Hem-o-tjänsten. En maktanalys

Ett samhälles kulturnivå kan avläsas i det sätt på vilket man behandlar sina svagaste, mest utsatta medborgare.

I dagens Sverige är gamla människor i strykklass, ett folk på undantag. Det här är en maktanalys av hemtjänsten. Hem-o-tjänsten är en mer adekvat beteckning.

Hemtjänsten sedd ut personalens synvinkel. Men hur har de så kallade brukarna det? Det hör vi sällan något om. Bild: Anja Park.

På ett ögonblick kan livet förändras. Från att vara en självständig och kapabel människa kan man bli beroende av hjälp från andra. Det kallas förlust av autonomi. Att passera den gräns där du inte längre kan tillgodose alla dina egna behov.

Det är då man konfronteras med hem-o-tjänsten. Man kastas in i en ny värld, befolkad av INTE-människor.

Jag tror att många, i synnerhet äldre människor, bär på en hemlig fasa som vi inte gärna pratar om: vad händer när jag inte längre klarar att tillgodose mina egna behov? Om sjukdom, funktionshinder eller en olyckshändelse gör att man inte längre klarar av saker som alltid har varit självklara att fixa själv? Alla har inte en partner eller andra anhöriga inom räckhåll.

Det är då samhällskontraktet ställs på prov.

Det är då vi möter motprestationen för de skatter vi har plöjt in till statskassan i decennier: ”Vad fan får jag för pengarna?”

Det är då välfärden fäller masken och visar sitt verkliga ansikte: maktens ansikte, brutalt och naket i sitt förtryck av de allra svagaste.

I dagens Sverige måste vi kämpa MOT de samhällsorgan som vi avlönar med våra skattepengar för att de ska hjälpa oss när vi behöver hjälp. De kommer nämligen att använda all sin makt och alla sina paragrafer för att slippa hjälpa oss. Många som arbetar i den offentliga sektorn är fullkomligt nöjda med att vända papper och lyfta lön och satsar stora ansträngningar på att slippa göra det arbete de får betalt för. I den kampen måste den svage vara mycket stark, och ha en röst, för att orka.

Ingen talar om hemtjänsten i ett maktperspektiv, fast det är det enda relevanta perspektivet. Det handlar om en organisation som har tilldelats makten att styra de existentiella villkoren för en av samhällets allra svagaste grupper, äldre och funktionshindrade. Det handlar om hur maktens ansikte visar sig gentemot den här gruppen under deras sista tid i livet – hur den förment vänliga uppsynen förvrids till ett hånfullt, förnedrande och framför allt ointresserat grin mot dem som behöver hjälp.

Varje enskild individ är ett prisma i vilket ett samhälle och dess värderingar, politik och moral bryts och speglas som en avläsbar attityd.

Hemtjänsten är en samhällelig serviceorganisation som inte fullgör sitt uppdrag. Åtminstone inte med den solidaritet, medmänsklighet och fokusering på ”mänskliga rättigheter” som annars är ledstjärnor för den ständiga inströmningen av ”nyanlända” som bit för bit koloniserar vårt land.

Därför vill jag ge den ett nytt, mer adekvat namn: hem-o-tjänsten. Hem-o-tjänsten är nämligen betydligt mer upptagen av vad den INTE kan eller vill göra än av att hjälpa människor på deras egna villkor. Hem-o-tjänsten är fylld av offentliganställda tjänstemän som satsar all sin vakna tid och all sin kreativitet på att fundera ut och stadfästa ännu fler hjälpbehov som INTE ska ingå i deras uppdrag. De befattningshavare jag syftar på är verkligen besjälade av och brinner för att begränsa sitt uppdrag till ett absolut minimum.

De ständigt krympande kostnadsramarna beslutas av politikerna, det är sant. Men jag har faktiskt inte sett några exempel på att biståndshandläggare och andra sociala tjänstemän har ställt sig på barrikaderna, knutit näven och tagit fighten mot politikerna och för äldre hjälpbehövande.

Hemtjänst – idyllbild från Leksand.

När hem-o-tjänsten över huvud taget diskuteras handlar det alltid – alltid – om en annan intressegrupp, personalen, deras arbetsvillkor och vad de fackliga organisationerna säger. Självklart avspeglar sig personalens arbetsvillkor som brister gentemot kunderna. Men i den allmänna diskussionen är det som om själva avnämarna, kunderna, inte existerar. Det blir någon tidningsrubrik ibland när någon människa har legat död i veckor och börjar lukta illa för att hem-o-tjänsten har glömt bort vederbörande. Sedan sänker sig tystnaden igen.

