En så enkel sak som att tvätta händerna kan rädda liv. I dag är det självklart för de flesta av oss. Men bakom de självklara upptäckterna finns ofta en människa som har vågat gå emot strömmen och tänkt på det som ingen annan har tänkt på.
Den man som ska ha äran för handtvätten hette Ignaz Semmelweis (1818-1865). Han gjorde en av den vetenskapliga historiens stora upptäckter som fortfarande räddar oräkneliga liv.
När du står där i en coronapandemi och tvättar händerna för tjugonde gången på dagen, nynnandes ”Blinka lilla stjärna där” – så att du tvättar tillräckligt länge – bidrar du till att rädda liv. Skänk gärna en tanke till Ignaz Semmelweis! Alltihop är hans förtjänst.
Före Semmelweis hade ingen förstått vikten av att tvätta händerna. Ingen visste att läkarna förde med sig livsfarliga bakterier när de gick direkt från obduktioner till födande kvinnor, och att det var förklaringen till att så många kvinnor dog i barnsängsfeber på det sjukhus i Wien där Semmelweis arbetade. Mödradödligheten låg på 13,1 procent. Ignaz Semmelweis lade märke till att den höga mödradödligheten bara gällde den avdelning där läkarkandidater arbetade. På den avdelning där enbart barnmorskor arbetade var mödradödligheten bara 2,03 procent. Vad berodde den stora skillnaden på?
Den unge Ignaz Semmelweis grubblade över gåtan, och en dag i mars 1847 drabbades han av insikt. Den dagen obducerade han en kollega som hade dött i blodförgiftning efter att ha skurit sig på en kniv vid en obduktion och fått ett sår i fingret. I kollegans kropp fann han samma typ av förändringar som han sett hos kvinnor som avlidit i barnsängsfeber. Han förstod att sjukdomen orsakades av att någonting överfördes från obduktionerna till de födande kvinnorna. Han kallade detta något för ”likgift”.
En enkel upptäckt kan tyckas, men Semmelweis’ observationer gick emot den dåvarande vetenskapliga uppfattningen. Man trodde att sjukdomar berodde på en obalans bland de grundläggande ”fyra kroppsvätskorna”. Detta utspelade sig under en tid när virus och bakterier var okända företeelser, och medicinskt användbara mikroskop ännu inte var uppfunna. Hur sjukdomar spreds var en stor gåta, även för läkarvetenskapen. Människor trodde att de spreds genom kometer och på alla möjliga sätt.
Semmelweis hade hittat ett samband, men han hade inga bevis. Ändå vågade han kräva att all förlossningspersonal skulle tvätta händerna med klorvatten. Mödradödligheten sjönk snabbt till en procent. Här skulle man kunna tänka sig att Semmelweis’ lycka var gjord, att läkarkollegerna stod i kö för att gratulera till upptäckten och att ryktet om den livräddande läkaren spred sig över världen.
Men så blev det inte alls. Motståndet från kollegerna var enormt. Läkarna kunde inte tåla att de beslagits med att göra fel och att de genom bristande hygien var ansvariga för många kvinnors död. Och även om Semmelweis upptäckter skulle vara korrekta ansågs det vara alldeles för ansträngande att tvätta händerna varje gång man skulle undersöka en gravid kvinna. En av de viktigaste upptäckterna i medicinens historia utlöste istället en formlig förföljelsekampanj mot Semmelwis personligen. Han hånades och trakasserades. I våra dagar skulle han säkert ha hängts ut och demoniserats av Expressen och andra stora skandalmedia.
1854 återvände han från Wien till Ungern, där han hade sitt ursprung, och tog ledningen för förlossningsavdelningen på Sankt Rochus sjukhus i Budapest från 1851 till 1857. Hans order om rengöring av händer och medicinsk utrustning reducerade dödligheten i barnsängsfeber till 0,85 procent, och hans idéer blev snart accepterade runtom i Ungern. I Wien var läkarna dock fortfarande ganska fientligt sinnade mot honom.
