Sverigedemokraterna klättrar starkt uppåt mot en position som Sveriges största parti. Det visar flera opinionsundersökningar som gjorts i oktober. I en undersökning av LO-medlemmars partisympatier från Sifo/Expressen är SD till och med något större än Socialdemokraterna och aspirerar alltså på platsen som Sveriges största parti.
Socialdemokraterna får 30,6 procent och SD får 31 procent i Sifos undersökning. I en väljarbarometer som SVT/Novus presenterade på torsdagen är Sverigedemokraterna återigen större än Moderaterna och därmed största oppositionsparti. SD har 20,5 procent och Moderaterna 19,5.
På lördagen kom ytterligare en mätning, denna gång Svensk väljaropinion, som är en sammanvägning av opinionsmätningar som Kantar Sifo gör för Sveriges Radios Ekoredaktion. Här ökar Sverigedemokraterna med 1,7 procentenheter till 21,9 procent. Moderaterna minskar med 1,5 procentenheter till 18 procent.
Socialdemokraterna går i mätningen ner med 0,4 procentenheter till 25,1 procent.
En lång period av demonisering av SD från media och 7-klövern går mot sitt slut, men dödsryckningarna kommer inte att bli trevliga. Människor och institutioner som slåss för sin överlevnad är inte lätta på handen.
En sektliknande totalitarism bland politikerna i 7-klövern och ett allvarligt maktmissbruk bland journalisterna i MSM har kommit till vägs ände och måste upphöra. Dags att bita i det sura äpplet.
Sjutton års demonisering av Sverigedemokraterna 2002-2019 är vår tids mest misslyckade politiska projekt. Hut går nämligen alltid hem till sist. Journalisterna får försöka leva med att de inte regerar Sverige. I den här krönikan försöker jag reda ut varför mobbing, utestängning och demonisering av ett demokratiskt parti aldrig är en bra idé – utan osvikligt leder till att ett land och en befolkning spricker isär.
Jordbävningar brukar inte mullra öronbedövande högt de allra första ögonblicken. De låter mer som ett vagt dån som kommer allt närmare.
Ungefär så ljuder de senaste opinionsundersökningarna. De visar att det pågår stora underjordiska omvälvningar bland de svenska väljarna. Vad de kommer att resultera i efter valet 2022 återstår att se.
Socialdemokraternas kräftgång i väljaropinionen går att härleda till att stödet för S rasar bland LO-medlemmar, nu även bland kvinnorna. LO är av tradition Socialdemokraternas starkaste fäste, både vad gäller väljare och ekonomi. Det är LO:s medlemmar som i stor uträckning har burit partiet på sina axlar och gett det regeringsmakten i nästan 100 år.
Men inte nu längre. Allt fler LO-medlemmar har vaknat upp och upptäcker att de är övergivna, svikna och bedragna av de politiker som de har litat på och röstat på i val efter val. Så sent som i mars 2010 uppgick LO-medlemmarnas stöd för Socialdemokraterna till över 60 procent. 2010 var det år då Sverigedemokraterna röstades in i riksdagen. Både LO-medlemmar och andra började se att det finns alternativ till Socialdemokraterna.
När gamla fästen viker: på knappt tio år har stödet för Socialdemokraterna bland LO:s medlemmar halverats. I valet 2014 fick S 53 procent av LO-medlemmarnas röster. Nu utgör LO-medlemmarnas stöd till Socialdemokraterna alltså bara 30,6 procent – en siffra som är historiskt unik. Inte ens var tredje LO-medlem stöder S.
I valet 2014 fick Sverigedemokraterna totalt 12,86 procent. I senaste valet 17,53 procent. Manliga LO-medlemmar har länge varit på väg från S till SD, och nu får de sällskap av LO-kvinnorna, bland annat i förbundet Kommunal som utgör 38 procent av LO:s medlemmar.
”Det är främst de kommunalanställda som fått bära den största bördan av många av regeringen Löfvens olika integrationspolitiska åtgärder, som till exempel ”extra händer i vården”. Projektet resulterade på många arbetsplatser i att kommunanställda fick ofta omotiverade eller direkt olämpliga migranter som skulle få någon form av kontakt med arbetsmarknaden” skriver Johan Westerholm på Ledarsidorna.
”Inte sällan vägrade män som placerades ta instruktioner av kvinnlig arbetsledning, kom för sent eller vägrade följa hygienregler på äldreboenden. Flera arbetsplatser som Ledarsidorna varit i kontakt med under den perioden menade att de extra händerna var mer en belastning i arbetet än en tillgång.”
