När det förflutna blir till grus – men vad lär vi oss?

2024 har dragit sina sista skälvande andetag och förpassas till historien. Ett nytt år står och stampar i farstun och vill in. För varje år som vi lägger bakom oss är det en epok som försvinner.

Förhoppningsvis går vi vidare, utvecklas som människor och skapar ett bättre samhälle. Men det finns stunder då jag tvivlar – när mycket ser ut att gå baklänges. 

Jag har valt att belysa årsskiftet med djupt symboliska bilder på en byggnad, till brädden fylld med dramatik och öde. Gamla hus har en förmåga att gestalta våra innersta känslor. Vi kan känna igen oss i deras kamp för överlevnad. De här bilderna berättar hur en epok rivs och förvandlas till grus.

Landets säkraste vårdanstalt för grova brottslingar revs i april 2023.

Det som växte fram ur oavvisliga behov och ideologisk enighet är bara drygt ett sekel senare symbol för något helt annat, en ideologi som setts som förbrukad, kringvärvd av starka krav på rivning och utplåning – samtidigt som behoven av fängelseplatser och platser för rättspsykiatrisk vård på grund av en vansinnig invandringspolitik bara växer.

Fortsätt läsa ”När det förflutna blir till grus – men vad lär vi oss?”

Min mest ”rasistiska” krönika någonsin: Gökens förlorade värdegrund

Göken bygger inga egna bon och tar inte hand om sin avkomma utan parasiterar på andra, mindre fåglar.

Nu är den på väg från sin övervintring i Afrika, söder om Sahara. Under den första delen av maj hörs gökens karaktäristiska tvåtonsläte i södra Sverige – ljudet som många av oss tycker om att höra för att det är så starkt förknippat med vårens ankomst.

Som traditionen bjuder publicerar jag i maj min krönika ”Gökens förlorade värdegrund”.

Fortsätt läsa ”Min mest ”rasistiska” krönika någonsin: Gökens förlorade värdegrund”