Förföljelsen i Wien hade tagit hårt på honom. Han blev psykiskt sjuk och togs in på anstalt. Där dog han 1865, bara 47 år gammal. Fyra år tidigare hade hans vetenskapliga verk ”Aetiologie, Begriff und Prophylaxis des Kindbettfiebers” publicerats.
Han ligger begravd i Budapest, och där restes 1906 en staty av honom. Upprättelse och ära för att ha räddat miljoner människoliv fick han först efter sin död, bland annat genom den berömde skotske kirurgen Joseph Lister (1827-1912), som fastslog:
”Till ingen står kirurgin i så stor tacksamhetsskuld som till denne Ungerns store son.”
Hur kommer det sig att en så enkel och i våra nutida ögon självklar metod att rädda människoliv som att tvätta händerna kan utlösa ett så enormt motstånd från läkarkåren och ren personförföljelse mot den som gjort upptäckten? Mekanismerna går att känna igen från i princip alla samhällsområden, alltifrån medicin till mångkultur där gamla ohållbara paradigm utmanas av nya rön.
Mer om detta längre ner. Men först några exempel på vetenskapliga strider där stickor och strån har rykt och vetenskapsmän har satts i husarrest och bränts på bål för att deras upptäckter har ansetts som obekväma och hotfulla.
Genom århundradena har de stora striderna bland annat gällt huruvida jorden är rund och om den rör sig runt solen eller tvärtom. Den mäktiga huvudmotståndaren till nya vetenskapliga rön var under flera hundra år den katolska kyrkan, som hade enorma intressen bundna i status quo: dels stora religiösa maktintressen och ekonomiska intressen mot vad som sågs som ”irrläror” och ”kätteri”, dels seglivade megalomana trosföreställningar av typen ”Jorden är universums centrum”.
Framstående vetenskapliga nydanare som Nicolaus Copernicus (1473-1543), polsk matematiker, astronom och fysiker, Giordano Bruno (1548-1600), italiensk dominikanermunk och präst, och Galileo Galilei (1564-1642), ansedd italiensk astronom, fysiker och ingenjör, är välkända exempel på forskare som råkat mycket illa ut när deras upptäckter har gått emot katolska kyrkans uppfattning.
Giordano Bruno arresterades av inkvisitionen och skickades 1592 till Rom för en andra rättegång, eftersom han vägrat ta tillbaka sina påståenden vid en tidigare rättegång i Venedig. I Rom hölls han fången i åtta år och brändes slutligen på ett kättarbål den 17 februari 1600 på Campo dei Fiori.
Galileo Galileis bok ”Dialog om de två världssystemen”, som han gav ut 1632, skapade kaos i katolska kyrkan. År 1633 ställdes han inför inkvisitionens domstol, där han blev tvungen att avsvära sig allt rörande den så kallade ”felaktiga läran”. Den katolska kyrkans tvärsäkra uppfattning var att det var jorden som var världsalltets centrum. Efter domen ska Galilei ha mumlat ”och likväl rör hon sig”, men uttalandet är inte styrkt.
Tack vare den dåvarande påvens Urban VIII beskydd, och kanske på grund av Galileis ålder och sjuklighet, blev det ett i jämförelse med Brunos dödsstraff ”milt”straff för honom. Han brändes inte på bål men fick husarrest under resten av sitt liv, i nio år. Något att tänka på för alla som klättrar på väggarna efter någon vecka i hemkarantän på grund av coronapandemin.
I Galileis fall bad påven (Johannes Paulus II) faktiskt om ursäkt. Men över den stackars Giordano Bruno som brändes på kättarbål har nådens sol aldrig strålat. Hans fall har aldrig omprövats av katolska kyrkan.
En av de vetenskapliga strider som pågår just nu gäller hälsoeffekter orsakade av elektromagnetiska fält (EMF) från bland annat mobiltelefoner och basstationer och nyheten 5G – den femte generationen trådlösa nätverk som både politiker och i synnerhet telekomindustrin vill ”rulla ut” över hela världen fortast möjligt – utan att ha en aning om hur de nya strålningskällorna påverkar människors hälsa. Här råder samma sorts primitiva föreställningar som de som styrde världen på Ignaz Semmelweis’ tid: eftersom man inte kan se strålningen med blotta ögat finns den inte, alternativt är ofarlig.
