Det snöar rosa körsbärsblommor i mitt kaffe

Den här tiden på året sönderfaller mänskligheten i två delar med tydliga skiljelinjer mellan sig: de som har trädgård och de som inte har det. Alla som har trädgård vet att de första veckorna i maj ställs allting – hela livets drama – på sin spets. Trädgården formligen gallskriker på kraftfulla insatser, och hänger man inte med då är allting förlorat.

Om man har trädgård är maj den stressigaste månaden på året. Och Skatteverket har inte ens insett det. Utan nåd kräver de att man ska få ihop sin deklaration samtidigt som trädgården exploderar av växtkraft!

Folk som inte har trädgård lever på sina liv som vanligt och tror att man har tid att umgås med dem, prata bort en stund eller svara på deras mail. Föga anar de hur vi har det, vi som har trädgård. Hur vi kämpar mot stressen varje minut på dygnet.

Om man har trädgård tycker man att alla som inte har trädgård badar i oceaner av tid. Tid som vi som har trädgård inte har. Lugnt och makligt kan de ägna sig åt vad de vill, utan minsta förståelse eller barmhärtighet med alla oss som är underkastade trädgårdens plikter.

Vissna perenner från i fjol har intet kvar av sin forna prakt. De rasslar anklagande i vinden. Nu ska de klippas ner och köras till komposten. Några släpper taget frivilligt, andra vägrar envist och måste kapas med våld. Många fyllda skottkärror och skavsår i tumgreppet mot sekatören blir det. Sedan kan man börja överblicka läget.

Det är då man ser ogräsets triumftåg i planteringarna. Våtarv, mardrömsframkallande revbildande rotogräs och vanligt gräs som får ett o- framför sig när de hoppar över gränsen och in i rabatterna, och så det där ogräset som har små lansettlika blad och långa, sega töjbara stjälkar, liksom gummitrådar, som jag inte vet namnet på och som får olycksbådande små vita blommor om jag inte rensar bort det i tid.

Det är i det här läget man som trädgårdsinnehavare kan hemfalla åt vanmakt eller depression. Men första veckan i maj anländer under höga glada stridsrop maskrosornas invasionsarméer av gula knallhattar som ska grävas upp med varje millimeter av roten – omedelbart, innan de har hunnit gå i frö. Blotta anblicken ger adrenalinbetingade krafter. Det är vi eller dom!

En vän (utan trädgård) fällde en gång den aningslösa repliken ”Kan de inte bara få blomma, de är ju fina!”

Jag förlåter honom aldrig. Maken till insiktslöshet! Enbart en icke-trädgårdsinnehavare kan säga något sådant. Om man inte gräver upp dem eller tar livet av dem med gift (vilket jag ännu inte har gjort) ser trädgården snart ut så här.

Sedan har vi Rymlingarna, de som aldrig kan hålla sig inom en planterings eller anständighetens gränser. De verkar se det som en bragd att hoppa över skaklarna och rota sina praktfulla plantor exakt där de inte ska vara, utanför rabatterna.

Varje år är det samma visa. Jag måste gräva upp hinkvis av Rymlingar och varsamt plantera om dem där de ska vara. Dutta och gulla med dem med kogödsel och vatten och få dem att inse att de nu har hamnat på sin rätta plats i livet. Och då verkar de föralldel tacksamma och växer och blommar så praktfullt som bara Digitalis kan.

Min farmor odlade Digitalis. Hon visade mig dem stolt där de växte på odlingsbäddar uppbyggda med stenar på hennes och farfars sluttningstomt i Bollnäs. Hon odlade inomhus också. Hennes krukväxter fick stå svalt i det rum som kallades salen. Med riklig blomning belönade de farmors omsorg.

Farmor hade gröna fingrar, och jag odlar Digitalis som en tribut till hennes minne. Eller rättare sagt; de odlar sig själva. Har man en gång sått Digitalis har man dem för alltid. Man vet bara inte var man har dem.

Det vet man däremot med den spanska nävan (Geranium endressii). ”Blomrik marktäckare som bildar omfångsrika bestånd. Utmärkt i massplantering” upplyser nätet.

Ha! En invasiv kolonisatör är vad den är. Så ljuv och så förförisk med sina skyar av söta, rosa blommor. Så ljuvligt romantisk! Men dess ljuvhet är bedräglig. Den breder ut sig hämningslöst, besegrar allt i sin väg, hoppar upp och slår rot i krukor och upphöjda odlingsbäddar. Innan du vet ordet av blommar hela din trädgård i bebisrosa.

Ta en spade av god kvalitet och försök gräva upp den spanska inkräktaren! Det blir antingen du eller spaden som går av på mitten. Du inser att ditt fortsatta liv kommer att gå i bebisrosa. Det känns inte åldersadekvat.

