Joakim Lamotte kommer aldrig att få Stora Journalistpriset

Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.

OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86

Bankgiro 111-9072

Varmt tack för din gåva!

Mitt i Fiendeland står han. Människor runt omkring honom hatar honom och allt han står för. Många vill se honom död.

Joakim Lamotte har, i likhet med många andra journalister i fria media, föraktfullt kallats ”swishhora”, det vill säga han försörjer sig på frivilliga donationer, inte på tvångsinbetalda skattepengar.

Han är Sveriges modigaste journalist, och han kommer aldrig att få Stora Journalistpriset.

Joakim Lamotte särskiljer sig från skrivbordsjournalister, fejkdissidenter och andra välanpassade som ständigt har ett finger uppe i luften för att känna hur PK-vindarna blåser innan de vågar skriva en bokstav eller länka till något. De ängsligt sidblickande, som tror på och noggrant botaniserar i Wikipedias lögner om de verkliga dissidenterna innan de utsätter sig för risken att få sitt anseende fläckat av guilt-by-association.

Mitt i stormen vill han vara.

Vill och vill. När jag läser hans bok ”Där stormen är. En ”swishhoras betraktelser” (Nopolar Publishing) får jag snarare intrycket att Joakim Lamotte axlar ett ansvar för att möta ”det andra Sverige” öga mot öga och därmed utsätta sig för stora risker. Att göra det som ingen annan vågar, i varje fall ingen annan journalist. Som ett slags kall, med en stark vilja och gnetig envishet som drivmedel.

Det får han dagligen skit för. På bokomslaget finns några citat, skrivna av dem som ska föreställa gräddan av Sveriges moraliska giganter i åsiktsbranschen:

”Man tigger pengar helt enkelt för att få fortsätta verka. Jag kallar ju dem swishhora.”

Ola Gävert, programledare Sveriges radio (som alltså själv lever på andras tvångsinbetalda skattepengar för att få fortsätta verka).

”Springer omkring på någon ort där det har varit bråk som kan relateras till invandring. Ofarligt, men han hukar, ser sig omkring hela tiden, som vore han jagad i en krigszon…”

Robert Aschberg, ordförande Publicistklubben.

”Lamotte borde ha lämnat skyddsvästen i sandlådan.”

Annika Strandhäll, riksdagsledamot och före detta minister (S).

”Joakim Lamotte är slaskjournalistikens främsta dåre, den sämsta av de sämsta.”

Max V Karlsson, Dagens ETC.

”Swishhora” har blivit ett redskap för misstänkliggörande

Det anses legitimt att hata Joakim Lamotte. Han är en sanktionerad projektionsyta för allsköns mentalt avfall. När ”rasist” har blivit alltför utslitet för att vara användbart som giljotin noterar vi att ordet ”swishhora”, liksom ”konspirationsteoretiker”, har blivit medieetablissemangets mest omhuldade redskap att misstänkliggöra obekväma kolleger som gör det jobb som alla journalister borde göra. De giftfyllda orden som stigmatiserar och förpassar modiga journalister ut i marginalen eller ännu hellre utanför. Ner i diket med dem bara.

Inuti boken finns flera sidor med återgivna konkreta hot mot Lamotte; om att bli slaktad som djur, dödad av vapen och bomber, skjuten i huvudet, innebränd och få sin fru och sina döttrar våldtagna och brända levande.

Han är Sveriges mest utskällde journalist

Så grova hot har ingen förankring i svensk kultur, och hoten och de nedsättande omdömena säger naturligtvis mer om avsändarna än om Joakim Lamotte. I en perverterad medievärld är det avsevärt mer hedrande att bli utskälld än slickad medhårs. De nedsättande omdömena väcker stora förväntningar på Sveriges mest utskällde journalist. Vem är han?

Född 1978, uppvuxen i Lilla Edet norr om Göteborg, den lilla bruksorten som lever på sin pappersindustri. Gift och far till två döttrar. Han har pluggat på bland annat Journalisthögskolan och kört truck på pappersbruket i Lilla Edet. Så småningom lyckades han mirakulöst få redaktionen på SVT Uppdrag granskning intresserad av en reportageidé. Han får in en fot på SVT i Göteborg och har olika projektanställningar i tjugo år innan han fick nog och slutade.