Alla vet att det handlar om en stor, tyst grupp, försvagad av ålderdom och sjukdom, skräckslagen för att göra sin stämma hörd inför de makthavare som de är beroende av för att upprätthålla sina liv. Deras underläge är den givna förutsättningen för ett maktutövande, och det utnyttjas systematiskt.

All maktanalys brukar grunda sig i Karl Marx’ efterlämnade, i vänsterkretsar fortfarande omhuldade modell. Hans klassbaserade lära från 1800-talet är grunden för en maktanalys som bygger på ekonomi, på uppfattningen att de som äger produktionsmedlen, det vill säga företagarna, är förtryckare, och det anställda ”proletariatet” är offer.

Maktskillnaden mellan olika grupper i samhället är enligt marxisterna resultatet av skillnaden i ägande, och deras lösning är att proletariatet ska utveckla ”ett klassmedvetande” för att nå det klasslösa samhället. Vi vet hur kommunistiska maktövertaganden brukar se ut: genom historien har de präglats av åsiktsförföljelse, konfiskation av enskild egendom, förtryck och blodiga avrättningar av hundratals miljoner människor. Det klasslösa samhället är en ren utopi.

Karl Marx (1818-1883).

Karl Marx själv var en höggradig skitstövel och förtryckare som inte drog sig för att utnyttja alla i sin omgivning till bristningsgränsen. Han lät hellre sina barn dö än han nedlät sig till att ta ett hederligt arbete.

Den marxistiska modellen är inte tillämplig på en analys av hem-o-tjänsten. Här handlar det om en maktanalys av mer subtila faktorer som inte i första hand har ekonomisk ojämlikhet som utgångspunkt. Istället blottläggs en maktutövning över enskilda personer som bygger på ett av människans mest ursprungliga villkor: förhållandet mellan styrka och svaghet.

Starka individer och grupper har alltid utövat makt över de svagare. Självaste evolutionen verkar utifrån principen om det naturliga urvalet. Det innebär att de svagaste individerna i en art dukar under och dör ut, och de starkaste överlever och fortplantar sig. Just i kraft av sin svaghet är den svage alltid utlämnad till den starkare, och här är inte Karl Marx rätt person att hålla i handen.

En viktig del av en maktanalys är terminologin. Hemtjänstens kunder kallas ”brukare”. Ett idiot-ord som gör dem ännu mer anonyma och osynliga. Är en brukare en människa? Tveksamt, det låter i varje fall inte så.

”En dag i brukaren Amanda Svenssons liv?”

Varför kallas inte den här gruppen för vad de är – kunder? De betalar ju för tjänsterna. Antagligen för att ordet belyser det dubbelt oskäliga i hem-o-tjänstens verksamhet, att gamla människor med ynkliga fattigpensioner skinnas inpå bara kroppen av höga avgifter och ofta bara i nåder får behålla en struntsumma som fickpengar.

Visa mig en tydligare symbol för att samhället äger individen! Det är visserligen bara en gradskillnad av att staten avgör hur mycket du får behålla av din lön när skatten är dragen. Likafullt är det konfiskation satt i system.

O-tjänsterna kostar 300 kronor i timmen av redan beskattade pengar. Maxbeloppet för hem-o-tjänstens o-tjänster är satt till drygt 2 000 kronor i månaden. En förmögenhet för de flesta pensionärer. Varifrån ska de pengarna tas när pensionen knappt räcker till mat och boende?

Inom just detta samhällsområde är det inte den som betalar – kunden – som avgör vilka tjänster han/hon behöver eller kan få. Det avgör särskilt utsedda, kommunalt anställda och avlönade biståndshandläggare som ska ”kartlägga hjälpbehovet” men också har till uppgift att hålla kommunens utgifter nere för att få duktighetspoäng och få behålla jobbet, samtidigt som de går balansgång på socialtjänstlagens slaka lina.

Även här blir maktperspektivet tydligt. Det är sannolikt kunden själv som vet bäst vilken sorts hjälp han eller hon behöver. Men det är biståndshandläggaren som bestämmer, högt över kundens huvud. Vilken annan affärsverksamhet skulle kunna bedrivas på det sättet utan att gå under första dagen?

