Mitt händelselösa liv, del 11. Andrummet

Jag hade nästan glömt känslan. Men när den kommer känner jag igen den. Den bedövande känslan av lättnad och befrielse. Att kunna andas lätt och fritt. Känslan av att återerövra sin plats på jorden. Andrummet är äntligen här.

*Det lilla fiskeläget återhämtar sig stilla efter sommarens belägring. Foto samtliga bilder: Julia Caesar*

Att vara bofast på en plats som under en period varje år intas av stora skaror turister är att återkommande och under lång tid få sina levnadsvillkor påtagligt förändrade. Befolkningen fördubblas och tålamodet prövas.

Jag råkar bo på en plats där ingen vill sätta sin fot på vintern, men där alla vill vara på sommaren.

Den ö där jag bor ockuperas sommartid av en speciell sorts människor. De kallas turister. Jag har tidigare skildrat vad turism innebär för oss som är bofasta på platser dit turisterna gärna kommer.

Turister kan definieras som människor som tillfälligt vistas på en plats där de inte bor. De kan också definieras som vår tids kolonialmakt med rätt att invadera områden som inte tillhör dem.

De reser till platser som de ser som attraktiva resmål. De praktiserar den fria rörligheten och slösar ogärna tankeverksamhet på hur de påverkar den trakt de besöker och vilka avtryck de gör på natur och bofasta människor.

I kraft av sina pengar intar de andras boplatser och markområden och tar dem i bruk som om de vore deras. De tar dem i bruk ytterst grundligt. Ingen bofast kan förbli oinformerad om turisternas ankomst. Den sker med buller och bång och en ansenlig nivå av anspråksfullhet.

Den bofasta befolkningen biter ihop och försöker uthärda. Men samtidigt är sommaren, eller borde vara, deras bästa tid på året – också.

Den tid som de har längtat så hett efter under den långa vintern, när mörkret faller redan vid 15-tiden över kolsvarta byar utan gatubelysning, och stormen från havet sliter i träd och boningsknutar. Den tid när ingen kultur eller förströelse av den typ som finns att tillgå i städerna finns för glesbygdens befolkning, och ingen kommer som turist till ön.

De som har möjlighet tjänar pengar på turisterna och hörs därför sällan klaga på invasionen, annat än i största hemlighet och enbart till de mest förtrogna. Andra klagar högljutt, men även de yttrar sig helst i smyg och bara till medmänniskor som delar och kan bära de kritiska synpunkterna.

Sommaren går. En lång rad dagar, i av turisterna ockuperade områden. När turisterna inte kör omkring som galningar på vägarna och överskrider alla hastighetsgränser är de strängt upptagna av att ligga på stränderna och sola sig.

När hungern slår till efter ännu en dag på stranden och barnen börjar gnälla vid 16-17-tiden tränger turisterna ihop sig i traktens minimala matbutik, sopar rent på hyllorna och stoppar upp de trånga gångarna genom att ställa sig där och titta i sina mobiltelefoner eller hålla familjesamråd om vad man ska ha till middag.

En vacker dag reser de hem. En vacker, välsignad dag reser de faktiskt hem. Man måste nypa sig i armen för att tro att det är sant. Det sker vanligtvis i mitten av augusti, men några eftersläntrare i husbil kan ses långt in i september.

Invasionen har pågått i olika omfattning sedan påsken. Ett invaderat landskap och en sliten skara bofasta rätar ut sig. I tysthet, gradvis och försiktigt återtar de sin naturliga andhämtning.

Jag bor nära tre små fiskelägen som på somrarna är no-go-zoner om man inte vill trängas med eller störas av högljudda turister. Så kommer de magiska veckorna 33 och 34, och hela ön går igenom en metamorfos.

Nu ligger de små fiskelägena tysta och övergivna. Båtarna ligger uppochner-vända på stränderna.

I tystnaden går det plötsligt att uppfatta de ursprungliga ljuden. Öns egna ljud. Elementens ljud som har funnits i miljoner år. Vindens sus. Det stilla plaskande ljudet av havsvatten som slår in mot stranden. Lammens späda bäanden från ängen en bit bort. Bä-ljuden griper tag på ett särskilt sätt. De är intill förväxling lika ljudet från spädbarn.

Det finns en plats som jag gärna åker till den här tiden på året, i den plötsliga tiden av stillhet och lugn. Nära ett av fiskelägena har havet format en naturlig sittplats på en klippavsats, en hylla bara några meter från strandkanten. Jag tar med mig en strandmadrass som är mjuk att sitta på, ibland en kaffetermos och smörgåsar.

Sedan sitter jag på den där hyllan och tänker eller bara njuter av havet, himlen och tystnaden. Får kontakt med evigheten. En sjöfågel ropar på avstånd.

Annars är det enda ljudet ett stilla vågplask när havet rullar in och bryts mot strandkanten. Det är ett magiskt ljud. Den ständiga vågrörelsen ger en känsla av tidlöshet och harmoni.

Samma hav har rört sig in mot stranden i minst 400 miljoner år. Det ger perspektiv på våra egna korta människoliv. Fossilerna, havets uråldriga lämningar, ligger i miljontal överallt på stränderna.

I vissa lägen är havet den bästa samtalspartner man kan ha. Man kan säga vad som helst till havet, och havet svarar ”Än sen?”. De frågor en människa upptas av framstår som jordiska och begränsade. Ett hav som har rullat i minst 400 miljoner år har evighetens perspektiv och delar det gärna med oss.