I Allhelgonatid minns vi våra döda

Den tid när novembermörkret har kopplat ett grepp om oss är samtidigt en tid då vi minns våra döda. Vi tänker på dem som stått oss nära, och om vi har möjlighet smyckar vi deras gravar och tänder ljus som driver undan mörkret.

Det är en vacker sed, och vi ska värja den mot de kommersiella krafter som vill ersätta det här ögonblicket av andlighet, allvar och eftertanke med ytlighet och importerade seder som går ut på att klä ut sig och trycka i sig så mycket smågodis som möjligt.

Vi behöver detta enda tillfälle att besinna det faktum som vi ägnar årets övriga 364 dagar åt att fly från: vi är dödliga varelser. Just den här dagen minns jag min farmor.

Den allvarsamma flickan i mitten med vit brodyrkrage är min farmor. Bilden är från ett skolfoto taget 1910, och hon är sju år gammal.

Jag har inte möjlighet att ta mig till hennes grav, avståndet är för stort, men jag minns och tänker på henne. För mig är hon levande, som en av de personer som har betytt mest för mig i mitt liv. Hon föddes 1902, och i dag skulle hon ha fyllt 116 år. Så länge tror jag inte att hon hade velat leva. Hon levde i 80 år och gick bort en majdag 1983.

Farmor var äldst av fem syskon och den givna, omhändertagande storasystern. Här med en yngre bror.

Vem var hon? Hon var en vanlig svensk kvinna. Hon var en av de miljoner arbetsmyror i myrstacken som byggde Sverige; flitig, strävsam, plikttrogen, lojal mot dem som styrde landet. Från hennes 30-årsdag 1932 och nästan hela hennes liv var det socialdemokraterna.

Hon var bara en tvärhand hög. Liten, seg och ettrig. Innan alla barnsängarna och själva livet slet på henne var hon mycket vacker. På ett ungdomsporträtt har hon en helt betagande skönhet. Det långa mörka håret lockar sig behagfullt, uppknutet med en stor vit  sidenbandsrosett. Vit krage på finklänningen, vackra allvarsamma ögon, som om de försöker se in i det liv som väntar henne.

Just den bilden har jag inte i min ägo. Men jag har konfirmationsbilden, som är tagen något år tidigare, 1917.

Farmor som konfirmand i Bollnäs kyrka den 2 juni 2017.

Farmor kom från en bra familj där arbetarklassens ideal följdes till punkt och pricka; ordning och reda, rent och snyggt, göra rätt för sig. Fadern var snickare, modern hemmafru med de fem barnen. Föräldrarna var varmt troende, och den tron bar farmor med sig hela livet.

Farmors familj, där hon var äldst av fem barn. Hon står längst bak till vänster.

Att få studera fanns över huvud taget inte på kartan i den samhällsklass som farmor tillhörde. Efter konfirmationen betraktades man som vuxen och skulle arbeta och försörja sig själv. Farmor hade tränat på att hjälpa till med de fyra småsyskonen, och efter konfirmationen börjar hon arbeta som barnjungfru i en fin familj i Bollnäs.

Familjen hette Hermansson, och min 15-åriga farmor tar hand om den lille sonen Carl Henrik, som föds i december 1917. Av en slump det år då bolsjevikerna genom en statskupp skulle ta makten och genomföra en kommunistisk revolution i Ryssland. Om detta visste farmor intet. Föga anade hon att den rare lille gosse som hon bytte blöjor på skulle bli en Moskvatrogen stalinist och från 1941 anställd som propagandachef i Sveriges Kommunistiska Parti, senare partiledare för Vänsterpartiet Kommunisterna.

Carl Henrik Hermansson (1917-2016), partiledare för Vänsterpartiet Kommunisterna 1964-1975.

”Det är märkligt att så få har genomskådat Hermansson som den homo sovieticus han var: tänkte en sak, sa en annan och gjorde en tredje” skriver Kjell Albin Abrahamson i boken ”Låt mig få städa klart” om den svenska kommunismen.

”Han var en politiker som hade fel om nästan allt, som ständigt gjorde misstag och felbedömningar och använde sin begåvning till tvärsäkra försvar av det oförsvarliga.” 

När farmor är 17 år träffar hon den man som ska bli hennes make och min farfar. Det är ett möte som bryter tvärs igenom klass- och andra gränser. Farmor är en typisk familjeflicka, väluppfostrad, sedesam och ordentlig.

Farfar är barnhemsbarnet som förlorade sin mor när han var tre år gammal och växte upp på fattighuset. Alla varningsklockor ringer för farmors gudfruktiga föräldrar.