”Nej, den varan får du inte köpa, för den behöver du inte.”

Nu kommer jag antagligen att överösas av mail och kommentarer från förorättad hem-o-tjänstpersonal och tursamma kunder som säger att just deras  hemtjänst är SÅ fantastisk och består av SÅ underbara människor.

Det är bara att gratulera alla lyckligt lottade. Mot detta står mängder av rapporter från misshandlade – ja, misshandlade, i betydelsen grymt svikna – kunder och frustrerad, minutkontrollerad personal som inte får och i många fall inte heller kan eller vill ge hjälpbehövande människor mer än en liten del av det de behöver. Allra minst några vänliga, intresserade ord, uttalade på svenska.

Hem-o-tjänsten har svårt att få personal. Att arbeta inom äldreomsorgen är inte attraktivt. Det innebär att personal ofta plockas in praktiskt taget direkt från gatan utan någon som helst prövning av lämplighet för jobbet eller kunskaper i svenska språket.

Det innebär också att kunden tvingas stå ut med en ständig ström av olika hemtjänstanställda, i sitt eget hem och inpå bara kroppen, inpå huden och den egna fysiska och psykiska integriteten. En väninna räknade nyligen till 40 olika personer på två veckor. Mina föräldrar ansåg att deras hem förvandlades till ett vandrarhem under sina sista år när de var beroende av hem-o-tjänsten. På någon vecka räknade de till mer än 80 olika anställda som svischade genom deras hem. Sedan orkade de inte räkna längre.

Det pågår en gränslös och ständig förnedring  – ett ofredande, ett inkräktande i det mest privata – av de människor som har byggt vårt land och förtjänar en värdig ålderdom. Varje människa behöver bli sedd som unik individ och få hjälp med sysslor som man inte längre klarar själv, av pålitlig personal och med kontinuitet och förutsägbarhet.

Varje människa behöver kunna förstå och själv göra sig förstådd på svenska språket – vi befinner oss faktiskt i Sverige – av dem som är involverade i ens dagliga livsföring. Det handlar om trygghet i en i övrigt bräcklig och mycket utsatt tillvaro.

Får hem-o-tjänsten köpa en flaska vin åt kunden? Det är ytterst tveksamt.

I klorna på hem-o-tjänsten hamnar du i ett gungfly av godtycke. Någon annan bestämmer vad du får och behöver. Kan hemtjänsten exempelvis köpa en flaska vin på Systemet åt en kund? Det är ytterst tveksamt. Den enskilda hemtjänstpersonen avgör godtyckligt. Detta lilla spröda käril kan till exempel hävda att det är för tungt (!) att bära hem en flaska vin. Åtminstone åt andra än sig själv.

Med nuvarande system finns inte en chans att bygga upp en relation mellan kund och personal, och jag misstänker att det är själva idén bakom systemet. Om kund och personal får möjlighet att lära känna varandra kommer nämligen personalen sannolikt att få större förståelse för och motivation att tillgodose kundens behov, och därmed större arbetsglädje.

Med ett system där en bestämd grupp anställda har ansvar för ett visst avgränsat område – en gata eller ett kvarter och de som bor där – skulle kunden å sin sida antagligen känna sig mer sedd och respekterad som individ och framför allt tryggare. Att inte veta vilka personer som strömmar in i ens eget hem i dag eller i morgon eller någon dag över huvud taget är en psykisk påfrestning som redan drabbade inte ska behöva utsättas för.

Vladimir Lenin (1870-1924), sovjetisk kommunistisk diktator.

Nej, jag tror inte att någon enskild, särskilt ondsint person har tänkt ut nuvarande system för att gamla och hjälpbehövande ska få lida så mycket som möjligt. Precis som med all annan politik handlar det om ett pulvriserat ansvar, dumhet, brist på empati och konsekvensanalys. Ingen orkar tänka på hur konsekvenserna av enskilda beslut samverkar med konsekvenserna av andra beslut, det vill säga det som blir slutprodukten för kunden. Den psykiska orken hos tjänstemän och politiker räcker inte till för att sätta sig in i kundens situation, eftersom den är så förfärlig att blotta tanken gör halt.

Inget enskilt ansvar således. Men vi ska inte heller blunda för att en särskild kategori människor ofta dras till just vårdyrken. Det är dels människor som inte gör någon större skillnad på att arbeta med plast- eller metallbitar vid ett löpande industriband eller att hjälpa rullstolsburna Dagmar, 87, på toaletten. De utför sitt arbete maskinellt, utan engagemang, i väntan på något bättre.

