj, det var en mycket gripande berättelse, en berättelse som delas av många äldre i detta avlånga land. Om dagens bortskämda vänterjournalister kunde förstå och inse att Sverige var fattigt för inte alls så länge sedan, kanske deras kravspecifikation för alla ”hitkomna kravmaskiner” (som de beredvilligt eldar på) skulle få en annan skepnad, möjligen mer inriktad på tacksamhet mot det som ändå erbjuds de ”nya svenskarna”.

    Tack för att du delar med dig! Det är sådant som våra makthavare vill sopa under mattan när de vill skapa Sveriges nya historia, som tydligen endast ska gå tillbaka till den dag de lagstiftade om det mångkulturella samhällets införande.

    Liked by 2 people

  9. Visserligen var varken mamma, pappa, min syster eller jag sjuka men bristen på pengar känner jag igen från min barndom. Jag är född 1946 och pappa arbetade vid spårvägen när jag var liten. Han berättade långt senare att han ibland måste låna ur handkassan han hade som konduktör. Hade han blivit ertappad hade det nog inte blivit roligt. Pappa och mamma hade nog inte haft det så fett när de var unga så de var oerhört tacksamma senare i livet. De lämnade efter sig en slant när de gick bort. Sparsamheten satt i.

    Liked by 1 person

  10. Reblogga detta på ulsansblogg och kommenterade:
    Brist på kunskap är också ett bevis på fattigdom.
    Att ha politiska visioner är bra men de ska vara
    byggda på fakta .
    Tro sig om att skapa en humanitär stormakt när
    man saknar historiska kunskaper leder endast till
    ett misslyckat projekt.
    Vi ser nu resultatet av de senaste decenniernas förda
    politik, samhället stagnerar på ett
    flertal områden och vi skönjer en tillbakagång i
    utvecklingen både för kollektivet och för individen.

    Liked by 1 person

  11. Tack Julia. Vad är fattigdom egentligen det är min fråga. Min lyckligaste tid är 1965- 1975 när vi bodde i en tvårummare med endast toalett i lägenheten och två badrum i källaren som åtta familjer delade på. Fatiggdom säger många men det var mat på bordet och sammanhållning. Det som skapar fattigdom är TV o dator. Människor sitter i ensamhet och kommunicerar genom en skärm. Det är fattigdom i livet.
    Igår kväll tittade jag på 21 nyheterna på SVT. Dom pratade om Downssyndrom i 20 minuter om att man inte ska abortera fostermoder Downssyndrom. Men 2016 aborterades 38000 friska foster men kvinnan har sin rätt som är stark i Sverige. Hur i helvete kan man ens ta upp sådant på nyheter. Joo lobbyister som påverkar politiker o journalister. Men vanliga människor skulle behöva lobbyister men har vi några tror inte det.

    Bara lite roligt i arbetarbostäderna när vi hade dom hemska barnsjukdomarna. Det var roligaste tiden vi fick vara hemma från skolan vi fick leka ihop. Kommer inte ihåg vad vi hade för sjukdom men grannens son dom bodde under oss. Och vi fick inte leka. Vad gör man vi hade vattenkrig genom fönsterna jag vann vi bodde ju över och man började fuska med bunkar.

    Liked by 1 person

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton så bidrar du till bloggens kvalitet.

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s