Min farmors familj i vuxen ålder. Farmor längst fram till vänster. 

Farmor avgår med segern i kampen om att få gifta sig med den man hon älskar. Hennes och farfars kärlek är så stark, den ska bära dem genom hela livet, genom fattigdom, genom ett barns död, genom slit och umbäranden. Farmors seger berodde helt enkelt på att hon var gravid. Då måste man gifta sig, så var det bara.

Farmor och farfar gifter sig 1922 i Bollnäs kyrka.

Farmor och farfar skrider till altaret i Bollnäs kyrka i juni 1922. Farmor är 19 år. Hon och farfar ska komma att leva tillsammans i femtiotvå år, ända tills döden skiljer dem åt när farfar dör 1974.

Farmor och farfar med sina fem barn. Min pappa står längst bak.

Farmor föder sex barn på tio år. Ett av dem dör i späd ålder, fem lever till vuxen ålder.

1936 köper farmor och farfar ett rött hus i utkanten av Bollnäs. Det är ett stort kliv för en arbetarfamilj. Det är utedass som man måste gå till även när det är 30 grader kallt, och vattnet måste hinkas upp ur brunnen och bäras in i huset. Men det är deras, och det har en trädgård. I trädgården får farmor användning för sina gröna fingrar. Allt som växer tas tillvara i hushållet.

Huset som farmor och farfar köpte 1936.

Huset blir centralpunkten för farmors och farfars barn och deras familjer även när de är vuxna. Här samlas alla när någon i familjen fyller år, och här tränger alla ihop sig på semestrarna. Farmor står hela tiden i köket och skalar potatis, lagar mat och diskar. Hon knotar aldrig.

Farfar drar sig stilla tillbaka från barnstojet ut till ”boden”, ett litet uthus där han läser Ljusnan och tar sig en tupplur, och – i sanningens namn – också en och annan styrketår. Ingen fick störa farfar i boden. Farmor vilade aldrig.

Hon hade gått sex år i folkskola. Det var hela hennes utbildning. För henne var det självklart att hon skulle vara hemma och vara maka och mor. Jag bodde mycket hos farmor och farfar när jag var barn, och jag bombarderade ständigt farmor med tusen frågor, i synnerhet när vi gick till bondgården i närheten för att köpa mjölk.

Hon måste ha varit trött ibland. Hon var bara 42 år när jag föddes som första barnbarnet, och hennes yngsta barn var 14 år. Farmor var kärv men aldrig otålig eller ovänlig mot den frågvisa ungen.

”Du är så vetgirig du, Julia” sa hon.

Och så smattrade hon på med sina klackar mot marken. Hon lärde sig aldrig cykla, och bil var en lyx som hon och farfar aldrig unnade sig. När man skulle någonstans så gick man till fots.

Högtidsstunderna i farmors liv var syjuntan. Det var helig kvinnotid, fridlyst från män och barn. Då samlades traktens kvinnor hemma hos varandra, handarbetade, drack kaffe med sju sorters kakor och pratade. Farmor var skicklig, hon virkade de skiraste spetsar med den allra tunnaste och finaste virknålen, nästan lika tunn som en synål.

Jag har den där virknålen i min ägo, farmors magiska verktyg med träskaft. Jag har många gånger tänkt att jag ska rama in den. Och jag har kvar farmors studentgåva till mig: lakan och örngott som hon sytt och prytt med de vackraste spetsar i rosenmönster. Jag har också hennes fästmansgåva till farfar: ett örngott med hans namn konstfärdigt broderat i plattsöm och vackra blomstermotiv i hålsöm. I dem och några andra ärvda saker lever farmor kvar i mitt liv.

Ibland fick jag följa med farmor till syjuntan trots barnförbudet, och jag minns vilket intryck den där kvinnogemenskapen gjorde på mig. Alla kvinnorna var finklädda, och kaffet dracks ur de tunnaste, finaste kaffekopparna. Det var verkligen en känsla av helig högtid, en fredad oas från allt arbete som hörde till vardagen.

Farmor och farfar och deras fem barn i vuxen ålder 1944. Min pappa längst till vänster.
Farmor hade gröna fingrar. Krukväxterna stod svalt i salen.

1979 kunde inte farmor bo kvar i det röda huset längre. Hon hade varit änka i fem år, och det tunga arbetet med skötseln av hus och trädgård orkade hon inte längre med. Hon var 77 år.

Den sista bilden på henne utanför det hus hon strax ska lämna gör mig lika berörd varje gång jag ser den. Hon har slippers på fötterna och pälsmössa på huvudet. Det är november, och hon tar adjö av  sin trädgård och huset som varit hennes hem i fyrtiotre år. Pappa hämtar henne och tar bilden.

