Den där dagen

Det är den där dagen vi har väntat på. Under långa mörka vintermånader bet vi ihop, bidade tiden och tänkte på dagen som vi visste skulle komma – men ändå var det som om vi innerst inne inte var helt säkra på att det skulle ske.

När allting annat kan rubbas, vad är det som säger att årstiderna finns kvar?

Änget i vårlig fägring med knoppande hassel och mattor av ramslök och vitsippor. Foto: Julia Caesar.

Men så, plötsligt! Simsalabim!

Efter månader av ihållande kyla skickar solen ett meddelande om att nu är det dags, och ta nu och packa utflyktsväskan och ge dig ut, du bleka vintermänniska, för nu är undret här! Och vi gör som solen befaller och ger oss ut i naturen, som bara finns där och öppnar sin famn för oss med all den ljuvlighet som vi har längtat oss fördärvade efter i ett helt år.

Naturen har gjort en skulptur av en omkullfallen ek.

Just den här tiden varje år brukar jag ta mig till ett av de vackra ängen som jag har turen att bo i närheten av. Ängen är en mycket speciell form av landskap, en grönskande sal med väggar och tak av buskar och lövträd och marken täckt av en matta av gräs och vitsippor. Det är så vackert att man försätts i ett tillstånd av salighet.

I det änge som jag brukar besöka täcks marken dessutom av enorma bestånd av en vilt växande kombinerad delikatess och hälsokur, nämligen ramslök (Allium Ursinum).

Ramslök. Bladen ska inte förväxlas med liljekonvaljeblad, som är giftiga.

Bladen ska plockas i stora fång, helst innan blommorna slår ut. I år blev skörden ovanligt sen på grund av kylan. Ramslök både doftar och smakar vitlök. Man fryser in bladen i lagoma dagsportioner och har därmed den bästa C-vitaminkur som kan tänkas – mycket lämpligt med tanke på coronaviruset. Man kan klippa bladen på en smörgås, lägga dem i grytor och soppor eller göra ramslökspesto.

Ramslök växer tätt, i stora ruggar, och samsas med vitsippor i det gamla änget.

Hur kom ramslöken till Sverige? Jo, det var tyska munkar som tog den med sig hit på medeltiden, som läkeväxt. De visste att C-vitaminet var verksamt mot skörbjugg och andra sjukdomar.

Att besöka ett änge den där första, fantastiska vårdagen är en pastoral upplevelse. Fåglarna sjunger, det är livets återkomst och en tid av hänryckning långt innan den kyrkligt anbefallda hänryckningstiden som infaller under pingsten. Just den här dagen bör man lägga allt annat åt sidan och bara njuta, hur upptagen man än är av allt som måste göras på våren.

Hänryckt väninna lyssnar på fågelsången.

Dagen ger viss tröst i en av vårens motgångar. Det är väldigt gott om kaniner i år, och de äter allt i sin väg. Så här såg det ut när jag hade planterat blommor på min trappa och altan:

Första vårtecknet: påskliljor och penséer på trappan. En stor glädje efter vintern.
En liten vårsalut på altanhörnet.

Nykläckta, extremt talrika kaninkullar invaderar trädgården och mumsar i sig allt som de uppfattar som delikatesser, och dit hör uppenbarligen penséer. De äter rosor också, ofattbart nog – för hur kan de låta bli att sätta taggarna i halsen? Däremot låter de påskliljorna vara i fred. Det finns hur mycket gräs som helst att äta, men de små lymlarna föredrar alltså penséer.

Kaninerna har ätit upp allt. Verkliga skadedjur. Jag avskyr dem!

————————————————————-

Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.

Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.

Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC-kod ELLFSESS

Varmt tack för din gåva!