Vem bestämmer vem som ska få leva?

I min hall, alldeles innanför ytterdörren, ligger en förpackning munskydd. Dyrt betalda (500 kronor för 50 stycken) ur min egen ficka. Ingen får komma in i huset utan att ta på sig ett munskydd. Saken är inte förhandlingsbar. Det gäller livet.

Det här blir en lång text som kommer att vindla hit och dit, mellan personligt och allmängiltigt. Det kommer att handla om vem som har rätt att leva, om etisk härdsmälta, om obefintliga munskydd i hemtjänsten, äldreomsorgen som det perfekta sparobjektet, huruvida döden har svarta Fantomentrikåer och om skräck och rädsla som effektiva verktyg att styra människor.

Vi kan ha olika utgångspunkter inför det som pågår i Sverige och världen nu, men en sak är jag ganska säker på att vi delar, om än i olika grad: rädslan. Den rädsla som sprider sig med coronaviruset. Ett osynligt hot som påverkar oss alla – men som vi i vår tur har små möjligheter att påverka. Vare sig vi vill det eller inte medverkar vi alla i ett mardrömsscenario som slår alla hittills gjorda skräckfilmer.

Fakta och facit döljer sig långt fram i tiden. Egentligen vet vi ingenting, även om många låtsas veta. Vi måste stå ut med att inte veta, att inte ha kontroll. Hot har en särskild förmåga att ta fram både det bästa och sämsta hos människan, vi ser redan prov på båda.

Med stora ögon följer vi Folkhälsomyndighetens rituella presskonferenser som mer och mer antar karaktären av högmässa enligt den urgamla katolska mässordningen med Kyrie-, Gloria-, Credo-, Sanctus-, Benedictus- och Agnus Dei-satserna. Översteprästen Anders Tegnell utmärker sig i Credo-satsen, och Socialstyrelsen och MSB framträder i Sanctus och Agnus Dei om Guds lamm som borttager världens synder.

Vi ser tills vi inte orkar följa högmässorna längre.

Agnus Dei, Guds lamm som borttager världens synder.

En av mina utgångspunkter för den här texten är att skräckslagna människor är lätta att styra. Rena drömmen för makthavare som lätt kan få igenom lagar, regler, undantag och glidningar som aldrig skulle gå att driva igenom under normala omständigheter. Rädsla får människor att foga sig, bli lydiga, svälja ner alla ansatser till kritisk granskning, eftertanke och invändningar.

Det är så totalitära stater har tilltvingat sig makt genom hela historien, genom att skrämma upp och få människor att ropa efter tvång och diktatur. All opinionsbildning under en kris sker under helt andra förutsättningar än de vanliga. Många politiska, ekonomiska och andra intressen är beredda att gå mycket långt för att utnyttja situationen för sina egna syften. Mycket kommer att ske bakom våra ryggar, vi har bara sett början.

Plötsligt, bara någon vecka in i coronapandemin, diskuteras möjligheten att ta livet av 60-70-åringar som någonting fullkomligt självklart. Det handlar om människor som kanske skulle ha många år kvar att leva ett bra liv. Gränserna för etik, moral och respekt för livet förskjuts snabbare än någon hinner säga ättestupa. Dödshjälpspatrullerna vädrar morgonluft.

Det är etisk härdsmälta, och alla samtycker apatiskt, som om de vore lobotomerade. Det måste vara fler än jag som skräckslagna tar sig för pannan och undrar ”Hur hamnade vi här?”

Sverige är återigen experimentverkstad, den här gången på liv och död. Vem bestämmer vem som ska få leva? Med vilken rätt? Och på vilka grunder? När följderna av coronapandemin ska summeras och utvärderas, vilka kommer då att ställas till svars för vilka beslut? Vilka ska leva med konsekvenserna av att ha skickat människor i döden? Vilka anhöriga ska leva med konsekvenserna av att deras far/mor/son/dotter/syster/bror/farfar/farmor/morfar/mormor har triagerats bort från intensivvård? Läkarna kan omöjligt veta om de i varje ögonblick fattar rätt beslut.

Som varande en i riskgruppen för att sorteras bort kan jag meddela att det känns fruktansvärt och fasansfullt att vara just det. Socialstyrelsen och deras så kallade etiska riktlinjer knuffar brutalt oss riskpersoner närmare kistkanten, möjligen med några doser morfin som avskedsceremoni.

