Kvinnors raseri och den lönsamma offerrollen

Orestes förföljs av furierna. Motiv ur en grekisk tragedi, skriven av Aischylos (525-456  före Kristus). Målning av William-Adolphe Bouguereau (1825 – 1905).

Varför är så många kvinnor så arga på män? Vad bottnar feministers raseri och hat mot män i? Varför känner sig så många kvinnor som offer, trots att de har samma rättigheter och möjligheter som män? Varför känner sig kvinnor så ofta förfördelade?

Tänk dig Västvärlden som en teaterscen. Tänk dig att du ingår i en pågående teaterföreställning. Som de flesta andra har du bara råkat hamna där, men du börjar inse att rollistan och handlingen är uppgjorda sedan länge. Tänk dig att du upptäcker att regissören heter Karl Marx (1818-1883), återuppstånden från de döda och hyllad av människor som ingenting har sett, ingenting hört och ingenting har lärt av de katastrofer som har iscensatts i hans namn – inte heller av de mer än 100 miljoner människoliv som har offrats åt honom.

Tänk dig att hans anhängare är fast beslutna att upprepa hans misstag, eftersom de inte anser att de är misstag utan geniala sanningar, och inte skyr några medel för att genomföra sin föreställning.

Välkommen till postmodernismens tidevarv! Millenniet må vara 2000-tal, men för den så kallade intellektuella elit som dominerar debatten – det är de som har tillgång till de offentliga megafonerna – är det fortfarande samma gamla urtvättade marxism som gäller, bara i ny förklädnad. Kejsaren heter fortfarande Marx. Han har bara fått ny skrud – men är lika naken som tidigare.

Karl Marx (1818-1883)

För Karl Marx var arbetarklassen offer, och företagare/arbetsgivare var förövare som sög ut arbetarna genom att ha fräckheten att ge dem jobb och därmed inkomster. Att göra arbetarna till offer har dock inte varit någon särskilt framgångsrik strategi. Tack vare den förhatliga kapitalismen och sitt eget arbete har arbetarklassen kunnat svinga sig upp på samhällsstegen och fått en levnadsstandard som efterhand har gjort det svårt eller omöjligt för dem att identifiera sig som offer och förtryckta.

Marxisternas och andra socialisters misslyckande och kris blev uppenbara efter krigsslutet 1945 när länder som hade fria marknadsekonomier blomstrade, medan människorna i totalitära kommuniststater led nöd på alla områden. Ännu värre blev det på 1960-talet när arbetarna hade fått det så bra att de började rösta borgerligt. Panik utbröt.

När kartan inte längre stämmer med verkligheten och verkligheten inte längre går att dölja gäller det att skapa en ny verklighet, eller åtminstone en ny syn på verkligheten så att den ursprungliga kartan inte behöver ritas om.

Så trots att det postmoderna samhället karaktäriseras av en raserad tilltro till vetenskap, objektiva sanningar och värderingar byggda under generationer, och trots att inga fasta värden längre gäller, kvarstår ett grundläggande scenario från Marx’ dagar som hugget i sten: uppdelningen av mänskligheten i offer och förövare. Tydligen ger den alltför många människor alltför stora belöningar för att kunna överges eller ens diskuteras sakligt.

Marxisterna ser fortfarande världen som ett slagfält, och på detta slagfält står striden mellan offer och förövare. Rollerna är manifesta, det är bara rollinnehavarna som skiftar. Ingen kan vara offer och förövare samtidigt, och rollbytena pågår ständigt. Ofta blixtsnabbt, och allt oftare på fullständigt oförutsägbara och obegripliga grunder.