De inblickar han bjuder läsarna på inifrån det ideologiskt illröda tv-huset är inte förvånande för oss som sedan många år följer deras produktioner. Ändå hickar jag till och tappar andan ibland när jag tar del av Lamottes avslöjanden. Exemplen på den politiska snedvridningen och den makalösa bristen på självreflexion hos de anställda, i synnerhet hos cheferna, är bara för mycket. Så avslöjande och så fruktansvärt pinsamma för dem som citeras. Hur är det möjligt att de inte skäms och skärper sig?

”Likriktningen var total”

På SVT arbetar Joakim Lamotte en hel del med barn- och ungdomsprogram. Han valsar runt mellan olika projektanställningar. Han bygger kontaktnät. Läsaren får på något sätt bilden av ett oförstört barn med rena sinnen och sitt förstånd i behåll, ett barn som med storögd förvåning betraktar en falsk, främmande värld.

”Det enda som kunde skava var att alla i min nya bekantskapskrets drog åt samma håll. Det var som att alla var stöpta i samma åsiktsmässiga form. Aldrig något som stack ut. Aldrig någon som vågade yttra en obekväm stavelse. Likriktningen var total.”

På redaktionerna var det värdegrund och inkludering genom kvotering som gällde. Två säsonger arbetar Lamotte med ett barn- och ungdomsprogram på SVT i Stockholm. Av femton barnreportrar har tio utländsk härkomst, vilket genererar irriterade mail och telefonsamtal från tittare. Vid den här tiden har ungefär 15 procent av befolkningen utländsk bakgrund. Om redaktionen skulle spegla befolkningen skulle alltså tre av de femton barnreportrarna ha utländsk bakgrund och övriga tolv vara svenskar.

”SD och andra rasister ska sätta i halsen”

Chefen för programmen är en kvinna i 60-årsåldern. När Joakim Lamotte frågar henne varför hon rekryterat så många med utländsk bakgrund får han det här svaret:

”Det är för att Sverigedemokrater och andra rasister ska sätta i halsen när de slår på tv:n och ser en massa mörka barn i rutan.”

Med andra ord uppenbart politiska motiv och uttryck för en privat agenda med hämndkaraktär hos en överordnad i public service som avlönas med skattepengar.

”Kollegerna är helt enkelt jävligt lata”

Ett nytt år och en ny arbetsplats på SVT. Ett samhällsprogram för barn och ungdomar igen. Redaktionen består förutom av Joakim Lamotte av två kvinnor och en man, samtliga med ursprung i Mellanöstern. Sinsemellan pratar de arabiska med varandra. Det är en uteslutnings- och härskarteknik. När Joakim Lamotte tröttnar och frågar om de inte kan tala svenska svarar en av kvinnorna:

”Det är bra för dig att lära dig hur det känns att inte förstå språket.”

Arbetet går trögt. Medan Lamotte spelar in och färdigställer reportage står de andra tre ute och röker på baksidan av tv-huset. Eller också sitter de och tittar på YouTube-klipp. De är helt enkelt ”jävligt lata”. Lamotte får göra deras jobb, hans tålamod börjar tryta, och han frågar kollegerna vad de har gjort tidigare.

Mannen, som har en bild av Che Guevara tatuerad på armen, är uttalad kommunist och har varit aktiv i Revolutionär Kommunistisk Ungdom. En av kvinnorna ägnar sig på fritiden åt asylaktivism. Barnreportrarna används som megafoner för att torgföra den vuxna personalens vänsterextrema åsikter, till exempel ”Odla ditt klasshat”. Mannen som bar en t-shirt med den devisen fick några år senare arbete som journalist på Sveriges radio.

”Här röstar vi rött, bara så att du vet”

Första jobbet på Sveriges radio. Joakim Lamotte sitter och skriver när en fackligt engagerad kollega kommer in och hälsar. Efter att de bytt några artighetsfraser säger hon:

”På det här stället röstar vi rött, bara så att du vet.”

