Svenskhet finns. Dess namn är Ragnar Fredriksson

Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.

OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86

Bankgiro 111-9072

Varmt tack för din gåva!

Har du någon gång frågat någon vad svenskhet är? Noterat att personen ifråga ofta får en irrande blick och har svårt att svara?

I mer än ett halvt sekel har vi matats med påståenden om att det inte finns någonting specifikt svenskt, att Sverige tillhör alla, det finns ingen svensk kultur, och att alla utlänningar som har flyttat hit (två miljoner sedan millennieskiftet) är precis lika svenska som vi som bor här sedan århundraden. I synnerhet om de har åkt tunnelbana.

Sådana vansinnigheter har representanter för samhällseliten ostraffat kunnat kläcka ur sig under lång tid.

*Torpet Kestina i Grangärde finnmark i södra Dalarna. Här levde Ragnar Fredriksson sitt liv ända till 2011.*

Vår hemhörighet och vår känsla för vårt fosterland har systematiskt undergrävts och förlöjligats av människor som inte vill oss väl.

Men svenskhet finns och lever mitt ibland oss. Vi ska slå vakt om den, hedra den och hålla den levande. I våra minnen finns en enorm kraft.

Vi som är födda på 1930-, -40- och -50-talen minns fortfarande ett annat Sverige än den nuvarande piratkopian. Vi minns hur det var att vara svensk utan att skämmas. Varför skulle vi skämmas? Vi var stolta över vårt arbete och över vårt land.

Men nya generationer föds och växer upp utan att ha en aning, och de har sällan lust att höra mormor eller farfar berätta hur det var i ett helt annorlunda Sverige, innan massinvandring, grov kriminalitet och könsförvirring slog sönder landet.

För alla dem, och för äldre som vill friska upp minnena kan jag tipsa om en verklig pärla: Nina Hedenius’ film ”Gubben i stugan” om Ragnar, pensionerad skogsarbetare i Grangärde bergslag i södra Dalarna. Filmen sändes första gången 1996 och fick 1,7 miljoner tittare vid premiären. Den är prisbelönad, finns permanent på SVT Play och är en av de mest sedda och efterfrågade filmerna någonsin.

Svenskhet finns. Dess namn är Ragnar Fredriksson

*Ragnar Fredriksson i sitt kök 1996, med vedspis och utan vatten och avlopp.*

Om du tvivlar på att svenskhet finns finner du den här. Dess namn är Ragnar Fredriksson (1919-2013), pensionerad skogsarbetare. Lyhört och varsamt följer Nina Hedenius honom med kameran under ett helt år. Det är en stilla, meditativ film utan talad monolog, dialog eller speakerröst. Bilderna får tala för sig själva. Kameran följer Ragnar i hans liv i ett torp i Dan Andersson-land i Grangärde finnmark i södra Dalarna. Filmens början och slut ramas in med bilder från trafikköernas och stressens Stockholm. Kontrasten kunde inte vara större.

Torpet heter Kestina, uppkallat efter Dan Anderssons faster Christina Andersdotter, som också var farmor till Ragnar. Hon och maken Karl-Ludvig Jansson – född 1838 och gruvarbetare från Grängesberg – hade 1877 kommit till Bränntjärnshöjden, som platsen hette på den tiden. De byggde sig en svenskstuga (en stuga med fönster och skorsten) och gav den gårdsnamnet Kestina.

*Författaren Dan Andersson (1888-1920).*

I en samling med Dan Anderssons dikter, ”En spelmans visor” som jag har i min ägo, har förordet skrivits av Nils Ferlin. De båda poeterna var i stort sett samtida. Dan Andersson levde från 1888 till sin för tidiga död, cyanväteförgiftad på ett hotell i Stockholm den 16 september 1920, Nils Ferlin levde 1898-1961. Men Ferlin kände inte till Dan Andersson förrän några år efter Anderssons död, när han motvilligt råkade höra en av finnmarkspoetens dikter. Vid en av återkommande lyrikaftnar – ganska framskriden, meddelar Ferlin – hör han dikten Vaggsången vid Kestina ur samlingen ”Svarta ballader” (1917).

Uppläsningen av en dikt skriven av en okänd död poet är ingenting som Ferlin vill lyssna på. Han vill gå på krogen med en god vän och svinga en bägare. Han går ut i hallen och hämtar överrocken – men skriver:

”De rader och strofer jag ej kunde undgå att höra hypnotiserade mej fullständigt: all ilska gick bort; Munken och alla restauranger i världen kom ljusår ifrån mej, försvann och existerade inte längre. Endast Vaggsången vid Kestina existerade.”

”Det var dylika ting som syner och drömmar – gåtfulla, hotande, skira som månstrålar och ogripbara för människohand – han skapade sina dikter och visor av.”

I stugan vid Kestina bodde Ragnar hela livet

Dan Andersson kände stugan väl och beskrev den så här:

”…ett rum och ett kök med öppen spis. Detta kök var mörkt som en källare och smalt som en svalgång; det tycktes ligga under jorden, och dörren in till rummet hade en hög tröskel och liknande en lucka i en ladugård, huggen av grova plankor och målad med tjära och rödfärg…”

1935 byggdes stugan vid Kestina om och fick bland annat en vindsvåning samt fasader av rödmålad brädpanel. När filmen spelades in 1996 var Ragnar Fredriksson 77 år, han hade bott i stugan i stort sett hela sitt liv och bodde kvar till maj 2011 när han ramlade och bröt bäckenbenet. Den 7 mars 2013 avled han, 93 år gammal.

Det var inget märkvärdigt med Ragnar. Han levde ett liv med enkel standard, som de flesta gjorde förr, i samklang med naturen, så som det har levts i generationer på den svenska landsbygden och så som hans föräldrar och farföräldrar levt före honom.

