I det statliga Åtskillnadsverket vid den stålblanka citygatan visste alla, från den av erfarenhet ärrade generaldirektören till den allra yngsta receptionisten, att det var det bedrägliga lugnet före stormen som nu bredde ut sig. Verket stod sannerligen inför enorma utmaningar.
Under en följd av år hade Åtskillnadsverket gjort allt som stod i dess makt för att fullgöra den uppgift som klargjordes redan i Verkets namn, nämligen att hålla människor åtskilda och på alla sätt förhindra mänsklig samvaro, i synnerhet byggandet av personliga relationer. I Verkets avsiktsförklaring stod tydligt angivet att mänsklig samvaro utgör roten till allt ont och kan sätta mycket stora värden på spel, eftersom samvaro utgör grunden för människors möjligheter att hamna i samtal som kan väcka oönskade tankar och idéer av samhällsomstörtande karaktär till liv. Alla former av mänsklig kommunikation och idéutbyte måste därför bekämpas såsom samhällsfarliga.
Till sin hjälp hade Åtskillnadsverket givetvis en arsenal av okvädingsord att tillgripa för att oskadliggöra enskilda individer och grupper i hotfulla situationer; tillmälen som ”foliehattar”, ”rasister”, ”konspirationsteoretiker” och ”antivaxxare” hade befunnits vara mycket effektiva för att kväsa diverse upprorstendenser i sin linda.
Faktum var att ”antivaxxare” nu höll på att närma sig förstaplatsen före ”rasist” i Verkets egen inofficiella trendlista, något som av Verkets ledning sågs som ett högst oroande tecken på att medborgarna börjat värna om sin egen hälsa och skaffa sig oberoende information på egen hand och i motsvarande grad hyste misstro mot den välsmorda statliga propagandaapparaten, som inte bara hemlighöll den gynnsamma effekten av vissa vitaminer för immunförsvaret utan också öste ut sprutpropaganda dygnet runt i alla kanaler.
Åtskillnadsverkets människoåtskiljande taktik fördes i huvudsak längs två linjer, riktade mot de grupper vilkas liv och relationer ansågs vara mest angelägna att splittra och söndra. Verket kunde stolt peka på att åtgärden att stänga in samtliga 1,5 miljoner medborgare som fyllt 70 år i sina hem och att förbjuda besök av anhöriga hos de 88 000 personer som bor på landets äldreboenden nu började ge konkreta resultat i form av att allt fler äldre helt enkelt dog av isolering, sorg och brist på närhet och mänsklig kontakt. Statens kostnad för pensioner kunde därmed reduceras ännu mer än vad man redan åstadkommit med de så kallade fattigpensionerna.
Men det verkligt stora klippet gjordes när många sjuka i covid-19 på äldreboenden fick terminal palliativ vård, alltså vård i livets slutskede, utan läkarbedömning och utan samråd med patienten själv och hans eller hennes anhöriga. Där sparades många sköna pensionspengar genom att de gamlas liv och framtid enkelt och effektivt avslutades genom överlagt mord.
Den andra gruppen var den växande skara som nu arbetade hemifrån och därmed berövades såväl trevliga och stimulerande fikaraster med arbetskamraterna som annan mänsklig samvaro på sina arbetsplatser. Detta ansågs fördelaktigt för att förebygga oönskade idéer om förändring av arbetsorganisationens struktur eller sammansvärjningar med syfte att få korkade chefer avsatta. Alla former av mänsklig åtskillnad skulle över huvud taget genomdrivas, även om man ibland var nödsakad att ta till brutala medel.
Åtskillnadsverket hade redan uppnått betydande framgångar genom att få Polisen med sig på att inga demonstrationer eller offentliga uttryck för åsikter var tillåtna – en utveckling som kraftigt understöddes av kommersiella så kallade nätjättar av typ Twitter, Facebook och Google. Att endast åtta personer fick mötas omöjliggjorde alla försök till opinionsbildning och samordnad kamp för mänskliga fri- och rättigheter, vilket måste anses som positivt för yttrandefrihetens fiender inom såväl statliga som privata organ.