Abraham Ukbagabir, 36-årig eritrean som vistades illegalt i Sverige, stjäl en kniv på Ikéa i Västerås och mördar två svenskar den 10 augusti 2015

Media är helt fast i den marxistiska offerliturgin. Jag tänker till exempel på dubbelmordet på Ikéa i Västerås den 10 augusti 2015 när eritreanen Abraham Ukbagabir (som uppehöll sig illegalt i Sverige, hade uppehållstillstånd i Italien och skulle utvisas dit) knivmördar 55-åriga Carola Herlin och hennes 28-årige son Emil Herlin. De var på tillfälligt besök i Västerås. Media avgjorde blixtsnabbt och helt utan logik att det var Abraham Ukbagabir som var offret. Han hade ju skadat sig i magen med kniven när han högg Carola och Emil Herlin till döds.

Den ”solidariska invandringspolitiken” blev lösningen på marxismens kris i Västvärlden efter andra världskriget. FN höll i taktpinnen, EU för arvet vidare. Agendan är att importera ett nytt proletariat genom migration från jordens mest underutvecklade länder. Invandrarna fyller den socialistiska rollistan och spelar sina roller som offer väl.

I medias prefabricerade dramaturgi fyller de fortfarande sin funktion dels som importerad underklass, dels som källa till irrationella skuldkänslor hos det folk som har tagit emot dem och gett dem allt. Journalisterna har nämligen ännu inte tagit in vidden av att deras timglas håller på att rinna ut tack vare att alternativ till deras förljugna agendajournalistik kan spridas fritt via Internet. Överraskningen är lika stor varje gång de blir förbisprungna av alternativmedia.

Förutom att scenariot sysselsätter en hel migrationsindustri rymmer det en icke förutsedd komplikation som håller de frånåkta ideologerna sysselsatta och garanterat kommer att hålla dem sysselsatta för lång tid framåt: migranterna tar över föreställningen, översvämmar scenen, slår ner regissören och rånar publiken ända upp till fjärde raden, plus alla som står utanför. Teatern sprängs inifrån. ”Tänkte inte på det…”

Invandrare i rollen som offer räcker ändå inte till för postmarxisterna. Offerrollen måste hållas ständigt blödande och kombineras med ingjutande av kraftiga skuldkänslor hos de delar av befolkningen som enligt anständighetens uttolkare inte kan klassas som offer och som därför är utsedda att betala kalaset, nämligen den vita majoriteten av företrädesvis män.

Utbildningsminister Gustav Fridolin (mp) och statsminister Stefan Löfven (s) myser i Prideparaden i Stockholm

På 1960- och 70-talen gällde det därför att hitta nya offer som komplement till invandrarna. Nästa offergrupp som villigt lät sig värvas var de sexuella minoriteterna. Så kom HBTQ-rörelsen igång och ropade ut hur förtryckta och osynliggjorda de är av den heterosexuella majoriteten.

Den som har sett bilder från den årliga Prideparadens hämningslösa och vulgära exhibitionism kan konstatera att osynliggörandets tid är förbi. De sexuella minoriteterna har sedan länge samma rättigheter som andra, inklusive rätt att gifta sig i kyrkan, rätt till assisterad, samhällelig befruktning och rätt att adoptera barn.

Uppståndelsen kring en subgrupp inom HBTQ-rörelsen, de transsexuella, är ett symtom på postmodernisternas desperation. Offren håller på att ta slut! En djupt oroväckande insikt. Visserligen kommer aktivisterna att hålla sig sysselsatta ett bra tag med att driva igenom alla de minst 71 olika könsidentiteter som enligt Facebook existerar, och de kommer inte att ge sig förrän alla 71 är ordentligt registrerade och försedda med rättigheter.

Men när det projektet är slutfört – hur ska de bära sig åt för att hålla liv i den marxistiska offerliturgin? De kan känna sig fullkomligt lugna. De har ju kvinnorna! Vilken annan grupp är beredd att ständigt lika entusiastiskt axla offermanteln?

Hylas och nymferna. 1896. John William Waterhouse (1849-1917). Tavlan plockades nyligen ner på Manchester Art Gallery för att den ansågs olämplig ur feministiskt perspektiv. Protesterna blev så starka att galleriledningen fick hänga upp den igen.