En annan strid gäller orsakerna till den metabola pandemi som gör miljarder människor på hela jorden överviktiga och sjuka i bland annat cancer, hjärt-kärlsjukdomar och diabetes. Lars Bern skriver om problemen i sin bok”Den metabola pandemin: det största hotet mot en hållbar framtid” .
Vad de båda striderna har gemensamt är att frontlinjerna går mellan en profithungrig industri, gigantiska vinstintressen och karriärförblindade politiker å ena sidan – och å andra sidan röster för folkhälsan som saknar ekonomiska resurser och till stor del arbetar ideellt.
I en bok som jag skrev 1989 försökte jag bena ut problematiken kring det enorma motståndet mot nya vetenskapliga upptäckter tillsammans med en av Sveriges mest kända vetenskapshistoriker i modern tid, Tore Frängsmyr (1938-2017), professor i vetenskapshistoria vid Uppsala universitet. Frängsmyr var redan då, för mer än 30 år sedan, en ovanlig intervjuperson och en ovanlig akademiker. Han var öppen och ärlig och verkade vara sällsynt fri från akademisk prestige.
Det som gör det så svårt att komma med nya upptäckter på ett vetenskapligt område är att det inte går att ifrågasätta en liten tårtbit i ett heltäckande vetenskapligt paradigm som är fastmurat sedan många år. Om den nya tårtbiten stjälper hela den befintliga tårtan, det etablerade paradigmet, släpps den inte fram utan stor smärta och sega, uppslitande vetenskapliga strider som kan pågå nästan i evighet. Bara en del av ett vetenskapligt paradigm kan därför inte bytas ut som en reservdel på en bil, utan hela paradigmet måste skiftas mot ett nytt paradigm. En process som kan ta årtionden eller ännu längre tid och ger upphov till många offer längs vägen.
Mängder av människor har ofta sina livs samlade vetenskapliga och personliga prestige hårt fastbunden i rådande paradigm, och allting utanför den förhärskande uppfattningen tenderar att ses som fientliga angrepp och motsatsen till sanning, det vill säga lögn.
”Men det är rätt så trivialt att motsäga någonting nytt med argumentet att det inte är vetenskapligt bevisat. Det är en oerhörd massa saker som aldrig någonsin blir bevisade. Egentligen är det bara en liten del av allt existerande som människan har kunnat klä i vetenskapliga termer” sa Tore Frängsmyr.
”Vetenskapliga sanningar håller sällan i längden, eftersom förutsättningarna förändras. Man ser problemen på ett nytt sätt, ställer nya frågor och får nya svar. Det finns mycket som är bevisat men som kullkastas några år senare. Kanske inte för att de första svaren var felaktiga, men de var inte kompletta.”
”Det är oerhört starka krafter som kan mobiliseras till rasande försvar när forskare som delar ett paradigm upplever paradigmet och därmed sig själva som hotade.”
”Jag blir varje gång lika förvånad när jag hör vetenskapsmän uttala sig tvärsäkert om saker och ting. De borde ta lärdom av historien och försöka undersöka förutsättningslöst istället för att göra motstånd mot nya teorier.”
En smula ödmjukhet och källkritiskt tänkande är alltså lika nödvändigt 2020 som under tidigare århundraden. Den tvärsäkre bör bemötas med skepsis och sunt ifrågasättande. Det gäller i hög grad under en världspandemi när mängden av ”sanningar” dagligen slår nya rekord.
Tvärsäkerhet och blind tilltro till auktoriteter har sällan gagnat sanningen.
Uppskattade du den här artikeln? Sätter du värde på fri och oberoende journalistik? Jag skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Ditt stöd behövs för att jag ska kunna fortsätta mitt arbete. Jag är tacksam om du vill stödja det jag gör genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 