Kent Andersen: ”Dumhet och inkompetens bakom massinvandringen”

”Debatten om vem som har ansvaret för massinvandringen handlar inte om vem som har sagt vad. Den handlar om vem som har gjort vad – och varför de har gjort det.”

I en väldokumenterad krönika undersöker författaren Kent Andersen på sajten document.no de norska socialdemokraternas (Arbeiderpartiets) ansvar för mångkulturens misslyckande. Ett ansvar som partiet nu försöker smita ifrån.

Jag har översatt krönikan, som lika gärna kunde handla om Sverige.

”Inte ett enda land har lyckats med det mångkulturella samhällsexperimentet, och inte heller Norge klarar längre att kamouflera problemet med oljepengar” skriver Kent Andersen.

Likheterna med socialdemokraternas ansvar för massinvandringen i Sverige är uppenbara. Allting är bara ännu värre i Sverige.

Av Kent Andersen.

”De senaste veckorna har både Astrid Meland och Faktisk.no kastat sig in i kampanjen för att rentvå Arbeiderpartiet från ansvaret för mångkulturen och massinvandringen. Målet är att cementera en uppfattning om att var och en som pekar på Ap:s ansvar är dårar som odlar ”farliga konspirationsteorier”.

Men Arbeiderpartiet har faktiskt skulden. Inte genom en gigantomanisk ”konspiration för att ödelägga Norge”.

Nej, Ap gjorde Norge ”mångkulturellt” genom naivitet, självbedrägeri och ideologisk blindhet, medan de sjöng Internationalen och drömde röda drömmar från Disneyland om globalism och ”Det Nya Norge” och hoppades att allting skulle ”sätta sig”. Det låg alltså inte en avancerad konspiration bakom – bara trivial, mänsklig dumhet och inkompetens. Resultatet blir nämligen detsamma.

Trots att Arbeiderpartiet har haft makten i Norge större delen av tiden sedan 70-talet och regeringar bestämmer vilka som får bosätta sig i Norge försöker Ap nu alltså att springa ifrån ansvaret för sin egen politiska baby. Att Ap ska bära huvudansvaret för mångkulturprojektet som de har varit strålande stolta över fram till 2015 är inte bara dokumenterat i att de aldrig har gjort någonting för att kritisera, bromsa eller stoppa mångkulturprojektet och invandringen. Dokumentationen och handlingarna som alla regeringar lämnar efter sig är också ganska massiva spår, så låt oss gå igenom dem.

Invandringsstoppet 1975 pressades igenom av LO för att skydda norska arbetare och gäller otroligt nog än i dag. Det talar inte till Ap:s fördel men gör bara öppnandet av gränserna inför all världens lycksökare, som ska försörjas av arbetarklassen, ännu mer begripligt.

Debatten om vem som har ansvaret för massinvandringen till Norge handlar nämligen inte om vem som har sagt vad. Den handlar om vem som har gjort vad – och varför de har gjort det.

Den sortens analys önskar vänstersidan desperat att slippa, för händelserna 2015 har visat alla vad vi står inför. Ingen vill sitta där med ansvaret, men någon måste ta det. Och ansvaret tillhör det största partiet som har gått i bräschen för mångkultur i 40 år: Arbeiderpartiet.

Nakna fakta visar att Norge har fått cirka en miljon invandrare sedan 70-talet. Det har i sig gjort den totalitära politiska övertron ”Underkastelse” (=islam) från 600-talet till Norges viktigaste och mest vitala samhällsfaktor 2018.

Det har förändrat Norges samtid och framtid på ett sätt som ingen anar hur det kommer att sluta, och fullständigt utan en tanke på vad som kan gå fel, för underkastelse har ingenting med Norge, norsk kultur eller norska värden att göra. Det är för alltid onorskt, odemokratiskt, ofritt och oönskat.

Istället för att säga ”Vi misstog oss” försöker vänstersidan emellertid lägga skulden på Fremskrittspartiet – det enda parti som har varnat för multikulti och islam lika länge som Ap har banat väg för galenskapen.

Regeringar bestämmer suveränt vem som ska passera gränserna till Norge och bosätta sig här. Basta. Arbeiderpartiet satt i regering efter regering och drev både massinvandring och mångkultur som i praktiken ger invandrare frisedel till att kolonisera Norge.

