Den kan inte klassas som något annat än Hötorgskonst. Marknadsvärdet torde ligga på en 50-lapp eller högst en hundring på loppis. Men när tavlan den sista dagen i augusti 2022 kan spikas upp på min vägg är det slutet på en 22-årig resa. Efter en lång färd i flera etapper har tavlan äntligen kommit hem. Dit där den ska vara.
Varför gav jag inte bara upp? För att jag är ovanligt envis. Och för att tavlan på något sätt bad om att få komma hem.
Hur kan en närmast värdelös tavla betyda så mycket?
Jag förstår om det är svårt för andra att förstå.
Men så här var det.
När jag var liten fanns hemma hos mormor i Arbrå i Hälsingland en tavla med, noga räknat, åtta grå lador på en grön åker med en sjö i bakgrunden. En liten holme mitt i sjön. Två små ulliga moln på en blå himmel. Färgerna är milda. Det är en vänlig och fridfull tavla. Jag minns att den var stor, med barnets ögon enorm. Till skillnad från en gigantisk väggbonad i plysch med skrämmande, hornprydda kronhjortar på, ovanför gästsängen hemma hos mormor, uttryckte tavlan ett pastoralt lugn som jag som barn kunde uppfatta och tycka om.
1950 dog mormor. Hon var bara 54 år gammal, jag hade nyss fyllt sex. Min mamma ärvde tavlan. Plötsligt fanns den i vårt hem. Sorgen över mormor flyttade in samtidigt.
När jag växte upp var konst och kultur mycket lite närvarande i mitt föräldrahem. Böcker fanns i stort sett inte. Jag minns att vi hade två tavlor. Den ena föreställde en vild häst som stegrade sig. För ett litet barn var den skrämmande. Den andra var tavlan med de grå ladorna. Den prydde väggen i vårt vardagsrum, och det blev efterhand alldeles naturligt att den satt där ovanför soffan och visade en del av det Jordbrukarsverige som höll på att avvecklas utanför vår stadslägenhet. Bondesamhället hade med miljoner svenskars hårda arbete byggt Sverige i århundraden. Nu utraderades deras verk framför våra ögon.
Socialdemokraterna styrde sedan 1932, och de ville pressa ner jordbruket till en obetydlighet. Självägande, fria bönder utgjorde ett hot mot socialismen. Berusade av socialism trodde ekonomer och politiker på en storhetstid utan like för svensk industri. Därför skulle arbetskraften i jordbruket överföras till industrin. I september 1959 beräknades en jordbrukares inkomst av arbete på ett år vara 3 600 kronor mindre än en industriarbetares. En högst ansenlig inkomstskillnad i 1950-talets penningvärde.
Resultatet av den socialistiska politiken var att jordbruken under 1950-talet började läggas ner i rasande takt, och den förstörelsen pågår än idag med oförminskad styrka. Sverige producerar bara häften av de livsmedel vi behöver. För den andra hälften är vi beroende av import.
Redan på 1960-talet hade mina föräldrar köpt en tomt i väglöst land på Flatruets sydsluttning i Härjedalen. Krypande fjällbjörkar, ljung, lavar och mossa. Det dröjde många år innan de hade råd att bygga ett hus på tomten. Det fick växa fram långsamt, en pytteliten stuga först, i takt med innehållet i plånboken.
Vid något tillfälle, jag vet inte när, fick tavlan flytta från stadslägenheten i Falun till fritidshuset på fjällsluttningen. Egentligen var den ju inte en stadstavla. Den är en dokumentation av ett Sverige som inte längre finns, ett Sverige där människorna levde nära naturen, brukade jorden och byggde sina liv på hårt arbete. Ett Sverige som jag minns och saknar.
Mina föräldrar spikade upp tavlan på väggen i nedervåningen i fjällstugan, ovanför en rustik bröstpanel i naturell furu. Där, med den vilda naturen alldeles utanför, passade den. Natur intill ett odlat kulturlandskap.
Åren gick. Huset på fjällsluttningen var mina föräldrars stora glädje. Där satt mamma och målade. Nu var barnen vuxna, äntligen kunde hon göra det hon ville. Pappa snickrade. Skidlöporna, snöns vithet och fjällets tystnad fanns utanför dörren.
Pappa blev allvarligt sjuk. Han kunde inte längre köra bil, och han kunde inte gå i trappor. Efterhand växte det smärtsamma beslutet fram: mina föräldrar måste sälja huset på fjället. Inklusive inventarier. I stadslägenheten finns inte plats för fler möbler.
Det var en helg år 2000 som mamma och mina syskon sorterade inventarier i stugan och fattade beslut om vad som skulle lämnas kvar. Jag var i stadslägenheten och tog hand om pappa. På två futtiga dagar ska allting ske. Situationen är stressig och gör ont för alla. Det är svårt att fatta genomtänkta beslut.
Så småningom visar det sig att tavlan av misstag har lämnats kvar i brådskan och stressen. Hötorgstavlan, som har ett stort känslomässigt värde för mig men knappast för husets köpare. Men gjort är gjort. Tiden går. År läggs till år.
