Gift före sista eftertanken

Innevarande bröllopssäsong i SVT:s så kallade långkörare ”Gift vid första ögonkastet” går nu mot sitt olidligt spännande slut, och ovissheten tätnar som dimmorna över slagfältet vid Lützen 1632.

Sista avsnittet sänds torsdag 8 april i SVT1 klockan 21.00.

Hur skall det gå? Hur skall det bliva? Skall unga hjärtans längtan stillas, eller skola ljuva förhoppningar ända i utgjutande av besvikelsens bittra tårar?

Enligt uppgift anmäla sig tusentals giftaslystna för att bliva utvalda till programserien. Tre män och tre kvinnor träda in i det äkta ståndet första gången de möta varandra, oavsett huruvida tycke uppstår eller ej. Att de äro främlingar för varandra och således kunna vänta sig omfattande överraskningar utgör själva programkonceptet. I livets stora lotteri veta vi ju heller icke vem som drager vinstlotten.

Johan, 31, och Susanna, 32

*Grävmaskinisten Johan, 31, och socionomstuderanden Susanna, 32.*

Den hederlige grävmaskinisten och genuine landsortsbon Johan, 31, gifter sig med Susanna, 32, som är starkt jämställdhetsinriktad och ännu vid 32 års ålder inte har avslutat sina socionomstudier, på vilken grund hon hoppas kunna förändra världen i mer progressiv riktning.

Som vi veta ömma ju unga socialarbetarhjärtan starkt för alla som på grund av socioekonomiska faktorer ej hava det lika väl förspänt som de själva. Det faller sig därför naturligt för dem att hava såväl Socialtjänstlagen som Marx’ ”Das Kapital” lätt tillgängliga i handväskan eller skrivbordslådan såsom en säkerhetsåtgärd ifall de skulle råka gå vilse i marknadsekonomins träskartade irrgångar, bliva åthutade av socialnämnden eller näthatade på Facebook.

De unga tu vilja i sina fortsatta liv vara lantligt inriktade. Susannas vänkrets förfäktar åsikten att en man av ”skogshuggartyp” passar henne. Själv säger hon sig ”inte vilja hava en Stureplanskille med backslick och sån stil”. Hon längtar efter en man med traditionella manliga kvaliteter, såsom förmåga att inge lugn och trygghet. Om dessa kvaliteter föreligga kunna de få henne själv att lugna ner sig så att hon i enlighet med sina egna förhoppningar vågar vara sig själv.

Dock svävar hon i uppenbart vankelmod gällande huruvida hon verkligen skulle klara av att få den kvinnosaks- och klasskampsorienterade inriktning som hon insuper på den djupt röda Socialhögskolan på en fullt så konkretiserad nivå att hon beträder den rangliga bron över befintliga klassklyftor och för all framtid väljer en arbetare som Johan. Vidare är hon obenägen att taga in insikten att män och kvinnor äro utrustade med olika fysiska strukturer, vilka göra dem olika lämpade för vissa sysslor i livet, till exempel bärandet av en tung flaggstång eller tjänstgöring som brandman (brandkvinna) å ortens utrycknings- & brandstation.

Susanna förefaller dock inte hava några svårigheter med att våga vara sig själv. Hon har en kvinnokampssymbol tatuerad väl synlig såsom en åsiktsförklaring på ena armen och är i övrigt omgiven av en starkt rödgrön aura. Dessa tydliga varningstecken borde ha bringat Johan att skyndsamt återvända till sin grävskopa i Torshälla.

Johan är inte ens anstruken av feminism och utpekas av Susanna för att hava alla fel en man möjligen kan innehava. Han biter på naglarna, spottar för ofta, lägger sig i smutsiga kläder på sängen och ställer en smutsig väska å densamma, varpå han troligen skulle föredraga att Susanna såsom varande kvinna skall tvätta de därvid nedsmutsade lakanen och städa upp efter honom. Han plägar använda skärbrädan fel, haver för mycket olja i maten, dricker saft istället för öl, utarmar skogens resurser på granskott och går och lägger sig tidigt, sannolikt i avsikt att uppstiga i arla morgonväkten för att köra grävmaskin. Han sopsorterar heller icke.

Många människor förfasa sig vid tanken på att deltagarna gifta sig med någon de aldrig hava träffat tidigare och till råga på allt låta sig avfotograferas i vissa känsliga situationer, såsom vid utväxlandet av intima ömhetsbetygelser. Men här uppstår osökt frågan huruvida det är mer moraliskt tvivelaktigt att gifta sig i statstelevisionen än att nätdejta eller ragga upp sin tillkommande på krogen? Det får anses befogat att ställa frågan huru mycket parterna veta om varandra i de fall där kvinnan oförhappandes råkar hamna i välsignat tillstånd efter en nätdejt?

Vad de moderna unga paren förefalla hava gemensamt är – trots uttalanden om motsatsen – en påtaglig ambivalens visavi gemenskap och familjebildning. Särskilt stark tycks den nämnda ambivalensen vara hos kvinnorna, vilket ger upphov till tanken att dagens feministiskt programmerade kvinnor både vilja äta kakan och hava den kvar. De vilja till synes både hava någon som kraftfullt tager hand om och beskyddar dem från allehanda faror samt klipper gräsmattan och byter däck på bilen – och samtidigt behålla sin fulla frihet, inklusive friheten att framställa sig själva såsom offer för manligt förtryck närhelst de finna det påkallat.

