Arkitektur, del 2: Arkitekterna ritar lådor – som de inte själva vill bo i

Hur vill du bo? Och hur bor du?
Skillnaden mellan dröm och verklighet är stor för de flesta av oss. Och skillnaden mellan arkitekternas modernistiska lådor och det vanliga bostadskonsumenter vill ha är ofta himmelsvid.

Detta är den andra artikeln av tre om arkitektur.

Arkitektkåren ritar fyrkantiga lådor åt andra – men väljer att själva bo i gamla klassiska hus. I det här blogginlägget kan du se prov på den speciella dubbelmoral som frodas bland arkitekterna. I den stora grupp hycklare i samhället som säger en sak och gör det motsatta intar arkitektkåren en framskjuten plats.

Bilderna kommer från föreningen Arkitekturupprorets hemsida.

Fulhetsrekord? En hög med staplade baracker mitt i den idyll arkitekten själv växte upp i.

Upphovsmannen till den groteska lådstapeln har sett till att utplåna oersättliga kulturvärden. Han har ansökt om att få riva ännu fler omtyckta gamla byggnader. Själv bor han i en anrik drömvilla från förra sekelskiftet som ligger på hans privata ö på landets mest exklusiva adress.

När man river, förstör och förfular det som andra uppskattar så är det kanske klokast att dra sig undan på sin egen lilla ö.

80 procent av arkitekterna bor i klassiska hus som är byggda före 1920. Det visar en undersökning gjord av branschorganisationen Sveriges Arkitekter.

”Hyckleriet visar sig stämma med råge när man googlar lite på de individer som tar sig friheten att förstöra och förfula landets finaste utsikter. När de är klara med sin modernistiska brutalisering av det offentliga rummet kan de dra sig tillbaka i exklusiva paradvåningar och mysiga förortsvillor. Att leva som man lär är definitivt inte något som kännetecknar de arkitekter och byggherrar som har monopol på att diktera hur vår samtid och framtid ska utformas” skriver föreningen Arkitekturupproret på sin hemsida.

Så här borde alla arkitekter vilja bo enligt sina egna modernistiska ideal – i en skokartong på styltor. Men det vill de inte.

Arkitekter beter sig som en sekt. De tänker likadant, klär sig likadant (slafsigt), bekänner sig till samma modernistiska ideal, dyrkar Le Corbusier som sektledare och husgud och älskar att rita lådor som andra ska bo i. Själva föredrar de att bo i gamla klassiska hus i pittoreska kvarter. Den här maligna svarta bölden, inklämd bland anrika gamla hus i Göteborg, kan ge vem som helst skrämselhicka.

Ett praktexempel på monstruös arkitektur som vittnar om djupgående hjärntvätt och själslig nöd hos den ansvarige arkitekten. 
När arkitekten har slitit hela dagen med att rita svarta bölder och förfula miljön för andra människor känns det härligt att få dra sig tillbaka till den här lilla pittoreska villan och pusta ut.

En strandad Finlandsfärja i Uppsala?
”Segerstedthuset” röstades 2016 fram av Arkitekturupprorets medlemmar som årets fulaste byggnad och mottagare av Kasper Kalkon-priset, med motiveringen att det liknar en korsning mellan en Finlandsfärja och en tjock-tv som brutalt förfular Uppsala.

Det måste ligga oerhörda ansträngningar bakom att åstadkomma något så vedervärdigt fult.

En av de huvudansvariga för Finlandsfärjan drar sig själv tillbaka till ett av Köpenhamns finare områden och en ståndsmässig bostad byggd i klassisk engelsk stil.

Så här bor vinnaren av Kasper Kalkon-priset 2016. Huset är byggt i klassisk engelsk stil och ligger i ett av Köpenhamns finare områden.

Ibland vill arkitekter skoja till det lite. Liksom för att visa hur skojfriska och odogmatiska de är innerst inne, fast de släpar omkring på oket av sin modernistiska sektbekännelse som får dem att rita dystra, människofientliga lådor. Då kan de till exempel få för sig att pigga upp några sterilvita förvaringslådor med assymetriskt påhängda, neonfärgade balkonger i plast. Käckt och radikalt!

