I Allhelgonatid minns vi våra döda

Den tid när novembermörkret har kopplat ett grepp om oss är samtidigt en tid då vi minns våra döda. Vi tänker på dem som stått oss nära, och om vi har möjlighet smyckar vi deras gravar och tänder ljus som driver undan mörkret.

Det är en vacker sed, och vi ska värja den mot de kommersiella krafter som vill ersätta det här ögonblicket av andlighet, allvar och eftertanke med ytlighet och importerade seder som går ut på att klä ut sig och trycka i sig så mycket smågodis som möjligt.

Vi behöver detta enda tillfälle att besinna det faktum som vi ägnar årets övriga 364 dagar åt att fly från: vi är dödliga varelser. Just den här dagen minns jag min farmor.

Jag har inte möjlighet att ta mig till hennes grav, avståndet är för stort, men jag minns och tänker på henne. För mig är hon levande, som en av de personer som har betytt mest för mig i mitt liv. Hon föddes 1902, och i dag skulle hon ha fyllt 116 år. Så länge tror jag inte att hon hade velat leva. Hon levde i 80 år och gick bort en majdag 1983.

Vem var hon? Hon var en vanlig svensk kvinna. Hon var en av de miljoner arbetsmyror i myrstacken som byggde Sverige; flitig, strävsam, plikttrogen, lojal mot dem som styrde landet. Från hennes 30-årsdag 1932 och nästan hela hennes liv var det socialdemokraterna.

Hon var bara en tvärhand hög. Liten, seg och ettrig. Innan alla barnsängarna och själva livet slet på henne var hon mycket vacker. På ett ungdomsporträtt har hon en helt betagande skönhet. Det långa mörka håret lockar sig behagfullt, uppknutet med en stor vit  sidenbandsrosett. Vit krage på finklänningen, vackra allvarsamma ögon, som om de försöker se in i det liv som väntar henne.

Just den bilden har jag inte i min ägo. Men jag har konfirmationsbilden, som är tagen något år tidigare, 1917.

Farmor kom från en bra familj där arbetarklassens ideal följdes till punkt och pricka; ordning och reda, rent och snyggt, göra rätt för sig. Fadern var snickare, modern hemmafru med de fem barnen. Föräldrarna var varmt troende, och den tron bar farmor med sig hela livet.

Att få studera fanns över huvud taget inte på kartan i den samhällsklass som farmor tillhörde. Efter konfirmationen betraktades man som vuxen och skulle arbeta och försörja sig själv. Farmor hade tränat på att hjälpa till med de fyra småsyskonen, och efter konfirmationen börjar hon arbeta som barnjungfru i en fin familj i Bollnäs.

Familjen hette Hermansson, och min 15-åriga farmor tar hand om den lille sonen Carl Henrik, som föds i december 1917. Av en slump det år då bolsjevikerna genom en statskupp skulle ta makten och genomföra en kommunistisk revolution i Ryssland. Om detta visste farmor intet. Föga anade hon att den rare lille gosse som hon bytte blöjor på skulle bli en Moskvatrogen stalinist och från 1941 anställd som propagandachef i Sveriges Kommunistiska Parti, senare partiledare för Vänsterpartiet Kommunisterna.

”Det är märkligt att så få har genomskådat Hermansson som den homo sovieticus han var: tänkte en sak, sa en annan och gjorde en tredje” skriver Kjell Albin Abrahamson i boken ”Låt mig få städa klart” om den svenska kommunismen.

”Han var en politiker som hade fel om nästan allt, som ständigt gjorde misstag och felbedömningar och använde sin begåvning till tvärsäkra försvar av det oförsvarliga.” 

När farmor är 17 år träffar hon den man som ska bli hennes make och min farfar. Det är ett möte som bryter tvärs igenom klass- och andra gränser. Farmor är en typisk familjeflicka, väluppfostrad, sedesam och ordentlig.

Farfar är barnhemsbarnet som förlorade sin mor när han var tre år gammal och växte upp på fattighuset. Alla varningsklockor ringer för farmors gudfruktiga föräldrar.

Farmor avgår med segern i kampen om att få gifta sig med den man hon älskar. Hennes och farfars kärlek är så stark, den ska bära dem genom hela livet, genom fattigdom, genom ett barns död, genom slit och umbäranden. Farmors seger berodde helt enkelt på att hon var gravid. Då måste man gifta sig, så var det bara.

Farmor och farfar skrider till altaret i Bollnäs kyrka i juni 1922. Farmor är 19 år. Hon och farfar ska komma att leva tillsammans i femtiotvå år, ända tills döden skiljer dem åt när farfar dör 1974.

