Sylvi Listhaug avgår. ”En kamp om Norges själ.”

 

Norge närmar sig snabbt det sandlådetillstånd där svensk politik har befunnit sig i många år.

På tisdagen avvärjdes en regeringskris genom att invandrings- och justitieminister Sylvi Listhaug, 40, (Fremskrittspartiet) överraskande valde att avgå efter en häxprocess mot henne, iscensatt av Arbeiderpartiet och den övriga norska vänstern.

Norge drar chockat efter andan. Själv säger Sylvi Listhaug att norsk politik har blivit en sandlåda. På Facebook skriver hon att hon har upplevt den senaste veckan som ”en ren häxjakt”:

”Den senaste veckan har varit helt surrealistisk. Ett Facebookinlägg, som över huvud taget inte hade något med 22 juli att göra, och som jag har bett om ursäkt för, har förvandlat norsk politik till en sandlåda. Då menar jag att det är mitt ansvar att uppträda vuxet.”

”Jag avgår för att jag vill vara mig själv. Jag vill vara den jag är och kunna säga min mening” sa Listhaug när hon berättade om sitt beslut att avgå.

Hon talar också om det alla vet, att yttrandefriheten är under press.  Ett uttalande som provocerar norska journalister lika mycket som svenska – de som ska föreställa vara yttrandefrihetens förkämpar men istället leder kampen mot det fria ordet.

Det som har hänt i Norge visar att vissa vänsterpolitiker är beredda att gå mycket långt för att slå ihjäl sanningar som hotar deras egna maktpositioner. Och precis som i Sverige är media deras trogna vapendragare.

Bakgrunden är till synes trivial. Regeringspartierna Høyre och Fremskrittspartiet föreslog att pass och norskt medborgarskap ska kunna tas ifrån terrorister som rest för att strida med IS och liknande terrororganisationer, utan process i domstol.

Alla europeiska politiker borde vara djupt bekymrade över det hot mot befolkningen som hemvändande jihadister innebär, men Sylvi Listhaug är en av de få som har tagit hotet på allvar.

I augusti 2016 varnade hon, med hänvisning till stora islamistiska terrordåd i bland annat Paris, för naivitet vad gäller mängden av falska pass i omlopp och oklara identiteter hos asylsökande.

Det som utlöst den akuta situationen är ett inlägg på Facebook som Sylvi Listhaug skrev fredagen den 9 mars:

”Arbeiderpartiet anser att terroristernas rättigheter är viktigare än nationens säkerhet.”

Inlägget illustrerades med en bild av beväpnade terrorister. Hon skrev det efter att en majoritet i stortinget röstat ner förslaget från Fremskrittspartiet och Høyre om att justitiedepartementet skulle kunna frånta jihadister från Norge passet utan beslut i en domstol.

Facebookinlägget gjorde Arbeiderpartiet och deras partiledare Jonas Gahr Støre mycket upprörda. Sylvi Listhaug råkade nämligen skriva sitt Facebookinlägg samma dag som en ny film om Anders Behring Breiviks massmord på Utøya den 22 juli 2011 sattes upp på norska biografer. Mordoffren var till övervägande del medlemmar i Arbeiderpartiets ungdomsförbund AUF som befann sig på Utøya på ett politiskt ungdomsläger.

”Jag förstår reaktionerna hos de många som fortfarande lever med sår i kropp och själ efter den 22 juli” skrev Jonas Gahr Støre.

En filmpremiär tillmäts alltså betydelse i ett sammanhang som gäller demokratiska nationers rätt att nu och i framtiden skydda sig mot jihadister och andra som i enlighet med koranen vill döda alla ”otrogna”. Förklaringen är att filmen rör upp Norges stora, ännu inte på allvar bearbetade nationella trauma, massmorden i regeringskvarteret i Oslo och på Utøya. De är sår som fortfarande blöder.

Därför är traumat också högexplosiv politisk dynamit. Så länge som det är obearbetat hos politikerna och stora delar av den norska befolkningen ger det inte bara upphov till blinda projektioner av skuld och anklagelser, det ger också Arbeiderpartiet stora möjligheter att anspela på sin roll som offer – inte bara för Anders Behring Breivik, utan för allt och alla som med lite ansträngning och elastisk guilt by association-taktik kan förknippas med massmorden.

Ansträngningarna hittills har inte handlat om att ställa de verkligt ansvariga till svars. En av dem som offrades i medias hämningslösa jakt på syndabockar efter terrordåden var Peder Jensen, 36-årig bloggare, känd under pseudonymen Fjordman.

I det kollektiva chocktillstånd som drabbade Norge hade jakten på syndabockar två syften: dels att avleda allmänhetens uppmärksamhet från regeringens och polisens inkompetens. Och dels att evakuera och lindra ångest, maktelitens och den norska befolkningens.