Arbeiderpartiet har talat varmt om ”Det Nya Norge” i tal efter festtal. Arbeiderpartiet gjorde aldrig någonting för att stoppa, bromsa eller riskvärdera projekt ”mångkultur” och har systematiskt svärtat ner alla som har kritiserat självbedrägeriets malström.

Först hoppades man att arbetskraftsinvandrarna skulle vända hem igen. Så hoppades man att allting skulle sätta sig. Så hoppades man att de skulle integrera sig (vad det nu ska betyda). Så hoppades man tämja islam till en euro-islam.

Nu hoppas man bara att Norge inte slutar som Sverige – som om hopp har någonting med politik att göra. Men samma politik ger samma resultat till slut. Ap ska aldrig få slingra sig undan det socialpolitiska Frankenstein-monster de väckte till liv på 70-talet i gott samspel med andra europeiska socialdemokrater och aldrig visade tecken på att stoppa. Beviset ligger också i de dokumentspår som Ap-regeringarna har lämnat efter sig. Här är dokumentspåret som visar fakta: systematisk, ideologisk dumhet i 40 år.

Stortingsmelding nr. 39 (1973-1974). ”Om innvandringspolitikken”.
Kom från Arbeiderpartiregjeringen ledd av Trygve Bratteli, och allaredan här argumenterar man för att ett mångkulturellt samhälle skulle införas i Norge. Inga avvikande åsikter tog man hänsyn till, och saken togs aldrig upp till demokratisk behandling eller votering i Stortinget eller för väljarna. Den bara genomfördes.

Stortingsmelding nr. 74 (1979-1980). ”Om innvandrere i Norge”. Kom från Arbeiderpartiregeringen ledd av Oddvar Nordli och visar att målet är att skapa ett ”mångkulturellt/pluralistiskt samhälle”, där jämlikhet mellan kulturer skulle vara en överordnad, bestämmande princip. Ingen hänsyn togs till att främmande kulturer kan innehålla starkt oönskade faktorer för en jämställd, öppen, modern och sekulär demokrati, med alla slitningar, faror och problem detta oundvikligen måste skapa.

Stortingsmelding nr. 39 (1987-1988). ”Om innvandringspolitikken”. Kom från den första Arbeiderpartiregeringen ledd av Gro Harlem Bruntland, där man lade tonvikten på att dyrka ”respekt för invandrarnas kultur” och slog fast att mångkultur är en berikning för samhället. Ap tog ingen hänsyn till att invandrarnas kultur innehåller element som könslemlästning, kvinnoförakt, macho-o-kultur, ärbar klädsel, koranskolor, klanstyre, judehat och förakt för västlig kultur och demokrati. Vänstersidan kastade ägg och sten på Carl I Hagen som varnade.

1995 kom NOU‘en (motsvarighet till svenska SOU, Statens Offentliga Utredningar) ”Opplæring i et flerkulturelt Norge” under Gro Harlem Brundtlands tredje regering, där man tydligt avskrev norsk kultur och norska och europeiska värden som något som man skulle bry sig om. Inte heller tog Ap hänsyn till norrmän eller Norge, utan satte invandrarna och det ”mångkulturella” invandringsprojektet i förarsätet. Ingen hänsyn togs till dem som varnade, och det blev helt legitimt att kalla visselblåsarna för ”rasister”.

Stortingsmelding nr. 17 (1996-1997). ”Om innvandring og det flerkulturelle Norge”. Kom från regeringen ledd av Thorbjørn Jagland från Arbeiderpartiet, och bara inledningsavsnittet avlägsnar varje tvivel på att Ap har ansvar för invandringen och utbredningen av mångkultur i Norge:

”Det norska samhället har varit och kommer i ökande grad att vara mångkulturellt”

samt

”Kulturell mångfald är berikande och en styrka för gemensamheten.”
Yttrandet slog också fast att ”Värdekonflikter skapas inte i första hand av invandringen.”

Ingen hänsyn togs till problemen med islam som tornade upp sig i andra länder, och Ap tog aldrig parti för sekulära och ateistiska islamkritiker, som hellre kallades ”islamofober”.

Stortingsmelding nr. 49 (2003-2004). ”Mangfold gjennom inkludering og deltakelse. Ansvar og frihet” kom från regeringen ledd av Kjell Magne Bondevik från Krf (Kristelig Folkeparti). Den följer upp utvecklingen som Ap hade använt alla sina politiska muskler på sedan 1974:

”Staten och samhällets ordning måste anpassa sig till mångfalden i befolkningen, och tjänsteutbudet måste anpassas.”

