Käre flykting och era anhöriga och övriga medlemmar i storfamiljen!
Vi vet inte om ni är välkomna till vårt land, för vi fick aldrig reda på att ni skulle flytta hit.
Det blev en överraskning för oss.
Men nu är ni här.
Det skriver författaren Stefan Torssell i ett öppet brev på Facebook.
Ingen av oss önskar er något ont, men vi funderar på om det var en så bra idé att ni kom till Sverige.
Vi vet inte ens vems idé det är.
Plötsligt så bara var ni här i en lång och aldrig sinande ström.
Vi själva hade planerat en annan framtid.
Vi har tagit över detta land från våra förfäder.
När jag var ung, runt 15 år, hörde jag många vuxna ur arbetarklassen säga:
Vi arbetar och sliter för att våra barn ska få ett bättre samhälle.
Man sa så.
Jag hörde det ofta.
Äldre generationer har slitit med jorden, i industrin och i skogen.
Svenska folket har varit ett arbetande folk.
Visst har vi haft en överhet, men den hade vi gjort både rumsren och civiliserad.
Den svenska överheten hade när jag var mycket ung blivit både klok och plikttrogen.
Det svenska samhället höll ihop.
Men några ville något annat, utan att vi blev informerade.
De barn som skulle mötas av en bättre värld blev i stället våldtagna, förnedringsrånade, mobbade i skolan av klangäng, och de barnen valde slutenhet.
Vem informerade er att en liten grupp bland er hade fått immunitet av det svenska rättsväsendet att begå sådana illdåd?
Svenska folket fick inte ens information om att denna drastiska förändring av landet pågick.
I tidningarna fick vi inte reda på att charterfirmor i Turkiet, Afghanistan och Irak ordnade enkelresor med all inclusive till Sverige. På TV eller i radio sa man heller ingenting.
Ni kom, men vi fick varken reda på att det hände eller varför.
Vems idé.
Men objuden gäst går otackad därifrån, lyder ett svenskt talesätt från bondesamhället.
Det var så förr att i byn så stod dörrarna öppna för alla.
Var det någon som inte följde byns gemensamma regler så stod dörren öppen även för dem, men de fick inget tack för besöket.
Värre än så har svenska folket aldrig behandlat ovälkomna.
Man får inget tack.
Men nu är ni här, och det är en ny situation.
Tidigare har arbetet adlat människan, men många av er arbetar inte.
Tidigare har svenska folket aldrig velat ligga någon till last, men en stor del av er ligger till last.
Vems idé.
Nu måste detta få ett slut.
Vi måste stänga dörrarna för objudna gäster.
Men vi är vänliga, och vi måste se till att ni får komma hem igen och börja ett nytt liv.
Men ni får inget tack.
Gemenskapen med överheten har upphört.
De får inte längre vår vänskap.
Långt innan Sverige blev en vänlig och enad nation så behandlades överheten med hårda tag om den förgrep sig mot sedvänjor, traditioner och folkets vilja.
Men oftast var det överheten som slog till mot folket först.
Men Sverige byggdes med nya lagar.
Och så tänker vi göra ännu en gång.
Så kära flyktingar och era anhöriga och övriga familjemedlemmar i er storfamilj, när ni har återvänt till era hemländer så återstår en stor uppgift för svenska folket att ta itu med den överhet som har orsakat detta kaos.
Många av dem kommer att få pröva på att gå med fattigstaven, en gammal, svensk folklig tradition att beröva en misskötsam adel alla sina tillgångar de gånger de inte har haft svenska folkets gemensamma intressen för ögonen.
En del kommer att fängslas.
När ni flyktingar har återvänt så finns det gott om plats i våra fängelser.
Och sedan kommer vi att skriva ett nytt samhällskontrakt mellan folk och styrande, men nästa gång kommer vi att vara mycket mera vaksamma.
En sak har vi lärt oss:
Vi bygger vårt land för efterkommande generationer, men vi måste hålla ihop.
Julia Caesar 