Den ofrivillige statsministern

Stefan Löfven (s) är den största olycka till statsminister som Sverige någonsin haft. Som ingen annan får han mig att skämmas över att vara svensk. Med nästan varje offentligt framträdande tillfogar han svenskarna frekventa näradöden-upplevelser.

Statsminister Stefan Löfven (s).

Hur blev han statsminister? Hur i all sin dar gick det till när Sverige fick en statsminister som inte kan prata, som gör vårt land till internationellt åtlöje och som uppenbart prioriterar utländska lycksökare före landets egen befolkning?

Många har ställt sig de här frågorna efter söndagens partiledardebatt i SVT (6 maj), där statsministern plötsligt började prata om kvinnors ställning på arbetsmarknaden när ämnet var det kraftigt ökande antalet våldtäkter och varför 80 procent av dömda utländska våldtäktsmän inte utvisas.

I den här krönikan försöker jag ta reda på hur och varför Stefan Löfven blev statsminister. Det handlar om en rad olyckliga omständigheter. Om oförmåga och nödlösningar som permanentats.

Om ett parti i kris som har tappat sin identitet och inte hittar någon ny, ett desperat parti utan ideologisk kompass och kompetenta ledartalanger.

Om ett barnhemsbarn som drivs av behovet av att ta revansch på sitt förflutna.

Om maktberusning, lögner och total ovilja att se verkligheten.

Om politiker som för länge sedan har glömt bort vilka som är deras uppdragsgivare och snabbt håller på att byta ut oss mot analfabeter från tredje världens mest outvecklade u-länder.

Stefan Löfven, 54, går den lilla sträckan från IF Metalls förbundskontor till sitt stamställe, restaurang Hubertus – ”Hubbes” – på Holländargatan i Stockholm för att äta lunch. Det är onsdagen den 25 januari 2012. Han kan menyn utantill. På onsdagar är det stuvade makaroner och köttbullar, en av hans favoriträtter. Han tänker på att det kan vara sista gången han går på Stockholms gator som en fri man.

Fyra dagar tidigare, den 21 januari, har Håkan Juholt på en presskonferens i sin hemstad Oskarshamn meddelat att han avgår med omedelbar verkan efter bara tio månader som socialdemokraternas partiordförande. Han avgår med orden:

”Jag vill inte stå i vägen för den nystart Socialdemokraterna behöver.”

Hans tid som partiledare har varit turbulent och skakats av interna intriger och mediedrev som avhumaniserat honom totalt. Den interna oppositionen mot honom, hetsjakten, bakhållen och dreven i media gjorde så småningom situationen ohållbar.

Håkan Juholt (s), partiledare i tio månader.

”I korridorerna hade det börjat tystna kring honom när han gick till lunchmatsalen, gruppmötena och sammanträdena, för att stegras muntert bakom honom igen så fort han stängt dörren om sig eller klivit in i hissen” skriver Daniel Suhonen i boken ”Partiledaren som klev in i kylan”.

Håkan Juholt stod ensam, kunde inte bygga upp de nätverk omkring sig som en partiledare står och faller med. Ingen av partikamraterna i ledande ställning hör av sig till honom efter avgången och frågar hur han mår.

Partiet är skakat i sina grundvalar. Bristen på partiledarkandidater vittnar om skriande nöd. Redan under den turbulenta hösten 2011 har diskreta sonderingar gjorts för att hitta en ny partiordförande som kan efterträda Håkan Juholt. Pär Nuder och Ingvar Carlsson har skickat ut trevare till Anders Sundström. Nu är läget akut. Att Sveriges största parti ska stå utan ledare är en otänkbarhet. Inget parti kan vara utan ledare. Framför allt måste man få lugn och ro.

Frågan går i tur och ordning till Anders Sundström, Carin Jämtin, Leif Pagrotsky och Tomas Eneroth. Alla säger nej. Desperationen stiger.

Den allra innersta kretsen i VU, det verkställande utskottet, stänger in sig i partihögkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm, dygn efter dygn. Dagarna flyter ihop, det är som att befinna sig i ett tidlöst vacuum.

Kardinalerna har stängt in sig för att välja en ny påve.

Stämningen är ungefär som när en samling kardinaler låser in sig i Sixtinska kapellet i Vatikanen i Rom utan kontakt med omvärlden när de ska välja en ny påve. De slipper inte ut förrän den berömda vita röken signalerar att en ny påve har valts.

Ombudsmän kommer till Sveavägen 68 med kassar fyllda med smågodis och läsk. VU:s innersta krets går på smågodis som en bil på bensin. Mikael Damberg, som själv är svårt begiven på sötsaker, håller skålarna med smågodis fyllda: Rollokola, kexchoklad, saltlakrits, Ahlgrens sega bilar, krokofanter, nötter och mörk choklad.

Stämningen är allvarstyngd och sammanbiten. Bakom de stängda dörrarna är situationen kaotisk. Hela partiet skakar. Efter alla nej från andra kandidater klarnar den innersta kretsens målsättning: det är Stefan Löfven som ska övertalas att ta på sig uppdraget som socialdemokraternas partiordförande. Men han säger också nej. Han trivs bra som ordförande för IF Metall. I ett telefonsamtal med en vän säger han:

”Jag vet hur Håkan har haft det, jag vet hur Mona (Sahlin) har haft det, fan, jag vill inte in i det.”