Bild ”Selektering” av Kalle Strokirk.

Det var inledningen. I fortsättningen väver jag trådar och inslag från mitt eget liv de senaste veckorna och det som pågår runtomkring. Vi befinner oss i ett extremt läge. Allting räknas. Jag har just räddats till livet av hjärtintensivvård och fått en pacemaker inopererad när mitt hjärta inte orkade slå längre.

Uttrycket ”ladda batterierna” har fått en ny innebörd. Jag slipper svimma ett oräkneligt antal gånger varje dag när hjärtat står stilla. Jag hoppas snart kunna gå till brevlådan (60 meter) utan att behöva stanna och vila flera gånger längs vägen. Det är ett mirakel, men det är för nytt för att jag ska ha hunnit besinna hur nära döden jag har varit. Sådant tar tid och måste få ta tid.

Det tar tid att vänja sig vid att ha en inopererad mackapär under ena nyckelbenet. En främmande tingest i min kropp. Blotta tanken känns konstig. Och det gör ont. Allting kommer ifatt efteråt och kräver tid och ansenliga mängder Alvedon. Om det bara fanns Alvedon för själen också.

När jag ligger på hjärtintensiven med slangar och elektroder överallt erinrar jag mig plötsligt, som i ett töcken, en scen i en av Ingmar Bergmans gräsliga filmer, ”Det sjunde inseglet”, som var hans egen favoritfilm, inspelad 1957. Filmen utspelar sig passande nog under digerdödens dagar och handlar om en medeltida riddares (Max von Sydow) resa genom ett pesthärjat landskap. Han möter en gestalt, klädd i svarta Fantomentrikåer och dito slängkappa (Bengt Ekerot) och frågar ”Vem är du?”.

Ett bisarrt replikskifte på teaterskolesvenska utspelar sig:

Bengt Ekerot: ”Jag är döden.”

Max von Sydow: ”Kommer du för att hämta mig?”

Bengt Ekerot: ”Jag har redan länge gått vid din sida. Är du beredd?”

Riddaren skaffar sig respit genom ett symboliskt schackparti mellan honom själv och Fantomen-Döden. Scenen kan ses här:

Jag bestämmer mig för att nobba Fantomen. Jag tål inte svarta Fantomentrikåer och har alltid haft svårt för teaterskolesvenska.

Jag vill leva.

Som nyopererad hjärtpatient behöver jag hjälp av hemtjänst under en förhoppningsvis kortare period. Jag är en högriskpatient i flera avseenden. Det är såna som jag som dör i äldreomsorgen nu. De äldres höga dödstal har av samtliga inblandade experter och myndigheter erkänts som coronapandemins största misslyckande i Sverige.

Trots det visar det sig när hemtjänsten kommer att de saknar andra skyddsåtgärder än handskar. Inga munskydd, inga visir, inga skyddsförkläden – trots att de besöker många högriskpatienter/kunder varje dag. De förklarar att de följer gällande råd och föreskrifter från Folkhälsomyndigheten.

Frågan om gällande råd och föreskrifter ska komma att visa sig inte vara fullt så enkel som det låter. Mer om detta nedan. Men innan jag vet det ringer alla mina larmklockor. Daglig kontakt med personal utan skyddsåtgärder innebär stora risker både för mig och dem. De riskerna är jag inte beredd att ta. Jag har nyss överlevt upprepade hjärtstillestånd. Jag har fått en ny chans att leva. Mitt och hemtjänstpersonalens liv ska inte hänga på Folkhälsomyndigheten.

Jag ringer till apoteket. De har just fått in ett paket med 50 munskydd. Apotekaren ber om ursäkt för det hutlösa priset: 500 kronor. Men det är ju inte hon som har bestämt priset. Jag köper paketet och ber hemtjänstpersonalen att ta det med sig nästa gång de besöker mig.

Jag hinner tänka att bara det nu inte finns någon regel i den totalitärt-sovjetiskt präglade regelbok som styr hemtjänstens verksamhet, med långa byråkratiska listor på vad de inte gör och betydligt kortare listor på vad de tillåts göra. En regel som säger att hjälpmedel som bekostats av patient/brukare inte får användas. Jag skulle inte bli förvånad.