Kanske drabbades arkitekten som ritade de vita lådorna nedan av eftertankens kranka blekhet? Kanske tyckte han själv att det han ritat ser för jävligt ut och bestämde sig för en desperat uppiffningsåtgärd.

Neonfärgade plastbalkonger på vita förvaringslådor är en sista desperat åtgärdEfter allt slit och släp i plastbalkongbranschen tar sig arkitekten hem till villan i amerikansk 1950-talsstil som ligger inbäddad i grönskan.
Här i förortsidyllen tvingas en stackars modernist leva medan han sliter med att gödsla landet med fruktansvärt ful lådbebyggelse.

All erfarenhet och tillgängliga fakta visar att människor vill ha trivsamma, traditionella stadsmiljöer och mår bra av kulturvärdet i en bebyggelse som har fått växa fram organiskt under lång tid.

Torget i Trosa. Sådana här vackra, gamla miljöer uppskattas av de flesta människor.

Folk i allmänhet vill bland annat ha en klassisk gatustruktur där man lätt kan röra sig till fots, kombinerad med en högkvalitativ kollektivtrafik. Arkitekturen ska vara traditionell och anknyta till platsens unika identitet.

Det visar en rapport som det brittiska forskningsinstitutet Create Streets har gjort tillsammans med Prince’s Foundation For Building Community. Rapportens titel är Housing Communities: What People Want.

Stora gatan i Sigtuna.

Hela 84 procent av de tillfrågade föredrar byggnader i traditionell stil, med traditionella former och material. Stödet för höga byggnader är minimalt – hela 83 procent motsätter sig höga hus. Och det är inte enbart höga byggnader som möter motstånd, utan även stora eller storskaliga byggnader generellt.

Bara 9 procent kan tänka sig att riva gamla historiska byggnader. Man föredrar alltså att bevara det som finns och bygga vidare utifrån de förutsättningarna, hellre än att riva befintliga byggnader som ofta har en stor betydelse för områdets karaktär.

När Stockholms city revs på 1950-70-talen togs inga som helst hänsyn till oskattbara kulturvärden.

Rapporten visar att det inte är förtätning i sig som skapar motstånd mot ny bebyggelse, utan det är snarare den bristfälliga arkitektoniska designen, stadsplaneringen och utformningen av det offentliga rummet som är problemet. Rapportförfattarna säger själva att resultatet är anmärkningsvärt tydligt. Människor vill se klassiska gator och kvarter med byggnader i traditionell stil.

Platsen man är på ska kännas speciell, och de tillfrågade uttrycker en önskan om större respekt för historiska former, stilar och material. Modernismens formspråk är alltså lika illa omtyckt som estetisk yttring som den är som stadsplaneringsideal.

Julmarknad i Gamla Linköping.

På vilket sätt tillgodoser det nybrutala huset på bilden nedan vanliga människors önskemål om traditionell stil, med traditionella former och material?

Det här huset i Örgryte vann Kaspel Salin-priset 2016, utdelat av Sveriges Arkitekter.
Den ansvarige arkitekten Johannes Norlander föredrar emellertid att själv bo i ett gammalt klassiskt hus i en traditionell miljö.
Tingshuset i Örnsköldsvik, ritat av Gert Wingårdh.

Det här är ett hus som ensamt – även om det inte fanns mängder av andra avskräckande exempel – visar att det är dags att stänga lekstugan för modernistiskt hjärntvättade arkitekter och kasta bort nyckeln. Deras lek med klossar kostar miljarder i skattepengar.

Att man fick bygga ovanpå en redan k-märkt byggnad är anmärkningsvärt i sig, även om den brutalistiska klumpen det handlar om i just det här fallet inte kunde bli mycket fulare än den redan var. På håll ser det mest ut som en stapel med byggklossar för de yngsta.

De grälla färgerna var ett önskemål från beställaren för att matcha hans samling med Bengt Lindström-tavlor.

