Ljusdals kommun i Hälsingland är en av många som har tagit emot så många kostsamma migranter att kommunens ekonomi har kapsejsat. Nu får de gamla invånarna betala för politikernas misstag. Äldreboenden läggs ner på löpande band. Åttio platser ska bort.
”Vi har inte så mycket annat att spara på” säger äldreomsorgschefen Anna Forsberg.
(Artikeln finns också inläst som ljudfil nedanför texten).
Fyra boenden med 68 platser har dragits in, vilket är väldigt många för en liten kommun med 19 000 invånare utspridda i stora skogar och cirka 7 300 invånare i tätorten. En kommun där hus och lägenheter säljs till vrakpriser.
Men det räcker inte.
Äldreomsorgen måste spara 16,6 miljoner, och politikerna i omsorgsnämnden har därför beslutat att lägga ner ytterligare tolv platser. Sammanlagt tas 80 platser bort. Det finns risk att det blir fler.
”Det kan det bli. Vi har fortfarande ett tungt ekonomiskt läge och vi har inte så mycket annat att spara på” säger äldreomsorgschefen Anna Forsberg.
Äldre människor som med sin skatt har finansierat välfärden i hela sina liv har blivit de verkliga kommunala spargrisarna. Just när de behöver ta del av den välfärd de betalat för under decennier och under de sista levnadsåren behöver stöd och hjälp att leva ett värdigt liv.
”Vi har inte så mycket annat att spara på” är en mycket avslöjande replik.
Ljusdals kommun sparar på sina egna äldre invånare för att pengarna har gått åt till migranter från länder i tredje världen, långt från Europa och långt från Ljusdal.
Kommunen har haft de socialdemokratiska spenderbyxorna på och tagit emot ett stort antal migranter, och nu ska notan betalas genom att ställa grupp mot grupp och försämra de äldres livskvalitet genom stora nedskärningar av deras trygghet och service.
I slutet av 2017 uppmärksammade lokaltidningen HelaHälsingland att Ljusdal var den kommun som skulle ta emot flest migranter i Gävleborgs län, 45 personer. Av artikeln framgår att kommunen under de nio första månaderna 2015 tagit emot flest anvisade i Gävleborgs län och gjort prioriteringar för att ordna boende till 60 av dem.
När Migrationsverket 2014 presenterade sin prognos om att närmare 100 000 migranter skulle invandra till Sverige det kommande året gick 14 kommunstyrelseordförande, däribland Leif Persson (S) från Ljusdal, samman och författade en skrivelse till medlemsorganisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL). De krävde åtgärder.
”Vi har tagit det här initiativet eftersom att vi måste få till en dialog med Migrationsverket. Vi tar emot väldigt många i en liten kommun och det börjar bli ansträngt. Det finns flera stora kommuner i landet som tar emot väldigt få” säger Ljusdals kommunstyrelseordförande, Leif Persson.
Vad skulle moster Therése ha sagt? Hon var under många år en av Ljusdals gamla invånare. Hennes röst har tystnat av den enkla orsaken att hon är död.
Varför stiger människor fram i vårt medvetande, ur det förflutna och ur våra minnen? Faktum är att människor som har varit viktiga i våra liv blir tydligare i våra minnen ju äldre vi blir.
Moster Therése var inte min moster. Hon var syster till min mormor och alltså moster till min mamma, men i släkten kallades hon aldrig något annat än ”moster Therése”. Hon betydde mycket för mig, av skäl som jag strax ska berätta om. Just nu stiger hon fram när jag hör ett inslag i radions P1 och läser en artikel på Samhällsnytt om att flera äldreboenden läggs ner i Ljusdal.
Jag letar fram ett brev, skrivet för 40 år sedan. Det är ett enkelt brev med enkla noteringar, skrivet för hand av den 81-åriga moster Therése, till hennes systerdotter. Det är skrynkligt, med fläckar och bokstäver som delvis blivit suddiga av fukt. I många år har brevet legat ihopknycklat inuti en gammal trebent kopparkaffepanna som har vandrat i släkten från Theréses mormors mor (nu är vi tillbaka i tidigt 1800-tal!) via Therése och Theréses systerdotter (min moster) till mig.