En betydligt skadligare sort är de som har sökt sig till vårdyrken för att de har ett omedvetet behov av att utöva makt över andra som de uppfattar som svagare. Egentligen försöker de lösa sin egen gåta, sin egen psykiska problematik.

Den här sortens människor blir ofta psykologer eller socionomer. De använder andra människor som verktyg för att förstå sig själva, alternativt (gäller särskilt socionomer) försöka utplåna en negativ självbild genom att vara ”god” och ösa resurser över dem som det lönar sig att uppfatta som verkliga praktoffer, nämligen invandrare. Refugees welcome, bara jag får känna mig god.

Att ösa bidrag och bostäder över stackars ensamkommande ”barn” i 30-årsåldern ger högsta godhetspoäng. Att hjälpa 89-årige Hilding in på ett äldreboende är däremot inte det minsta glamourskapande.

Under mina år som socialreporter på Dagens Nyheter har jag sett många och avskräckande exempel på den här maktutövningen inom framför allt psykiatrin och omsorgerna om psykiskt utvecklingsstörda, symboliserad av vita eller grå rockar, som en distansskapande extra hud, och stora, skramlande nyckelknippor, fästa i personalens bälten. Nycklar är maktsymboler, och mycket riktigt kräver hem-o-tjänsten nycklar till ditt hem så att de kan ta sig in, utan att du vet när de kommer.

En morgon i slutet av november kommer Margareta och Gunnel hem till mig. Margareta är biståndshandläggare, och Gunnel följer med som chaufför och psykiskt stöd för Margareta. Jag bjuder på kaffe och nybakade lussekatter. Nu ska mitt hjälpbehov bedömas sedan jag fått en blodpropp i hjärnans syncentrum och inte får köra bil längre. I den glesbygd där jag bor är det långt till all service och man är helt beroende av bil.

Jag behöver få hem matvaror, men det går kanske att ordna via Internet och hemkörning från en matbutik fyra mil bort. Jag behöver regelbundet hämta vatten i dunkar vid kommunens tappställe, eftersom min brunn är förorenad med olja.

Margareta och Gunnel låter förstå att de nu ställs inför ett mycket stort problem. Att hämta vatten ingår inte i hemtjänstens uppdrag. Något sådant har de aldrig hört talas om. De lägger pannorna i djupa socionomveck. Jag informerar om att tillgång till vatten är ett grundläggande livsvillkor. Utan vatten dör man.

Utan vatten dör man.

Till slut säger Margareta att hon ska tala med sin chef och återkomma. Men hon hör inte av sig. Margareta och Gunnel är överhuvud taget mest upptagna av vad hem-o-tjänsten INTE gör. De uppehåller sig mycket vid det.

I ett anfall av ärlighet säger Margareta till och med att hon rekommenderar mig att ordna med privata lösningar, det vill säga hon ger underbetyg åt sin egen organisation.

Margareta har gått på biståndshandläggarkurs och lärt sig hur man ska tilltala sina kunder. Hon talar med hög röst, som om jag är lomhörd eller utvecklingsstörd. Dessutom har hon lärt sig att kunden behöver känna sig tilltalad, och det uppnår man säkrast genom att säga kundens namn minst två tre gånger i varje mening.

”Du förstår Julia, att nu är det så här Julia, och då gör vi som så, Julia…”

Jag önskar att jag hade haft en filmkamera och kunnat spela in seansen. Detta är verkligen en fars. Margareta skulle ha haft en lovande karriär vid Dramaten.

Jag har inte haft några förväntningar. Jag vet att det är så här hem-o-tjänsten fungerar. Jo, kanske trodde jag att de kunde hämta vatten. Det är som sagt ett överlevnadsvillkor.

När Gunnel och Margareta är på väg ut på trappan efter avslutad seans frågar Gunnel vad jag tyckte om mötet.

”Det var ungefär som jag väntade mig” säger jag.

”Ni är mer upptagna av vad ni INTE gör än av att hjälpa människor.”

De försvinner ut i den dimmiga novembermorgonen. Några dagar senare ringer jag och tackar nej till hem-o-tjänsten. Jag dör faktiskt hellre än att ha INTE-människor som sprider negativ energi i mitt hem och rabblar vad de INTE vill göra.