Kvinnorna är de första som tvingas anpassa sig till det ökade våldet som är en konsekvens av en okontrollerad migrationspolitik. Kvinnor får se sin frihet begränsad och kan inte längre röra sig obehindrat i parker och på gator nattetid.
De nya opinionssiffrorna sätter inte bara LO-borgen utan också S-högkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm i gungning.
”Om Socialdemokraterna inte lyckas ersätta LO-medlemmarna med andra väljargrupper är det i grunden regeringsmakten som står på spel för S” säger Toivo Sjörén på Sifo.
Tala om jordbävning! ”Andra väljargrupper” skulle i praktiken innebära kraftigt ökade insläpp av utomeuropeisk röstboskap, vilket i dag knappast skulle accepteras av väljaropinionen.
Inför valet 2018 gick desperationens vågor höga i socialdemokratin, och LO genomförde den mest omfattande kampanjen i organisationens historia för att få sina 1,4 miljoner medlemmar att rösta på Socialdemokraterna. Enligt uppgifter ringde 30 000 personer totalt en halv miljon telefonsamtal till LO:s medlemmar.
”Socialdemokraterna hade inte fått 28,4 procent utan LO-förbundens insatser för att ringa upp medlemmar” sa förbundsordföranden Karl-Petter Thorwaldsson efter valet. Enligt honom hade LO den sista veckan före valet ringt 260 000 personer.
Samverkan mellan Socialdemokraterna och LO handlar också i hög grad om pengar. Under åren 2015-2018 skickade LO och dess förbund sammanlagt in hela 46 miljoner kronor i ekonomiskt stöd till S, vilket motsvarar nästan halva S’ valbudget 2018. Kommunal, LO:s största fackförbund med över en halv miljon medlemmar, drar nu helt in det direkta ekonomiska stödet till S.
Ordföranden i Kommunal, Tobias Baudin, säger – hör och häpna – att man ”måste visa att välfärden är en socialdemokratisk paradgren”.
Om man är socialdemokrat kan man nämligen ljuga hur mycket som helst utan att drabbas av samvetskval.
Men hur ska det gå med den ”socialdemokratiska paradgrenen” när verklighetens behov möter ekonomisk superkris och kraftiga nedskärningar i kommunerna? Hur trovärdig är en floskel från Kommunals ordförande i realiteternas kalla belysning?
Sedd i ett tioårsperspektiv har Sverigedemokraternas väg mot dagens väljarsiffror varit en Golgatavandring, där samtliga övriga sju riksdagspartier och den församlade journalistkåren inte har skytt några medel för att mobba, smutskasta, beljuga, utesluta, demonisera, stigmatisera och på alla sätt bete sig vidrigt mot ett demokratiskt invalt parti – och därmed också mot partiets mer än en miljon väljare.
”Lågutbildade arbetslösa män boende i glesbygd”, om ni minns. Överösta av hat och förakt från välutbildade välbeställda högfärdiga storstadsbor med en kraftig överrepresentation av kommunister och miljöpartister, utrustade med en orubblig sekt-tro på världsomfattande godhet, om det så blir det egna landets undergång.
Den hjärntvätt landets styrande i flera decennier har utsatt befolkningen för, för att fortast möjligt byta ut oss mot tredje världen-invånare, saknar motstycke. Två miljoner utlandsfödda har man hittills lyckats släppa in – utan befolkningens samtycke. Var femte invånare i Sverige är född i ett annat land. Tidigare var Finland det dominerande invandrarlandet, på grund av den omfattande arbetskraftsinvandringen från 1950-talet och framåt.
Nu är Syrien och Irak de vanligaste födelseländerna – länder som är så kulturellt och religiöst avvikande från Sverige som kan tänkas. Invandringen från Mellanöstern och Afrika är dessutom inte arbetskraftsinvandring som kan förväntas tillföra Sverige någonting, utan en tärande invandring av migranter som söker ett bättre liv än vad de lyckas åstadkomma i sina, i huvudsak, muslimska hemländer.
Affes Statistikblogg har brutit ner Statistiska Centralbyråns statistik över invandrarnas ursprungsländer för gruppen män mellan 15 och 44 år, som är den mest brottsaktiva gruppen av alla. I diagrammet ser vi en total omkastning av ursprungsland 2018 jämfört med 1970.
