Arkitektur, del 3: Hjärntvättade arkitekter ritar fula hus

Varför ritar arkitekter så fula hus att de inte ens själva vill bo i dem?
En orsak är att de under arkitektutbildningen utsätts för massiv hjärntvätt och kulturmarxistisk indoktrinering.

Vem som helst kan invända mot påståendet att arkitekter ritar fula hus med argumentet att skönheten ligger i betraktarens öga. Det är sant, men vad beror det på att arkitekter ser skönhet där människor i allmänhet ser kyla, fulhet och ett brutalt formspråk?

Varför är det så stora skillnader mellan arkitekters och andra människors syn på vad som är vackert respektive fult i enskilda hus och stadsbyggnad? Som om de tillhör olika världar?

Det enkla svaret är att arkitekterna som en följd av sin utbildning är ideologiskt förgiftade och inte förmår se något annat än sina egna, snävt definierade modernistiska ideal. De kostar till och med på sig att förakta den kärlek till traditionell byggnadskultur som omhuldas av majoriteten vanliga människor. De tycker att den är pinsam, trångsynt och ”bakåtsträvande”. Pöbeln anses helt enkelt för obildad för att förstå modernismens estetik.

 

Det höga röda huset på bilderna ovanför är ett exempel på dekonstruktivism, ett kulturmarxistiskt ideal som blev populärt i arkitektkåren på 1980-talet. Inspirationskällan bakom dekonstruktivismen är en av de senaste decenniernas mest inflytelserika kulturmarxister, den fransk-algeriske filosofen Jacques Derrida (1930-2004) och hans teori om dekonstruktion.

Dekonstruktion handlar om att bryta ner i mindre beståndsdelar och gällde i det Derrida sysslade med i första hand metafysik. Hur dekonstruktivismen, tillämpad inom filosofin, kom att bli ett nedbrytande element inom arkitekturen vet jag inte, men det är uppenbart att många arkitekter med stor entusiasm hänger sig åt att bryta sönder och förvränga harmoniska och symmetriska former tills man har nått målet och byggnaden inte längre liknar ett hus utan mer ett strandat rymdskepp, en uppocnedvänd potta, ett knippe spaghetti eller något annat märkligt, vars skönhetsvärde endast arkitekter förstår. Här är ett par exempel.

Hus ska enligt den dekonstruktivistiska sektläran inte vara harmoniska eller symmetriska och absolut inte ha något släktskap med traditionellt byggande.

Former ska brytas upp och brytas ner, väggarna ska luta eller bukta utåt eller inåt, och som kronan på verket ska ytbehandlingen förstärka effekten av oförutsägbarhet och kontrollerat kaos.

Här anar vi ett försenat, rasande pubertetsuppror som tar sig uttryck i att bryta sönder andra människors livsmiljöer, att krascha så mycket som möjligt av det andra tycker är vackert. Arkitekterna har skaffat sig exakt de verktyg de behöver för att få utlopp för sitt anala raseri och sin förstörelselusta, och resultaten påverkar gemene man i det offentliga rummet varje dag.

Från början användes dekonstruktivismen främst på uppseendeväckande offentliga byggnader som konstmuseer, konserthus, hotell, flygplatser, tågstationer med mera.

Det kubistiska verket här nedanför har byggts i flera omgångar. 1993 ritades det som brandstation av den turkiska arkitekten Zaha Hadid (1950-2016). Det var hennes första uppförda byggnad, och resultatet blev katastrofalt. Vitra brandstation hyllades av arkitekter när den byggdes men fungerade så dåligt att brandmännen var tvungna att lägga ner verksamheten och flytta ut från den dysfunktionella byggnaden.

Efter intensiv lobbying via internationella arkitekturtidskrifter, tävlingar och bomässor har dekonstruktivismen under 2010-talet dessvärre också börjat få inflytande på vanligt bostadsbyggande.

