Jag fångar upp några ord i myllret, skrivna av författaren Einar Askestad. Hans ord är lika giltiga som Folkhälsomyndighetens dagliga rapporter. Lika giltiga som vilken annan lägesbeskrivning som helst.
”allt är bättre än ingenting
oändliga försprång
har du som alltjämt
andas
tacka vem fan du vill
ja, gå gärna ned på knä
men tacka
allt och alla
som gjort det möjligt
att du är den du är
ja, att du är
men sätt för Guds skull stopp
för de
som inte vill dig väl”
#lyrikfredag
Jag är en av dem som går ned på knä och tackar. Inte för att jag har överlevt corona. Jag är inte smittad. Det har två prover visat.
Men för att jag har överlevt att mitt hjärta inte ville slå längre.
Efter fem sjukhusvistelser hittills i år och hjärtintensivvård i tio dygn sitter jag här och lever. Jag andas. Jag finns till.
Mitt varmaste tack till personalen på Visby lasarett avdelning C4, Kristina och Ingrid på IVA som skötte mig under de mest kritiska dygnen i påsk, ambulanspersonal, besättningen på ambulanshelikoptern, personalen på Huddinge sjukhus avdelning M2, hjärtkirurgen Jonas som opererade in en pacemaker på mig.
Någon gång ska jag kanske berätta.
När jag orkar.
Om jag orkar.
Jag hoppas att krafterna och orden ska komma tillbaka till mig. Det får ta tid.
Ett varmt tack också till alla som har gett mig donationer trots att jag inte har kunnat skriva på ett tag. Vitsipporna som jag har plockat på min tomt är till er alla.
Ta hand om er därute och glöm inte att tvätta händerna! Eller att tacka.
Julia Caesar 