Vintern då snön och ett virus byggde våra fängelser

Det var vintern då snön och ett virus byggde våra fängelser.

Det var en ovanligt svår vinter.

Det var vintern då många satt instängda och isolerade på grund av coronapandemin. Vi som är riskgrupp och 70+. Det var vintern då vi handlade all mat på nätet och fick den levererad av en rask ung man från Ica var fjortonde dag och i övrigt knappast såg några människor.

Det var vintern då allting handlade om att uthärda.

*3 februari 2021. Snön och vintern härskar. Foto samtliga bilder: Julia Caesar.*

Det var vintern då snön gjorde vägarna hala och ofarbara. Det gick inte att få någon hjälp med snöskottningen, så vi satt insnöade i våra hus och kunde bara gå ut på trappan ibland och se att det fanns en värld därutanför, fast vi ibland tvivlade på det. En värld, men en otillgänglig värld.

Snön och ett virus byggde våra fängelser. Båda var våra fiender. Jag bestämde mig för att dokumentera den enda av dem som går att dokumentera, den fiende som jag säkert visste var dömd att förlora: snön. På snön projicerade jag min instängdhet, min isolering, min frustration: detta att inte kunna göra någonting av allt man vill göra. Att vara låst, instängd och bakbunden.

*Den 25 februari täckte snön fortfarande större delen av tomten.*

Samtidigt insåg jag att det finns människor, yngre och av storstadstyp, som upplever betydligt större frihetsförluster (de som brukar gå på gym, badhus, restauranger, utställningar, teater, föreläsningar, bibliotek, kaféer, rockkonserter, utlandsresor, fester) än till exempel en rullstolsburen äldre väninna som aldrig går på gym eller rockkonsert. Det senaste året har hon inte ens fått komma ut och andas frisk luft en gång i veckan på grund av coronapandemin.

Om man inte kan gå, vilken frihet har man då? ”Frihet” är ett högst relativt begrepp, och pandemin gör det tydligt.

*Den 12 mars har snöfläcken börjat krympa i kanterna men tänker fortfarande inte ge sig. Nattkyla på några minusgrader håller den vid liv.*

Det stod klart att någon av oss, snön eller jag, skulle förlora. Och det skulle inte vara jag. Varje dag påminde jag snön om dess kommande öde: ”Du kommer att ge upp, du kommer att smälta bort, du har inte en chans. Det är bara en fråga om tid.”

Det är också en fråga om tålamod. Om att uthärda.
Till skillnad från snön visste jag att den skulle förlora, eftersom snö är en säsongsbetonad företeelse. Snö saknar sannolikt medvetande. Man kan utgå ifrån att den inte själv inser vidden av begränsningarna av sitt liv. Det är därför den saknar all ödmjukhet och beter sig som om den vore evig. Tjurigt och istadigt vidmakthåller den sin existens.

*Den 15 mars är snöfläckens kamp för sin existens uppenbar. Ett lätt regn luckrar upp fläckens försvar.*

Den 15 mars faller ett lätt regn på morgonen. Nu ska väl den ihärdigaste snöfläcken ändå ge upp! Och visst blir den anfrätt i kanterna. Nu är den bara en skugga av sitt forna jag. Men ge upp – icke! Inte än. Den fortsätter att kämpa emot. Nu är den bara små tjuriga fläckar.

*Den 16 mars återstår bara små tjuriga fläckar av snöfläckens forna storlek och oövervinnelighet.*

*18 mars 2021. Slutet är nära. Det är snöfläckens sista strid.*

*21 mars 2021. Snöfläcken har smält. Den är borta. Vintern förlorade, i år igen.*

Alldeles vid trappan till huset har en snödriva ruvat länge och gjort det omöjligt att ta mig fram till ett träd där jag brukar hänga upp talgbollar till småfåglarna. Nu blev de utan mat under de allra kallaste vinterveckorna. De burrade upp sig och gömde sig i skogen, bidade tålmodigt i väntan på bättre tider. Ibland såg jag dem flyga förbi i sin ständiga jakt på mat, och jag förbannade snön.

Av den oöverkomliga snödrivan återstår nu bara en liten ynklig fläck, berövad sin makt. På småfåglarnas vägnar känner jag ohämmad skadeglädje.

Den här lilla pluttsnöfläcken var hela vintern en snödriva som var omöjlig att kliva över. Nu är dess dagar räknade.

I det lilla fiskeläget blåser det isande kalla marsvindar, och stora grå moln, havande med snö, paraderar på himlen. Det blir ett kort besök.

*I det lilla fiskeläget ligger båtarna fortfarande upplagda för vintervila.*

Poeten och Nobelpristagaren Tomas Tranströmer uttrycker fiskebodarnas och människors väntan i sin tidiga diktsamling ”Den halvfärdiga himlen” 1962.

I februari stod levandet still.
Fåglarna flög inte gärna, och själen
skavde mot landskapet så som en båt skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid.

Träden stod vända med ryggen hitåt.
Snödjupet mättes av döda strån.
Fotspåren åldrades ute på skaren.
Under en presenning tynade språket.

En dag kom någonting fram till fönstret.
Arbetet stannade av, jag såg upp.
Färgerna brann. Allt vände sig om.
Marken och jag tog ett språng mot varann.

Jag söker min tillflykt till kyrkan för att värma mig och i lugn och ro fundera över den gångna vintern och våren som ska komma. Men jag kommer inte ens in på kyrkogården. Till och med grindarna är låsta.

*Grindarna till Guds hus äro stängda. Eller är det bara jag som inte förmår öppna dem?*

Några huttrande snödroppar blommar vid kyrkogårdsmuren. Muren fångar upp och lagrar solljuset, som värmer snödropparna.

*Snödroppar är optimister. De vågar sig upp ur jorden före alla andra.*

Hemma vid huset är det nästan vindstilla i skogen. Snöfläckarna fortsätter att ljudlöst kämpa för sin överlevnad, men inom några dagar är deras historia över. Från skogen hörs kvillret från fåglarnas nyvakna ensemblesång, oartikulerad och med ännu inte urskiljbara solostämmor. Men fylld av liv och obegränsad tillförsikt och framtidsoptimism.

Vintern förlorade, i år igen. Och vi vann. Vi överlevde.

Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.

Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.

Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC-kod ELLFSESS

Varmt tack för din gåva!