Det har resulterat i slumpmässigt placerade fönster, utspridda balkonger och omotiverade påhäng, i vissa fall även lutande väggar och andra egendomligheter.

Om det ärtgröna huset på bilden intill skriver föreningen Arkitekturupproret:

”Ännu ett skruvat leksakshus från Utopia. Deras affärsidé är att angripa den samtida arkitekturen för att vara fyrkantig, färglös och tråkig – vilket de har rätt i – och sedan sprida spektakulära renderingar i grälla färger och konstiga former som bot mot tristessen. Vilket blir som att försöka bota hosta med plutonium – eller kanske radium i det här fallet.”

Den som blir yr i huvudet, känner obehag och upplever sådana byggnader som konstiga, förvirrande eller hotfulla inbillar sig inte. Dekonstruktivismens uttalade syfte är just att bryta sönder och skapa obehag.

Den här irrläran faller alltså väl in i övrig kulturmarxism, som syftar till att bryta sönder samhället inifrån genom normkritik, poststrukturalism, identitetspolitik och andra former av hjärntvätt av människor. Och självklart ser vi dess avskräckande framfart även i Sverige, detta av politisk korrekthet svårt angripna land.

Utan att vi som representerar allmänheten har bett om det eller ens blivit tillfrågade förvandlas våra samhällen i en extrem riktning som ingriper i och påverkar allas våra liv varje dag.

Fören på en Atlantångare på drift? Eller en tekopp i megaformat? Nej, detta är resultatet av att arkitektbyrån White fritt fått hänge sig åt sina dekonstruktivistiska impulser när de fick uppdraget att rita Humanistiska Teatern i Uppsala. Byggnadens koniskt välvda fasad är gjord av lackerad bronsfärgad aluminiumplåt, med perforering utformad av konstnären Ann Lislegaard.

När juryn för Plåtpriset gav priset till upphovsmännen löd motiveringen:

”Plåtpriset 2018 tilldelas en byggnad vars fasad har givits ett mångfacetterat uttryck. Med ett framåtlutat och transparant yttre, tillåts visionen om det öppna och goda samtalet arbeta sig inifrån och ut.”

Flosklerna står som spön i backen. De kan inte ens stava till transparent.

Vad är förklaringen till att de här arkitektoniska övergreppen på människor, miljö och stadsbyggnadssammanhang får ske, inte bara en gång utan i stor skala?

För det första har vi kadrar av skatteavlönade statliga och kommunala tjänstemän som är duktiga på och ser det som sin livsuppgift att sätta sprätt på skattebetalarnas pengar, ju fler miljarder desto bättre.

För det andra har vi en arkitektkår som är att betrakta som en sekt med tvångsmässig kollektiv bekännelse till uniforma ideal: modernism, dekonstruktivism och kubism, och som tycker att det är viktigare att de får ha lekstuga vid ritbordet än att tillgodose människors behov av vacker, harmonisk och funktionell bebyggelse. Gert Wingårdh, 67, på bilden ovan är en av de ledande modernistiska smakprofeterna som ofta prisbelönas för sina frekventa ansträngningar att göra Sverige till ett fulare land och åsamka andra människor visuellt lidande med sina brutala, modernistiska skapelser.

I fem år har SVT kört serien ”Husdrömmar”, där familjer som ska bygga sitt drömhus filmas under resans gång. Pernilla Månsson Colt leder programserien, och arkitektexpert under alla fem åren och för en planerad sjätte säsong är – gissa! Just det. Det är Gert Wingårdh, år ut och år in. SVT har uppenbarligen inte tänkt tanken att bryta det wingårdhska åsiktsmonopolet och bjuda in någon annan arkitekt med en annan inriktning. Det är precis som om det inte existerar någon annan arkitekt i Sverige.

Sedan har vi alltför många politiker som bara jamsar med arkitekternas och tjänstemännens förslag utan att bilda sig en egen uppfattning och komma med saklig kritik. En byggnad som ”sticker ut” tjänstgör dessutom som ett minnesmärke över dem själva och deras gärning när de går mot nästa valnederlag.