Han är orolig för att svika sina medlemmar i IF Metall. Övertalningsförsöken går in i ett ännu intensivare skede. Ingvar Carlsson rycker ut och drar sitt strå till stacken.

Heléne Fritzon

Heléne Fritzon och Sven-Erik Österberg går till offensiv. De står långt från varandra politiskt: hon representerar det knallröda Skånedistriktet och han Mälardalshögern. Fritzon ska senare, i juli 2017, komma att bli migrationsminister och biträdande justitieminister. Genom den starka roll hon har i övertalningen av Stefan Löfven ska de båda komma att få en speciell relation till varandra.

Nu stänger de in sig tillsammans med Stefan Löfven i ett litet rum med bara tre stolar. Löfven har tagit av sig kavajen, något han sällan gör. Heléne Fritzon sätter sig så att hon blockerar dörren.

Stefan Löfven glider längre och längre ner på stolen. Till slut hamnar han nästan på golvet. Hans kroppsspråk säger: ”Skona mig! Jag vill inte.”

Han är på väg att gå därifrån. Men reträttvägen är ju blockerad. I socialdemokratin är det så att man inte bara säger ja till att bli partiordförande. Man säger samtidigt ja till att bli landets statsminister. Man ska vara beredd att ta ansvar för landet.

Stefan Löfven måste alltså redan här tänka sig in i ett möjligt scenario med sig själv i rollen som statsminister. Tanken skrämmer, svindlar och lockar. När samtalet är över har både Heléne Fritzon och Sven-Erik Österberg en känsla av att Stefan Löfven är beredd att ändra sig. De gör diskret tummen upp för varandra.

Vid ett tillfälle den här januarieftermiddagen 2012 fingrar Stefan Löfven på sitt IF Metallmärke på kavajslaget. Han är tyst en stund men säger sedan:

”Åh, tänk – det här har jag haft på mig varenda dag sedan jag blev vald. Fast det är klart, det skulle kunna vara en partiros också.”

Sven-Erik Österberg.

När han säger ja drar hela VU en djup suck av lättnad. Sven-Erik Österberg utbrister:

”Så glad har jag inte varit sedan jag sköt en 19-taggare 1991.”

I Vatikanen förs den nye påven till den så kallade Tårarnas sal, där han för första gången ikläds sin påvedräkt. När han är klädd kommer kardinalerna fram en och en för att visa honom sin vördnad. Riktigt så går det inte till på Sveavägen 68. Men glädjen står högt i tak efter att Stefan Löfven övertalats att säga ja till att bli socialdemokraternas ordförande.

”Vi var jätteglada allihop. Vi var ju alla överens om vad vi ville. Utom då stackars Stefan” sa Carin Jämtin.

Stefan Löfven själv gaskar upp sig och säger i ett samtal på tu man hand med Peter Hultqvist, som senare ska komma att bli försvarsminister: ”Nu kör vi.”

Vad var det som fick socialdemokraternas VU att utse Stefan Löfven till partiledare?
Den ohyggliga sanningen är att SAP är och var totalt renons på talanger som kan klara ett partiledarskap. Partiet var i veritabel nöd. Det fanns ingen annan kandidat.

Att välja Löfven var en riskabel chansning. Han är fackförbundsman, han saknade helt politisk erfarenhet och satt inte ens i riksdagen. Men nöden har ingen lag. Stefan Löfven blev en motvillig partiledare.

Drygt ett och ett halvt år senare, i september 2014, ska han komma att bli en ofrivillig statsminister sedan Fredrik Reinfeldts (m) psykopatiska ”öppna hjärtan”-regering lidit nederlag i valet.

Stefan Löfven vinner valet 2014 och bildar regering med miljöpartiet. Här Gustav Fridolin och den sedermera avgångna Åsa Romson. Till höger förloraren Fredrik ”Öppna era hjärtan” Reinfeldt (m).

Vad var det som fick Löfven att tacka ja till att bli partiledare för socialdemokraterna? Varför blev han en motvillig partiledare och en ofrivillig statsminister? För att svara på det behöver vi se lite närmare på hans bakgrund och de faktorer som har format honom som människa.

Kjell Stefan Löfven föds en söndag i juli 1957 som andra barnet till Margareta Löfven, boende i en 1:a på knappt 30 kvadratmeter i Stockholmsförorten Aspudden. Margareta Löfven har redan sonen Ulf och klarar inte ensam att ta hand om ett barn till.

Far till både Stefan och hans ett år äldre bror är Karl Alvar Hedberg, affärsinnehavare, frånskild trebarnsfar och 18 år äldre än Margareta. De är trolovade och planerar att gifta sig. Men så blir det inte. Karl Alvar Hedberg går bort i förtid 1959, 55 år gammal. Först sent i vuxen ålder har Stefan Löfven fått veta att hans far också hade en tidigare familj med tre barn. 