Men det går bra. Personalen verkar till och med lättad. Det är inte svårt att föreställa sig hur det känns att gå till jobbet och varje dag veta att man riskerar att bli smittad och att själv smitta de äldsta och allra sköraste. Att dessutom veta att man kan vara sjuk utan att ha några symtom och ständigt leva med rädslan.

Personalens lojalitet med sina brukare och sitt uppdrag hårdexploateras. Inte bara i hemtjänsten – jag har sett rädslan hos sjukhuspersonalen på hjärtavdelningen innan det negativa svaret på mitt coronaprov kom och de måste klä på sig full skyddsmundering (munskydd, visir, mössa, handskar, långärmat) för att över huvud taget gå in i mitt rum. Varje gång. Jag har lidit med dem, tänkt på dem och deras anhöriga, öst beröm över dem och det fantastiska arbete de gör.

Från sjukhusets höga skyddsnivå till hemtjänstens i stort sett obefintliga är det ett mycket stort steg in i total ansvarslöshet. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att tänka att coronaviruset bara fullföljer det som politiker på riks- och regionnivå har jobbat hårt på i 20-30 år, att med direkta och indirekta medel ta livet av gamla människor.

Äldre människor utmålas som skräp: tärande, ointressanta och en oönskad belastning som helst borde raderas ut. Som om de flesta gamla inte har arbetat hårt, betalat skatt i decennier och byggt Sverige.

Drygt 275 000 personer arbetar i dag inom hemtjänsten och på äldre­boenden. Antalet och andelen äldre har ökat – samtidigt som äldre­omsorgens andel av kommunernas totala driftskostnader har sjunkit från 21,4 procent år 2002 till 18,4 procent år 2018.

”Spridningen av det nya coronaviruset blixtbelyser krisen inom äldreomsorgen. Men situationen har länge varit ohållbar och dessutom försämrats under lång tid” skriver Åsa Plesner, tankesmedjan Balans, och Lisa Pelling, statsvetare och utredningschef, Arena Idé, i en artikel på DN Debatt.

Den granskning av kommunernas budgetar för äldreomsorgen som de har gjort visar att dagens situation inom äldreomsorgen är resultatet av 20 år av nedskärningar. År 2020 är inget undantag, hela 96 procent av kommunerna skär ner på äldreomsorgen i årets budgetar.

”De årliga besparingarna har drabbat de äldre och sköra oacceptabelt hårt sedan länge. Ofta döljs nedskärningarna bakom omskrivningar som effektiviseringskrav, rationaliseringsbeting, effektivitetsuppdrag eller generell besparing. Det är en förklaring till att nedskärningarna har kunnat pågå utan att uppmärksammas tillräckligt” skriver Åsa Plesner och Lisa Pelling.

Den nya dödshjälpen heter – inte ännu – brist på respiratorer utan handlar om tolkning av Socialstyrelsens etiska riktlinjer. Dagens Nyheter har varit i kontakt med nio läkare för en artikel om triage, den prioritering som görs på sjukhusen av vilka som ska få leva och vilka som får dö. Sex av läkarna uppger att prioriteringarna är orimligt hårda, och att många inte ges chansen att överleva.

”Man säger nej till patienter som behöver respirator som det annars inte brukar vara något snack om: 60-70-åringar med relativt milda sjukdomar” säger en läkare som beskriver hur sjuksköterskor på avdelningen gråter.

”Jag och många av mina kollegor mår direkt dåligt av att tvingas låta människor dö framför våra ögon, när vi vet att de hade haft en hygglig chans att överleva ifall de fått intensivvård. Detta händer flera gånger dagligen” säger en annan.

Det interna prioriteringsdokument för iva under corona-pandemin som tagits fram på Karolinska sjukhuset i Solna presenterades på ett möte den 6 april.

”Vi fick se dokumentet som skulle aktiveras i en katastrofsituation. Vi upplevde att det redan hade aktiverats, trots att det fanns lediga platser.”

En grupp som exempelvis inte bör prioriteras är patienter som har en uppskattad biologisk ålder över 70 år och svikt i fler än ett organ, exempelvis sviktande cirkulation, andning eller njurfunktion.

Jag undrar bara: var hörs protesterna mot detta? Jag hör inga  protestrop. Vad tycker vuxna barn och andra anhöriga om att deras föräldrar riskerar att sorteras bort från intensivvård? Varför – VARFÖR – tycks allmänheten acceptera detta moraliska moras som någonting fullkomligt normalt som inte går att ifrågasätta?