Brevet från moster Therése berättar om ett annat Sverige. Om landets totalförvandling på bara 40 år. Ett land har försvunnit, och ett annat har kommit istället. Vi vet alla att det är så, men det slår oss i magen med en särskild kraft när vi möter eller påminns om platser och människor som vi har en relation till, som har spelat en roll i våra liv. De människor som förfogar över rum i våra hjärtan tjänstgör också som våra förbindelselänkar till det försvunna Sverige.
Hela min släkt kommer från Järvsö. Många av dem har bott och levt sina liv i Ljusdal. Om de tvingades lämna sin hembygd för att finna försörjning var det bara tillfälligt. Det var så de tänkte, fast det ibland blev annorlunda. Sina själar lämnade de kvar för att återvända och ta tillbaka dem så snart som möjligt. Berättelsen om moster Therése är också berättelsen om ett land som har förvandlats till oigenkännlighet. Skärningspunkten går vid 80 nedlagda platser i äldreomsorgen i en norrländsk skogskommun.
Hon föds 1898 som sjätte barnet i en syskonskara på nio barn i en liten timmerstuga vid sjön Rossen, djupt inne i Järvsös finnskogar. Timmerstugan byggdes av hennes far, bonden och handelsmannen Olof Johansson Lind, när han 1887 ingick äktenskap med den 18-åriga soldatdottern Helena Andersdotter Högström från Mörttjäraberg i Alfta.
Alla de nio barnen får ståtliga namn, men frågan är om inte Margreta Teresia får det allra ståtligaste. Familjen har det bra. Bonden och handelsmannen Olof Johansson Lind och hans hustru Helena är strävsamma och duktiga människor som skapar välstånd för sig och sina barn. Vid några tillfällen kläs barnen fina och färdas de fem milen till Järvsö, där det fanns en fotografiateljé.
Moster Therése är den enda i syskonskaran som inte gifter sig. Hon förblir ogift och barnlös. Det faller sig nämligen så olyckligt att hon och hennes äldre syster förälskar sig i samma man.
De träffas på en logdans, han väljer den två år äldre systern (som ska bli min mormor) och gifter sig med henne. Therése drabbas av en kärlekssorg som varar livet ut. Om hon inte kan få den man hon älskar vill hon inte ha någon annan man heller. Hon satsar på en lärarutbildning och ett liv som självständig yrkeskvinna.
Hon flyttar till Stockholm efter att ha utbildat sig vid småskoleseminariet i Bollnäs. Hela sitt vuxna liv arbetar hon som lärare och bor i en liten lägenhet på Erstagatan. Resan hem blir lång, flera decennier. Hon längtar tillbaka till skogarna och människorna vid Ljusnans flöden. Till forsarnas sugande virvlar och de bottenlösa sågverksdammarnas svarta vatten.
Till människor som hon känner sig hemma med.
De som är som hon.
Therése sörjer inte sin barnlöshet. Hon tycker att det räcker med alla skolbarnen som hon undervisar. Men för mig blir hon den goda fen en tid under de där Stockholmsåren. Det är 1953. Jag är åtta år, har tuberkulos och ligger gipsad på ett sjukhus i Stockholm, 60 mil hemifrån. Ingen kan komma och besöka mig. Utom moster Therése. Hon får ett barn att bry sig om, och jag får omtanke av en vuxen släkting. Hon kommer med böcker, hon kommer med vindruvor och serietidningar. Kalle Anka, Tre små grisar och Stora stygga vargen. Inget godis. Barn ska inte äta godis, anser moster Therése. Jag har nyss lärt mig läsa och kastar mig över både böcker och tidningar.
När Therése går i pension i mitten av 1960-talet kan hon äntligen flytta tillbaka till sina rötter i Hälsingland. Till Ljusdal. Och det är inga problem. Bostäder finns, och ålderdomshemmen är ännu inte nedlagda. Så sent som på 1960-talet anses äldre människor i Sverige fortfarande ha behov av och rätt att behandlas med värdighet och anständighet.