Stefan Löfven är bara drygt en månad gammal när Stockholms stads barnavårdsnämnd beslutar att den lille gossen ska omhändertas. Beslutet omfattar sammanlagt 73 barn som bedöms inte kunna tas om hand av sina föräldrar. När det formella beslutet fattas är Stefan Löfven redan placerad på Sveriges största barnhem, Nybodahemmet i Liljeholmen i Stockholm – ett av de barnhem som ska komma att särskilt pekas ut för allvarliga missförhållanden i den så kallade vanvårdsutredningen 2006.

Miljön präglas av vanvård, sadism, personalens känslokyla och bristfälliga omsorg om barnen. Kränkningar, bestraffningar och misshandel är vanligt förekommande.

Oavsett att det är möjligt att förnuftsmässigt förstå de konkreta, praktiska orsakerna till att en mor tvingas lämna bort sitt barn är det för barnet ett trauma, som barnet ofta riktar mot sig själv:

”Det måste vara något fel på mig, eftersom mamma inte ville ha mig.”

Särskilt svårt kan det kännas att vara det barn som lämnas bort medan ett eller flera syskon får vara kvar hos modern, i det här fallet den ett år äldre brodern Ulf.

Känslan av att ha blivit övergiven riskerar att forma en spricka som går djupt i den egna identiteten, en känsla av att inte duga, att vara bortvald, inte värd att bli älskad. Det lilla barnets känslomässiga anknytning till modern i symbiosen under det första levnadsåret lägger grunden för en stabil personlighetsutveckling.

Om den anknytningen saknas finns ofta ett hål, en avgrund kvar inom barnet som kan vara svår att reparera, en känsla av att vara tvungen att kompensera sina upplevda brister genom att vara särskilt duktig för att duga som människa. Behovet av ständig, kompensatorisk bekräftelse kan bli mycket stort.

Stefan Löfven, cirka 2 år gammal.

Stefan Löfven har tur. Tio månader gammal kommer han som fosterbarn till Iris och Ture Melander i den lilla byn Sunnersta i Ådalen, två och en halv mil från Sollefteå. De ger honom en trygg och bra uppväxt med den kärlek han har saknat. Han är självklart präglad av att ha tillbringat nästan hela sitt första levnadsår på Nybodahemmet. När han närmar sig ett och ett halvt år kryper han fortfarande och kan inte gå. Ingen på barnhemmet har uppmuntrat eller tränat honom. Han har svårt att äta vanlig mat. Antagligen har han bara blivit flaskmatad på Nybodahemmet.

Den som är eller känner sig bortvald och övergiven har lärt sig att kärlek är någonting man måste förtjäna. Det kan man göra på framför allt två sätt som båda öppnar för möjligheter att få kärlek: genom att vara snäll. Och genom att ta ansvar och göra rätt för sig, mer än andra. Sannolikt drev båda möjligheterna Stefan Löfven att ställa upp för partiet och partikamraterna. Den som ställer upp belönas ofta med uppskattning.

Stefan Löfvens sätt att vara visar också på ett starkt självhävdelsebehov och revanschlust, en vilja att bli framgångsrik och ta revansch på en svår start i livet.

Omedelbart efter att han pressats att säga ja skickas han till Bommersviksakademin för politisk intensivutbildning i två veckor. S-bloggaren Johan Westerholm skriver den 14 december 2014:

”Bort försvann den tydliga ledare jag hade lärt känna genom hans ordförandeskap i IF Metall och åter kom….. något annat. Något hände de där dagarna på Bommersvik i månadsskiftet januari – februari 2012. Något, eller några, kapade personen Stefan Löfven när han skickades av VU och partistyrelsen på ”politikerskola”. Jag undrar vad och vilka som låg bakom. Jag undrar vad som hände. Och vilka som en dag måste ställas till personligt ansvar.”

Det var efter veckorna på Bommersvik som Stefan Löfven bytte skepnad. Han blev luddig och otydlig, ständigt hårt kritiserad för sin ovilja eller oförmåga att ge klara besked. Hjärntvätten lyckades. Men hans brist på erfarenhet och hans politiska osäkerhet gör sig ständigt påminda. Han är stingslig och irritabel, diktatorsfasonerna från IF Metall eller varifrån han nu har fått dem, kan urarta i ren elakhet. I botten finns mindervärdeskänslor som han försöker kompensera med översitteri.

Jimmie Åkesson.

Det största hatobjektet, den som får Stefan Löfven att känna sig verkligt hotad, är Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. I debatter med honom blir han arrogant, aggressiv och föraktfull. Han kommer till korta både verbalt och politiskt, och det gör honom ursinnig. Han, som själv vill se sig som folkets företrädare, kan omöjligt acceptera att en växande andel av väljarna föredrar det han anser vara ”ett rasistiskt parti med nazistiska rötter”.

Han kommer aldrig att förstå det. När han blir tvungen att inse faktum kommer han att göra det med av raseri osande eder.

Han har tafflig verbal förmåga, hittar inte ord, svamlar osammanhängande. Språket är torftigt.

I en uppmärksammad artikel skriver Per T Ohlsson i Sydsvenska Dagbladet om Stefan Löfven som ”mannen utan språk”.

