”Även om Demokraterna har vunnit valet med snäv marginal har de förmodligen förlorat kampen om Amerikas själ. Det finns helt enkelt ingen bred uppbackning av radikal identitetspolitik.”
Det skriver Mikael Jalving, dansk författare och historiker – i Sverige känd för bland annat boken ”Absolut Sverige” (2011), i en eftervalsanalys av det amerikanska presidentvalet, ursprungligen publicerad i Jyllands-Posten.
Av Mikael Jalving
Översättning från danska: Julia Caesar
Det amerikanska presidentvalet har överraskat alla kloka – igen.
Oavsett vem som till slut vinner valet har den identitetspolitiska vänsterflygeln förlorat. Tvärtemot mediernas progressiva förväntningar blev valet mycket jämnt, och i Senaten kommer det av allt att döma fortfarande att vara republikansk majoritet.
Kommer presidenten i januari att heta Joe Biden får han svårt att få igenom sin politik, och hans partikamrater måste tänka igenom sin strategi.
Trumpismens motto att sätta amerikanska intressen främst har, tillsammans med appellen till en konservativ familje- och arbetarrörelse, till överraskning för i synnerhet de kloka, visat sig tilltala nya väljargrupper och minoriteter, särskilt bland katolska latinamerikaner som tydligen inte är woke, och Trump har på det hela taget ökat sin väljarbas sedan 2016.
Detta vet naturligtvis Demokraterna mycket väl. De vet också att Republikanerna nu har fyra år på sig att finna en kandidat som inte i samma utsträckning har sin person emot sig och samtidigt kommer att kunna föra delar av Trumps politik vidare, särskilt den som handlar om annat än Wall Street och ekonomisk frihet. Även om Demokraterna har vunnit valet med snäv marginal har de förmodligen förlorat kampen om Amerikas själ. Det finns helt enkelt inte en bred uppbackning av radikal identitetspolitik.
Kom ihåg bakgrunden: under långt längre tid än den senaste valperioden har vänstern suttit på åsiktsmakten; underhållningsindustrin, de hippa techgiganterna i Kalifornien och reklambranschens ständiga uppfordran till frigörelse från tradition, normer och historia med slogans som exempelvis ”Stay Wild. Have no Fear”, ”Never look Back”, ”Create the Future”, ”Free your Mind” och ”Shine like a Star”.
Samtidigt har donatorer, skådespelare, redaktörer och idrottsstjärnor stått i kö för att backa upp Demokraterna mot ”rasisten” Trump och iscensatt den ena skitstormen efter den andra mot sina motståndare, liksom högt betalda opinionsinstitut fortlöpande har rapporterat att presidenten är alltmer illa omtyckt av befolkningen.
Parallellt med detta har världens mest citerade tidningar, New York Times och Washington Post, kommit ut som partiorgan med helt igenom ideologisk täckning och vinkling. Det har varit beklämmande att följa, och ännu värre att se danska medier löpa med som små hundvalpar.
Samtidigt stod våldsamma aktivister och flåsade etablerade media i nacken, och journalisterna skyndade sig att bocka och niga och förära dem mikrofon och förstasida. Black Lives Matter gick på gatan mitt under en pandemi, och även i Köpenhamn strömmade tusentals av invånarna ut för att visa sin hjärtans goda vilja; rasuppdelade naturligtvis, de svarta längst fram, de vita undermänniskorna bakom, medan det danska fotbollslandslaget gav sig till att knäböja och förklara att laget, anfört av en före detta spindoktor till kulturminister Brian Mikkelsen, kommer att bekämpa orättvisor över hela jorden. Plötsligt såg det ut som om den politiska korrektheten hade blivit mainstream, trots att den för länge sedan blev världens olyckligaste religion.
Ett precist vittnesmål kom från den australiske låtskrivaren Nick Cave, som besökte Danmark i förra veckan och talade om sin stora kärlek till litteratur, också den som i dag uppfattas som explosiv och kränkande. I Jyllands-Posten framhöll han två författare som nu ses som kontroversiella:
”Flannery O’Connor och William Faulkner – författare som var fundamentala för min utveckling – plockas bort på universitet och skolor. De hade en komplex och nyanserad syn på livet, på kön och ras. Föreställningen om att vi genom att avlägsna böcker på ett eller annat sätt kan rensa vår historia eller göra det förflutna bättre är – som jag ser det – helt enkelt vanvettig. Det är en kränkning av själva idén om konst, och jag kan inte se hur det ska sluta.”
Kampen mot historien är inte bara en bomb under konsten. Den är ett hot mot tillvaron och den humana komplexiteten, i det att den förespeglar oss att just vår generation, eller de unga, har skådat ljuset. Det har ingen generation gjort. Gemensamt för oss alla är att historien är vår bakgård och vår avspark, oavsett vad vi tycker om den med nutida optik.
Vi ska inte göra historien till en bättre plats och rensa ut den genom att förstöra statyer, minnesmärken, ta bort texter från litteraturen och avskriva historiska perioder, för att vi inte bryr oss, så som den radikala vänsterflygeln vill ha det.
Det förflutna är en del av oss, och vi ska betrakta det så nyktert som det över huvud taget är möjligt och försöka förstå varför människor före oss gjorde och tänkte som de gjorde.
På samma sätt är det med dagens amerikaner. Ideologiseringen har rivit muren. Den var ett narrativ, inte verkligheten. När skolbarn, vänner och journalister frågar hur så många kunde rösta på en person som Donald Trump – vänd på frågan:
Vad vet du egentligen om USA? Varför tror du att hela världen är så förbannat enig?
Julia Caesar 