Jag har nämligen också makt. Än så länge har jag makten att säga nej tack.

Det får lösa sig på något sätt.

 


Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC- kod ELLFFESS

Varmt tack för din gåva!

26 reaktioner till “Hem-o-tjänsten. En maktanalys

  1. Min nu 79-åriga Mamma föll illa och bröt ena axeln förra året.
    Efter ett par dar på sjukhus blev hon hemskickad med hem-o-tjänst.
    Som hon kvickt sa upp.

    “Dom var ju snälla (säger min kära Mamma som vill säga nåt gott om alla) men dom gjorde ju inget…….”
    Tack vare familj, vänner och goda grannar löste det sig ändå. Men:

    Efter mer än 20 år i USA är jag oerhört kritisk till mycket av hur det amerikanska sjukvårdssystemet fungerar. Men:

    Efter ett hjärtproblem behövde jag göra några icke-akuta tester.
    Jag trodde jag skulle behöva göra dom i närmaste storstad, men till min förvåning hänvisade mej min hjärtläkare till mitt lokala sjukhus.

    Jag bor i en riktig håla till småstad i North Carolina. Reidsville, population 23 000.
    Visade sig att vårt sjukhus har 110 bäddar, akut- och ett antal specialistmottagningar.

    När jag ringer dit säger dom inte att “Vi skickar en kallelse”.

    Dom frågar “När vill du komma?”

    Min tid är 10:30, 10:42 blir jag inkallad av sköterskan. Som ursäktar såååå mycket att jag fått vänta i 12 MINUTER!

    Proceduren avklarad, alla är jättetrevliga, återigen en ursäkt att jag fick vänta 12 MINUTER!

    4 timmar senare har jag och min hjärtläkare ett e-mail med resultatet.

    Innan dess har jag också e-mail från både sjukhuset och mitt försäkringsbolag som vill ha mina åsikter om kvaliteten på servicen.

    Det är så här kapitalism fungerar.
    Om inte vårdgivaren gör ett bra jobb, kan jag som kund klaga. Och gå nån annan stans.
    Om jag klagar till mitt försäkringsbolag så väljer dom andra alternativ.
    Om jag inte tycker mitt försäkringsbolag gör ett bra jobb, väljer jag ett annat bolag.

    Och så vidare. Det är kapitalism.

    I Sverige är vi ingjutna i 100 år av Betong-Socialism.

    Bara ordet BRUKARE visar ju det. Alltså inte KUND.
    Svensken som behöver tjänster från samhället SKA känna sig som ett underdånigt fattighjon.
    Alltså inte som nån som genom ett helt liv av att ha betalat skyhöga skatter nu är i behov av de tjänster som utlovats…

    Svenskarna är totalt grundlurade.

    Julia, jag sätter in en tusenlapp på ditt konto!
    Och 199 Sverigevänner, GÖR DETSAMMA, snälla, och hennes vattenförsörjning kan fixas snart hoppas jag!!

    Kapten Bo

    Gilla

    1. Tack Bo för att du delade med dig, både av berättelsen om din mamma och dina egna erfarenheter av amerikansk sjukvård. Din analys stämmer till punkt och pricka.

      Trots att man har betalat skatt i en Herrans massa år blir man behandlad som något katten släpat in när man behöver hjälp – avkastning på betald insats.

      Och tack snälla rara du för donationen! Att mina läsare skulle vilja hjälpa till att donera så att jag kan få rent vatten vågar jag inte ens drömma om. Banken lånar inte ut de pengar som behövs, eftersom min pension är för låg.

      Men jag har faktiskt tänkt en del på företeelsen donationer över huvud taget. Ett litet fåtal läsare/lyssnare har insett hur viktigt det är med donationer för det arbete som vi i alternativmedia utför, oftast ideellt och på vår fritid.

      Själv har jag bloggat regelbundet i snart nio år. Jag kan konstatera att det är samma lilla handfull fantastiska läsare som donerar en slant till mig ibland. Jag känner igen era namn, och jag är oerhört tacksam för era gåvor fast jag inte kan tacka var och en personligen.

      Med tanke på att mina blogginlägg i genomsnitt har minst 3 000 – 4 000 läsare och ibland 8 000 – 12 000 är det alltså en ytterst liten minoritet som anser det vara värt någonting att ta del av mitt arbete. Den absoluta majoriteten föredrar att läsa gratis.

