Arkitektur, del 1: Kulturmarxisternas mord på våra städer

I mer än ett halvt sekel har arkitekter i maskopi med politiker och byggherrar begått lustmord på våra städer. Gamla vackra stadskärnor har skövlats och ersatts med människofientlig mardrömsarkitektur i glas och betong. 

Det här är den första av tre krönikor om arkitektur.

Det finns ett namn på den här sortens vandalism: det är kulturmarxism, som i utformningen och byggandet av den miljö vi ska leva i tvingar på oss sina omänskliga ideal. Och politikerna har gett och ger den här extrema, modernistiska inriktningen fria händer. Massakern på de svenska stadskärnorna under sju decennier har bara sin motsvarighet i städer som har härjats av krig.

Bilden av de effektiva bo-maskinerna ovan är tagen i Solna. Bo-maskiner är rätta ordet, precis som kultarkitekten Le Corbusier (se nedan) ville ha dem. Betrakta bilden och reflektera över diskrepansen mellan den futuristiska dröm arkitekten har levt ut vid ritbordet och de värden som står på spel för dem som bor i husen, och de som påtvingas betongdrömmarna som visuellt lidande genom inslag i sin stadsmiljö som de inte kan fly undan.

Nyligen utsågs Borlänge till Sveriges fulaste stad i en omröstning på Facebook, ordnad av föreningen Arkitekturupproret med 35 000 medlemmar. 1 007 av 6 666 deltagare röstade på Borlänge, i hård konkurrens med tvåan, Västerås (779 röster).

Och vem blir glad av de här mardrömsmiljöerna? Vem känner sig stärkt i identitet och trivsel, utom de skyldiga arkitekterna?

”Vi vill förtydliga att det handlar om Sveriges mest förfulade stadskärna, då de flesta städer var vackra fram tills rivningshysterins lådmodernister rev ut så många av de charmiga trähusen och påkostade stenhusen och ersatte dessa med trista lådor” skriver föreningen på sin hemsida.

Borlänge och Västerås har det gemensamt att de är industristäder där socialdemokraterna har haft makten i evigheter och ostörda kunnat genomföra sin brutala postmarxistiska vandalism genom att köra över befolkningen med de totalitära metoder som historiskt kännetecknar socialdemokratiskt maktinnehav.

”Västerås förlorade sin själ när den vackra stadskärnan revs helt utan vettig anledning. Nu består den av onödigt fula masskopierade lådor i enlighet med modernismens dogmatiska principer och ödesdigra stadsplaneringsexperiment” skriver Arkitekturupproret om Sveriges näst fulaste stad.

”Vi Socialdemokrater säger ja till utveckling” skriver sossarna i Västerås på sin hemsida.

Tack, vi vet. Det är det som är problemet. Att kalla skövling av oersättliga kulturvärden för ”utveckling” är kulturmarxism i praktiken.

I tur och ordning följer övriga städer som fått röster som Sveriges fulaste. Jag återger de tjugo första.

3. Hässleholm (319 röster)
4. Umeå (268 röster)
5. Karlskoga (259 röster)
6. Södertälje (227 röster)
7. Flen (180 röster)
8. Borås (163 röster)
9. Ljungby (148 röster)
10. Bollnäs (141 röster)
11. Nässjö (140 röster)
12. Skellefteå (129 röster)
13. Katrineholm (124 röster)
14. Solna (121 röster)
15. Sandviken (114 röster)
16. Oxelösund (112 röster)
17. Eslöv (111 röster)
18. Uddevalla (110 röster)
19. Kramfors (109 röster)
20. Vetlanda (107 röster).

Hela listan finns här. 

”Under de senaste sjuttio åren har svenska städer rivits och förstörts i en omfattning som bara kan jämföras med skador som orsakas av krig.

Vi har haft fred i över tvåhundra år, så det är inte främmande härar som har utplånat ett oräkneligt antal stadsdelar och stadskärnor i Sverige. Det är en ideologi – modernismen” skriver ordföranden Sigvald Freylander och Albert Svensson, arkitekt och vice ordförande i föreningen Arkitekturupproret i en debattartikel på Dagens Samhälle.

”En öppen aggression har riktats mot tradition och kulturarv som hindrade utopin om ”en ny stad för den nya människan”. Arkitektkåren, politiker, tjänstemän och fastighetsägare är alla medskyldiga till att mycket stora och oersättliga samhällsvärden har förintats” skriver de.

”Delansvaret för den enorma samhällsskada som modernismen har orsakat ligger på arkitekterna. De ansvariga uppmanas att be om förlåtelse för de enorma kulturbrott och förlusten av livskvaliteter som de har medverkat till.”

Bilden nedan är från den katastrofala förstörelsen av Stockholms city, men massakern på det gamla byggnadsarvet genomfördes i i stort sett varje svensk stad under 1950- och 60-talen.

Norrmalmsregleringen är den mest omfattande stadssaneringen i svensk historia.

