Rätten till sin kropp. Tre kvinnor. Tre berättelser.

 

1. Sökandet efter ett bortadopterat barn.

Hon är bonddotter från en liten by på den jämtländska landsbygden, yngst av fem barn. Hon har flyttat till Östersund för att få jobb. För att hon vill komma hemifrån, för att hon vill vara fri, för att staden erbjuder så många fler möjligheter än den lilla byn.

Hennes föräldrar har gett henne det ståtliga namnet Helena Eleonora, men hon kallas aldrig något annat än Lillan. Lillan arbetar på kontor. Hon är några och 20 år gammal, har ett smittande skratt och flygande mörkblont hår som dansar kring hennes söta ansikte.

Hur kommer Lillan in i vårt liv? Det är tidigt 1950-tal. Jag är fem sex år gammal. För att bättra på ekonomin hyr mina föräldrar ut husets övervåning. I rummen bor fem pojkar som studerar på Verkstadsskolan, och Lillan hyr köket. Det är ett kök de luxe, ty det är utrustat med balkong.

Lillan är förlovad med en man som heter Björn. De planerar ett liv tillsammans. Men i samband med att hon har utforskat Östersunds nöjesliv har Lillan varit otrogen. Otroheten har fått ödesdigra följder. Nu är hon gravid, och hon vet inte vem som är far till barnet, om det är Björn eller den andre mannen.

Vad ska hon ta sig till? Vad ska Björn säga? Vad ska hennes föräldrar hemma i byn säga? Lillan bestämmer sig för att adoptera bort barnet. Min mamma väntar barn ungefär samtidigt och pratar med henne. Det ordnar sig nog, säger mamma. Men Lillan har fattat sitt beslut. Att få barn utanför äktenskapet är ett ohjälpligt socialt stigma på 1950-talet. Att leva som ensam mor är så nära omöjligt man kan komma.

En kväll berättar Lillan alltihop för Björn. Otroheten. Barnet. Allting. Han säger att han älskar henne, han vill att hon ska behålla barnet. Men Lillan är orubblig. När Björn inser att hon inte kommer att ändra sitt beslut sliter han i förtvivlan av sig förlovningsringen, kastar den ifrån sig och hoppar från balkongen. Det är bara från andra våningen, så Björn klarar sig utan allvarliga skador. Men den kvällen tar Lillans och hans förhållande slut.

Jag har klara minnesbilder av henne när hon kommer nerför trappan från övervåningen för att dricka kaffe med mamma nere hos oss, i vårt kök. Hon går tungt och ovigt i trappan med sin stora niomånadersmage, men i mina femårsögon är hon vacker som en filmstjärna, och hennes hår dansar kring ansiktet som det alltid gör.

Hon skrattar och är glad. Kanske känner hon en befrielse i att ha fattat sitt beslut. Kanske har hon helt enkelt inte förstått hur det kommer att kännas att lämna ifrån sig sitt barn. Hursomhelst ser hon ingen annan utväg.

Mamma besöker Lillan och ser barnet när det är fött på lasarettet i Östersund. Det är en flicka. Det är en fin flicka, en kopia av Björn. Lillan har själv inte velat se sin dotter. Hon står fast vid sitt beslut. Hon lämnar bort flickan för adoption.

Vi flyttar från Östersund till en annan ort. Och ytterligare en annan ort. Åren går. Ibland pratar mamma och pappa om Lillan. De undrar hur hon har det. Men de har ingen kontakt.

Tio år efter att Lillan fött sin dotter står hon plötsligt utanför vår dörr. Det måste ha varit 1960 eller 1961. Sommaren 1959 har hon gift sig med en man från en annan liten jämtländsk by.

Trots att vi har flyttat flera gånger, och trots att Internet ännu inte är uppfunnet, har Lillan och hennes man lyckats spåra upp mina föräldrar. Deras ärende är av angelägen art: de försöker få barn men har inte kunnat få några. I förtvivlan och desperation reser de land och rike kring och söker upp alla kontakter de har för att försöka hitta Lillans dotter, som nu är i tioårsåldern.