Kvinnor är den största offergruppen av alla, och den som hela tiden har varit överordnad de övriga. Det anses som så självklart att det inte kan ifrågasättas och knappast ens diskuteras. Fråga vilken man som helst som har försökt – kvinnor i allmänhet och feminister i synnerhet värnar och vårdar sin offerstatus som en oersättlig kramnalle och har inga problem med att få det att gå ihop med att de är feminister. Om nallen skulle slitas ur deras vapenarsenal hotar det slutgiltiga sammanbrottet.

Det är märkligt rent objektivt, eftersom kvinnor sedan länge har samma rättigheter och möjligheter som män, åtminstone i Sverige. Ibland till och med fler. Sverige berömmer sig dessutom av att ha en feministisk regering och har drivit jämställdheten längre än något annat land i världen. Som alla vet har de till och med gått i bräschen för kvinnors rätt att bära hijab i det islamistiskt styrda Iran.

Kvinnor är inte ens i minoritet i de flesta länder och kan alltså inte göra anspråk på minoritetsbetingade särrättigheter. I Sverige är kvinnor för första gången i historien i (marginell) minoritet sedan 2015. Historiskt sett har vi alltid haft kvinnlig majoritet i vårt land, eftersom kvinnor har längre medellivslängd. År 2015 innebar ett historiskt trendbrott. De senaste siffrorna från SCB är 50,2 procent män och 49,8 procent kvinnor. Den största orsaken till mansöverskottet är rekordinvandringen de senaste åren. Flertalet invandrare är män.

The naiad. 1893. Målning av John William Waterhouse (1849-1917).

Att kvinnor fortfarande yrkar på offerstatus i jämställda, civiliserade Västländer indikerar att offerrollen har varit  mycket lönsam och fortfarande ger kvinnor hög utdelning när den praktiseras. Därav kramnallesyndromet.

Sedan några veckor snurrar de här frågorna runt i cyberrymden, hetsigare än någonsin. Den 16 januari gjorde journalisten Cathy Newman, 43, en intervju med Jordan Peterson, 55, professor i psykologi vid universitetet i Toronto, Kanada, i den brittiska tv-kanalen Channel 4, som omedelbart blev viral och redan är historisk. Den har hittills setts av mer än 6 miljoner människor. Jag skrev om den i ett tidigare inlägg med rubriken ”Början på agendajournalistikens undergång?”

Jag anade att det skrevs mediehistoria, men kunde inte helt förutse hur stor den här intervjun skulle bli. De som inte har sett den får en ny chans här.

Det som till formen är en intervju utspelar sig här inför tv-tittarnas ögon som ett laddat makt- och könsdrama där den ena parten (Cathy Newman) insisterar på rollen som offer, men – sig själv ovetande – istället axlar rollen som förövare. Hennes aggressiva feministiska agenda är uppenbar. Den tar över fullständigt och utplånar den journalistiska professionalitet som hon eventuellt besitter.

Här ser vi en kvinna som antagligen har brottats med en stark aggressionsproblematik mot män sedan barnsben. Det är inte Jordan Peterson som sitter i stolen mittemot henne i tv-studion, det är alla män. Det är arketypen för hela det tyranniska patriarkatet. Det är pappa.

Feminismen har fått bli den ideologiska överbyggnad Cathy Newman behöver för ett hat och revanschbehov mot män som sannolikt går avsevärt djupare än frågan om löneskillnader som hon uppehåller sig vid på ett närmast maniskt sätt. Hon vill till varje pris bevisa att löneskillnader mellan män och kvinnor är könsbetingade. Hon vrider på och omtolkar Jordan Petersons svar och kommentarer (”So you are saying that…”) tills hon faller på eget grepp.

Intervjun är en dödlig smocka för agendajournalistiken, för feminismen, för alla försök att tolka verkligheten som något annat än den är. Och för Cathy Newman, hittills uppburen programledare på Channel 4. Det är en öppen fråga om hennes karriär kommer att överleva det här magplasket. Kan Channel 4 behålla en journalist som mer än 6 miljoner människor över hela världen skrattar åt, alternativt förfasar sig över?