Den beslutades fredsåret 1945 av socialdemokraterna i Stockholms stadshus under ledning av finansborgarrådet Hjalmar Mehr (s) (1910-1979), tillsammans med Sveriges kommunistiska parti. Under kriget hade Sverige som enda land skonats från skador på bebyggelse och infrastruktur. Där våra grannländer Norge, Danmark och Finland åsamkats stora skador, och resten av Europa låg i ruiner, var vårt land intakt. Här iscensatte politikerna istället en ödeläggande katastrof som var fullkomligt frivillig. Skövlingen genomfördes med obönhörlig förstörelselusta under 1950-70-talen. Det enda parti som motsatte sig förintelsen av Stockholms city var högerpartiet.

De gamla Klarakvarteren och stadens övriga centrala delar revs och fick ge plats åt det moderna Stockholms city. Med grävskoporna som redskap levde politiker, arkitekter och byggbolag ut sin analt aggressiva förstörelselusta.

Om en tillräckligt hjärntvättad modernistisk arkitekt med tillgång till stora ekonomiska resurser tillåts härja fritt kan han åstadkomma skador som är långt värre än skador av bomber och andra krigshandlingar.

Men Stockholm var inte ensamt om att utsättas för historisk massaker och kulturvandalism. Morden på fin gammal bebyggelse i stadskärnorna, mängder av K-märkta hus, genomfördes skrupelfritt och helt befriat från samvetsbetänkligheter i i stort sett varenda svensk stad.

 

”Norrmalmsregleringen (det vill säga massakern på Stockholms stadskärna, min anm.) engagerade en stor del av Sveriges arkitektelit” får vi veta på Wikipedia. En ytterst avslöjande formulering. Utan tvekan var det så att massförstörelsen av stadskärnorna engagerade arkitektkåren. Den fick ju sysselsättning och tjänade stora pengar på att rita och bygga upp modernistiska mardrömsscenarion i glas och betong. 1950- och 60-talen var arkitekternas drömdecennier då de verkligen kunde skära guld med täljknivar genom att med politikernas välsignelse våldföra sig på svenska städer.

En ödesdiger kombination av giriga kommersiella intressen och enfaldiga kommunalpolitiker begick ett landsomfattande kulturellt och arkitektoniskt massmord både på storstäder och landsortsstäder som aldrig – jag upprepar: ALDRIG – kan förlåtas. En fientlig främmande makt kunde inte ha iscensatt en mer djävulsk utplåning av oersättliga värden än vad arkitekter och politiker verkställde fullkomligt frivilligt och utan att bry sig om folkets protester.

Svenska folket fick se ett månghundraårigt svenskt kulturarv krossas när grävskoporna smulade sönder stadskärnorna och förvandlade dem till schaktmassor och betonggrus. De centrala delarna i så gott som varenda stad vandaliserades.

I landsortsstäderna revs vackra gamla träbyggnader med glasverandor och snickarglädje. Bebyggelse som fått växa fram organiskt under århundraden, hus som var resultatet av skicklig hantverksmässig byggnadstradition utsattes för en vandalisering utan historisk motsvarighet.

Hur kunde det hända? Grunden var ett intimt samarbete och enighet om målen mellan socialdemokratiska kommunpolitiker, arkitekter och ekonomiska intressenter i näringslivet som bara behövde peka och säga hur de ville ha det. När pengar och ideologi drar åt samma håll och dessutom sanktioneras politiskt, det är då de verkliga katastroferna blir möjliga.

Särskilt förödande konsekvenser fick det intima samarbetet mellan socialdemokratiska kommunalpolitiker och den socialdemokratin närstående kooperationen, som gavs fritt spelrum att massakrera de svenska städerna. Kooperationen hade 1956 börjat kalla sina varuhus för Domus (”hem” på latin).

När Domus kom till stan (skövlingen skickligt skildrad av filmaren Anders Wahlgren) revs hela innerstäder med 1700-talshus och andra, flera hundra år gamla byggnader för att göra plats åt stora bunkerliknande varuhus i betong. Trivsamma, levande stadskärnor försvann i grävskopornas käftar. I sann socialistisk anda skulle det se likadant ut överallt, i varenda skövlad stad.

Jag kan inte låta bli att tänka att svenska arkitekter i denna ödeläggande öststatsmässiga, fula, totalitärt likformiga bunkerarkitektur sig själva ovetande manifesterade sina egna fula, betongartade själar. Verken speglar sina upphovsmäns inre.

Kooperativa Förbundet, KF, hade redan 1925 startat ett eget arkitektkontor, KFAI, som under en period var Sveriges största. KF hade till och med en egen stadsplaneavdelning för att kunna lägga fram färdiga stadsplaner som kommunalpolitikerna inte klarade att ifrågasätta utan bara sa ja och amen till.

KF:s mål var att bygga så effektiva säljmaskiner som möjligt, med tillhörande parkeringshus, i städernas centra. Ingenting fick stoppa byggandet av de nya konsumtionstemplen. Varuhusen skulle ligga på absolut bästa stället i stan, helst vid Stora Torget. KF accepterade inget annat.