De knackar på alla dörrar, de har ringt oräkneliga telefonsamtal, de har gjort allt som står i deras makt för att hitta flickan, men de stångar sig blodiga mot de sociala myndigheternas sekretess. Namnen på adoptivföräldrarna lämnas inte ut. De får inte veta var i landet flickan bor. Bor hon i Jämtland? Eller har hon adopterats till någon annan del av landet? De får inga svar.

Mina föräldrar – hennes hyresvärdar – var de som fanns nära Lillan och stöttade henne under den där svåra tiden tio år tidigare. Det var mamma hon pratade med. Det var pappa som rusade ut i snön och tog hand om Björn när han hoppat från balkongen. Antagligen är det en lättnad för henne att träffa dem som fanns nära henne under den svåraste perioden i hennes liv. Spärrarna släpper, i vår soffa lossnar tårar som hon har burit på länge.

När min mamma går bort lägger mina syskon och jag pussel med vår familjs liv. Vi vill hitta alla bitarna. Jag samlar skärvor och försöker foga ihop dem till en helhet: bilden av vårt liv. Lillan är en del av pusslet, hon är en skärva ur min barndom. Jag gör samma upptäckt som jag tror att alla andra som har förlorat nära anhöriga gör: det finns inte längre någon att fråga.

När ens föräldrar dör försvinner också den kunskap om familjens och släktens förflutna, allt det ”know how” som de bar och förvaltade i sin minnesbank. Namnen på alla, vem som är släkt med vem, vem som gjorde vad när, hur allting hänger ihop. Man sliter sitt hår och förbannar sig själv – varför ställde man inte frågorna medan det fanns någon i livet som kunde svara på dem?

Jag söker efter Lillan. Nu finns Internet. Jag hittar en Helena Eleonora, bosatt på en liten ort i Mellansverige. Hon är 84 år. Kan det vara hon?

Jag ringer upp henne, berättar vem jag är. För att veta om jag har ringt rätt person frågar jag om hon har bott i Östersund. Det bekräftar hon, men sedan ändrar hon sig och säger att det var på Frösön. Hon har inget minne av att hon hyrde köket på vår övervåning, minns inte namnet på gatan.

Jag säger mina föräldrars namn. Hon känner inte igen namnen, hon minns dem inte, och hon har inget minne av mig och mina syskon.

Jag berättar att min mamma har dött och att mina syskon och jag försöker samla ihop minnesbilder från de år då vi bodde i Östersund. Självklart säger jag ingenting om det som hände under den tid som Lillan bodde i vårt hus.

Lillan vill gärna prata men ber mig ringa en annan dag, helst mitt på dagen när hon är piggast. När vi ska avsluta samtalet säger hon:

”Jag har trängt bort allting från de där åren.”

Hennes minne är alldeles blankt. Allting är utsuddat. Men hon ber att få mitt namn och telefonnummer så att hon kan ringa tillbaka till mig.

Varför vill jag veta hur det gick för Lillan? För att jag med hela mitt väsen uppfattade hennes tragedi, trots att jag var ett litet barn – eller kanske just därför. För att hon är en skärva som har ristat spår också i mitt liv. Jag har tänkt mycket på henne och undrat många gånger hur hennes liv blev.

Det är enda gången jag pratar med Lillan. Hon ringer inte, och jag har den djupaste respekt för hennes behov av att glömma det hon inte vill minnas.

Några år går. Jag tänker på henne ibland. Jag anar att hon inte lever längre. När jag söker hennes namn på nätet finns det inte kvar.

Men jag upptäcker också något annat: hon och hennes man fick två barn, födda 1962 och 1969.

När jag ser det kommer tårarna.

 

 

2. Personalens hämnd.

Kvinnan i sängen bredvid min stönar av smärta. Vi delar rum på kvinnokliniken, hon och jag. Hennes värkarbete har pågått i många timmar. Hon biter ihop och kvider tyst, och jag önskar att jag kunde hjälpa henne. När smärtorna är fullkomligt outhärdliga ringer hon på klockan och kallar på hjälp från personalen.