”När terrorn hade slagit till mot Paris den 13 november 2015, Frankrikes och Europas 9/11, hade Stefan Löfven detta att säga om dem som reser från Sverige till Syrien för att ansluta sig till mordmaskiner som Islamiska staten, IS:

”Det är inte okej.”

Den platta frasen, ”inte okej”, är ett av Löfvens retoriska favoritgrepp när han kommenterar allvarliga ting.”

Abraham Ukbagabir, 36, eritrean som vistades illegalt i Sverige, stjäl en kniv på Ikéa i Västerås och mördar två svenskar den 10 augusti 2015.

Det är inte okej när en eritrean som uppehåller sig illegalt i Sverige knivmördar två svenskar, mor och son, på Ikéa i Västerås, för att ”de ser svenska ut”.

Det är inte okej när Ryssland har militära övningar med syfte att inta Åland, Gotland, Bornholm och norra Norge.

Det är inte okej när två personer skjuts till döds och tio personer skadas på Vårväderstorget i Göteborg i en av de dödsskjutningar som Sverige nu har flest av i Europa. Fyrtiotvå stycken under förra året.

I samband med besöket i Biskopsgården fäller han ett av sina minnesvärda uttalanden:

”Jag är bedrövad över att människoliv går till spillo. Många frågar sig vad det är för samhällsutveckling vi ser.”

Det frågar sig den person som bär det yttersta ansvaret för samhällsutvecklingen, Sveriges statsminister. Men drar han den enda relevanta slutsatsen, att Sverige radikalt måste minska asyl- och anhöriginvandringen och helst införa totalstopp för att skapa ett moratorium innan landet kollapsar fullständigt?

Nej, det gör han inte. Han ”värnar asylrätten” före det egna folket.

Stefan Löfven torkar en tår efter terrordådet på Drottninggatan den 7 april 2017.

Det är definitivt inte okej när en uzbek som uppehåller sig illegalt i Sverige och skulle ha utvisats för länge sedan med en stulen lastbil anställer massaker på Drottninggatan och dödar fem personer och skadar femton.

Rakhmat Akilov flyr efter terrordådet på Drottninggatan. Foto: Polisen.

Stefan Löfven kan säga sådana här saker, helt utan språklig precision:

”Det fanns en utredning klar här ungefär 2005, hände ingenting 2006, 2007, 2008, 9, 10, 11, 12, 13, 14. Nu är den tiden, nu är den tiden lite outdated. Nu måste vi uppdatera en sån utredning för att den skall vara, eeeh, självfallet uppdaterad … Jag menar nog att Sverige varit lite naiva i den här frågan. Men nu agerar den här regeringen.”

Statsministern snubblar på orden, svamlar och flackar med blicken.

”Vi måste prata om hur statsministern pratar. Och ibland inte pratar” skriver Per T Ohlsson.

Stefan Löfvens språk, eller brist på språk, kan antagligen också härledas tillbaka till hans första tio månader. För att det lilla barnet ska kunna utveckla ett språk behöver det kunna förankra sig i och möta bekräftelse i en vuxens kärleksfulla blick och bli bejakat och bemött i sina första försök att forma ljud. Vilket utrymme fanns för den lille Stefans behov i den brutala miljön på Nybodahemmet?

Som statsminister tar Stefan Löfven fan i båten. Han sätter sig i regering tillsammans med det mest hopplösa, omogna parti som existerar och som aldrig tidigare har haft regeringsansvar: miljöpartiet.

Resultatet blir katastrofalt. Det blir en ändlös rad av grovt tillyxade kompromisser, ett ständigt ställningskrig mellan socialdemokraterna och de pubertala miljöpartisterna, en serie nederlag där Lagrådet hittills tretton gånger har avstyrkt regeringens lagförslag, men där regeringen ändå har gått vidare med åtta, som också i flera fall röstats igenom i riksdagen.

Afghaner demonstrerar på Norra Bantorget. I bakgrunden Sveriges förste socialdemokratiske statsminister, Hjalmar Branting. Foto: Stefan Pettersson, Nya Tider.

Det mest graverande är den så kallade ”gymnasielagen”, det vill säga regeringens förslag att låta omkring 9 000 ensamkommande afghaner utan asylskäl stanna i Sverige genom att anmäla sig till gymnasiestudier. Lagrådets yttrande är ett totalt underkännande av regeringens förslag.

”De förslag som nu lämnas är knapphändigt analyserade, remisstiden har varit kort och effekterna är svårbedömda. Det finns en uppenbar risk för att de föreslagna nya reglerna inte kommer att bli effektiva” skriver Lagrådet.

Slutsatsen, att man ”anser att gränsen här har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”, är de starkaste ord som någonsin har riktats av Lagrådet mot ett regeringsförslag.

Förslaget är en produkt av miljöpartiet, som tycker att Sverige ska vara vidöppet för alla som det är synd om och som vill komma hit. Det saknar helt förankring i verkligheten.