För att kunna uppföra ännu en brutal låda lät Gert Wingårdh riva det här vackra gamla huset i Göteborg. Istället fick göteborgarna en typisk wingårdhskt brutal låda.

Hur bor då mannen bakom lådhusen, Sveriges mest kända arkitekt, som säger att han vill riva alla hus som är äldre än 15 år? Han bor förstås i ett ståtligt stenhus som är över 100 år gammalt, och han drar sig gärna tillbaka till en idyllisk liten gård på landet som är byggd på 1600-talet.

Så här idylliskt är det lantställe där Sveriges kändisarkitekt nummer 1, Gert Wingård, pustar ut mellan låduppdragen. Det är han som ses som auktoritet och anlitas som Superarkitekt i SVT:s programserier om husbyggnad.

Ett nybyggt och prisbelönat bostadskomplex med fasader av plast! Den här modernistiska mardrömmen har fått ta emot några av de finaste svenska arkitekturpriserna som klubben för inbördes beundran kan hitta på – en sektliknande sammanslutning av modernistiska arkitekter och byggfirmor i ohelig allians.

Arkitekten bakom det plastinklädda lådbygget gömmer sig själv bakom solida stenväggar i sin över hundra år gamla våning.

Modernism är något man utsätter andra för, och man står absolut inte ut med att bo i den stilen själv.

En känd modernist-arkitekt som har jobbat länge med att förfula och brutalisera runtom i hela Sverige, bor i ett av husen på bilden nedan. Gissa vilket hus han bor i och vilka hus han har ritat.

Vilket hus bor arkitekten i, och vilka har han ritat?

Mer dubbelmoral.

På Stockholms finaste gatuadress bor en verkställande direktör i ett byggföretag. Direktörens företag har en hemsida som visar deras byggprojekt. Hans verksamhet gör Sverige lite fulare för varje dag. Gissa om det är huset till vänster eller till höger som direktören bor i.

 

Vilket hus bor byggdirektören i och vilket har han låtit smälla upp för andra att bo i?

Sundbyberg är Sveriges minsta och mest tättbefolkade kommun. Nya bostäder smälls upp i rasande fart och är bland de fulaste byggnader som har setts i landet.

Regina Kevius.

Kommunens stadsbyggnadschef Regina Kevius svarade i en intervju i Dagens Nyheter på frågan om vad som är det roligaste med att arbeta inom det offentliga och med planering:

“Att få fundera på vad som gör människor glada och bygga nya stadsdelar utifrån människors behov och önskemål” svarade hon.

Blir människor glada av de här husen, där arkitekten verkar ha löst modernismens enformiga dilemma med att behandla balkongräckena som veckband? Motsvarar de här husen verkligen ”människors behov och önskemål”?

Vingliga tallriksstaplar? Rymdskepp med förskjutning i lasten?
Stadsbyggnadschefen Regina Kevius egen bostad är belägen i ett klassiskt sekelskifteshus som vetter mot en lummig park i centrala Stockholm.

Norrköping drabbas allt hårdare av en ny våg av brutalt modernistisk  förfulning. En arkitekt vill se det här hotellet byggas på bästa strandläge.

Hotell i Norrköping med bästa strandläge – tillför det den gamla arbetarstaden estetiska värden?
Arkitekten som ritat hotellet i Norrköping föredrar att själv bo i en exklusiv sekelskiftesvåning i centrala Stockholm.

När man ser bilden nedan blir det tydligt att arkitekter egentligen är små pojkar (mestadels) som fortfarande leker med klossar. Antagligen har de väldigt roligt när de i vuxen ålder fortsätter att stapla klossar ovanpå varandra. Men med vilken rätt tvingar de sina förskoleaktiviteter på andra människor?

Stapla klossar är någonting man gör i förskolan. Men den här arkitekten fortsätter i vuxen ålder.
Själv bor klossarkitekten i ett stort nationalromantiskt trähus från 1920-talet. Tala om dubbelmoral!

Trots sina kulturmarxistiska preferenser bedriver Sveriges arkitekter sin verksamhet utifrån en haltande klassanalys och med en katastrofal brist på jämlikhet som grundförutsättning.