      ALLA donationer är välkomna, små och stora!

      Gilla

    2. Efter att ha bott i USA över 50 år kan jag intyga att vården här är mycket bra. När jag går på mina kontroller två gånger om året tar det mycket sällan över en timma. Och personalen är mycket trevliga och omtänksamma.

      Gilla

  2. Glöm inte fackföreningen Kommunal som är i symbios med Socialdemokraterna. Facket gör ingenting för sina medlemmar i dessa frågor.Jo, en sak. Man tar ut högre medlemsavgift när personalen får arbeta övertid och får lite högre lön.

    Gilla

  3. Jag hoppas att privata och frivilliga initiativ kan hjälpa dig, men denna situation borde svenskarna ha tänkt på innan de röstade på sossarna, förlitade sig på staten och avskilde sig från sin familj och sina närmaste.

    Gilla

  4. Oerhört insiktsfullt och träffande beskrivning av bristerna i den humanitära stormaktens avigsidor.
    Det låter ofta så bra och stort, nästan som vallöften men sedan i verkligheten så är situationen ofta en helt annan.
    Flera söker sig bort till andra yrken om de kan för de som jobbar är nog också medvetna om att det inte är helt bra. Och ja, det var faktiskt bättre förr på 70 till 90 talet.
    Bra skrivet och väldigt roligt att du fortsätter.

    Gilla

  5. Hur var det bordellmammas sång gick? En väldig neger klev i land Stockholms hamn. Så kändes det när svärmor hade fått sin stroke och tappade talet. Och satt i rullstol och en väldig neger kom hem för att hjälpa henne med morgonbestyren och duschen. Tanten lät som en Singer symaskin på högvarv. Och hon blev blåst av bankmannen på Nordea och grodmannen. Det är ju pengar det handlar om, alla ska tjäna på oss.

    Och hustrun hade ett himla jobb med handläggare. Afasin gjorde att hon sa ja och menade nej och tvärtom. Handläggaren diskuterade boende med henne. Vi ville ha in henne på ett boende så hon slapp sitta hemma ensam och titta på folket på pizzerian på andra sidan gatan med kikare. Men hon gav rätt svar åt handläggaren hon sa nej. Men vad sa hon egentligen vi försökte förklara.

    Som tur var så dog svärmor. Sen blev det morsans tur. Som tur var gick det fortare att dö. En kväll kl 22:30 ringde dom från Södertälje sjukhus och sa nu måste ni komma. Hur kommer vi till avdelningen frågade jag. Gå in genom akuten och be vakten visa vägen. Vi åkte dit och anmälde oss på akuten. Men det var inte lätt, den inhyrda vakten hade inte lust. Utan det var viktigare att sitta och surfa på nätet.

    Vi såg honom genom rutan, så en sköterska följde oss och stannade till vid lunchrummet och frågade en sköterska som hade rast om hon kunde följa oss. Vänlig som hon var så gjorde hon det. Allt det här tjafset gjorde att min mor hann dö innan vi kom upp ett par minuter innan. Man visar inte respekt för någonting längre. Internet för en lat vaktjävel är viktigare än en medmänniskas döende mor. Skrev ett argt brev till sjukhusdirektören, han skulle vidarebefordra det till berörd avdelning. Inte ett svar sen dess.

    Men jag är skurken i dramat och en vedervärdig människa som använde N-ordet i början här. Jag får inte ihop det skadade Sverige vi har, där svensken är något som katten har släpat in. Ber så mycket om ursäkt att jag använde N-ordet och sårade ett tiotal politiker. Jag har en Cheva Pickup som jag njuter av än att åka med och har ingen miljöångest för det. Och den kommer att stå i garaget sen när jag blir riktigt gammal. Sen tänker jag krypa ut och starta den när den dan kommer. För mig kommer ingen mörkhyad väldig man att torka mig i röven och tvätta snoppen på mig.

    Julia, vi får försöka skramla ihop pengar så du får dricksvatten. Kan någon starta det, själv har jag inte orken.

    Gilla

  6. Här undrar man väl ändå vilka möjligheter grannar och släkt har att hjälpa till tills vidare?

    Exempelvis kunde det ju tänkas att andra använder kommunens tappställe och gör samtidigt en extra sväng till
    Julias hus?

    Minns den gamla goda tiden när folk kunde ställa upp för varandra på talko, som det hette, men den tiden är förbi?