Likaså hade människors rätt och benägenhet att tillbringa en trevlig stund på restaurang då och då eller gå på teater och opera kraftigt decimerats. Kulturlivet var i princip nedlagt, liksom idrotten. I avsaknad av mänsklig samvaro höll landet på att dö en långsam kvävningsdöd. Ändå var protesterna märkvärdigt få, vilket måste tillskrivas människornas blinda tilltro till vad de uppfattade som auktoriteter och medias ständigt malande, statstrogna propagandakvarnar. Ty detta utspelade sig i ett land där människorna verkligen tog propagandan till sitt hjärta och trodde på allt som sades i radio eller SVT.
Nu gällde det nästa grupp där behovet av åtskillnad hade seglat upp som ett akut problem som tarvade effektiv handling. Frågan var delvis årstidsrelaterad. Den gällde människor som förälskar sig, i synnerhet på våren. Inför det förestående vårupptaktssammanträdet i Åtskillnadsverket hade den för sin sensibilitet högaktade handläggaren Ture Taktil nyss lagt ut andningsskydd för alla och burit fram mängder av handsprit och Ramlösabuteljer. Nu tog han det säkra före det osäkra och fällde persiennerna så att vårljuset inte skulle bli påträngande.
Avdelningens namn inom Åtskillnadsverket hade tillägget ”K” som i ”kärlek” och utgjorde den snabbast växande avdelningen inom verket. Förälskelse klassades som rent samhällsomstörtande, inte bara på ett bakteriellt plan. Resultatet av okontrollerad närkontakt kunde också ta sig uttryck i tillkomsten av nya medborgare att försörja, en synnerligen oönskad utveckling i ett land som redan hade fyllt den kvoten många gånger om genom import av två miljoner försörjningsobjekt från avlägsna u-länder.
Idén med Åtskillnadsverket-K hade kläckts av en ung påläggskalv som hyllats med de statliga verkens innovatörsmedalj av femte storleken, något som emellertid var till föga tröst när han senare föll på eget grepp, förälskade sig och i rask följd gav upphov till ett halvt dussin små lintottar som alla liknade honom på pricken. Självklart avskedades han från Verket på grund av illojalitet, och hans sorgflorbehängda byst i den marmorklädda entrén tjänade nu dagligen som varnande exempel på hur illa det kan gå om man släpper in kärleken i sitt liv.
Ture Taktil lät en omärklig suck undslippa sig. Vårsammanträdet var en veritabel prövning i Åtskillnadsverket-K. Den allmänna hotbilden och den i hast framrusande våren gjorde annars sansade handläggare nervösa som kapplöpningshästar. Otaliga epidemiologiska undersökningar styrkte sambandet mellan å ena sidan tilltagande ljus, värme, bladknoppning och fågelsång och frekvensen av dåraktiga och undergrävande möten och förälskelser å den andra.
Den nitiska Riksrevisionen låg redan och nosade Verket i hasorna för bristande effektivitet och konsekvensanalyser. De skydde inga medel och hade redan satt blåslampa på och krossat åtskilliga maktorgan under sina skor.
Verkets absolut svåraste period var april-maj varje år. Skulle medborgarnas benägenhet att tappa omdömet och kasta sig i famnen på varandra vara lika gränslös året runt som den var under dessa flämtande vårmånader skulle Åtskillnadsverket-K ha gått i graven för länge sedan.
”Att folk aldrig lär sig! De borde hålla på sig istället för att ränna runt som marskatter” muttrade Ture Taktil.
Klockan närmade sig nio. Ramlösorna var slutgiltigt grupperade, och sammanträdesdeltagarna strömmade in under dämpat glam. Ture Taktil noterade med en diskret blick att ingen av de kvinnliga befattningshavarna hade glömt sin B-U, det bystutplånande lilla plagg som var strängeligen påbjudet för kvinnor i tjänst hos Åtskillnadsverket-K. Detta för att så långt möjligt förhindra uppkomsten av sexistiska associationer hos manliga anställda.
På sistone hade en särskild undantagsklausul tillkommit i verkets reglemente om att så kallade transpersoner hade rätt att visa sin byst, emedan de annars skulle kunna känna sig exkluderade och välta Diskrimeringsombudspersonen över ända i sin kamp för att vara som andra men ändå inte.
I jämställdhetens namn var manliga anställda ålagda att bära en sorts vida ballongbyxor som effektivt dolde allt som fanns att dölja av manliga konturer. Den orubbliga grundinställningen inom Verket var att könet endast är en social konstruktion, det vill säga ett rent påhitt, närmast en konspirationsteori. Det var strängeligen förbjudet att på något sätt förknippa graviditeter med kvinnor och prostatabesvär med män, eftersom allt i den nya verkligheten handlar om vilket kön man upplever sig vara.