Arkitekturteoretikern och matematikprofessorn Nikos A. Salingaros förklarar i en artikel som återges på föreningen Arkitekturupprorets hemsida hur en så uttalad förstörelselusta har kunnat nå internationell spridning och få status som den dominerande “samtida” arkitekturstilen:

”En liten grupp förespråkare på olika håll hyllar dekonstruktivistiska byggnader. Kunder vänder sig till dem för råd om vilka arkitekter som är inne. Media anlitar återkommande samma individer som arkitekturkritiker. De utgör även jurypaneler när arkitekturpriser ska delas ut.

De är alla “certifierade experter” som upprätthåller arkitekturtrender genom att [försöka] underminera vanligt folks uppfattning om vad som är verkligt och vettigt.

När de väl hamnat i rampljuset kommer de att kraftfullt attackera allt som hotar deras ideal, det vill säga traditionell arkitektur som inkluderar traditionella värderingar. Allt de personligen ogillar stämplar de som gammaldags, ointressant, bakåtsträvande, reaktionärt, farligt, fascistiskt och så vidare.”

Nästan vilken stil som helst kan enligt professor Salingaros få stor spridning när väl några få tongivande personer har anammat den. Gränslösa ambitioner, stort inflytande, gott om pengar, skråanda, arkitekter som binds samman av förpliktelser, lojaliteter, ömsesidig avsky och utbyte av tjänster, hot, överenskommelser och fördelar, ogenerad egen-PR och lönsamma uppdrag. Ingredienserna i soppan är många.

Så skapas oheliga allianser som hjälper en trend att hejas fram till priser och belöningar och spridas globalt.  Det kulturmarxistiska maskineriet smörjs på alla nivåer och gör allt som står i dess makt för att sprida det elakartade Jacques Derrida-viruset.

I min förra krönika om arkitektur redogjorde jag för en engelsk undersökning som visar vad vanliga människor vill ha av arkitektur och stadsbyggnad. Inte oväntat visar det sig att folk i allmänhet vill ha en klassisk gatustruktur där man lätt kan röra sig till fots, kombinerad med en högkvalitativ kollektivtrafik. Arkitekturen ska vara traditionell och anknyta till platsens unika identitet.

Hela 84 procent av de tillfrågade föredrar byggnader i traditionell stil, med traditionella former och material. Stödet för höga byggnader är minimalt – 83 procent motsätter sig höga hus. Bara 9 procent kan tänka sig att riva gamla historiska byggnader.

Hur stämmer det redovisade undersökningsresultatet överens med det utbud som arkitekterna levererar? Det stämmer inte alls. Arkitektkåren förefaller vara fullständigt ointresserad av vad allmänheten vill ha.

Man kan naturligtvis inte utesluta att det är en viss typ av människor som söker sig till arkitektutbildningen. Men även de som en gång steg över någon av arkitekthögskolornas tröskel som individualister stiger för det mesta ut över samma tröskel några år senare som en konform, likriktad massa med samma ideal som alla andra i kåren. Hjärntvättade till modernism.

Arkitekthögskolornas egen arkitektur spelar naturligtvis en väsentlig, nedbrytande roll i sammanhanget.

Vad beror det på? Enligt professor Nikos A. Salingaros går eleverna under arkitektutbildningen igenom en process där de hjärntvättas och lär sig att bortse från sina inneboende, mänskliga instrument som vi alla använder för att uppfatta verkligheten.

Hjärntvätten fjärmar studenterna från deras normala känslor och skiljer dem från de inneboende, fininställda instrumenten i deras kroppar. Enligt Nikos A. Salingaros är det enbart arkitekter som lär sig att bortse från de här inneboende, mänskliga perceptionsverktygen.