    Jag måste faktiskt erkänna att jag ibland tänker att folk har väldigt svårt att vilja hjälpa varandra numera och hoppas att jag har fel.

    Tyvärr tror jag inte att jag har fel!

    – Hem-o-tjänsten borde verkligen skämmas!

    Liked by 1 person

    1. Hjälpa varandra förr men inte nu. Det ligger nog i mentalitet och att vi har fått ett hårdare samhälle. Det kanske kunde vara smart att backa några pinnhål och inte vara så egoistisk egentligen.
      Min kanske felaktiga uppfattning är att vissa jobbar ihjäl sig och de utan jobb less ihjäl. Lagom blir mer sällsynt.

      Gilla

    2. Nu är det jag som hoppar i bilen och du, Julia, följer med och visar var tappstället finns och hur det
      går till att tappa vattnet. Sedan kör jag hem vattnet.

      Så hade den sanna hemsamariten sagt!

      Hur som helst borde det vara hemtjänstens skyldighet att försäkra sig om att hemtransporten av vatten kommer att fungera i framtiden, oansvarigt att bara så där lämna det öppet.

      Gilla

      1. Rysslandssvenskar. Ja i en riktig humanitär stormakt, eller i vilket som helst normalt land hade det varit så. Hoppas att det blir så här också illa kvickt, men tyvärr är jag tveksam.

        Gilla

  7. Det är möjligt att Julia har rätt.
    Men varför envisas med att bo i sommarstugan under vintern, istället för i den varma lägenheten i centrala Vaxholm ?
    Inte ens vi, som ännu är friska, trivs att bo i den kalla sommarstugan utan vintervatten så här års.

    Gilla

    1. ”Sommarstugan” är inte en sommarstuga utan ett vinterbonat hus och anpassat till mina funktionshinder, bl a att jag är elöverkänslig. Huset har 5-ledarsystem, skärmad kabeldragning, vattenburen värme och gasspis. Vatten finns, men brunnen är förorenad med olja, så det går inte att använda.

      Min lilla 1:a (24,5 kvm) i Vaxholm var jag tvungen att säga upp när jag fyllde 70 och min tjänstepension minskade kraftigt.

      Så det är inget frivilligt val om du trodde det.

      Gilla

  8. Jag jobbade i hemtjänsten runt millennieskiftet och redan då var det illa. Man hann inte med de gamla och biståndsbedömarna styrde och hade möten non-stop. Allt handlade om att tvinga in patienten (associerar brukare med jordbruk) i det som passade verksamheten. Hoppas du hittar en lösning!

    Liked by 1 person

  9. Just det, en brunnsborrning skulle lösa vattenproblemet. Finansieringen kunde lösas genom en insamling, ex-vis samlade Tino Sanandaji ihop över en halv miljon på det sättet.

    Vad gäller ögonproblemet, så undrar jag om någon form av sjukgymnastik kunde hjälpa? Jag har egen erfarenhet av att lämpliga övningar kan ha effekt i vissa fall. Och upplever du själv att du inte alls klarar att köra bil? Inte ens korta turer under dagtid? Själv har jag fått en liknande instruktion av en läkare men känner att jag nog kunde klara av smärre turer — fast i mitt fall saknar det betydelse då jag bor strax utanför en tätort och ändå inte har bil.

    Annan lösning: att flytta till en plats där du klarar dig utan bil… men det kanske inte är något för dig.
    Lycka till, hoppas det löser sig!

    Liked by 1 person

    1. Tack för tips och tankar!
      Att borra en ny brunn löser inte problemet, eftersom oljan finns i marken.
      Men det pågår ett lyckat projekt med avsaltat havsvatten i trakten. Vattnet renas i ett reningsverk och leds direkt in i vattensystemet via PVC-ledningar. Det går alltså inte in i brunnen.

      Jag är förbjuden av ögonläkare att köra bil.
      Hoppas att synskadan läker. Jag bor i obygden och har miltals till all service.

      Liked by 1 person

  10. Håll igång Julia så klarar du dig. Din stroke är bara till för att övervinnas. Som i gamla Sverige : Varje uppgift att motståndet skall uppges är falsk. Nu får sverigevännerna förena sig och samla ihop till en brunnsborrning så du kan fortsätta leva. Det kostar bara 10 dagar vad ett ensamkommande överårigt flyktingbarn kostar.

    Liked by 1 person

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton så bidrar du till bloggens kvalitet.

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s