Torpet saknar vatten och avlopp. Ragnar hämtar vatten i hinkar från en kallkälla och värmer i vedspisens vattenreservoar. Han hugger sin ved och odlar sin potatis. När gräset ska slås görs det med en lie vars egg han först har slipat på en trampdriven slipsten. Allting får ta sin tid, han har inte bråttom.

Väggklockan på väggen markerar med sitt tickande tidens gång som den alltid har gjort, liksom de korta ljudinslagen när Ragnar lyssnar på väderleksrapporten eller ett sportreferat i radion. Vädret är viktigt för Ragnar, det styr hans liv i hög grad och avgör vad som är möjligt att uträtta just den dagen. Alla som bor på landsbygden kan känna igen sig. Sina väderobservationer plitar han ner med blyertspenna i en skrivbok. Han mäter snödjupet regelbundet och fortsätter med det trots att han de sista åren är nästan helt blind.

*Långt från närmaste granne. Långt från närmaste samhälle. Vintern är obeveklig.*

Vissa saker måste förstås skötas oberoende av vädret. Om isen har frusit till i brunnen måste den slås sönder innan det går att hinka upp vatten. Morgonens ärende på det murkna, minst sagt luftkonditionerade utedasset måste uträttas varje dag året runt, oavsett antal minusgrader och hur mycket vinden än blåser in mellan de halvruttna plankorna.

Väggklockans tickande och de korta radioinslagen är i stort sett de enda ljuden i Nina Hedenius’ film, utöver eldens sprakande i vedspisen och ljudet när Ragnar maler kaffebönor i kaffekvarnen på gammaldags vis. Han njuter av förmiddagskaffet som han har kokat på vedspisen. Det är dagens högtidsstund.

När han har avverkat dagens förrättning på utedasset tar han sig en tupplur på kökssoffan och snarkar lätt, medan elden i vedspisen falnar till glöd. Det är samma kökssoffa som han föddes på 1919, när torpet fortfarande ägdes av hans farmor och farfar.

*Efter morgonkaffet tar Ragnar en tupplur på kökssoffan där han föddes 1919.*

I övrigt hör vi naturljud; vinden i träden, snöns knarrande under Ragnars snöskor, vårens och sommarens fåglakör, från talgoxarnas första tsi-tsi-tu i mars till spillkråkans och gröngölingens sång och trumvirvlar när de hackar fram insekter i ihåliga träd, storspovens flöjtande och enkelbeckasinens spel. Vildgässen tjattrande sinsemellan i plogformade långfärdsgrupper.

Ragnar är noga med att hålla rent och fint omkring sig. När snön börjar smälta i vårsolen är det dags för vårstädning. Ragnar tar ut och skakar mattorna och dammsuger. Veden skräpar, men han sopar upp skräpet på en skyffel och kastar in det i vedspisen. Efter morgonens dassritual tvättar han händerna noga i ett rostfritt handfat.

På försommaren tar han sitt årsbad

På försommaren tar Ragnar sitt årsbad i badkaret som står ute under bar himmel. Han eldar i en pannmur och fyller badkaret med en lagom blandning av varmt och kallt vatten och ser till att tvålkoppen är på plats. Sakta nedsänker han sin kropp i badkaret, och sedan ligger han där under stjärnhimlen med fågelrop som enda ackompanjemang. Ett lyxbad så gott som något.

Ragnar har telefon, och det händer att någon ringer. Samtalet blir kort och handlar mest om vädret. Vad som händer i Grangärde och resten av världen håller han sig underrättad om via radion och tidningarna Dalabygden och Ludvika Tidning, som han prenumererar på. Någon tv-apparat har han inte.

*Genom radion fick Ragnar veta det han behövde veta om omvärlden.*

Med förstoringsglas och allt större möda försöker han tyda de tryckta bokstäverna. Vid 77 års ålder börjar han se allt sämre.

”Jag orkar bara korta stunder i taget med hjälp av förstoringsglas” berättar han.

Läsning har annars varit Ragnars största fritidssysselsättning.
Bäst tyckte han om arbetarförfattarna Jan Fridegård, (1897-1968), Ivar Lo Johansson (1901-1990) och Vilhelm Moberg (1898-1973).

De sista åren i sitt liv är han nästan helt blind och får hjälp av systersonen Dan att bära in vatten och ved. I en av filmens mest gripande scener ska Ragnar sy i en knapp som har lossnat. Han tar fram trådrullen och en nål. Han försöker och försöker sikta på att få tråden genom nålsögat. Men det går inte. Det är alldeles omöjligt. Vi är många som känner igen oss och känner frustrationen.

”Jag saknar ingenting”

Ragnar bor kvar på torpet Kestina och gifter sig aldrig.

Ur Dala-Demokraten:

”Det märkvärdiga med Ragnar är att han lever ett stillsamt, till synes händelselöst liv i takt med naturen och är nöjd med det.”

Händelselösheten är bara en illusion. Han lever med den dramatik som naturens växlingar ständigt bjuder på.

”Jag saknar ingenting och har aldrig haft någon längtan att se världen. Där är i alla fall bara elände.”

När han vill ha underhållning vevar han upp vevgrammofonen och tar fram en 78-varvsskiva, till exempel Sickla Hambo med bröderna Oscar och Ragnar Sundkvist.

Det är flera kilometer till närmaste granne och nästan två mil till affärer. Varubussen slutade åka runt i bygden 1971. Sedan dess får Ragnar hjälp att handla av sin syster i Grängesberg. Han har inga stora krav. Mest äter han pannkaka, fläsk eller falukorv och potatis. Potatisen odlar han själv, liksom morötter och grönkål.