Ungefär som att tjejer i 15-20-årsåldern gärna klär sig i bebisrosa, men det skulle aldrig falla en 70-plussare in att göra det.

Varför har man en trädgård? För att man älskar det eller för att man inte har något alternativ. De som bor i eget hus asfalterar ytterst sällan hela sin tomt. De flesta tycker om blommor och grönska.

När mitt hus var färdigbyggt såg tomten ut ungefär som Saharas öken, med djupa hjulspår efter byggmaskinerna. Jag gick med en pinne och ritade i sanden upp konturerna för gångar och planteringar.

En vild och romantisk, icke-perfekt trädgård ville jag ha, en engelsk cottage garden som dem jag sett och dreglat över i hundratals engelska tidningar av typen Country Living och Homes & Gardens och trädgårdsböcker under många år – fast med klara inslag av gammal svensk allmogeträdgård.

Inga snörräta gångar och raka linjer. Pioner, rosor, dagliljor och syrener! Ja! Så skulle det bli!

Syrener och kaprifol, det är svensk allmogeträdgård. Ofta lever syrenerna kvar på tidigare boplatser, långt efter att husen rivits. Det har en orsak: syrenens otroliga växtkraft och överlevnadsförmåga. Som blir till en fiende när den kolonialiserar en hel rabatt med sina uppkäftiga rotskott.

Vad man som trädgårdsinnehavare måste inse är att man inte bestämmer över växterna. De lever sitt eget liv och ger blanka sjutton i hur man tycker att de borde uppföra sig.

Min läromästare på det området är den vildsinta småblommiga klematisen ”Summer Snow”, som på bilden här nedanför bara kan ses klättra uppför den obarkade granportalen i sin späda ungdom, innan den kommit loss på allvar. Jag ska ta nya bilder på den i sommar.

”Summer Snow” kan man inte ha i möblerade rum. Varje vår klipper jag ner den till halvmeterhöga, skruttiga stänglar. Öser på rejält med kogödsel. Innan jag vet ordet av kastar den sig ut i vilda okontrollerade åtbörder, våldtar den stackars närstående japanska katsuran, sträcker sig lystet mot Carmencitarönnen och vräker sig i lianliknande slingor ner över trädgårdsgången så att man knappt kan gå där.

På senare år har den också fraterniserat med fågelbärsträdet på ett högst oroväckande sätt. ”Summer Snow” har helt enkelt ingen skam i kroppen.

Så sitter man där, en majdag på sin uteplats, i jordiga stövlar och mjukisbyxor, andfådd och stressad. Mängder av kogödsel ska skottas ut i planteringarna, och det måste ske NU, innan växterna har vuxit sig för stora.

Varför köpte jag sådana mängder av ettårsplantor i år igen – penséer, tagetes och lobelia som behöver komma i jorden kvickt i stora krukor? När ska man hinna plantera om alla pelargonior som fört en tynande tillvaro i gäststugan i vinter?

För att inte tala om tomatplantorna som lider synbart i sina små leveranskrukor.

Men en kopp kaffe måste man hinna med. Och då ser jag att alla tre körsbärsträden blommar samtidigt, just nu. Det vitskummande fågelbärsträdet och de två rosablommande japanska körsbärsträden.

Fågelbärsträdet var stort när jag lät gräva upp det med grävskopa och planterade det på min tomt. Det skulle bli mitt vårdträd. Grävskopemannen och byggarna som byggde mitt hus höll på att skratta ihjäl sig.

”Det där går aldrig!”

”Ett så stort träd klarar inte omplantering.”

Många år senare har trädet vuxit sig dubbelt så högt. Varje år brister det ut i ett överdåd av vita blomskyar och blommar som en ung brud i massor av skiraste vita tyll och spetsar. Det skulle grävskopemannen se!

Det blev faktiskt en vild och romantisk, icke-perfekt trädgård av den tomma sandöken som omgav huset när det var färdigbyggt, med betoning på ”vild”. En trädgård som en engelsk cottage garden-fotograf skulle kunna göra mycket av, bara han inte tog närbilder. Men vem behöver närbilder när man bara behöver kisa lite med ögonen för att se det vilda, vackra och romantiska? Det är som om trädgården alltid har funnits här och famnat huset med sin grönska.

Det snöar små flingor av rosa körsbärsblomblad över mig där jag sitter på uteplatsen, det snöar blomblad i mitt hår och i min kaffekopp, de bildar små rosa drivor på marken.

Jag sitter under det japanska vinterkörsbärsträdet, det sträcker sina grenar över mig, och hela tiden hörs det dova surret av hundratals lyckliga bin som suger nektar ur blommorna.

Då vet jag varför jag har en trädgård.