Ingen hänsyn togs till vad norrmännen kunde anse om berikningen, och inte heller nu visade Ap minsta tecken till oro, begränsningar, betänkligheter eller inbromsande, trots svårt alarmerande utveckling i andra europeiska länder. Ap ansåg att allt var toppen, och alla partier borde föra samhällsexperimentet vidare.

Mångkulturexperimentet går åt skogen i Sverige, Danmark, England, Frankrike, Nederländerna, Tyskland… ja hela resten av Europa. Inte ETT enda land har lyckats, och Norge klarar heller inte att kamouflera problemen med oljepengar längre. 2015 är mångkulturens Waterloo.

Väljarna är mycket riktigt lättlurade och glömmer fort, men de har ögon i huvudet: koranklossarna på Karl Johan skulle aldrig ha stått där om Arbeiderpartiet hade varit mer försiktigt, ansvarsfullt och skeptiskt och brytt sig mer om Norge än om hela världens bästa. Men ack, Internationalen är ju otroligt fängslande och bindande. Den är svår att lägga ifrån sig efter 100 år med 100 socialistiska katastrofer i 100 länder.

Detta är grunden till att Arbeiderpartiet plötsligt trollar fram Frp-politikern Masud Gharahkhani och låtsas som om de alltid har tyckt det han säger. De försöker pulvrisera ansvaret, springa ifrån sin egen politik, skriva om historien och två sina händer innan någon anklagar dem som medansvariga för den ekonomiskt, säkerhetsmässigt och samhälleligt största fadäsen som utspelar sig mitt framför våra ögon, medan 250 miljarder (?) rinner ut varje år. Det är ganska patetiskt, men Ap har inte något annat kvar i verktygslådan än att pulvrisera ansvaret och skylla på alla andra.

Orsaken till att mångkulturen misslyckas i samtliga länder i Europa, och misslyckas på samma sätt, är att den politiska grundmuren består av samma logiska brister och grova fel i förutsättningarna i alla länder i Europa: kulturer är inte likvärdiga. Religioner är inte lika. Islam är inte fred. Muslimer är inte mångkulturella. Människor vill absolut inte samma saker.

Och det är inte den vite mannens skuld att andra lever i krig och fattigdom. Det är inte vår skuld och inte vårt ansvar att lösa genom att ge bort vårt eget land till kolonister.

Dessutom är mångkultur-projektet ett rent politiskt samhällsexperiment: ingen vet vad målet är, vad det ska åstadkomma, och ingen kan säga när det är nog med invandrare eller för mycket islam. Kan det bli för mycket islam? När då?

”Det Nya Vi” genomfördes utan demokratisk förankring, utan tydliga politiska målsättningar, utan tillstymmelse av planer för hur man ska lyckas, utan tydliga budgetmässiga prioriteringar, utan ett enda framgångsexempel från andra länder, och utan votering i Stortinget.

Arbeiderpartiet var pådrivaren, och nu vill de inte erkänna det, påta sig ansvar eller be om ursäkt. Istället skyller de på ”kommandant” Fjotolf (Fjotolf Hansen är massmördaren Anders Behring Breiviks nya namn. Min anm.) och hans imaginära flock, konspirationsteoretiker och Frp, som ”skapar splittring” genom att säga sanningen. Som om islam inte klarar att skapa splittring helt på egen hand? Islam gör inget annat.

Mångkultur var och är att experimentera med norrmännens framtid. Och när man experimenterar med framtiden för barn och vuxna, för att man vill bli hyllade, älskade och ärade som goda, inkluderande och visionära humanister – då kan du ge dig fan på att man också ska ha hela ansvaret om och när det går fel. Förstått? Och fel går det.

Ap kommer fortfarande inte att stoppa invandringen. Ap vill bara ha annorlunda och bättre invandrare. Att en Ap-politiker erkänner att ”vi som samhälle har töjt systemet mot den extrema och missförstådda välviljan” betyder inte att partiet faktiskt gör någonting åt det.

Det hjälper inte att lansera 13 punkter med åtstramningar när antalet invandrare likafullt växer och man piskar upp ”flykting”-hysteri så sent som 2015 för att få in 10 000 lycksökare på kortast möjliga tid, för att Ap vill inhösta kortsiktig politisk vinst på ”godhetsvågen” och få ännu mer valboskap som de kan ösa bidrag över. Hur dumma tror de att folk är?