Reaktionerna på intervjun måste ha varit en chock för Cathy Newman. Att döma av den här intervjun är hon van att bli behandlad på ett helt annat sätt i media: underdånigt, fjäskigt, med fokus på sitt självlockiga hår och sin klädstil, designad av Phoebe Gormley, som skapar exklusiva kläder endast för kvinnor. Newman poserar i designkläder och babyrosa mockapumps med sylvassa klackar.

”Jag älskar att roa mig med kläder och färger” säger hon senare över en tallrik äggröra.

Cathy Newman poserar

Ändå fick hon god hjälp av The Guardian att återerövra sin offerstatus efter att programmet sänts. Tidningen skrev att Channel 4 hade anlitat säkerhetsexperter, eftersom Cathy Newman hade fått motta hot på Internet. Vad hoten utgjordes av framgick inte.

Vad är det egentligen som utspelar sig? David Fuller, tidigare Channel 4-medarbetare,  ställer frågan till Louise Mazanti, jungiansk psykoterapeut i London, i en mycket sevärd intervju.

”Det var inte ett samtal, det var ett maktspel. Och Cathy Newman var förövaren. Hon gick in i intervjun som ett offer, men hon gjorde sig till förövare genom sitt sätt att manipulera. Hon manipulerade precis allting Jordan Peterson sa, så att det skulle passa med den bild hon hade i sitt huvud. Hon förvred allt han sa, och hon lyssnade inte” säger Louise Mazanti.

Hon menar att det var ett kollektivt kvinnligt raseri som agerades ut via Cathy Newman. Ett raseri som alla kvinnor bär i vårt kollektiva undermedvetna, ett slags universell dataminnesbank där alla brott och oförrätter som har begåtts av män mot kvinnor finns lagrade. I intervjun blir Jordan Peterson varje man. Cathy Newman blir varje kvinna.

”När det sker omedvetet projiceras raseriet blint på vad som helst som kommer i vägen. Det var tydligt att hon redan hade en agenda, en projektion som var färdig att klistra fast, som hon bara ville få bekräftad.”

Louise Mazanti

”Det var ett klassiskt exempel på manipulation av den djupa kvinnliga skuggan (enligt jungiansk teori): manipulation, kontroll och skymf. Det är viktigt att den vreden uttrycks och erkänns, men vi måste se att det handlar om projektioner och hjälpa varandra att finna en väg genom det. Det är vad vi behöver, både män och kvinnor, istället för att blint projicera på vem som helst och vad som helst som kommer i vår väg.”

Detta är feminismens ömma punkt. Det är här feminismen hamnar fel.

”När feminismen går vilse tillåter vi det kollektiva, blinda raseriet att ageras ut genom oss. Då ser vi varje situation, varje människa, varje möte genom en offerlins.”

”Det kokar inom oss. Det här raseriet finns inom varje kvinna, tätt under ytan, och kan utlösas blixtsnabbt när vi ser en anledning, för det har aldrig laddats ur. Det är så lätt för kvinnor att falla i den där kollektiva poolen av raseri. Och raseriet behöver bli hört och erkänt. Det behöver laddas ur, men på ett intelligent sätt, inte på ett omedvetet sätt” säger Louise Mazanti.

Det handlar inte bara om Cathy Newman, menar hon. Det handlar om hur vi kvinnor attackerar vår egen kvinnlighet. Vi framhäver gärna maskulina kvaliteter (karriär, styrka, tuffhet, självständighet, oberoende) hos oss själva.

”Vi gör det mot oss själva, för vi litar inte på att det är tillräckligt bra att vara kvinna. Vi litar inte på att vi är förbundna med vårt djupa kvinnliga medvetande, med vår inre sanning och kraft.”

La vague. 1896. William-Adolphe Bouguereau (1825-1905).

Samtidigt framhåller både män och kvinnor feminina kvaliteter hos män (omhändertagande, barnledighet, mjukhet, känslighet, lyhördhet, anpassningsförmåga) som något positivt. Traditionella manliga kvaliteter (styrka, uthållighet, initiativförmåga, mod, dådkraft, konkurrensförmåga, ridderlighet, beskyddarinstinkt mot kvinnor, teknisk och praktisk begåvning med mera) smäller inte lika högt.