Vad säger vänsterns skrikhalsar som har gormat om nazisternas folkmord på judar, romer och homosexuella i mer än 70 år? Inte ett pip hörs från dem när svenska 70-plussare inte ges rätt att leva för att de är just 70+ och har någon för åldern vanlig sjukdom, som högt blodtryck.

Den här tystnaden skrämmer mig mer än något annat. På bara några veckor tycks det alltså råda konsensus i det svenska samhället om att rätten att leva efter 70 kan ifrågasättas – och detta utifrån ”etiska riktlinjer” som har snickrats ihop i största hast. Hur många anser att det som sker inte bara är rättfärdigt, det är ÖNSKVÄRT och EFTERLÄNGTAT? Precis vad de länge har tyckt att man ska göra med gamla människor – avskaffa dem?

I början av april inkom fyra anonyma skrivelser från anställda i vården i Stockholm till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, om att sjukhusen prioriterar olika, att patienter som skulle ha fått intensivvård prioriterats bort samtidigt som regionen erbjudit patienter från Sörmland plats.

Inte bara äldre coronapatienter prioriteras bort. Enligt de fyra anonyma skrivelserna väljs också dialyspatienter i 40-50 årsåldern bort. De arbetar heltid och står på väntelista för njurtransplantation men anses vara för grundsjuka för att bli aktuella för intensivvård.

”Vi räknar med att dessa patienter har en kvarstående livslängd på 30-40 år efter transplantation”, lyder ett av meddelandena.

När tipsen kom in kallades regionens chefsläkare snabbt till ett möte innan påsk för att säkerställa att alla sjukhus prioriterar lika. Sabina Wikgren Orstam, avdelningschef på Ivo region öst:

”Vi såg allvarligt på det här.”

Efter det första mötet skickade chefsläkarna Elda Sparrelid och Johan Bratt ut ett mail till sjukhusen:

”I ett läge när vi har mer än 70 lediga intensivvårdsplatser är det viktigt att kriterierna för intensivvård inte blir för snäva”.

”Vi har påmint sjukhusen om att vi fortfarande har iva-kapacitet och därmed behöver man inte aktivera det prioriteringsdokument som Socialstyrelsen skickat ut. Det ska bara användas i händelse av katastrof och då platserna inte räcker” säger Elda Sparrelid.

Ur läkarnas vittnesmål:

Läkare 1:

”Fem patienter mellan 60-85 år har nekats intensivvård. Merparten gick bort. Jag skulle säga att de hade fått iva för ett halvår sedan. I mitt tycke hade de haft en chans.”

Läkare 3:

”Man nekar till exempel en 75-åring med njursvikt eller en 70-åring med bara diabetes och hypertoni iva-plats. Man hänvisar till biologisk ålder, men det stämmer inte – vi vet att dessa personer hade kunnat klara sig.”

Läkare 5:

”Man har i vissa fall slutat intensivvårda i övrigt friska 60-åringar.” 

”Normalt är patienterna på iva mellan 60 och 80 år. Om man kollar på medelåldern på intensivvårdsavdelningarna nu, så ser man ganska snart att nästan ingen är över 70 år. Det betyder att de över 70 inte släpps in. Det är den enda förklaringen.”

Och bristen på skyddsutrustning i hemtjänsten och på äldreboenden, hur var det med den? Personal som arbetar inom hemtjänsten besöker i genomsnitt tolv kunder/brukare per dag. Hur kommer det sig att de inte har adekvat skyddsutrustning? Vi vet redan att oproportionerligt många har avlidit just inom äldreomsorgen. 

Jo, det förhåller sig så här, enligt SVT:

I påskhelgen gick fyra myndigheter ut och tonade ned betydelsen av ett krav på munskydd inom äldreomsorgen. Men de agerade inte på egen hand. Bakom kulisserna spelade arbetsgivarorganisationen SKR, Sveriges kommuner och regioner, en avgörande roll.

Strax före påsk hade arbetet på äldreboendet Serafen i Stockholm stoppats av skyddsombud som krävde bättre coronaskydd för personalen. Arbetsmiljöverket gav dem rätt, och slog i ett uppmärksammat beslut fast att Serafens personal måste ha både visir och munskydd vid allt patientnära arbete med smittade. Beskedet överklagades av arbetsgivaren och välkomnades av facket.