De tycks således vilja hava både starka karlakarlar och män som hava öppnat sina hjärtan för den rådande statsfeminismen och uttaga halva den statligt sanktionerade föräldraledigheten, byta varannan blöja på eventuella barn och gå den senaste kursen i genusteori vid Södertörns högskola, men noggrant avhålla sig från att hålla upp dörren för en kvinna, emedan en sådan handling ur ett genusperspektiv kan tolkas som ett grovt sexistiskt angrepp på hela kvinnosläktet.

Vidare vilja kvinnorna gärna skjuta på eventuellt barnafödande till 35-40-årsåldern, varvid de i enlighet med naturens obönhörliga lagar riskera att inte längre vara fruktsamma. Några av dem trösta sig i armarna på afghanska så kallade flyktingbarn, en ny svensk sedvänja som haver sin största utbredning bland vissa sexuellt frigjorda och godhetsutövande kvinnor i övre medelåldern.

Lars, 36, och Elinor, 28

*Ögonläkaren Lars, 36, och IVA-sjuksköterskan Elinor, 28.*

Elinor är en huld, omhändertagande och gudfruktig ung kvinna som, ej ägnat att förvåna, har funnit sitt kall inom sjukvården men trots denna uttalat osjälviska läggning icke aktar för rov att vid behov och iförd höga sylvassa klackar praktisera sina mer världsliga och lössläppt erotiska sidor.

Hon förmår prata om känslor och existentiella spörsmål men har en benägenhet att falla för män av typen ”Kalles kaviar”. Vad detta i praktiken innebär skall vara osagt. I Lars har hon dock mött sitt Waterloo, alldenstund han har svårt att visa och prata om sina innersta känslor. Han vill att livet ska vara en fest, umgås gärna i glada vänners lag och kan på nolltid visa upp ett påklistrat leende. I sin profession är han ögonläkare, det vill säga arbetar med skador och sjukdomar som hindra människor från att se klart, vilket kan tolkas som ett mycket symboliskt laddat val av yrkesbana.

Såsom den mest angelägna frågan i denna parbildning framstår huruvida Lars verkligen söker en fru. I vår egenskap av fåkunniga betraktare veta vi helt enkelt icke vad som döljer sig under hans breda leende eller rödlätta mustasch.

Anton, 29, och Sofia, 25

*Anton, kundtjänstchef, 29, och Sofia, lärarstuderande, 25.*

Anton sticker icke under stol med att han vill bilda familj och leva Svenssonliv i en villa med stor trädgård, helst belägen i Alingsås. Han blir besviken när han får veta att Sofia fortfarande studerar och alltså inte ännu kan utgöra en ekonomisk stödenhet vid ett husköp. Dessutom bor Sofia i Solna. Om de hava för avsikt att leva samman måste någon av dem flytta.

Sofia är ännu en av dagens genuscertifierade unga kvinnor, ordentligt hjärnvaskad i sin lärarutbildning och i den orubbliga tron att könet är en social konstruktion. Följaktligen vill hon att hennes eventuella blivande barn skola bära könsneutrala kläder. En son skall i genusanpassningens namn gärna bära rosa klänning.

Dessa feministiskt präglade tankefigurer hava funnit en bördig jordmån i den rödtonade lärarutbildning där Sofia förbereder sig för en framtida bana som kombinerad hen-pedagog och lejontämjare av hårdföra gossar från icke skidåkande nationer som kalla henne ”Svennefitta”. Dessa scenarion äga dagligen rum i den statliga grundskolan, vars mål är att utjämna alla mänskliga skillnader, eftersom den bygger på en övertygelse om att alla människor är likadana.

Om de egna barnen vilja komma till världen komma de med säkerhet att själva välja färgkulör på de utstyrslar vilka de föredraga.

Även den feministiskt lagda Sofia eftersträvar en man som får henne att känna sig trygg. Behovet förefaller vara av akut natur alldenstund hon bryter ihop när Anton och hans vänner efter ett par nubbar å midsommarafton sjunga en enligt feministisk definition gravt olämplig, sexistisk sång.

Snyftandes ”Alla män är dumma i huvudet” lever Sofia ut sin besvikelse över hela manssläktet och kompletterar densamma genom att hävda att en kvinna inte kan gå ut på krogen utan att bli tafsad på. I denna skakande sekvens visar sig den kvinnliga toleransen inför mäns bristande omdöme vid val av nubbevisor ligga på en existentiell bottennivå.

Landets lager av pappersnäsdukar komma sannolikt att vara tömda och intet öga vara torrt när Sveriges församlade tv-tittare nu samlas i tv-sofforna för att åse det sista dramatiska avsnittet i denna serie, lika känslosamt skuret rakt ur själva livet som en bit färsk sockerkaka skuren av en nyslipad kniv. Yngre svenska kvinnor kunna här hämta en mångfald av stoff och idéer om huru de skola kunna hävda sig vara kränkta av manlig sexism och allmän brist på hyfs, såsom nagelbitning och spottning, för att inte tala om olämpliga nubbevisor

Slutsatsen måste dock enkannerligen bliva att det för kvinnor icke kan framstå som hållbart att dels högljutt efterlysa jämställdhet, dels vilja bliva behandlade som små spröda varelser som behöva tagas om hand, bäras å männens händer och ständigt få rosor strödda på den stig där de vandra.

”Kommer kärleken att hålla?” är den fråga vi alla med bävan kunna ställa oss inför seriens avslutning.