Den norske författaren, musikern och politikern (FrP) Kent Andersen är väl bekant för mina läsare. I sin senaste krönika på Document.no skriver han om de enkla lösningarna – som sällan blir vad man har tänkt sig.
Jag har översatt hans text från norska.
Av Kent Andersen
När jag var sju år 1969 blev jag genom NRK (norsk public service) exponerad för svält och fattigdom i Afrika. Och den medföljande nioåringen hade ögonblickligen lösningen: alla i Norge kunde tömma kylskåpet och sända matpaket!
Socialistiska föräldrar skulle ha sagt att det är en glimrande idé – och jag hade förblivit ett barn. Mina föräldrar fick mig att använda huvudet och finna felet. Maten skulle ruttna på vägen. Verkligheten är svår, därför kan barn inte styra världen. Men nu styr barn Väst, med okunnighet, enkla lösningar och utan förståelse för orsak och konsekvens.
1972 var min djupt socialistiska hippielärare engagerad i att bekämpa fattigdom i Afrika. (De var helt besatta av Afrika). Han var väldigt stolt över dem som kom fram till den enda rätta lösningen: alla vi rika i Väst måste ge bort alla våra pengar till de fattiga i Afrika, så att alla i världen fick lika mycket.
Jag blev inte hans favorit när jag påpekade att flera i klassen kom från ganska fattiga familjer och inte hade någonting att ge bort; dessutom skulle de skänkta pengarna bara skapa stölder och slagsmål i Afrika. De skulle inte lösa någonting. Jag var tio år och insåg att en vuxen lärare inte fattade något som var väldigt lätt att förstå.
1985 arrangerade Bob Geldof rockkonserten ”Live Aid” till förmån för svältdrabbade i Etiopien. Hundratals välmenande kändisar sjöng ”Feed them – let them know it‘s Christmas time”, som om det var husdjur som svalt och ett utfodringsprogram skulle lösa problemen. Enkelt och stort! Tjohej! 72 000 personer dansade, festade och jublade av glädje medan NRK gick ner i spagat över godheten. Jag var 23 år och började på allvar fundera på om socialister var riktigt kloka.
1986 var jag del av en djupröd familj genom ett förhållande med världens sötaste flicka. Då fick jag närkontakt med ett sätt att tänka som för mig tillhörde fienden på andra sidan muren, det som min officerspappa använde hela sitt yrkesliv till att bekämpa. På väggen i ett hem hängde den sovjetiska flaggan och banér med ”Che”. Revolution var önskedrömmen, helst efter den sovjetiska modellen. All äganderätt skulle avskaffas. Staten skulle ge alla lika.
Jag pratade med de här människorna om Animal Farm och ”1984”, konsekvenser och följdverkningar. Jag pratade om Gulag, Berlinmuren och vem vapnen i DDR var riktade mot. Jag pratade om hur folk hade det på Kuba och i Kina och påpekade att teorin och intentionen var fin, men resultaten var förskräckliga. Jag insåg raskt att jag lika gärna kunde ha talat grekiska.
Orsak och verkan är bortom kommunisters fattningsförmåga. De fattar det bara inte. Och därför blir vi aldrig kvitt kommunismen. De här människorna förmår inte förstå att diktatur och koncentrationsläger är ett oundvikligt resultat av deras samhällssystem.
Orsak och verkan sjunker inte in, och därför vill de alltid pröva socialismen en gång till. Är socialism en bristsjukdom?
Eftersom de flesta samhällen är omgivna av faror och konsekvenser måste människor med enkla lösningar hindras från att ta över hela samhällen – för sådana samhällen är dödsdömda. De flesta vuxna ser att enkla lösningar snabbt kan skapa skadliga verkningar. Vuxna människor tänker sig för innan de går till handling. Barn handlar innan de har tänkt sig för.
Socialister vill inte tänka. De vill ha förändring, och de vill ha den nu. De vill handla istället för att fundera. De ropar istället för att prata. De predikar istället för att lyssna. Jag har älskat att diskutera med socialister, men nu använder jag tiden till att publicera istället – för att argument, empiri, fakta och facit inte fungerar. Allt man får tillbaka är bortförklaringar, tokprat, osakligheter, lögner,
whataboutism och känslor.