I det känslomässiga och psykologiska spel som ständigt pågår mellan män och kvinnor och ibland kantrar över i maktkamp är det viktigt att se att det är just en kamp om makt – i relationer, i samhället. Det feministiska manshatet, kvinnors benägenhet att se sig själva som offer handlar ytterst om makt – ett sätt att manipulera för att få makt över män.

Genom att förlägga den feministiska maktkampen till samhällets minsta och mest grundläggande beståndsdel, kärnfamiljen, har feministerna lyckats förflytta det marxistiska slagfältet med schabloner för offer och förövare in i vårt mest privata, till köksborden och sovrummen. Resultatet är ett könskrig som förgiftar relationerna mellan män och kvinnor och i sin förlängning är ett hot mot fortlevnaden för arten människa. När män och kvinnor hatar varandra blir inga barn gjorda.

Om kvinnor – som vissa feminister vill – definieras uteslutande som offer för livslångt förtryck från patriarkatet måste slutsatsen bli att feminismens mål är att skapa en värld utan män. Allvarligt – hur lockande känns det? Tankesättet avslöjar en enda sak: att den marxistiska feminismen är en sjuk, destruktiv och ondskefull utopi som hör hemma på övriga politiska utopiers sophög.

Lamia. Målning av John William Waterhouse (1849-1917).

När kvinnor gör sig till offer har vi perfekt kontroll. Men när vi går in i offerrollen blir vi i själva verket förövare som utövar makt över andra, utan att ta ansvar för det.

Louise Mazanta säger:

”Det vi kan göra är att ta ansvar för oss själva. Fråga oss: är jag beredd att kompromissa med min kvinnlighet? Vill jag kompromissa med min integritet? Vill jag kompromissa med mitt kön?

Finns det något annat sätt för mig att få makt – utan att vara aggressiv, utan att delta i ett maktspel – utan istället genom att vila i min kvinnlighet, i min naturliga kraft, i min naturliga värdighet?”


Rest in harvest. 1865. William-Adolphe Bouguereau (1825-1905).

”Vi är så arga att vi glömmer att vi måste börja med oss själva. Visst, kvinnor har orsak att vara rasande. Jag känner verkligen att det finns ett djupt, omedvetet raseri som kokar hos kvinnor” säger Louise Mazanti.

”Ett intellektuellt  samtal räcker inte, det rör bara upp raseriet. Vi behöver ett samtal där både kropp, känslor, sinne och intellekt är närvarande. Det är det jag menar med ett intelligent samtal.

Det är att bryta isen så att vi kan ta nästa steg i evolutionen. Vi behöver skapa ett nytt medvetande så att kvinnor börjar ta ansvar för vad vi gör som kvinnor, i vårt sätt att manipulera, förföra, i vårt sätt att ha kontroll.”

Bather. 1870. William-Adolphe Bouguereau (1825-1905).

 

12 reaktioner till “Kvinnors raseri och den lönsamma offerrollen

  1. Gör inte misstaget att tro att den feministiska rörelsen representerar kvinnors intressen. Kvinnor är det sannerligen inget fel på. Felet ligger i den postmodernistiska extremvänsterideologi som kallar sig själv feminism. Nej till feminism, ja till ekvivalism och likhet inför lagen!

    Liked by 1 person

  2. För många år sedan så fick jag i uppdrag att göra en illustration till en artikel i en dagstidning om ”kvinnor kan” som då var en slogan i tiden. Jag gjorde då en man som stod blygt och tittade ned i marken och sa: Män kan också! Detta för att visa på det horribla och för kvinnor nedsättande uttrycket. Att överhuvudtaget ha en sådan slogan tyckte jag visade på att det var män som var mallen för dessa kvinnor som inte kände stolthet över sitt kön. Så är det fortfarande då det är arbete och karriär som går före vårdnaden om barnen. Att stanna hemma med sina små ses med förakt, framförallt av kvinnor som är hjärntvättade av vänstermedia.