Sista bilden på farmor när hon flyttar från huset där hon bott i 43 år. November 1979.

Huset hade sålts, och farmor flyttade till lägenhet. Efter flytten liksom slocknade farmor.

I lägenheten som farmor flyttade till 1979 var väggen tapetserad med en hemsk fototapet. Den gick det inte att göra någonting åt, för det var en hyreslägenhet.
I köket var tapeten nästan lika gräslig. Men farmor klagade inte.

Här är farmor bara en liten skruffla, och något år senare är hon död. Men för mig är hon inte det. Det märkliga är att ju äldre man blir, desto mer lever man i sina minnen. Och där umgås man nästan lika mycket med de människor som har levt och stått en nära som med dem man har omkring sig i nuet. Så länge som en människa lever i någons minne är hon inte död.

Farmors föräldrahem i Björktjära, Bollnäs, rivs 1986, tre år efter hennes död.

Jag tänder ett ljus för min farmor och lyssnar på hennes favoritlåt, Lyckobringaren med Calle Jularbo. Farfar brukade spela den på dragspel medan farmor virvlade runt i det lilla köket när det var fest och hennes bröder och deras fruar kom och dansade vals, schottis och hambo så att linoleumgolvet ångade.

Det var länge sedan. Nästan 70 år sedan.
Nej, det var ju i går.

 

 

 

 

7 reaktioner till “I Allhelgonatid minns vi våra döda

  1. En finstämd liten berättelse.
    Men jag tror det gått lite inflation i årtalet under den första bilden, jag misstänker att skolfotot var taget 1910 och inte 2010.

    Gilla

  2. Tack Julia, jag blev djupt berörd av din berättelse!
    Känner igen så mycket, min farfar spelade dragspel och jag försöker det så smått. Farmor var den som tröstade oss och som jag fick sitta i knät på när vi förlorade vår mamma i en bilolycka när jag var 4½ år. Hon tröstade pappa och oss så gott det gick.

    Pappa blev ensam med fyra små barn, 3, 4½, 6 och 9 år gamla. Farmor hette Sofia. Till hennes ära döpte vi vår flicka till det namnet. Jag minns min farmor som den snällaste människan i min barndom. Jag glömmer henne aldrig!

    Hennes grav finns tyvärr inte kvar, men jag var på platsen förra veckan och stod en stund och mindes min underbara farmor.

    Gilla

  3. Så fint, så varmt och så igenkännande. Förutom små detaljer kunde jag lägga karbonpapper på denna berättelse och min egen mormor.
    Jag är glad och tacksam att jag har nära till hennes grav, alla dagar och inte minst en dag som denna. I minnet och vardagen är hon alltid lika närvarande och levande.
    Tack Julia!

    Gilla

  4. Tack. Väldigt vackert, blir nästan tårögd. Tänker kyrkogården i Södertälje och hustruns familjegrav, vägrar att åka dit. Den har förändrats till något jag inte gillar.

    Jag älskar att gå och titta på gravar i en skärgårdskyrkogård eller gamla kyrkogården i Malmö. Det säger något om vår kultur med alla fina titlar.

    Min mor ligger effektivt begravd på svenskt vis i minneslunden Södertälje kyrkogård. Farsan ligger i minneslunden Tveta kyrka i Södertälje med utsikt över sjön. Vackert åtminstone. Men dom ville ha det så, ingen ska behöva titta till en grav. Det är att ta bort något fint från dom som blir kvar. Men effektiviteten kommer att ta bort kyrkogårdarna för svenskar. Invandrarna håller på sin kultur och tradition. Och dom får göra det.

    Nu är det bara att vänta på frystorkning av liken så att det bara blir lite pulver kvar som jordförbättring. Effektivt ska det vara för svenskarna, utan känslor. Förutom när det är politiker eller kungliga och kändisar. Sådana vill överheten komma ihåg. Andersson och Pettersson är bara förbrukning.

    Det förvånar mig lite att man inte blir ett par liter biodiesel när man dör. Det vågar nog inte våra styrande föreslå även fast dom vill.

    Jag skulle vilja ha ett samhälle för svenskarna och svenska barn som framtiden. Ett lugnare miljövänligt samhälle, där familjen inte behöver två bilar och där inte sossarnas arbetslinje gäller. Utan ett samhälle för människan där man kan leva gott utan att människor går in i väggen.
    Tack en gång till, Julia.

    Gilla

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton så bidrar du till bloggens kvalitet.

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s