1970 kom 57,6 procent av invandrarna från Norden, och bara 3,7 procent kom från Afrika och Asien. 2018 hade ursprungsländerna bytt plats. 61,7 procent av invandrarna i den aktuella åldersgruppen män kom från Afrika/Asien och bara 3,7 procent från de nordiska länderna.
Det är också värt att notera att andelen invandrade, mer lättintegrerade män 15-44 år från Västeuropa och USA har halverats från 1970 till 2018.
Den propaganda och smutskastning av oliktänkande som politiker och media har använt sig av för att genomdriva en total förvandling av Sverige har varit och är fortfarande skamlös.
Det är lätt att glömma, men ni kommer att känna igen er i mina exempel. Först ett litet klipp på 38 sekunder som visar hur det går till att eliminera oliktänkande.
1969 hade den konservative amerikanske journalisten G. Edward Griffin fått fram ett dokument från det amerikanska kommunistiska partiets högkvarter och offentliggjorde det vid en föreläsning. Dokumentet skrevs 1943 och föranstaltade hur kommunister skulle oskadliggöra sina meningsmotståndare med smutsiga metoder.
När andra människors åsikter blev alltför irriterande skulle meningsmotståndarna etiketteras som ”fascister, nazister och antisemiter”. Antifascistiska och ”toleranta” organisationer skulle användas för att misskreditera oliktänkande.
”Associera ständigt i det allmänna medvetandet dem som tycker annorlunda än vi med tillmälen som redan har en dålig klang. Efter tillräckligt många upprepningar förvandlas tillmälena till fakta i det allmänna medvetandet.”
Känns strategin igen? Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger är det tillräckligt många godtrogna människor som tror att lögnerna är sanna.
Jag låter det vara osagt huruvida den före detta chefen för SR:s Ekoredaktion Staffan Sonning hämtade sin inspiration från amerikanska kommunister när han inför valet 2002 skickade ut ett direktiv till alla medarbetare om att kalla Sverigedemokraterna ”främlingsfientliga”. Det var ett rent politiskt grundat direktiv och ingrepp i valrörelsen, och för lång tid framåt.
Inför valet 2002 hade journalisterna börjat se Sverigedemokraterna som ett verkligt hot. SD fick ställa upp i valet – men inte på samma villkor som de andra partierna. De fick ingen egen tid i statsradion och statstelevisionen. Tidningarna vägrade publicera SD:s annonser. Allra helst skulle partiet tigas ihjäl. Men om journalisterna nödgades nämna partiet skulle namnet alltid föregås av epitetet ”främlingsfientliga”. På det sättet skulle väljarna skrämmas bort från att rösta på SD.
Ekot var till en början ensamma om den här policyn. Men journalister i andra media tog snabbt till sig vad som gällde och apade efter Staffan Sonnings politiska diktat. Genom att nöta in ”främlingsfientliga”, ”högerextrema”, ”rasistiska”, ”högerpopulistiska” och andra stigmatiserande epitet hos allmänheten har den svenska journalistkåren lyckats skrämma upp denna allmänhet så till den grad att de har skadat och försenat den demokratiska processen med minst 15 år. Närmare bestämt 17 år, om man räknar från Staffan Sonnings aktion 2002.
Sjutton år som har gått till spillo för att både politiker och journalister har varit besatta av sin allt överskuggande politiska ambition att ”inte gynna SD”. Den har varit överordnad målet att föra en politik och debatt som Sverige och svenska folket behöver.
I valrörelsen 2010 utsatte journalisterna SD för särbehandling med så ohederliga metoder och i en sådan omfattning att det saknar historisk motsvarighet. Det var i stor utsträckning fråga om ren mobbing på sandlådenivå – ett tydligt vittnesbörd om det hot som SD:s blotta existens utgör mot journalistkollektivets traditionella, politiskt korrekta värdegemenskap.
SD fick visserligen mer uppmärksamhet än inför valet 2006 men särbehandlades på alla tänkbara och otänkbara sätt. Bland annat vägrade Sveriges Television, TV4 och Sveriges Radio att låta SD delta i utfrågningar och debatter inför valet. Även i den slutliga partiledardebatten, trots att (eller på grund av att) flera opinionsundersökningar tydde på att partiet skulle komma in i riksdagen.
I boken ”Problempartiet” intervjuade journalisten Björn Häger 26 journalister i ledande befattningar som politiska reportrar eller ledarskribenter inför valet 2010. Intervjusvaren bekräftar att SD är ett höggradigt irritationsmoment som journalisterna helst skulle vilja vara utan. Samtliga tillfrågade journalister avskyr SD och upplever det som ett problemparti.