Läget på dagens bostadsmarknad är att bara en krympande skara penningstarka människor har den exklusiva möjligheten att välja hur de vill bo. Sverige har extrem bostadsbrist, och att kunna skaffa en egen bostad är långt ifrån självklart för alla. Om man händelsevis får en möjlighet till bostad får man tacka och ta emot det som bjuds och bortse från de kvaliteter som man gärna skulle vilja ha tillgodosedda i sitt boende.

Arkitekterna utnyttjar denna nödsituation. De exploaterar en marknad som bygger på vanliga människors utsatthet och brist på valfrihet. Med sin ideologiskt betingade estetiska extremism kör de över människor som föredrar traditionellt utformad bebyggelse och tvingar på dem modernistiska lådor som de själva nogsamt undviker att bo i.

Så länge som marknad och bostadsbrist ser ut som i dag låter politikerna lådarkitekterna hållas. Jag vill gärna tro att både arkitekter, byggherrar och politiker en dag kommer att ställas till ansvar för de omätliga skador som de gemensamt har åsamkat Sverige och landets befolkning.


Nästa krönika om arkitektur:


Därför ritar arkitekterna lådor som de inte själva vill bo i: de hjärntvättas under sin utbildning.

Och de hejas fram och prisbelönas av andra kulturmarxister.

14 reaktioner till “Arkitektur, del 2: Arkitekterna ritar lådor – som de inte själva vill bo i

  1. Är inte dom här byggnadernas fulhet bara en del av den allmänna förfulningen av kulturen?
    På TV… Bonde söker fru, matprogram i all d-a oändlighet.
    På Radio…. Rappmusik med nån röst som på obegriplig svenska berättar hur hemskt det är här…..
    I bokform…. En himla massa (oftast bra, erkännes) svenska kriminalromaner. Men vad sedan:
    Var är nutidens Moberg? Strindberg? Vem speglar dagens arbetarklass (eller kanske ska man kalla den Fattigklass?)

    Inget av det här ska skyllas på invandrarinvasionen. Dom agerar helt fullt och logiskt med sina egna själv-intressen.
    Varför skulle dom inte göra det?
    Att dom sedan orsakar den totala, kompletta och irreversibla destruktionen av vårt åtminstone tusenåriga Svenska Rike bekymrar inte dom.
    Och uppenbarligen inte 82 % av dom röstberättigade svenskarna…..

    Anledningen till allt detta är den väg som svenskarna valde många generationer tillbaka:

    Socialism.

    Gilla

    1. Jo, den anskrämliga modernistiska arkitekturen är absolut en del av den allmänna förfulningen och destruktionen av hela det svenska samhället. Alltihop kan sammanfattas under begreppet kulturmarxism som går ut på att förstöra samhället inifrån.

      Gilla

  2. Diskussionen fanns redan på 1950- och 60-talen när nya förorter som Vällingby och liknande började växa upp. Arkitekten visade sig alltid (?) bo i det hus från 1700-talet som lämnats kvar, omgivet av sin lummiga trädgård, i anslutning till 1900-talsbebyggelsen.

    Under 1990-talet kom jag i samband med lokalplanering på min arbetsplats att arbeta med arkitekter. Mycket svåra att arbeta med på grund av att de inte lyssnade på min avdelnings speciella synpunkter vad gällde lokalernas planering – då var vår arbetsgivare mycket bättre – och att de gärna arbetade in ett arkitektoniskt monument över sig själva som kunde gå stick i stäv med lokalens funktion. Gärna med en avancerad touch!

    Jag fick intrycket av att de ritade mest för inbördes beundran inom kåren, ingenting vi som arbetade i lokalerna var betjänta av.

    Tyvärr verkar det bara bli värre och värre när man ser till vad som byggs i Stockholms innerstad.
    En liten konstgjord planet ute i rymden där de kunde leka med sina husbyggen vore väl det bästa för att slippa dem.