Under ledning av chefsarkitekten Gunnar Savås (1919-2004) och energisk medverkan av städernas socialdemokratiska politiker genomfördes mordet på de svenska stadskärnorna.

Under ett par årtionden byggdes 350 betonglådor i Sveriges 290 kommuner: 180 Domusvaruhus, 80 Epavaruhus och 90 Åhlénsvaruhus. Allt skedde i sant socialistisk anda.

Förekomsten av mutor och vänskapsbetygelser i olika former ska inte underskattas.

Det heliga målet var och är fortfarande modernism, vilket är liktydigt med fyrkantiga lådor. Modernismen som allt överordnat ideologiskt mål inom arkitektur och byggande kan härledas tillbaka till den gud som arkitekter i allmänhet tillber och dyrkar. Han kallade sig Le Corbusier (1887-1965) men hette egentligen Charles-Édouard Jeanneret, var självlärd fransk-schweizisk arkitekt och började rita lådor redan på 1920-talet.

Le Corbusier sorterade bort mänskliga aspekter och ansåg att hus var ”maskiner att bo i”. Liksom de ryska konstruktivisterna och de tyska Bauhausarkitekterna såg han maskinen som något helt och hållet fördelaktigt. Hus borde uppfattas, konstrueras och produceras på samma rationella sätt som bilar och flygplan, ansåg han.

”Hans fascistoida tankegångar om zoning, segregering och hierarkiska gatusystem fick ett förödande genomslag på stadsplaneringen. En öppen aggression riktades mot tradition och kulturarv som hindrade utopin om ”en ny stad för den nya människan” skriver Sigvald Freylander och Albert Svensson i Dagens Samhälle.

Så – här har vi den igen: den kommunistiska tron på ”den nya människan”. Lika utopiskt omöjlig nu som då. Tron på att det går att konstruera en helt ny sorts människa som är avskalad alla mänskliga behov, sin kultur, sin biologi, sitt kön, sina känslor och sitt sociala sammanhang.

Det går inte. Det har aldrig lyckats i hela världshistorien. Världskommunismen försökte och misslyckades kapitalt, till priset av 150 miljoner människoliv.

Le Corbusier blev en av de inflytelserika kulturmarxister som än i dag ses som auktoritet och alibi för att genomföra kulturmarxismens härjningar; normkritik, postmodernism, poststrukturalism och allt vad de kallas. Det gemensamma budskapet i de här lärornas maktutövning är att riva ner och förstöra all gammal kultur och tradition, allt som människor trivs med och tycker är vackert.

Målet är ”modern utveckling”, men resultatet är miljöer som är så brutalt fula att de fräter på människors psyken och långsamt bryter ner dem och deras motståndskraft mot andra destruktiva ideologier, som mångkulturalism.

Fulhet urholkar själen. Den som har fått sitt psykologiska immunförsvar nedbrutet orkar inte protestera.

Arkitekturens arv efter Le Corbusier är fortfarande i full sving och heter modernism, minimalism och monotoni. Några av kodorden inom arkitektkåren är ”rent”, ”stilrent”, ”effektivt” och ”spännande möten mellan glas och betong”.

Eller på ren svenska: fula hus. Termerna kan översättas med ”sterilt”, ”kulturskräck”, ”omänskligt” och ”så oorganiskt och fult som möjligt”. Modernismen är inte bara ful, opersonlig och omänsklig. Den skadar våra själar, skapar stress och gör oss otrygga och sjuka.

Artikelförfattarna skriver:

”Delansvaret för den enorma samhällsskada som modernismen har orsakat ligger på arkitekterna. De ansvariga uppmanas att be om förlåtelse för de enorma kulturbrott och förlusten av livskvaliteter som de har medverkat till. En ursäkt bör riktas till alla de arkitekter som inte har delat kårföreträdarnas modernistiska ideologi och därför blivit utfrysta och till och med hindrats i sin yrkesutövning.”

När man ser att hus som på bilden nedan prisbelönas av arkitekteliten för ”skicklig och inlevelsefull gestaltning av rum och materialbehandling” är det ett självklart krav att arkitekter som prackar på allmänheten sådan hisklig fulhet ska byta sin vanligtvis slafsiga skråklädsel, knyta av sig den Gert Wingårdhska vänsterhalsduken, klä sig anständigt och därefter be svenska folket om förlåtelse.

Juryns omdöme:”För en förebildligt väl utformad vardagsarkitektur, i nära samarbete mellan arkitekt och byggherre. Skicklig och inlevelsefull gestaltning av rum och materialbehandling, både i den lilla och stora skalan, har medvetet getts en central plats. Studio 1 är bostadshus med kvaliteter som varar länge.”

Nästa krönika om arkitektur:

Arkitekterna vill inte själva bo i de lådor de ritar.

 

---

Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC- kod ELLFFESS
Varmt tack för din gåva!