Hon är i 30-35-årsåldern, gift och mamma till fyra barn. Ett femte barn orkar hon inte med. Det är 1960-tal. Hon är en av de få som har beviljats abort av medicinska skäl på grund av ”förutsagd svaghet” eller – som det hette i gällande abortlag – om kvinnans ”kroppsliga och själsliga krafter skulle bli nedsatta” vid en fortsatt graviditet.

Hon är i fjärde eller femte månaden. Aborten har beviljats av medicinalstyrelsen efter ingående utredning av läkare och kurator och intyg från två läkare. Hon har fått vända ut och in på sig själv och fått hela sin medicinska och sociala situation utredd på längden och tvären. Utredningen har tagit lång tid, det är därför graviditeten är så långt framskriden. Barnet sparkar i hennes mage.

Min rumsgranne ska föda fram sitt foster i en koksaltsabort, en barbarisk metod som har använts sedan 1930-talet och vid den här tiden är särskilt populär i Skandinavien, trots att den innebär stora risker för kvinnan. Mellan 1955 och 1965 är koksaltsmetoden den vanligaste abortmetoden i Sverige. En koksaltlösning sprutas in i livmodern. Efter 36-48 timmar föder kvinnan fram det döda fostret. Hur kvinnor upplever förlossningen fysiskt och psykiskt är det ingen som bryr sig om.

Allt det där vet jag ingenting om då, på 1960-talet. Det har jag tagit reda på långt efteråt. Jag är ung, och jag befinner mig på kvinnokliniken för att föda mitt första barn. På samma avdelning blandar man alltså födande kvinnor med kvinnor som ska genomgå abort. Man lägger dem till och med i samma rum. Och det beror inte på platsbrist. Det beror på absolut noll insikt i patienternas känslomässiga behov och en lika nollställd etik.

Jag har ganska många erfarenheter av sjukvården under 1940-60-talen och kan vittna om att det fanns gott om fullfjädrade psykopater i sjukhuspersonalen. Särskilt bland kvinnorna. Bittra kvinnor som såg sjuksköterskeyrket som ett kall och hade offrat att bilda familj. Barnlösheten smärtade mer ju längre de kom upp i åren, och någon måste de ta ut den på. Små sjuka barnpatienter, till exempel. Eller kvinnor som genomgår abort.

En sköterska svarar på larmet från min rumsgranne. Förvånad ser jag hur hennes säng rullas ut – i korridoren. Där får hon ligga, i allas åsyn, och utan smärtlindring föda fram sitt döda foster.

Senare ska jag förstå att det är personalens hämnd. Trots att min medpatient har fått sin abortansökan beviljad enligt gällande lag och har tungt vägande medicinska skäl vill sjukhuspersonalen straffa henne. Att avbryta ett havandeskap anses omoraliskt och förkastligt, oavsett skäl.

I ett inlägg på RFSU:s hemsida bekräftar en barnmorska att det var vanligt att sena aborter utfördes utan smärtlindring. Hon upplevde det under sin tid som barnmorskeelev på en gynekologavdelning 1968.

”Under min praktik upplevde jag några abortsituationer som var fruktansvärt hemska för kvinnorna.”

”Väntetiderna för att få sin abort beviljad var långa, utredningarna plågsamma då kvinnan skulle framställa sig så svag som möjligt för att få sin abort beviljad.

När hon sedan blev inlagd på sjukhuset var det sällan jag såg att kvinnorna fick någon omvårdnad eller sympati, det låg i luften att de fick skylla sig själva, man gav inte smärtlindring i första taget. Abort var något man skulle lida för.”

Det är ännu långt kvar tills lagen om fri abort ska komma 1974.

 

Britta Stenholm och Stellan Arvidson

3. Om man har kontakter ordnar sig det mesta.

 

I krönikan ”Skoldrömmen som brast. Del 2.”  berättade jag nyligen om huvudpersonerna bakom skapandet av grundskolan, Stellan Arvidson (1902-1997) och Britta Stenholm (1916-2002), deras betydelse för skolan och deras starka engagemang i den östtyska diktaturen DDR.

De möts i 1946 års skolkommission, tillsatt av ecklesiastikminister Tage Erlander (s) (1901-1985) för att skapa ”en nioårig, demokratisk och likvärdig skola för alla barn”. En skola som ”ska fostra självständiga, demokratiskt sinnade människor som vågar stå emot auktoritära krafter och ideologier”.