Sektionschefen äskade dystnad, den kombination av dysterhet och tystnad som utgjorde verkets adelsmärke. Med en typisk gest kontrollerade han mellan tummen och pekfingret den uppåtpekande vinkeln på sin vaxade mustasch, det enda som någonsin tilläts resa sig på denne otadlige statstjänsteman, innan han åter tog till orda:
”Kamrater! Mötesdeltagare! Våren står tvivelsutan för dörren. Vi går vår svåraste tid till mötes. Mer än någonsin måste vi kraftsamla för att uppnå våra uppsatta mål.”
En djup förstämning spred sig i lokalen. Med bruten stämma återtog sektionschefen ordet.
”Vi får inte ge vika för den allmänna hotbilden. Mer än någonsin ska vi samla våra krafter på det som är vårt signum: det förebyggande arbetet. Varje förhindrad förälskelse stärker vårt varumärke och ökar regeringens förtroende för oss och vår verksamhet.”
Nu vidtog vårsammanträdets obligatoriska rapportering från de olika utskotten. Utskottet för bekämpande av vacker musik tillkännagav under påtaglig stress att musikaliska verk av såväl de gamla mästarna som av yngre så kallade popidoler tycks ha en gynnsam effekt för uppkomsten av välbefinnande och kärlek mellan människor. Förhandlingarna med EU:s övergripande organ i Bryssel hade nyligen brutit samman sedan de utsedda förhandlarna motståndslöst låtit sig svepas med i en eldig tango från Buenos Aires och en tidigare okänd larghettosats av Mozart och fått sina omdömen helt satta ur funktion.
Arbetet i Utskottet för avskaffande av kontaktsajter på nätet haltade betänkligt sedan en av utskottsledamöterna i rent studiesyfte själv svarat på en kontaktförfrågan på Tinder och olyckligt nog drabbats av oemotståndlig passion. Detta var en grov yttring av bristande lojalitet mot den hand som födde samtliga närvarande i rummet. Under tätnande svårmod såg sig sektionschefen nödsakad att avföra ännu en befattningshavare från avlöningslistan.
Naturutskottet höll just på att framlägga ett briljant förslag om promenadförbud på Djurgården och andra attraktiva parkområden under de förälskelsemässigt hetaste månaderna när dörren slogs upp och Gullan Glitter stormade in, till synes helt obekymrad om sin kraftigt försenade ankomst. Gullan var en av de yngre handläggarna som tycktes sätta i system att undergräva Åtskillnadsverkets företagskultur, till exempel genom att i själva handläggeriet ständigt vifta med bordeauxröda naglar och frikostigt exponera sina behag genom att strunta i den tillplattande B-U:n.
Den entusiasm som Naturutskottets föredragning lyckats väcka till liv föll ögonblickligen samman som en punkterad sufflé. Men var det en ren tillfällighet att någonting hastigt tycktes glimta till i sektionschefens blick när han såg på Gullan? Den observante Ture Taktil lade in glimten i sitt dataminne.
Nästa punkt på dagordningen var det tillkallade tvärvetenskapliga socialmedicinska forskningsrådet, TVI, som i professor Ronald Döings soignerade gestalt utvecklade de senaste rönen kring den elakartade företeelse som man på Verket ytterst ogärna nämnde vid namn.
”Det är väl känt” mässade professor Döing, ”att kärlek ofta ger upphov till en komplex och stundom diffus, ospecifik psykofysiologisk symtombild. Den drabbade individen finner sig initialt lätt förvirrad och noterar en tilltagande grad av nedsatt omdöme hos sig själv, följt av somatiska manifestationer som hjärtarytmier, handsvett, sömnrubbningar och löjliga småleenden i tid och otid.
Allteftersom förloppet progredierar kan den drabbade bli uttalat krambenägen, skuttig i benen och få en påtagligt förhöjd sinnesstämning som kan verka mycket störande på omgivningen. Jag behöver väl inte tillägga att detta är ett patologiskt tillstånd som vetenskapen på sin nuvarande ståndpunkt ser som irreversibelt.”
”Vad värre är” tillade professor Döing nästan viskande ”det förefaller som om de drabbade individerna genomgår något slags transformation till mer kärleksfulla människor över huvud taget.”