Journalisterna klassar genomgående SD som ett främlingsfientligt parti som utgör ett hot mot demokratin. Flera av de intervjuade journalisterna medger att den egna aversionen mot SD kan göra att de ”håller tillbaka” i bevakningen, att man ”ligger lite lågt”.
Ett avslöjande exempel är Jan A Johansson, dåvarande chefredaktör på Skånska Dagbladet. Han säger:
”De har ju en del påståenden om invandrargrupper, brottslighet, i Malmö framförallt, där de går ut med påståenden som vi vet är sanna. Vi kan kontrollera dem, vi känner till dem, men vi publicerar dem inte ändå utan vidare därför att vi vet att det ställer till sådan helvetes skada för samhällsutvecklingen.”
Här har vi alltså en journalist i ansvarig ställning som chefredaktör som rakt ut medger att han inte publicerar kända fakta – för att de inte passar in i hans världsbild. SD:s valseger 2010 var ett outhärdligt misslyckande för journalisterna.
Public service, det vill säga skattefinansierade Sveriges Radio, SVT och Utbildningsradion UR ska bedriva programverksamhet som är saklig och opartisk. Allmänheten kan anmäla övertramp och brott mot reglerna till Granskningsnämnden, som också ska föreställa vara saklig och opartisk i sina bedömningar men har gjort sig känd för att så gott som aldrig kritisera eller fälla ett anmält program.
I juni 2013 hade två personer anmält ett radioinslag i P4 Extra i februari där programledaren under sändningen sa att Jimmie Åkesson var partiledare för ett ”främlingsfientligt parti”. Anmälarna ansåg att Sverigedemokraterna inte är främlingsfientligt utan ett invandringskritiskt parti.
Efter att ha lagt sina politiskt korrekta pannor i djupa veck kom Granskningsnämnden fram till att det absolut inte är osakligt utan helt okej att i radio kalla Sverigedemokraterna för ”ett främlingsfientligt parti”. Det strider inte mot kraven på saklighet och opartiskhet, ansåg Granskningsnämnden och friade P4-programmet.
”Ett fullständigt horribelt beslut” kommenterade SD.
Den period på nästan 20 år då journalisterna har bedrivit ohederlig journalistik gentemot Sverigedemokraterna är en skamfläck i svensk journalisthistoria. Någonting de kommer att helst vilja glömma och sopa under mattan.
Men att sopa skamfläckar under mattan är ingen lätt sak. Om och om igen poppar de upp och blir synliga. Som i form av en lyssnarfråga i ett avsnitt från den 15 oktober av P1:s prat- och tjatprogram med Thomas Nordegren och Louise Epstein.
Lyssna från cirka 1:40 när de och den politiske kommentatorn Fredrik Furtenbach försöker förklara varför Sveriges Radio i många år har klistrat förklenande och demoniserande epitet på Sverigedemokraterna.
”Det behövdes när de var ett nytt parti som folk inte kände till” är ett av argumenten.
Pinsamt, pinsamt.
Om Sverigedemokraterna fortsätter växa kommer vi att få se Sveriges församlade journalistkår flockas omkring dem och svälja de förklenande epiteten som om de vore gräddkola. Kappvändandet har redan börjat. Med journalister förhåller det sig så att de är komplett trolösa små varelser som alltid – alltid – trivs bäst i maktens knä, oavsett vem som för tillfället har makten.
Journalistisk integritet och opartiskhet?
Det kan vi glömma. Vänta och se!
LÄS OCKSÅ
Johan Westerholm, Ledarsidorna:
Sekterna slåss för sina liv
Genom landets ledande ledarredaktioner fortplantar sig idag en smärre jordbävning efter att Sverigedemokraterna nu ser ut att bli jämnstora med Socialdemokraterna. Dessa två, Aftonbladet respektive DN, har de senaste åren utvecklats till att bli mer och mer lika sekter som tappat kontakten med den verkliga världen. De slåss nu för sina liv och sin relevans.
Hos de två större ledarredaktionerna, Aftonbladet och DN märks den panik som borde råda på Sveavägen 68 efter att Expressen/Sifo presenterat partisympatierna inom LO-kollektivet. Där Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna visar sig ligga sida vid sida.
Uppskattade du den här artikeln? Sätter du värde på fri och oberoende journalistik? Jag skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Ditt stöd behövs för att jag ska kunna fortsätta mitt arbete. Jag är tacksam om du vill stödja det jag gör genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 