    Liked by 2 people

  3. Det är ju väldigt märkligt, egentligen….

    Jag är sedan över 20 är utvandrad till USA.
    Som flygkapten får jag naturligtvis se en del av världen, och jobbar med massor av olika typer av människor.
    Till exempel kvinnor, svarta och homosexuella män.

    Om jag av misstag trycker på fel knapp på fjärrkontrollen och rattar in CNN (Communist News Network) så är det säkert nåt dravel om kravaller där negrer i Detroit kräver sina rättigheter (som dom redan har), bögar vill gifta sej (som dom redan kan för det mesta), eller medelålders tanter i rosa f-tt mössor skriker om rösträtt (som dom har haft i 100 år) eller att nån klappat dom på rumpan när Vietnam kriget var igång och landsförrädaren Jane Fonda poserade på en luftvärnspjäs på väg att döda ännu en ung Amerikansk flygare…..

    Av detta märker jag, som vanlig Amerikan….

    Inget.

    Crickets…. Som vi säger här borta.

    Därför att det inte existerar.

    Dom här konflikterna, inklusive mellan könen, är SKAPADE av vänstern.

    Det är en del i deras filosofi, Divide and Concur.

    Låt raserna slåss med varandra.
    Låt oss som är Straight slåss med dom som är Gay.
    Låt Män slåss med Kvinnor.

    Under tiden tar VI makten.

    Just nu funkar det inte så bra i USA under Trump.

    Men funkar väldigt bra i Sverige under Svetsarn.

    (Som förresten inte klarade av svetsarlicensen)

    Kapten Bo

    Liked by 1 person

  4. Javisst, jag vilar gärna i min kvinnlighet. Effekt: Fattigpensionär.
    Den svenska kvinnan är tvingad ut på mannens planhalva. Särbeskattningsreformen blev en starkt bidragande orsak till att polariseringen kvinna – man blev hårdare.

    Liked by 2 people

  5. Intressant. Visst, intervjun Peterson vs. Newman avslöjar obarmhärtigt den såkallade ”feminismen”. Denna lära, i nuvarande form, bygger på marxismen, och handlar därför om MAKT, och om att det alltid finns ”förtryckare” och ”förtryckta”. Allt ska pressas in i det endimensionella, enfaldiga och ondskefulla mönstret, som i förlängningen leder till folkmord. Googla bara på ”SCUM-manifestet”.
    Den jungianska tolkning som presenteras är oerhört mycket intressantare och mer konstruktiv för att bygga fungerande relationer — medan den som drivs av Newman i intervjun mest duger till att bygga utrotningsläger.
    Men det är den ideologi hon representerar, som gör sig bred i Sverige av idag och som håller på att i grunden förstöra vårt land.

    Liked by 3 people

  6. Alla som studerat logik utöver grundskolenivå vet att inkonsekvens är döden för ett logiskt system. Motsägelser får helt enkelt inte existera för då rasar hela systemet samman. Det samma torde gälla alla filosofiska och politiska ideologier. Så när feminister och ena sidan kräver sin rätt att få gå med bara bröst och å andra sidan kräver att klassiska målningar med bara bröst skall tas ned och täcker över nakna statyer med klädesplagg, då är haveriet ett fullständigt faktum.
    En annan vänsterinkonsekvens var hur man agerade ifråga om IKEA-morden respektive Trollhättan-morden. Jag gjorde en talande jämförelse sida-vid-sida i Trollhättan: Etablissemanget skrämmer mig.
    Och vad gäller övervikten av män, efter invandringsvågen 2015, granskade jag det troliga utfallet ifall det skulle fortsätta på detta viset i Förlåt för i går tjejer. Jag blev nästan själv mörkrädd av madrömsscenariot jag såg framför mig.

    Liked by 5 people

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton så bidrar du till bloggens kvalitet.

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s