Församlingen rös men fann för ett ögonblick viss tröst i att betrakta raderna av porträtt av historiens mest kända skilsmässopar som ur guldramar blickade ner från de ekboaserade väggarna. En av handläggarna hajade till när han upptäckte vad som måste vara ett rent illojalitetsbrott, förövat i smyg av någon av de närvarande. Det var en skylt med följande klart uppviglande text, tillskriven Johan Hakelius:
”Vilka ingår egentligen i ”den härskande klassen”?
Om du inte vet det, är du antagligen en av dem.”
Från en handläggare som satt lite i skymundan hördes ett tyst mumlande. Det var den säregne Tomas Tvivlaren som ansågs så udda att ingen brukade fästa något avseende vid vad han sa, och ingen kom längre ihåg vem som hade anställt honom. Stunden hade kommit för Rune Reträtt att kasta in sitt trumfkort. Med en blygsam harkling begärde han ordet.
”Jag har i all anspråkslöshet tänkt en del över den titel vi alla bär” sa han. ”Vi kallas handläggare. Det har slagit mig att ordet kan ge upphov till mindre seriösa associationer hos dem som är ute efter att skada vår image.”
”Vi vet alla att händer kan användas både till det ena och det andra. Att kombinera detta med det i sig tvivelaktiga ordet ”lägga” är som gjort för att väcka olämpliga fantasier till liv i mindre omdömesgilla kretsar. Ja, vid närmare eftertanke framstår ordet som nära nog obscent.
Jag föreslår att vi snarast byter ut titeln ”handläggare” mot det betydligt neutralare ”pappersskötare”, vilket ju också är en mer rättvisande benämning på vad vi egentligen sysslar med. Ett ännu mer adekvat uttryck är ”relationsdödare”, men jag misstänker att folkopinionen ännu inte är mogen för att sådant ord.”
Ett sus av bifall spred sig i lokalen. Att man inte hade tänkt på det! Förslaget var ju genialt! Sektionschefen tänkte att Rune Reträtt alltid framstått som en klarsynt man. Nu hängde en befordran i luften. När mängdens jubel någorlunda avklingat var det dags för Eugen Snitz, föredragande i Trendutskottet, att avge rapport.
”Kamrater” inledde han i ödesmättad ton. ”Efter att ha uppsatt mitt ytterst trendkänsliga pekfinger i den så kallade hetluften är det min smärtsamma plikt att meddela att den företeelse vi alla så hängivet bekämpar förefaller ha en uppåtgående tendens. Mina observationer tyder på att människor är på stark frammarsch. De kämpar med glöd för sin frihet och rätt att vara tillsammans och verkar inte sky någonting i sin väg, inte ens hälsomyndigheternas och medias samordnade propagandaattacker.”
Inför denna kompakta anhopning av fakta hände det som ingen, utom möjligen med undantag för den sensible Ture Taktil, hade väntat. Sektionschefen föll ihop över bordet och brast i gråt så att ballongbyxorna fladdrade och ordförandeklubban föll till golvet med en smäll.
”Det är fö-ör my-mycket” hulkade han. ”Jag ger upp! De här krafterna är för starka för oss.”
Ingen hade någonsin sett sektionschefen gråta. Han hade alltid varit som en klippa, trygg och fast att luta sig mot när människor ropade på frihet, relationer och gemenskap. Då hördes plötsligt braket av en omkullvält stol och det snabba klapprandet av höga klackar när Gullan Glitter lösgjorde sig ur dunklet längst bort i lokalen och omfamnade sektionschefen. Liksom i förbifarten slätade han ut ballongbyxorna och slöt med ett fast grepp Gullan Glitter i sin breda och manliga famn.
”Amor vincit omnia. Kärleken övervinner allt” väste Rune Reträtt, som hade gått gymnasiets latinlinje innan han halkade in i Åtskillnadsverket som praktikant.
”Jag avgår!” skrek sektionschefen lyckligt. ”Jag avgår med omedelbar verkan!”
Och eftersom ingen någonsin har kunnat förbjuda känslor och mänsklig gemenskap lades Åtskillnadsverket-K ned i samma ögonblick. De befriade befattningshavarna gick ut i majsolen med ögon som rymde ett nytt ljus och en känsla av att de precis hade vaknat ur en ond dröm.
Tomas Tvivlaren drog några djupa andetag. Sedan styrde han sina steg ut mot Djurgården, visslande en kärleksballad.
——————————————————————–
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 