Under påskhelgen kom så ett utspel från Arbetsmiljöverket och tre andra myndigheter. I två uttalanden tonades betydelsen av Serafen-beslutet ned, och man markerade att det inte skulle uppfattas som ett generellt krav.

Efter publiceringen kunde SKR välkomna myndigheternas utspel som tonade ned Serafen-kravet och i stället framhöll Folkhälsomyndighetens rekommendationer – som inte har motsvarande munskyddskrav.

SKR fick även medverka vid utformningen av utspelet. Men enligt de inblandade parterna väcktes aldrig frågan om att berätta öppet om organisationens roll.

”Vi tyckte det var konstigt att myndigheterna var så snabba och prompt ville ut just påskhelgen” säger fackförbundet Kommunals ordförande Tobias Baudin till SVT.

Det är ingen oskälig gissning att vi kommer att få se mer av den här typen av utspel som utgår från olika intresseorganisationers krav, på bekostnad av de allra svagaste, de allra tystaste, de som inte vågar eller inte orkar protestera.

De vars talan ingen för.

Den största klasskillnaden går inte mellan rik och fattig utan mellan friska och sjuka. Men jag har aldrig hört någon socialist definiera den i termer av klass.

Kärnfrågan kvarstår: vad är en människa värd i coronakrisens Sverige? Vart tog de senaste decenniernas största hyckleri vägen, det salvelsefulla men likafullt lögnaktiga bedyrandet av allas lika värde?

Ska vi inte, i ärlighetens namn, dra ett tjockt streck över värdegrunden, en gång för alla? 

Vem bestämmer vem som ska få leva?

Bara att tvingas formulera frågan får svarta fåglar att flaxa oroligt i mitt batteridrivna hjärta. Det som sker i coronapandemins skugga är ohyggligt.

OHYGGLIGT.

LÄS OCKSÅ

Striden om munskydden – skarpt expertutlåtande raderades

Arbetsmiljöverket skakas enligt SVT av en intern konflikt om hur man hanterar frågan om munskydd inom äldreomsorgen. Genom nya formuleringar närmar man sig kommunernas lagtolkning, vilket väckt starka reaktioner internt. Ett expertutlåtande som slog fast att munskydd alltid behövs har raderats från myndighetens diarium.

Arbetsmiljöverket har utsatts för hård press att backa från ställningstagandet. Kommunerna framhåller att det är brist på munskydd och att omsorgen kan hotas om skyddsombud stoppar verksamheter på grund av brist på munskydd.

SVT:s fortsatta granskning – genom både muntliga och skriftliga källor – visar att Arbetsmiljöverket nu justerat sin hållning för att hamna mer i linje med kommunernas. Kommunernas linje är att munskyddet inte ska vara ett generellt krav utan bedömas från fall till fall.

Om man som patient/brukare vill trygga sitt eget och hemtjänstpersonalens liv och hälsa får man alltså själv köpa munskydd åt personalen. (Min anmärkning).

Formuleringen har mött kraftig intern kritik, men försvaras av ledningen med argumentet att myndigheten måste bli mer samstämmig med andra aktörer. I Folkhälsomyndighetens rekommendationer finns i dag inget krav på både visir och munskydd.

Oenigheten har också resulterat i att man raderat ett så kallat sakkunnigutlåtande från yttrandet. Det handlar om en analys från Arbetsmiljöverkets expert som kom fram till att det inte går att arbeta riskfritt utan visir. Det är nu också makulerat från myndighetens offentliga diarium.

Myndighetens chefsjurist Anna Varg skriver till SVT att man valde att baka in ”delar av utlåtandet in i myndighetens yttrande”, men SVT:s granskning visar att det också ansågs för skarpt för den nya linjen. Arbetsmiljöverket har avböjt en intervju med hänvisning till att ärendet nu befinner sig i domstol.


 

Uppskattade du den här artikeln? Sätter du värde på fri och oberoende journalistik? Jag skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Ditt stöd behövs för att jag ska kunna fortsätta mitt arbete. Jag är tacksam om du vill stödja det jag gör genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC-kod ELLFSESS

Varmt tack för din gåva!