Norge hade stått helt oskyddat mot ett bestialiskt terrordåd. Men journalisterna vågade inte ställa makten till svars för deras uppseendeväckande underlåtenhet. Istället hyllades dåvarande statsminister Jens Stoltenberg (Ap) av massmedia för sitt ledarskap.

Media drog igång en klappjakt på en person som aldrig har haft någon maktposition och som aldrig begått en kriminell handling: bloggaren Fjordman. I medias utomrättsliga inkvisitionsdomstol utsågs han till syndabock för Anders Behring Breiviks terrordåd och drevs i landsflykt.

I en tidigare krönika har jag beskrivit klappjakten på Fjordman. Han har själv beskrivit vad som hände i boken ”Vitne til vanvidd”. 

Att Arbeiderpartiet är ansvarigt för den generösa invandringspolitik som var ett av motiven till Breiviks vansinnesdåd ledde visserligen till att Jens Stoltenbergs regering förlorade stortingsvalet 2013 men tycks inte ha lett till någon djupare självprövning av frågan om partiets skuld. Istället har Ap efter Behring Breiviks terrordåd tagit offerrollen på entreprenad och har ingen anledning att lämna den ifrån sig så länge som den går med vinst.

Här såg Jonas Gahr Støre sin chans att använda en filmpremiär för att riva upp det infekterade såret i politiskt syfte. Ap inledde en formlig häxprocess mot Sylvi Listhaug.

I Verdens Gang uttalade Støre att det Listhaug skrivit på Facebook ”är ett grovt påstående mot ett parti som har upplevt att få ett terrorangrepp riktat mot sig”.

”Hennes Facebook-inlägg, som fick stor spridning, var osakligt och politiskt potentiellt farligt” påstod Støre.

Ap:s partisekreterare Kjersti Stenseng uppmanade Sylvi Listhaug att se filmen. Därefter borde hon skämmas.

Statsminister Erna Solberg (Høyre) fick påminna om att ärendet gällde att bekämpa terror, och att hennes regering vill sätta rikets säkerhet först, före andra behov.

Arbeiderpartiets kampanj mot Listhaug gick så långt att Ap-politikern Inger Heidi Francker på Twitter försökte pressa blomdistributören Interflora att stoppa blomleveranserna till Listhaug från mängder av norrmän som ville uttrycka sitt stöd och sin uppskattning för henne. Sylvi Listhaug är mycket populär i Norge. Hon ses som en hjältinna av många norrmän, för sin ärlighet och rakryggade hållning.

På tisdagen skulle en misstroendeförklaring ha riktats mot henne, men hon valde alltså att avgå för att förhindra en regeringskris.

Vad handlar det här dramat egentligen om?

Christian Skaug skiver på alternativsajten document.no: 

”Dramat är enormt, för att det lyfter den stora splittringen i det norska samhället upp till ytan – en splittring som alla vet finns om de är ärliga mot sig själva. Det är kampen om Norges själ det handlar om, en kamp som knappt ens har kommit igång ordentligt.

Sylvi Listhaug representerar det folkliga motståndet mot ”det nya norska Vi” (det vill säga det mångkulturella samhället, min anmärkning). Om Listhaug sparkas provocerar man de människor som är glada för att hon representerar dem.

Å andra sidan representerar ingen i samma grad som Arbeiderpartiet den mångkulturella ideologin, även om det finns andra aktörer som driver den mer högljutt och oförsonligt än Ap. För mångkulturens förkämpar är Listhaug och de människor som stöttar henne ett hot.

Deras ideologi har, i strid med befolkningsmajoritetens önskan, i praktiken i loppet av några få decennier blivit en statsreligion, påtvingad av en liten politisk elit, och Listhaug driver blasfemi mot den religionen. Alla som yttrar sig kritiskt mot invandring eller islam gör det. Vilket av justitieministerns blasfemiska uttalanden som skulle utlösa den sekulära inkvisitionen var en ren tillfällighet.

Norge är precis lika splittrat i frågan om nation mot globalisering som andra länder. Striden tar sig bara lite olika uttryck. Brexit och valet av Trump är två kända uttryck. Listhaug är vårt.

Om en regeringskris kan innebära att det blir reell diskussion om den omvandling Norge och Europa är föremål för bör krisen hälsas välkommen.

Frågan gäller om norrmännen i loppet av det här århundradet fortfarande kommer att ha ett land som de kan kalla sitt eget, där de är herrar i sitt eget hus och kan ta plats som de vill, utan att behöva bekymra sig för om de kränker människor som aldrig ens borde ha varit i landet, eller aktörerna som har dem som klienter.

Den mångkulturella ideologin kommer att gå samma väg som dinosaurierna. Men de kan trampa ner och ödelägga en hel massa innan de försvinner” skriver Christian Skaug.

 

Vi ska inte bli förvånade om Sylvi Listhaug kommer tillbaka på en ministerpost i Erna Solbergs regering.