Tror ni att vi glömmer kulturminister Turid Birkelands ”Alla framhåller att det är viktigt att värna det norska, men jag tror inte att det över huvud taget är viktigt”.

Tror ni att vi glömmer att trots 21 utredningar och 100 miljarder kronor kan fortfarande ingen förklara vad ”integration” är?

Tror ni att vi glömmer Tajik som inte kunde säga någonting om norsk kultur? Tror ni att vi glömmer alla festtal om ”mångkultur”, ”Det Nya Norge” och ”den färgrika gemenskapen” genom 40 år från Arbeiderpartiet?

Tror ni att vi glömmer rasismhetsen mot alla som har varnat för invandring och islam i 40 år?

Tror ni att vi glömmer att den Ap-troende pressen och media har följt upp hetsen istället för att undersöka fakta och rapportera dem? Det är heller ingen konspiration. Det är inkompetens.

Nej, vi glömmer aldrig. Arbeiderpartiet har ansvaret, och ansvaret skall de få ta. Det finns gränser för vad man kan göra mot sitt eget land, för att därefter göra en Bart Simpson och säga ”It wasn‘t me!”.

Att enskilda kommentatorer saknar hämningar och spyr ut smörja och dumma konspirationsteorier i sociala medier är en nyttig avledningsmanöver för Arbeiderpartiet, för det leder bort från den välgrundade kritiken från oss som är seriösa.

När man går i bräschen för stupid, ologisk och ödeläggande socialistisk politik som bara fortsätter och fortsätter i 40 år utan tillstymmelse till mål, planer och framgångsexempel, utan minsta bekymmer för de massiva problem som tornar upp sig, utan minsta hänsyn till den norska befolkningen och utan minsta vilja att bromsa, stoppa eller avsluta samhällsexperimentet när det går galet – då bör man vackert tåla kritik och temperatur. Det tjänar ingenting till att klaga sig till tystnad. Sorry.

Inga seriösa kritiker talar om konspirationsteorier. Vi talar om inkompetens och dumhet.

Låt mig göra detta helt kristallklart så jag slipper höra tramset en gång till: socialism har alltid varit ett samhällsnedrivningsprojekt, men Gro Harlem Brundtland skrev aldrig en stortingsmelding som var ”en plan på att ödelägga Norge”, som Faktisk.no slösar tid på att påpeka. Det fanns ingen konspiration bakom Arbeiderpartiets odemokratiska genomförande av mångkultur, massinvandring och islamisering i Norge från 1970-talet till 2000-talet. Så duktiga är nämligen inte Arbeiderpartiet.

De skulle aldrig klara att få till något sådant utan att snubbla, som Jagland. Istället genomfördes detta baserat på någonting som kan se ut som en konspiration och dessvärre får ungefär samma resultat: naivitet, dumhet och hopplös inkompetens från medelmåttiga politiker, förblindade av sin egen tillfredsställelse med sig själva, socialistisk globalism-ideologi och ”godhet”.

De fattade inte vad de höll på med. De anade inte vad de satte igång. De förstod aldrig någonting, vare sig om islam, främmande kulturer eller konsekvenserna av att invitera fattiga människor till gratis cash. Men Carl I Hagen förstod. Högersidan varnade hela vägen. De var skickligare, klokare och mer ansvarsfulla. Varför inte berömma det istället för att babbla?

Hade Ap tagit en uppgörelse med den interna inkompetensen och den dumma politik de fört sedan 1970-talet hade Norge varit en bättre plats, med mer hopp om framtiden. Istället vinglar de vidare mot svenska tillstånd med en inkompetent skeppsredarson som ledare, uppbackad av en ständigt nyförälskad muslim, och erkänner ingenting, medan de påstår sig vara upptagna med att bromsa ”skillnader”. Men Ap har skapat alla skillnader och fronter själva.

De tror att de kan bluffa sig ut ur detta, men det kommer aldrig att lyckas, för Norge kräver ärligare och mer kompetenta politiker nu, och en ärligare och mer kompetent press. Arbeiderpartiet bör be Norge och högersidan om ursäkt så att vi kan komma upp ur gropen och komma vidare.”

Kent Andersen