Farmor föder sex barn på tio år. Ett av dem dör i späd ålder, fem lever till vuxen ålder.

1936 köper farmor och farfar ett rött hus i utkanten av Bollnäs. Det är ett stort kliv för en arbetarfamilj. Det är utedass som man måste gå till även när det är 30 grader kallt, och vattnet måste hinkas upp ur brunnen och bäras in i huset. Men det är deras, och det har en trädgård. I trädgården får farmor användning för sina gröna fingrar. Allt som växer tas tillvara i hushållet.

Huset blir centralpunkten för farmors och farfars barn och deras familjer även när de är vuxna. Här samlas alla när någon i familjen fyller år, och här tränger alla ihop sig på semestrarna. Farmor står hela tiden i köket och skalar potatis, lagar mat och diskar. Hon knotar aldrig.

Farfar drar sig stilla tillbaka från barnstojet ut till ”boden”, ett litet uthus där han läser Ljusnan och tar sig en tupplur, och – i sanningens namn – också en och annan styrketår. Ingen fick störa farfar i boden. Farmor vilade aldrig.

Hon hade gått sex år i folkskola. Det var hela hennes utbildning. För henne var det självklart att hon skulle vara hemma och vara maka och mor. Jag bodde mycket hos farmor och farfar när jag var barn, och jag bombarderade ständigt farmor med tusen frågor, i synnerhet när vi gick till bondgården i närheten för att köpa mjölk.

Hon måste ha varit trött ibland. Hon var bara 42 år när jag föddes som första barnbarnet, och hennes yngsta barn var 14 år. Farmor var kärv men aldrig otålig eller ovänlig mot den frågvisa ungen.

”Du är så vetgirig du, Julia” sa hon.

Och så smattrade hon på med sina klackar mot marken. Hon lärde sig aldrig cykla, och bil var en lyx som hon och farfar aldrig unnade sig. När man skulle någonstans så gick man till fots.

Högtidsstunderna i farmors liv var syjuntan. Det var helig kvinnotid, fridlyst från män och barn. Då samlades traktens kvinnor hemma hos varandra, handarbetade, drack kaffe med sju sorters kakor och pratade. Farmor var skicklig, hon virkade de skiraste spetsar med den allra tunnaste och finaste virknålen, nästan lika tunn som en synål.

Jag har den där virknålen i min ägo, farmors magiska verktyg med träskaft. Jag har många gånger tänkt att jag ska rama in den. Och jag har kvar farmors studentgåva till mig: lakan och örngott som hon sytt och prytt med de vackraste spetsar i rosenmönster. Jag har också hennes fästmansgåva till farfar: ett örngott med hans namn konstfärdigt broderat i plattsöm och vackra blomstermotiv i hålsöm. I dem och några andra ärvda saker lever farmor kvar i mitt liv.

Ibland fick jag följa med farmor till syjuntan trots barnförbudet, och jag minns vilket intryck den där kvinnogemenskapen gjorde på mig. Alla kvinnorna var finklädda, och kaffet dracks ur de tunnaste, finaste kaffekopparna. Det var verkligen en känsla av helig högtid, en fredad oas från allt arbete som hörde till vardagen.

1979 kunde inte farmor bo kvar i det röda huset längre. Hon hade varit änka i fem år, och det tunga arbetet med skötseln av hus och trädgård orkade hon inte längre med. Hon var 77 år.

Den sista bilden på henne utanför det hus hon strax ska lämna gör mig lika berörd varje gång jag ser den. Hon har slippers på fötterna och pälsmössa på huvudet. Det är november, och hon tar adjö av  sin trädgård och huset som varit hennes hem i fyrtiotre år. Pappa hämtar henne och tar bilden.

Huset hade sålts, och farmor flyttade till lägenhet. Efter flytten liksom slocknade farmor.

Här är farmor bara en liten skruffla, och något år senare är hon död. Men för mig är hon inte det. Det märkliga är att ju äldre man blir, desto mer lever man i sina minnen. Och där umgås man nästan lika mycket med de människor som har levt och stått en nära som med dem man har omkring sig i nuet. Så länge som en människa lever i någons minne är hon inte död.

Jag tänder ett ljus för min farmor och lyssnar på hennes favoritlåt, Lyckobringaren med Calle Jularbo. Farfar brukade spela den på dragspel medan farmor virvlade runt i det lilla köket när det var fest och hennes bröder och deras fruar kom och dansade vals, schottis och hambo så att linoleumgolvet ångade.

Det var länge sedan. Nästan 70 år sedan.
Nej, det var ju i går.