Hur det gick med det kan ni läsa om i de båda krönikorna ”Skoldrömmen som brast. Del 1.”  och ”Skoldrömmen som brast. Del 2.”. Det här ska handla om en annan aspekt av Britta Stenholms och Stellan Arvidsons relation; barnen som aldrig föddes.

När de möts är är han 43 år och hon 29. Båda är gifta på var sitt håll. De är två besläktade själar som korsar varandras väg. De blir passionerat förälskade i varandra, och deras kärlek blir ett av de stora offentliga passionsdramerna i 1950-talets Sverige, skildrat av Birgitta Almgren i boken ”Dröm och verklighet. Stellan Arvidson – kärleken, dikten, politiken.”

Så som deras kärlekshistoria avspeglar sig i brev och andra efterlämnade papper som har donerats av Britta Stenholm till Kungliga biblioteket blir den dramatisk, och eftersom båda är offentliga personer med högt uppsatta samhällspositioner kommer den också att till stora delar utspela sig för öppen ridå.

Hindren för deras kärlek är många, och det ska dröja flera år innan de kan leva öppet med varandra. Britta Stenholm skiljer sig från sin man 1957, men Stellan Arvidson skjuter i det längsta på att lämna sin fru.

Britta lider, väntar, förtvivlar och hoppas, medan han förefaller nöjd med sakernas tillstånd. Han, poeten och litteraturkritikern, är fortfarande radikalsocialisten och clartéisten från Lund med radikala uppfattningar om religion, fri kärlek och samlevnad. Han tror på öppenhet och frihet i ett förhållande, bara friheten gagnar honom själv. För honom fungerar det bra med två kvinnor, fast båda far illa. Han vill inte ha någon förändring.

Hon ömsom bevekar, ömsom övertalar honom att bryta upp från sin familj. ”Låt oss inte alla gå under.” Men han tar inte ställning. Han vill inte lämna sin familj, och han vill inte släppa Britta.

På somrarna är han med sin familj på Gotland men uppger inte sin sommaradress för Britta. Hon måste skriva till adress ”C/o Gotlands Folkblad, Rektor Stellan Arvidson FVB.” Hon är förtvivlad över att hon inte ens vet var på Gotland han befinner sig. Hon skriver:

”Låt mig åtminstone få veta var du finns! Tusen kyssar, längtar obeskrivligt, lev väl älskade.”

För henne är det otänkbart att inte kunna leva tillsammans när man känner så intensivt för en annan människa. Då kan man inte leva som kamrater. Hon vill inte bara vara älskarinna. Hon kräver ett avgörande. Hon gör klart för Stellan att han inte ska inbilla sig att de ska kunna fortsätta sitt lyckliga och fruktbringande samarbete på det intellektuella och professionella området men gå skilda vägar privat.

”En sådan form för samvaro är inte möjlig med de känslor vi har för varandra.”

Berättelsen om Britta Stenholm och Stellan Arvidson är också en illustration till hur kvinnors rätt till sin kropp, aborter och barnafödande genom hela historien har varit kopplad till klass och social ställning.

Illegala och livshotande aborter har varit enda utvägen för kvinnor från lägre samhällsklasser, medan abort på en privat klinik eller en diskret ordnad förlossning och bortadoption har varit utvägar för överklassens kvinnor. Så ser historien ut ända fram till 1975 när lagen om fri abort trädde i kraft.

Britta Stenholm tillhör samhällets övre skikt. Hon är en stark kvinna med en för sin tid ovanlig samhällsställning som skolpolitiker och statlig utredare. Tidigt i förhållandet med Stellan Arvidson blir hon gravid. Hennes brev handlar om två genomgångna aborter och vistelser på S:t Eriks sjukhus i Stockholm, den första hösten 1952 när båda fortfarande är gifta på var sitt håll.

Vid den här tiden är det inte tillåtet att avbryta ett havandeskap annat än av strikt medicinskt-sociala eller eugeniska skäl. Inget av skälen är tillämpligt på Britta Stenholm, socialt och ekonomiskt gynnad övre medelklasskvinna, gift med en man och väntar barn med en annan. Men om man har kontakter löser sig det mesta.