Therése kommer tillbaka till en miljö där hon känner igen sig och känner sig trygg. Både mannen hon älskade och hans fru (min mormor och morfar) är döda sedan många år. Men några av syskonen och vännerna finns kvar i Ljusdal och Järvsö. Nu är Therése inte längre den unga flickan som blev ratad. Hon är en respekterad yrkeskvinna med en lång lärargärning bakom sig. Hon umgås med vänner och syskon, läser och handarbetar. När hon inte längre orkar med ett eget boende får hon en plats på ålderdomshemmet Källbacka i Ljusdal.
Året är 1979, och hon är 81 år gammal när hon har flyttat in på ålderdomshemmet och skriver det brev till sin systerdotter som jag har sparat i den trebenta kopparkaffepannan. Det innehåller allmänt småprat om släkt och vänner, vädret och hur man ska leva som äldre. Jag läser raderna med den prydliga lärarinnehandstilen:
”Jag trivs bra i mitt rum här på Källbacka, och nu slipper jag handla och laga mat. Dagarna går, jag har nu inget att arbeta med. Det blir inte ens handarbete. Jag läser ju lite, och här är vi nu bekanta i alla flyglarna och promenerar tillsammans. Men jag är mest alltid inne i mitt rum.”
”Glöm inte moster Tes” skriver hon och går sedan in på ekonomi:
”Jag har sänt både möbler och husgerådssaker till en auktionsfirma och väntar nu på ”kosing”. Min pension är bra och räcker gott till utgifter.”
Året då pensionen var bra och gott räckte till utgifter var alltså 1979. Så nära och så länge sedan. Ljusdal och övriga Sverige hade ännu inte drabbats av irreversibelt galopperande storhetsvansinne med symtom som massimport av lycksökarmigranter som aldrig kommer ut på arbetsmarknaden och försörjer sig själva. I mitten av 1960-talet dömdes ålderdomshemmen ut som ”otidsenliga”, men Källbacka i Ljusdal finns fortfarande kvar, och moster Therése bodde där livet ut.
Hon är ett prisma som bryter mina bilder av det Sverige som var, i ljuset av det Sverige som är. Ljusbrytningarna skär och smärtar som grön laser. De vill inte lämna mig. De visar det gigantiska bedrägeri vi är utsatta för; plundringen, folkutbytet, föraktet från maktens hantlangare mot oss vanliga svenskar som de inte ens anstränger sig att dölja. Smärtan över de ohyggliga förluster vi har gjort och gör är för stor för att kunna formuleras i ord. Men jag bär den ständigt inom mig, precis som många av er som läser den här texten.
Vad skulle moster Therése ha sagt eller gjort om hon sett vad det har blivit av Ljusdal, av Sverige? Jag vet inte. Vad gör vi själva? Vad gör du? Hur kan vi låta detta vansinne fortgå? Hur kan vi ge bort vårt land – det enda land vi har – låta oss bytas ut och till råga på allt betala för det? Hur är det möjligt?
Moster Therése avlider på Källbacka ålderdomshem en augustidag 1983. Hon är 85 år gammal. Hon begravs i Järvsö kyrka.
LYSSNA:
Artikeln som ljudfil.
LÄS OCKSÅ:
Insändare: ”Slottebo var rena himmelriket – Jag är glad att mamma slapp uppleva raserandet av demensvården”
Det fanns ett alldeles utmärkt demensboende i Ljusdal som hette Slottebo och låg i anslutning till Källbacka. Jag hade min mamma där och det var rena himmelriket, både för henne och mig.
Personalen på Slottebo var engagerade, godhjärtade och tålmodiga, så jag var mer än nöjd och kände mig trygg med att mamma bodde där och blev väl omhändertagen, skriver insändaren Lena Olsson.
Slottebo med dess personal var en pärla, men plötsligt skulle det läggas ned. Anhöriga protesterade, men förgäves. Mamma dog innan nedläggningen verkställdes, och jag är glad att hon slapp uppleva detta raserande av ett mycket väl fungerande demensboende med dess enastående personal.
Jag förstår fortfarande inte varför det var så nödvändigt att få bort Slottebo. Nu vill man bygga ett nytt demensboende och det finns det pengar till, eller?
Lena Olsson
Uppskattade du den här artikeln? Sätter du värde på fri och oberoende journalistik? Jag skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Ditt stöd behövs för att jag ska kunna fortsätta mitt arbete. Jag är tacksam om du vill stödja det jag gör genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 