De två första åren får de blivande arkitekterna öva sig i att klippa och klistra i papper och kartong. Det kallas för ”kompositionsövningar”, men här sker också en psykologisk betingning. Så småningom är studentens hjärna inställd på att tro att abstrakta, tomma former och ytor – byggstenarna för mycket av modern arkitektur – utgör grunden för “bra” design.

Den abstraktion som studenterna ägnar sig åt utarmar hjärnan och omvandlar det som ska vara invärtes reaktioner till ett kyligt intellektualiserande. Det abstrakta tänkandet utplånar det normala sättet att uppfatta vad som är vackert och vad som är fult.

De som drillas vid de tre arkitekthögskolor som visas på bilderna här ovanför kan naturligtvis från första dagen i de här brutalt fula byggnaderna avläsa vilka skönhetsideal som kommer att förväntas av dem. Från ett tidigt stadium belönas abstraktion före känslor, och det handlar mindre om hur någonting upplevs men desto mer om hur det ser ut.

Tillvägagångssätt och metoder får till resultat att även de mest vanvettiga formgivningsidéer kan förklaras som “vackra”. Förmodligen är det därför som de enda som uppskattar brutalistiska byggnader är arkitekter som fått lära sig att betrakta dem som något upphöjt (högt över vanliga människors banala smak), något ”rent”.

Arkitektstudenterna tränas i att älska brutalismen. Samtidens arkitektur är besatt av “innovation” på ett sätt som är arrogant och vittnar om djupgående, inkrökt självupptagenhet. För den icke hjärntvättade allmänheten kan detta aggressiva nyskapande, denna hysteriska jakt på att sätta avtryck i samtiden, istället generera negativa känslor; oro, ångest, vantrivsel, estetiskt illamående och till och med psykosomatisk smärta.

Allting har en ände, och den pendel som nu i mer än 70 år har fastnat i brutal modernism, kommer att svänga mot ett människovänligt byggande enligt klassiska ideal och i traditionella former. Frågan är bara hur lång tid det ska ta innan arkitekterna loggar ut ur sin gruppegoism, slutar dunka varandra i ryggen för modernistiska egotrippar och inser att deras uppgift är att arbeta för människors behov av vackra hus och miljöer, inte mot dem.

Här är några bilder på nybyggda svenska hus som visar att det är fullt möjligt, bara viljan finns.

Arkitektur handlar inte bara om hur hus ser ut. Hus och miljöer formulerar värden och värderingar som vi alla utsätts för, registrerar, påverkas av och måste förhålla oss till. Ett fult, brutalt utformat bostadsområde har potential att framkalla en kollektiv depression hos de människor som bor där.

Arkitekterna är en av de yrkesgrupper som har mäktiga verktyg till sitt förfogande för att forma det samhälle som vi alla ska leva i. Oavsett om de själva anser sig ha goda intentioner så är det resultatet, utfallet, som räknas.

Tyvärr har arkitekterna själva valt att åsidosätta befolkningens behov och istället bli en av förtrupperna i de arméer av kulturmarxister som på alla nivåer monterar ner och bryter sönder det svenska samhället inifrån och fräter sönder det kitt av sammanhållna värden utan vilka inget land kan existera.

Det är illa nog, men många av dem är dessutom stolta över den förfulning av Sverige de åstadkommer och totalt oförstående inför kritiska synpunkter. För att punktera deras sektmässiga självgodhet krävs vassa nålar. I längden kan arkitekterna inte undkomma självrannsakan och självkritik.

Gert Wingårdh och alla andra modernister, kubister, dekonstruktivister och gert-wingårdh-wannabe’s: er storhetstid går mot sitt slut.

 

Tidigare artiklar:

Arkitektur, del 1: 

Kulturmarxisternas mord på våra städer

 

Arkitektur, del 2:

Arkitekterna ritar lådor – som de inte själva vill bo i

---

Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC- kod ELLFFESS
Varmt tack för din gåva!