I 1953 års abortutredning, Abortfrågan (SOU 1953:29), sitter flera av tidens vänsterradikala opinionsbildare, gamla vänner till Stellan Arvidson, bland annat hans nära vän från Clartétiden i Lund på 1920-talet, socialläkaren Gunnar Inghe. Inghe var en av grundarna av RFSU, hade suttit med också i 1944 års abortutredning och redan under tiden i Lund pläderat för sexualupplysning, preventivmedel och legalisering av abort.

Clarté gick i bräschen för att lagarna om abort och preventivmedel måste ändras, och att förbudet mot annonser om preventivmedel måste upphävas. Stellan Arvidson hade själv varit aktiv i diskussionerna kring abort och preventivmedel i Clarté under studietiden i Lund.

Gunnar Inghe (1910-1977), Sveriges förste socialläkare.

I brev till Stellan nämner Britta Stenholm Gunnar Inghes namn. Han hade utsetts till Sveriges förste socialläkare i Stockholm 1944. Med stor sannolikhet var det han som i egenskap av gammal Clartévän till Stellan Arvidson och genom sina sjukhuskontakter hjälpte Britta Stenholm med hennes aborter.

Hon undrar varför Stellan inte skriver några brev till henne:

”Du har inte skrivit annat än öppna vykort sedan jag låg på S:t Eriks hösten 1952! Det har hänt så mycket sedan dess. Vågar Du fortfarande skriva kärleksbrev? Eller griper klokheten (= eftertanken) in och hindrar Dig, inte för att Du inte älskar mig utan för att Du är rädd för framtiden.”

Hon läser den nyutkomna boken ”Skimrande dagar” av Han Suyin och ser likheterna mellan den kärlek som skildras där och sin egen och Stellans relation.

”Men”, skriver hon, ”hjältinnan har inga ofödda barn med sin älskade.”
(Brev daterade i oktober 1953).

I ett brev till Stellan i februari 1955 diskuterar hon hur enhetsskolans olika linjer borde se ut. Brevet avslutas abrupt:

”Du, låt oss få ett barn. Älskade, lev väl och välkommen hem. Din Britta.”

Britta Stenholm och Stellan Arvidson lever tillsammans i nästan 50 år, till Stellans död på sin 95-årsdag den 8 november 1997. De gifter sig inte och får inga barn tillsammans. Britta Stenholm dör 2002, 86 år gammal.

 

Litteratur:
Birgitta Almgren: Dröm och verklighet. Stellan Arvidson – kärleken, dikten, politiken.

EFTERSKRIFT

Jag gör inga anspråk på att de tre kvinnor som jag berättar om är representativa för något annat än sig själva. Två av dem är minnesskärvor som jag bär med mig sedan många år.

Den tredje, Britta Stenholm, var en offentlig person som har gjort stora avtryck i det svenska samhället, i synnerhet på skolans område.

5 reaktioner till “Rätten till sin kropp. Tre kvinnor. Tre berättelser.

  1. Hej, Julia! Jag vill gärna dela med mig av en annan kvinnobild från 1949. Min egen födelse.

    https://ulsansblogg.wordpress.com/2015/06/22/en-dag-att-minnas/

    Jag kan tillägga att fabriksarbeterskan, min mor, och jag hamnade på ett mödrahem. En arg och elak kommandora härskade där. Min mor rymde därifrån efter någon vecka, gick till fots med mig på armen till en släkting som bodde en halvmil bort. Där gömde vi oss i 3 veckor. Sedan ordnade hon ny lägenhet och barnpassning för att kunna fortsätta sitt jobb och sitt liv.

    Gilla

  2. Tack för dina politiska inlägg och dina fina berättelser som speglar vår historia och vår kultur. Vi får inte slarva bort de framsteg som gjorts för att var och en ska ha chans till ett kärleksfullt och värdigt liv. Vi som är gamla nog att minnas både lägre välstånd och större social ofrihet har ett ansvar att påminna. Du har skrivandets gåva, tack för att du delar med dig.

    Liked by 1 person

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton så bidrar du till bloggens kvalitet.

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s