Hon vänder på klacken och går. Det är första och sista gången Joakim Lamotte arbetar för Sveriges radio. Det är efter tjugo år i public service som han ska inleda sin verkliga karriär och arbeta på ett sätt som ingen annan vågar.

*I invandrartäta städer och förorter spred sig kravallerna och bilbränderna.*

Varför ställer unga män med invandrarbakgrund till med kravaller och eldar upp bilar i sina egna bostadsområden? Den frågan började tränga sig på för Joakim Lamotte och många andra. Denna måttlösa destruktivitet. Denna totala brist på respekt för andras egendom.

Lamotte startar en blogg, börjar skriva på Facebook och gör ett inlägg om Stockholmsförorten Husby som får ett enormt gensvar.

”För första gången insåg jag vilken sprängkraft en enskild person kunde få i sociala medier om man träffade rätt. På bara några dagar hade min blogg fler besökare än vad många av SVT:s program hade tittare. Onekligen fanns här något att utveckla, frågan var bara hur?”

När man skulle göra reportage på SVT skulle man först hitta en fotograf, boka utrustning och sedan få tag i en ledig bil. På Uppdrag granskning kunde det ta en vecka.

Men den största orsaken till Joakim Lamottes missnöje var den åsiktsmässiga begränsningen, ”åsiktspennalismen”, på SVT. Under den så kallade ”flyktingkrisen” 2015 hade den blivit extra tydlig:

”Det svepte just nu en våg över Sverige där det handlade om att posera så mycket som möjligt med slagord som solidaritet, medmänsklighet och antirasism. Alla som ens hostade något om de problem som uppstod när hundratusentals migranter skulle flytta in i Sverige blev brunsmetade och utställda vid närmsta skampåle.”

Joakim Lamotte fattar ett beslut. Han lämnar ”drömjobbet” på SVT och börjar skapa en ny sorts journalistik där han snabbt kan befinna sig i händelsernas centrum utan att boka bil och fotograf en vecka i förväg. Där han själv är mediet och det enda hjälpmedlet är en i-Phone. Hans livesändningar på nätet har fått enorma tittarsiffror.

Hans arbetssätt innebär stora risker, det vet han. Han har blivit utsatt för misshandel och otaliga mordhot, och han har fått sin utrustning stulen, mitt framför ögonen på polisen. Han hatas av de kriminella ungdomsgäng som han försöker prata med. Han är avskydd av journalistkolleger som föredrar det bekväma livet i SVT-huset, avlönade av svenska folkets skattepengar, och ondgör sig över att Joakim Lamotte får swishdonationer från frivilliga givare.

Ytterligare en faktor slår mig när jag ser tillbaka på mitt eget journalistiska liv sedan 1967: klassperspektivet. Stora delar av journalistkåren kommer från överklassen eller välbärgad övre medelklass. Hur proletära och vänstersinnade de än vill framställa sig som är många i grunden kälkborgare med småskurna, skitförnäma rynka-på-näsan-värderingar.

Majoriteten av svenska journalister bor på Södermalm i Stockholm och är utpräglade storstadsbor. Ofta hyser de ett illa dolt förakt för vanligt folk från landsbygden. Sådana som har kört truck i Lilla Edet, exempelvis.

Joakim Lamotte har otaliga gånger blivit kallad ”rasist”. Ett tillmäle som närmast är att betrakta som ett hedersomnämnande i dagens medieklimat.

Vad är det som driver honom? Som får honom att utsätta sig för riskerna och ge sig ut i de vrålande pöbelhoparna? Jag kan bara gissa: en vrede som handlar om att det ska vara någon dj-a ordning i det här landet.

Ett rättspatos.

En viljestyrka och tjurskallighet som driver honom som en obetvinglig aktersnurra i baken.

Han kommer aldrig att få Stora Journalistpriset. I dagens medieklimat är även det hedrande.

Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.

Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.

Gåvor ses som just gåvor och är benefika och helt frivilliga. De utgör inte ersättning för utfört arbete.