PM Nilsson skriver i Dagens Industri:

”Svensk skola är inte särskilt bra på något, men riktigt dålig är den på att utbilda utländska elever. Inget annat land i Pisa har så stor skillnad i resultat på inrikes och utrikes födda elever. Sämst går det för de ensamkommande. Av eleverna på Språkintroduktionen har en (1) procent tagit examen efter tre år. Efter fyra år har 7 procent tagit examen. 20 procent av eleverna försvinner.

Sammantaget klarar Sverige inte att organisera utbildning för utländska unga. Av alla svek som drabbat denna grupp är detta kanske det värsta.”

Mängden av ogenomtänkta, undermåliga beslut och uttalanden är oändlig. Två exempel sticker ut extra tydligt i mängden av uppseendeväckande uttalanden som Stefan Löfven gjort som statsminister.

Den 6 september 2015, just när den masspsykos som länge varit under uppladdning i samband med migrantinvasionen av Europa växer till en mäktig tsunamivåg som sveper med sig allt i sin väg, alla spärrar släpper och propagandan flödar okontrollerat – just då håller Stefan Löfven tal vid en manifestation på temat ”Refugees welcome” på Medborgarplatsen i Stockholm.

Stämningsläget är uppskruvat, på gränsen till hysteri. Trots hällregn är tonen extatisk. Medborgarplatsen är ett böljande hav av uppspända paraplyer och uppblåsta floskler. Talet hör hemma på ett frälsningsmöte. Bara hallelujarop och barnkör fattas när Stefan Löfven deklarerar:

”Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor.”

Tre veckor senare står han på en scen i Central Park i New York och ropar till tiotusentals konsertbesökare i samband med ett toppmöte om FN:s globala utvecklingsmål:

”Hello Central Park! Hello New York! Let me assure you that I’m so glad to be here!”

Han berättar stolt att Sverige nu har världens första feministiska regering och lovar att 20 miljarder kronor under de kommande 15 åren via FN ska gå till att bygga damtoaletter i världens u-länder.

”Som feminist lovar jag att Sverige skall stötta tillgång till sanitet för 60 miljoner människor världen över” fortsätter Löfven och får nya applåder.

”Det är klart vi har råd!” sa han som svar på en fråga från Sveriges Radios utsända Agneta Furvik ifall Sveriges budget klarar den utgiften.

”Det är en investering.”

Han är euforisk, tvärsäker, liksom berusad av att han nu är så betydelsefull att han kan stå i New York och lova toaletter till alla kvinnor i jordens u-länder. Det är osäkert om löftet består. Men det är uppenbart att någonting har hänt med Stefan Löfven under hans första år som statsminister.

Han har fått smak på makten, och den som en gång har fått smaka maktens sötma tycks vara mycket obenägen att lämna den ifrån sig. Han har blivit maktfullkomlig, en vanlig form av sinnesförgiftning hos makthavare. När Löfven kan lova toaletter till hela världen får barnhemsbarnet från Nybodahemmet en revansch som heter duga.

Han har makten i sin hand! Han kan ge löften! Han kan fatta beslut som ändrar människors liv!

Frågan är bara hur han gör det, vilka beslut han fattar. Den masspsykos som rådde 2015 saknade totalt förankring i verkligheten. När året var slut kunde migrationsverket räkna till 163 000 asylsökande i Sverige.

Bara ett par månader efter det extatiska frälsningsmötet på Medborgarplatsen i september 2015 tvingas Stefan Löfven och den gråtande regeringskompanjonen Åsa Romson (mp) på en presskonferens den 24 november tillkännage vad de kallar ”åtstramningar i migrationspolitiken”.

Men någon åtstramning blev det inte. Inte mindre än 150 535 personer fick uppehållstillstånd under 2016. Sedan 1980 har den svindlande siffran 2 127 423 personer fått uppehållstillstånd eller uppehållsrätt i Sverige. Mer än två miljoner! Mer än var femte invånare.

Under det här årets fyra första månader har 40 306 uppehållstillstånd delats ut. Till detta kommer förlängningar av redan givna tillfälliga uppehållstillstånd. Om trenden inte bryts kommer långt mer än 120 000 utlänningar att få uppehållstillstånd under 2018.

I takt med att det statliga partistödet har ersatt beroendet av väljarna har inte bara socialdemokraterna utan samtliga riksdagspartier lösgjort sig och blivit alltmer isolerade från de vanliga väljare som de ska föreställa representera.

Stefan Löfven deltar i Prideparaden och poserar med en man som är både homosexuell och invandrare = dubbla godhetspoäng.

I synnerhet gäller det socialdemokraterna. På 1970-talet började de svika arbetarklassen och istället prioritera högljudda minoriteter: invandrare, sexuella minoriteter och kvinnor – som aldrig har varit i minoritet i Sverige förrän 2015, och då till följd av inströmningen av 163 000 asylsökande, av vilka mer än 70 procent var män.

I dag kan vem som helst tydligt se att det är ett befolkningsutbyte som pågår. Den svenska urbefolkningen byts i snabb takt ut mot människor från jordens mest avlägsna och dysfunktionella länder och kulturer. Diagrammet visar hur det ser ut.

Diagrammet visar den kraftiga ökningen av personer med utländsk bakgrund sedan millennieskiftet – och att svenskarna minskar i antal.