Det är inte det att socialister är elaka, onda eller dumma. De saknar inte tankar och idéer, de är bara som en växellåda i friläge: en massa kugghjul går runt, men ingenting griper in i vartannat, och det rör sig ingenstans. Orsak har ingen verkan. Och därför misslyckas alla socialistiska samhällen. De bygger på enkla lösningar som inte fungerar i praktiken utan skapar livsfarliga följdverkningar som socialister inte är i stånd att förutse. Och när följdverkningarna träffar dem skyller de på alla andra faktorer än att det är de själva som har skapat felen.
I dag använder Norge minst 35 miljarder på bistånd, att ge bort andras mat och pengar till dem som de anser behöver det mer. Det har vi hållit på med i över 40 år, och det har inte gjort ett enda land rikt, stabilt, välmående eller fredligt. Det löser ingenting men skapar betydande mängder korruption, maffia och maktkamp, för man kan inte ge bort pengar utan att samtidigt ge bort makt. Bistånd är ekonomisk intervention i andra länders inre angelägenheter. Men det spelar ingen roll att det är imperialism, för intentionen är god. Så korttänkta är de som står bakom.
I dag använder Norge cirka 40 miljarder om året på att skapa bättre väder år 2100 genom ”klimatinsatser”. Och det gör vi genom att använda enorma mängder skattepengar på påhitt som inte fungerar, på att sälja bilar utan avgifter och rasera norsk natur med vindkraftverk som inte fungerade 1720 och inte fungerar i dag. Vindturbiner kommer aldrig att kunna ersätta riktiga kraftverk, aldrig kunna förse moderna samhällen med tillräcklig och stabil energi, och de kommer aldrig att löna sig. Det är en enkel lösning på ett problem som inte finns – för de som har satt igång det är lika teknologiskt inkompetenta som de är självgoda. De var lätta offer för vindkraftsäljarna.
I dag använder Norge kanske 250 miljarder om året på att importera och ”integrera” människor från andra samhällssystem – utan krav på att de ska ta till sig vårt samhällssystem, för deras samhällssystem ska ”berika” oss. Detta vanvett fungerade inte för 40 år sedan, och det fungerar inte i dag.
Ändå insisterar enkla människor på att vi ska ha mer av deras enkla lösningar, för förr eller senare kommer det att fungera. Enkelt, eller hur? Under tiden är följdverkningarna farliga, ödeläggande och dödliga. Pådrivarna väljer att ignorera, bagatellisera och lägga ut dimridåer om dem och skylla på alla andra. För det är det enklaste.
I USA går enkla människor lös på Trump, statyer och polisen för att någon måste få skulden för den egna fattigdomen, misären, missnöjet och vanmakten. Globalismen har tagit ifrån dem industrin, jobben, välfärden, pengar och makt – men det är mannen som vill återupprätta västlig styrka och självständighet som är problemet. Socialisterna vill, som alltid, ha förändring, och de vill ha det nu, och de kriminella vill ha bort polisen som förstör deras kriminella verksamhet. Liberala politiker böjer knä och erkänner att allt beror på rasism. Det är enklare än att erkänna att de själva har varit idioter.
Orsak och verkan är ofta lika oförutsägbart som utan nåd. Därför använder stamsamhällen sig av unga och oerfarna män som krigare, medan äldre och erfarna är hövdingar. I dag är det tvärtom: vi har unga ministrar, utan reell kompetens eller erfarenhet, som uttalar sig tvärsäkert om ämnen som de inte kan någonting om. De fick sina jobb för att det var en enkel lösning för statsminister Erna Solberg (H). De ställer inte till med bråk och ställer inga kritiska frågor.
Näringslivet vill också ha unga människor som de kan ”forma”. Det är mycket enklare än erfarna människor som kan påpeka att ”det här misstaget har vi gjort tidigare”. Det skapar dålig stämning och får enkla själar att känna sig trampade på. Så kan vi inte ha det. Vänstersidan tror på fullt allvar att bara de hetsar, hatar och hotar islamkritiker till tystad så skapar vi en ”sammanhållning” där alla gillar islam och mångkultur. EU-politiker tror att om de avskaffar yttrandefriheten kommer de att skapa sammanhållning. Så där håller de på.
Enkla lösningar är lockande för att de till synes gör verkligheten enkel och överskådlig och skapar god stämning. Men enkla lösningar är de korttänktas slutstation och skapar som regel större problem än det som var utgångspunkten. Och när rekylen kommer tar enkla själar till uttryck som ”Detta såg jag inte komma” och skyller på alla andra som faktiskt såg det komma.
Julia Caesar 