    Gilla

    1. Tack Margaretha för din intressanta kommentar.

      Du har helt rätt i att diskussionen fanns redan på 1950- och 60-talen. Protesterna mot rivningsvågen och skövlingen av stadskärnorna fanns, men varken arkitekter, byggherrar eller ansvariga politiker lyssnade till åsikterna hos de närmast berörda, invånarna själva.

      De som tvingade på folk rivningskratrar och monstruösa betongbunkrar ansåg att människorna inte förstod sitt eget bästa; centralt belägna jättevaruhus i betong med tillhörande parkeringshus.

      I del 3 av Anders Wahlgrens dokumentär ”När Domus kom till stan” finns ett mycket avslöjande inslag med chefsarkitekten vid kooperationens arkitektkontor KFAI, Gunnar Savås.

      http://stadsplanering.se/dokumentarfilm-nar-domus-kom-till-stan-1390/

      Ca 7:40.

      Nästa artikel i min serie om arkitektur ska handla om VARFÖR arkitekter ritar hus som är fula fyrkantiga lådor som de inte ens själva vill bo i. Vad händer med dem under arkitektutbildningen?

      Gilla

  3. Kloka synpunkter men jag har även förståelse för arkitekterna.
    De måste tillgodose så låga kostnader som möjligt med lådarkitektur och fasader med skivmaterial som innesluter tjock isolering.
    Gamla tiders bearbetade stenfasader har vi inte råd med och få hantverkare som klarar av.

    Se på en trerummare. Den har kanske bara fyra garderober som inte rymmer en familjs säsongskläder. Än mindre utrustning för friluftsliv. Vissa lägenheter fylls med fler personer än vad de byggts för. Slitaget blir stort och barn får leka på hårdgjorda gator och dela små grönytor med områdets hundar. Vinnare är klädmarknaden som får sälja nya säsongskläder, kanske med måttot
    – I år skall det vara randigt.

    Liked by 1 person

    1. En annan aspekt är att för inte så länge sedan, så uppfördes villor i material som vettigt folk skulle ha tvekat att gö en engångs pall av. Och i länken med Peter C nämndes slit och släng tänkandet.

      Gilla

  4. Väldigt bra och intressant reportage. Stort tack.
    En sak som jag tänker på är dock att även om jag helt håller med om att det inte är alltför vackra hus som arkitekterna har ritat, så är det väl ändå några som har beställt och godkänt verken.
    De borde väl också få en släng av sleven, eller hur?
    Arkitekter jobbar väl på uppdrag och får väl vissa ramar att hålla sig inom. Och vägrar dom, så går väl uppdraget till någon annan.
    Men som sagt jag håller med, resultatet är i många fall så katastrofalt att man blir gråtfärdig.

    Gilla

    1. De som beställer och godkänner verken lägger sig platt för arkitekterna. I många fall har de samma kulturmarxistiska värderingar.

      Och vad skulle det kosta att be en arkitekt att göra om alltihop?

      Det yttersta ansvaret har politikerna, och de får en släng av sleven i alla mina tre artiklar om arkitektur.

      Gilla

      1. Tack, det med politikerna var min tanke också.
        Du gör mycket högklassiga reportage, som får mig både häpen och berörd.

        Gilla

  5. Tack Julia, din bästa. Vilken käftsmäll på etablissemanget. Det är ungefär som hemma i byn där jag bor. Det finns en byggmästare som bygger hur han vill och köper hus och river. Bor själv i en villa med sjötomt och högt staket för att få vara ifred. Jag pratade med revisorn som granskar kommunen om sådana här saker. Han sa att byggmästaren har gjort så mycket gott för kommunen så han får fördelar av byggnadsnämnden och politikerna för sitt eget hus och boende. Så kommer man till en viss nivå i samhället så hjälper man varandra.

    Sen kan man fråga sig vad är det som har skapat den här bostadsbristen. Det är den humanistiska stormakten som skapar en falsk högkonjuktur med hjälp av byggboomen.

    Liked by 1 person

    1. Bostadsbristen beror delvis på att landets befolkning ökar med 150 000 människor per år. Det vill säga motsvarande tre medelstora städer bör byggas.

      Gilla

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton så bidrar du till bloggens kvalitet.

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s