En av konsekvenserna av massinvandringen är en kraftigt ökande våldsbrottslighet, i synnerhet våldtäkter och andra sexualbrott. Men i SVT:s partiledardebatt i söndags, den 6 maj, hade ingen av partiledarna, utom Jimmie Åkesson (SD), den blekaste aning om varför sexualbrotten ökar dramatiskt.

Vi får uppleva ett oförglömligt ögonblick när Stefan Löfven börjar prata om arbetsmarknadspolitik och LAS (Lagen om anställningsskydd), fast ämnet är det kraftigt ökande antalet våldtäkter i Sverige. Studiopubliken inte bara skrattar – den hånskrattar.

Men Stefan Löfven är så övertygad om sina argument att han själv börjar skratta åt sina kritiker.

Ämnena för partiledardebatten var kända av debattdeltagarna god tid i förväg. Här kan man fråga sig varför Stefan Löfvens rådgivare inte tycks ha förutsett de fallgropar som väntade statsministern och briefade honom så att han inte skulle falla däri.

Varför lät de honom sväva i tron på att arbetsmarknadsargument är gångbara när debatten handlar om våldtäkter? Uppenbarligen är Löfven själv övertygad om argumentets relevans. Försökte rådgivarna leda honom rätt? Vägrade Löfven att lyssna? Eller är de själva lika vilse i pannkakan som Löfven?

Ännu en möjlighet som knappt låter sig formuleras: kan hans rådgivare med flit ha underlåtit att förbereda honom för debatten i akt och mening att han skulle göra bort sig?

”Om du nu är så bekymrad över kvinnorna, Åkesson: Varför vill du försämra löntagarnas ställning på arbetsmarknaden?” säger han.

Frågan gällde varför fyra av fem utländska våldtäktsmän inte utvisas utan får stanna kvar i Sverige och kan fortsätta våldta.

”Det handlar inte om att han försöker undvika ämnet. Vår statsminister Stefan Löfven tror på allvar att ökningen av sexualbrott i Sverige har med arbetsmarknadspolitik att göra. Han förstår helt enkelt inte bättre än så.

Nu är det ingen tvekan om saken längre. Vår statsminister kommer fortsätta svika de kvinnor som dagligen utsatts för sexuella övergrepp i Sverige. Hur kan en sådan person, som verkar vara född i en syrefattig gruva, tillåtas ha så mycket makt?” skriver journalisten Joakim Lamotte på sin Facebook.

Malcom Kyeyune.

Vänsterdebattören Malcom Kyeyune skriver, också på Facebook:

”Publiken i SVT:s studio hånskrattar åt den sittande statsministern. Det är svårt att överdriva vilken enorm katastrof detta faktiskt är.

Nu var det ett tag sedan jag läste Machiavelli, men hans poäng på området är värd att komma ihåg. En makthavare kan vara älskad, eller han kan vara hatad. Men det som man absolut inte får vara, det som man till varje pris ska undvika, det är att vara föraktad. En härskare som är föraktad sitter på en tron gjord av sand.

Låt folk säga vad de vill om dig; låt folk hata dig eller älska dig eller vara rädda för dig, men låt dem aldrig – aldrig! – skratta åt dig i din ämbetsroll!

Om du är så rädd för att bli hatad att du istället låter folk hånskratta åt dina vurpor så har du hamnat i en lösning som är tusen gånger värre än problemet du började med.”

Ögonblicket är historiskt och kommer att följa Stefan Löfven under hela hans politikerbana, som jag hoppas går mot sitt snara slut. Någonstans, någon gång gör Stefan Löfven bort sig en gång för mycket. Han arbetar hårt och tror säkert att det han gör är bra. Men det räcker inte. Han har inte den kapacitet som är nödvändig för att leda ett land. Det är inte barmhärtigt att tvinga en människa att arbeta över sin kompetensnivå.

För både hans egen och svenska folkets skull hoppas jag att den olycksaliga s+mp-regeringen förlorar valet och att Stefan Löfven får gott om tid att vara tillsammans med hustrun Ulla i fritidshuset i Sörvåge utanför Örnsköldsvik.
Riktigt gott om tid.

Litteratur:

Lena Hennel och Lova Olsson: Humlan som flyger. Berättelsen om Stefan Löfven.

Anders Isaksson: Den politiska adeln.

Torbjörn Nilsson: De omänskliga: berättelser om politik.

Daniel Suhonen: Partiledaren som klev in i kylan.

 

Tidigare krönikor om Stefan Löfven och socialdemokraterna:

En svetsares fall. 

God natt SAP.

En vecka i september.

Cirkus Mustafa. 

Stefan Löfven

GP/Sifo: Väljarflykt från S till SD

Socialdemokraternas asylutspel har inte gynnat opinionsstödet, rapporterar Göteborgs-Posten.
I stället tappar man väljare till Moderaterna och Sverigedemokraterna, visar GP/Sifos väljarbarometer.

Man frågar sig vem som har den bästa politiken i invandringsfrågan? Då går man kanske till originalen, säger GP:s valexpert Jonas Hinnfors.

