Musik: Cantus Arcticus. Konsert för fåglar och orkester, opus 61. 1972.
Kompositör: Einojuhani Rautavaara (1928-2016).
Leipzig Radio Symphony Orchestra.
Dirigent Max Pommer.
Snart har vintern tappat greppet.
Snart är fåglarna på väg – i stora sträck färdas de från sina vintertillhåll i varmare trakter upp till oss i Norden. De kommer av överlevnadsskäl – för att det nordiska klimatet erbjuder riklig tillgång på insekter, och i övrigt goda villkor för det som är livets mening, att fortplanta sig och föra sin art vidare.
För mig har fåglar alltid varit bärare av liv och hopp. Jag har lyckan att bo på en plats som är deras självklara revir, och om jag tillfälligtvis skulle få för mig att det är jag som äger marken och bor i huset påminner de mig omedelbart om att det är de som äger platsen, jag är bara en tillfällig gäst.
”Cantus Arcticus” av den finländske tonsättaren Einojuhani Rautavaara är märklig musik. Jag har aldrig prövat, men jag tror att det är fullt möjligt att sitta i en stadsvåning och lyssna – och plötsligt finna sig vara förflyttad till de platser vid Polcirkeln i norra Finland där Rautavaara spelade in fåglarnas ljud.
Det är rörande. Det är liv, och det är förebud om en vår som är på väg.
Julia Caesar 
Inte bara fåglar utan även människor flyttar till norden för att finna försörjning.
Bara det inte slutar som i Vildandens Sång.
Svenska regeringen underlättar folkomflyttningen. Det senaste skälet för utlänningar att få försörjning här, är att de studerar eller har för avsikt att studera. Däremot saknar studenternas identitet betydelse.Det kan komplicera utfärdande av betyg, fast alla skall väl alla ha rätt till lika betyg enligt allas lika värde?
GillaGilla