När mamma avled 2012 gick jag igenom hennes efterlämnade papper. I bouppteckningen efter mormor, daterad 1951, återfinner jag tavlan. Sextioett år har passerat. Bouppteckningens torra prosa bekräftar att jag minns rätt: tavlan kommer från mormors och morfars hem. Som barn har jag sett den hemma hos mormor. Det jag har upplevt var sant. Mormor och morfar hade köpt tavlan 1933, när deras ekonomi hade börjat återhämta sig efter den stora börskraschen 1929 och Kreugerkraschen 1932.
Eftersom jag länge har forskat och samlat dokumentation om mina morföräldrars liv vet jag att de båda finanskrascherna innebar stora påfrestningar för dem. Morfars bilfirma i Ljusdal gick i konkurs minst en gång. Jag vet också att morfar bar på drömmen om att bli bonde, som sin egen morfar. Säkert var tavlan med ladorna en symbol för den drömmen när han och mormor köpte tavlan 1933. Morfar var affärsman och sålde T-fordar, men i sitt hjärta var han bonde.
När morfar hastigt avlider 1941, bara 48 år gammal, står mormor ensam med fyra halvvuxna barn, två stora fastigheter och skulder på 60 000 kronor. Det motsvarar i dagens penningvärde en och en halv miljon kronor. Den vackra Hälsingegården, Jon-Olsgården i Alfta, måste hon sälja.
Men hon ärver tavlan.
När min mamma avlider 2012 har det gått tolv år sedan mina föräldrar sålde huset på fjällsluttningen. Nu är båda döda. Huset och tavlan tillhör sedan länge husköparna. Om de inte har slängt tavlan? Kan de ha eldat upp den? För dem är den ju värdelös, utan emotionellt värde. Värd högst en spottstyver på loppis.
Jag tar mod till mig och kontaktar husköparna. Förklarar att jag har hittat tavlan i bouppteckningen efter mormor och att den är ett barndomsminne som betyder mycket för mig. Ärendet är känsligt och kan väcka starka reaktioner, det vet jag. Jag frågar om jag får köpa tavlan. Ett ansenligt belopp är jag beredd att betala för Hötorgstavlan med de grå ladorna.
Svaret jag får är iskallt:
”Tavlan hänger bra där den hänger.”
Tillägget erbjuder en aning mer hopp:
”Vi får se hur det blir när vi någon gång längre fram överlåter huset på våra barn.”
”När.” Inte ”om”.
Fler år passerar. Närmare bestämt tio år. Nu skrev vi 2022. Ett av mina syskon ser i en notis i lokaltidningen Härjedalen att våra föräldrars före detta hus har överlåtits på nya ägare.
Jag skriver ett vänligt brev, gratulerar till övertagandet av huset och upprepar samma fråga som tidigare. Kan jag få köpa tavlan? Mitt brev bemöts med tystnad. En månad går. Jag tänker att tavlan nog inte finns längre. Finner lite tröst i vetskapen att jag åtminstone har gjort ett försök. Men när månaden är slut får jag ett mail med ett glädjande besked: husets nya ägare har beslutat överlåta tavlan på mig, och de vill inte ha betalt.
Undrens tid är inte förbi.
Det är nu stafetten börjar. Tavlan har en lång resväg som ska organiseras på bästa sätt: från en liten fjällby i Härjedalen till min stuga på Gotland. Mina fantastiska anhöriga bildar kedja över halva Sverige. Utan deras hjälp hade tavlan aldrig kommit hem.
En anhörig rycker ut och tar hand om första etappen, från fjällbyn till Funäsdalen.
Där blir tavlan hämtad och fraktad i etapp nummer 2, från Funäsdalen till Sveg.
Etapp nummer 3 går från Sveg till Falun. Tillbaka till den stad där tavlan hängde hos mina föräldrar i många år.
Den fjärde och sista etappen är den längsta och svåraste: från Falun till Gotland.
Vad ingen vet är att resans sista etapp kommer att bli avsevärt längre och mer dramatisk än normalt. Fartyget Stena Scandica larmar den 29 augusti om en brand ombord på bildäck när fartyget befinner sig nära Gotska Sandön. Ombord finns 300 passagerare. Det blåser hårda vindar på mellan 15 och 20 sekundmeter, och båten driver strömlös i Östersjön.
Destination Gotland assisterar Stena Scandica. Ombord på Gotlandsfärjan befinner sig mina anhöriga. Och tavlan. Resan från Nynäshamn till Visby tar tolv timmar istället för tre. Under den långa resan bjuds passagerarna inte på mat av Destination Gotland. Inte ens en kopp kaffe får de.
Inlindad i ett blommigt påslakan bärs tavlan in i mitt hus.
Det är knappt jag tror att det är sant. Den här sagan har ett lyckligt slut. Jag får till och med hjälp att spika upp tavlan på en vägg i min stuga. Den passar precis, nästan på millimetern när. Det känns som tumstockens tysta bekräftelse på att mormors tavla äntligen har kommit hem. Nästa år blir den 90 år gammal.
Jag tror att mormor skulle ha gillat att se tavlan hemma hos mig.
Jag tror att hon skulle ha gillat att se sina barnbarn hjälpas åt på en viktig resa.
Det handlar inte i första hand om estetiska värden och Stor Konst. Innebörden är mycket djupare än så, och mormor vet det.
Godhet och generositet finns.
Syskonkärlek och sammanhållning finns.
Hjälpsamhet finns.
I en ond tid är det skönt att veta.
——————————————————————————–
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 