En tydlig tendens är att fler kvinnor går från socialdemokraterna till Sverigedemokraterna.

Väljarsympatier i Sifos mätning, gjord 7-17 maj, alltså efter SVT:s partiledardebatt den 6 maj.

Kommentar på Flashback av Affes Statistikblogg:

”Våldtäkterna är det största liket i PK-sektens garderob.”

Det är sant att enskilda händelser vanligen måste mogna innan de ger utslag i mätningar, och därför bör det ta ett tag innan Löfvens fadäs i partiledardebatten eventuellt slår igenom. Men det bör också vägas in hur stor och potent händelsen är. I synnerhet hur mycket den berör folk känslomässigt. Ju större påverkan, desto snabbare bör händelsen rimligen ge utslag i mätningar.

Kanske var Löfvens urspårning i partiledardebatten en mycket stor händelse. Våldtäkterna är det största liket i PK-sektens garderob. Det är den fråga som det genom åren har varit viktigast att kasta ut dimridåer om. Med argument som mörkertal, anmälningsbenägenhet, lagändringar, ”våldtäkter i nära relationer dominerar” etc. Allt för att dölja det uppenbara. Att import av män från vissa kulturområden kommer att öka våldtäkterna i Sverige.

Stefan Löfven kunde knappast ha gjort ett större misstag än det han gjorde när han undvek frågan från Jimmie Åkesson:

”Fyra av fem utländska våldtäktsmän som bor i Sverige slipper utvisning. Fyra av fem. Varför ska vi behålla utländska våldtäktsmän?”

Signalen Löfven sänder när han försöker sig på en avledningsmanöver är att frågan för honom inte är viktig. Känslan detta genererar är en känsla av svek. Förmodligen den starkaste känslan när det gäller att påverka ens politiska åsikt. Känslan av att bli sviken kan få människor att vända på en femöring. Från rabiat sektmedlem till rabiat motståndare.

Att händelsen blev viral är en annan viktig komponent med stor betydelse för om det blir ett avtryck i opinionen. Istället för att bara nå det vanliga segmentet som är politiskt intresserade och frivilligt tittar på en partiledardebatt, blev denna fråga en snackis. Alla pratade om det och klippet med ordväxlingen nådde förmodligen ut till hundratusentals kvinnor som annars är måttligt intresserade av politik.

Yougovs siffror för SD:s kvinnoröster indikerar också att något händer mellan april och maj:

okt 14,6%
nov 13,7%
dec 13,0%
jan 13,7%
feb 15,6%
mars 15,2%
april 14,4%
maj 17,9%

Nästan 18 % av kvinnorna väljer SD. Det är fler än alla center- och miljöpartist-kvinnor tillsammans (16,9%).

Löfvens blunder kan vara en katastrof av episka proportioner för sossarna. Tiotusentals nya SD-kvinnor som så sent som i april 2018 var sossar. De kommer i sin tur att hinna påverka många i sina bekantskapskretsar fram till valet.

 

15 reaktioner till “Den ofrivillige statsministern

  1. Stefan Löfvén är en enorm besvikelse. Visserligen var han en s-märkt partipolitruk. Men dessa har i historien ändå haft en viss pondus och ett visst vett. Denne man har istället lagt sig platt och accepterat det ena vansinnet efter det andra.

    Men Julia Caesar är inte riktigt rättvis. Fredrik Reinfeldt är vår ojämförligt största katastrof som statsminister. Han var nämligen en förrädare, vilket är värre, vilket inte Löfvén kan sägas vara. Till skillnad från Löfvén började Reinfeldt lysande. Han enade borgerligheten, låt vara med ett och annat dumt uttalande, och tog makten. Tillsamman med en populär finansminister gjorde han en rivstart. På kort tid undanröjde de fastighets- och arvsskatterna – två mycket skadliga och hatade skatter. Äntligen skulle Sverige få den utveckling det förtjänade. Allt såg underbart ut inför framtiden. Jag träffade Fredrik i Täby Centrum några månader före valet och fick ställa några frågor. Detta var mannen…

    Men efter rivstarten så stannade utvecklingen strax av. Plötsligt hände väldigt lite. De eftergifter som Reinfeldt gjort för de borgerliga dvärgbröderna visade sig inte vara taktik, utan han trodde faktiskt på dumheterna. Han började svamla om trängselskatten. Utnämningspolitiken av värdelösa politruker i de statliga verken, som moderaterna en gång hade kritiserat sossarna för, tog fart som aldrig förr. Järnvägarna havererade, skolan blev sämre, polis och rättsväsende fungerade ännu sämre. En oerhört skadlig flyttskatt infördes. Prat, prat och prat men ingen handling. Feminismen liksom miljöflummet tilläts breda ut sig. Förräderiet fullbordades med handskakningen med miljöpartiet om flyktingarna. Och istället för att förhandla med SD så avgick han i förtid vid förra valet. Frälsaren visade sig vara en dåre. Och finansministern en person med utomordentligt dåligt privat omdöme.

    Med detta drag utplånade Reinfeldt allt hopp om att en borgerligt styrd regering skulle kunna vara förnuftig. Ingen kan längre lite på dem. Någonsin! Väljarna fick nu bara ett möjligt förnuftsalternativ. Sverigedemokraterna. Men hur ska dessa få mandat att styra landet? Ja, Reinfeldts vansinne fick Sverigedemokraterna att växa enormt till förra valet. Och nu har de till kommande val växt ofantligt igen. Kan de få 25 %? Kanske. Men vad räcker det till? Det tar nog ett val till innan man når 50 %. Och under denna tid riskerar landet att tillfogas obotlig skada.

    De andra partierna har i panik tvingats börja justera sin politik inför en övermäktig verklighet. Men dessa kan aldrig mer tilltros med att få styra landet.

    Liked by 1 person

  2. Jag tror att det är den dolda handen>/b> bakom alltsammans. Socialdemokratin grundades av frimurarna. Tänk på vilka som åker till Bilderberggruppens möten…

    Liked by 1 person

  3. Det du skriver är såklart rätt. Löfven är inte en kompetent ledare, och är förmodligen snart ute ur leken. Men skulle han på något sätt klamra sig fast vid köttgrytan, då är vi illa ute!

    Liked by 1 person

  4. Personligen tror jag Sverige hade varit i ett annat läge med Håkan Juholt vid rodret. Men man ser vilken makt media har, för många tycker jag är en idiot som skriver så här. Media som går i ägarnas fotspår globalisterna o ogliarkerna. Egor Putilov skrev en intressant artikel om det på samnytt.se.

    Håkan, han blev utmobbad riktigt, sen har en massa politiska nissar skrivit böcker om det. Orkar inte ens läsa dom, orkar inte ha en massa experter som styr mig. Jag bildar mig min egen åsikt och den brukar stämma i slutändan. Men väldigt bra skrivet, Julia. Jag har träffat många pampar igenom åren, riktiga idioter.

    Sen har man träffat dom bra personerna som sitter väldigt högt upp som är nyfikna på hur vanligt folk har det. En sån fin människa lärde mig att tycka om årgångsvin en gång för länge sedan. Han var närmast underställd Märta Philipsson. Den nivån kommer aldrig Löfven till, han är en slavdrivare. Alla ska bara arbeta så mycket som möjligt för honom o staten. Barnafödandet det sköter vi igenom invandring. Idiot.

    Liked by 1 person

    1. Jag vet inte hur man redigerar kommentarer utifrån. Jag brukar redigera de värsta stav- och språkfelen i kommentarerna för att ge mina kommentatorer en hjälpande hand.

      Gilla

      1. Tack. Jag skriver detta på mobilen, och det är lite si och så med täckningen och uppkoppling ute i skogen. Ibland kommer det efter på något sätt.
        Jag tror också att Stefan eventuellt är ”för snäll ” eller i alla fall inte en så slipad på gott och ont som politiker. Men du vet säkert mycket mer. Tack igen för fantastiska skriverier.

        Gilla

  5. Det var svidande hård kritik mot den gode Stefan, ledare för en feministisk regering i en humanitär stormakt. Tyvärr måste jag nog säga verkar du ha oroväckande rätt mycket mera rätt än vad många andra vågar skriva. Så jag får tacka för vettig och bra analys.

    Liked by 2 people

  6. Den fullständiga politiska katastrof som är Löfven är naturligtvis som sades ett resultat av det förändrade partiväsendet. Från att ha varit folkrörelser, förankrade ute i stugorna, har de blivit en integrerad del av statsapparaten. Chansen att hitta talanger är alltså radikalt minskad vilket är skrämmande synligt i bristen på kompetens hos ledande folkvalda av alla schatteringar…

    Dessutom kräver vårt system alldeles för många politiker.

    349 personer för att representera 10 miljoner i Sverige, alltså en riksdagsman per sådär 28 000 invånare.
    I USA (senat och representanthus tillsammans) har 535 eller ungefär en per 654 000.

    Behöver Sverige verkligen 23 gånger fler riksdagsmän per invånare än USA?

    Till detta kommer naturligtvis alla andra möjliga och omöjliga politiska uppdrag som ska tillsättas lokalt och regionalt.

    Resultatet blir ju rent löjeväckande när helt nya partimedlemmar omedelbart väljs in på höga poster de med största sannolikhet är totalt okvalificerade för.
    Är man dessutom småkändis från TV med ett gulligt ansikte så kan man hoppa rätt in på en ministerpost.

    Är det konstigt att vanligt folk föraktar politikerklassen så?

    Kapten Bo

    Liked by 4 people

    1. Agreed. Tar vi Schweiz i jämförelse, CH som ju ÄR så nära en fungerande demokrati det öht går, så har det schweiziska parlamentet inalles 57 ledamöter. Därtill rejält autonoma regioner (kantoner), inga landsting heller ej heller vårdköer/-brist, fungerande polis- och rättsväsende osv, osv.

      Nä, Löfven ÄR bevisligen den i särklass sämst/minst lämpade regeringschef världen någonsin skådat och allra troligast så ock för all framtid.
      Arma Land ! 😦

      Liked by 1 person

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton så bidrar du till bloggens kvalitet.

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s